Hoppa till innehåll

Timmar och håltimmar

Mötet med den tungt beväpnade ordningsvakten i entrén för en minut sedan fortsätter att gäcka mig hela vägen uppför trapporna till Aula dos. Innan jag hinner öppna dörren och släntra in till dagens första lektion så ändrar jag mig, och sätter kurs mot studentexpeditionen. Det är bäst att jag skolkar från la Antropología och skaffar mig ett permanent passerkort istället. På den här skolan, TECNUN i San Sebastian, har alla utbytesstudenter två veckor på sig att välja kurser, vilket innebär att los estudiantes hinner pröva på flera asignaturas innan vi bestämmer oss. Först efter det att vi valt kurser kan vi registrera oss och kvittera ut våra permanenta passerkort.

”Är du säker på att du vill ta den här kursen Joaquin” frågar handläggaren, ”es bastante dificil, och det är mycket kemi i den” fortsätter hon. ”Vale, men jag har läst en del química så det ska nog gå muy bien” försöker jag men handläggaren envisas med ”men los estudiantes americanos tar bara 15 créditos de ECTS den här terminen, ska inte du också nöja dig med det Joaquin?”. Jag är sugen på att svara att det förmodligen råder en viss skillnad i ambitionsnivå mellan los ameriacnos och los suecos, men jag biter mig i tungan och ber handläggaren om att bara skriva under mitt kursval och ge mig mitt passerkort. Tio minuter senare är det äntligen dags för ”muchas gracias señora”, och när jag lämnar studentexpeditionen har jag ett permanent passerkort och ett fastställt schema i handen.

Som på moln svävar jag ner för trapporna, genom spärrarna i entrén och ut på innergården för att läsa igenom mitt schema. Med ett fungerande passerkort kan jag komma och gå som jag vill utan att behöva konfrontera uniformen med revolvern. Totalt är jag registrerad på 27 créditos de ECTS, eftersom jag blev utslängd ifrån spanskakursen. Men det gör ingenting, hela hösten är en enda spanskakurs. Dessutom behöver jag håltimmarna från de överblivna tre högskolepoängen för att lösa mitt stora mysterium; varför jag över huvudtaget lämnade Stockholm.

blogg17

Oktoberfest

Oktober är här och hösten har börjat visa sig i Ames. För en månad sedan låg temperaturen på 25- 35 grader dygnet runt och vi önskade oss hav och fläktande vindar. Vi åkte buss mellan lektionerna på campus eftersom det var för varmt för att gå och varje andetag gjorde oss uttorkade. Nu har shorts- och t-shirtvädret börjat försvinna (i alla fall nattetid) och löven har börjat ändra färg. Nu går det att ta en löprunda utomhus även dagtid och trots att det känns lite tråkigt att sommaren börjar ta slut så måste jag säga att hösten  känns lovande och inbjudande.

Igår bjöd Ames på Oktoberfest downtown och vi tillbringade eftermiddagen i höstsolen drickandes lokal öl och tävla i bland annat keg-bowling och beer pong. Jag hade inte tidigare besökt Main Road, vilket är Ames ”centrum”, och det visade sig vara väldigt mysigt med kaféer, restauranger och barer. Vi bestämde oss snabbt för att stanna på Main Road och vi avrundade kvällen på Old Main där jag åt min första(!) hamburgare sedan ankomsten till USA.

IMG_4835Jag visade mig vara lite av en naturbegåvning på beer pong 

IMG_4829Melinda, Megan, Molly, jag och Kate 

IMG_4826Keg-bowling in action

IMG_4823Tysk korv och apfelstrudel 

IMG_4822Oktoberfest på Main Road 

 

Skolans huvudentré

blogg16

Mannen bakom disken bär uniform och har en pistol i hölstret. Det är inget litet vapen, utan det ser ut som någonting Clint Eastwood skulle bära med stolthet. Han ser barsk ut och bär upp den gröna uniformen med värdighet, men så är han också den ordinarie ordningsvakten på Spaniens bästa tekniska privatskola. För att passera in genom den enda entrén i universitetets huvudbyggnad måste man antingen ha ett fungerande passerkort, eller ta sig förbi uniformen med revolvern. Vi utbytesstudenter får inga fungerande passerkort förrän vi har registrerat oss på de kurser vi vill läsa. Jag har inte registrerat mig än.

För ett par dagar sen lyckades jag kika närmare på vapnet. Det snidade trähandtaget ser nött ut, men mekanismen blänker och är förmodligen adekvat inoljad. Ordningsvakten är i femtioårsåldern, och jobbar på ett Katolskt universitet i en region som för inte alltför länge sedan präglades av terrorattentat från den Baskiska socialistiska separatiströrelsen ETA. När jag noterade revolverns nötta trähandtag började fundera på vad mannen med uniformen kan ha varit med om. Vad jobbade han med för tjugofem år sedan? Hur såg hotbilden ut mot religiösa institutioner? Varför har han ett stort ärr över sin vänstra handrygg och varför är pistolhandtaget nött egentligen? Det var med dessa funderingar jag tankspridd gick rakt in i den metalliska entréspärren med ett högt KLONK som följd. Jag tittar upp och möter den barska blicken hos mannen med uniformen. ”Perdone señor, puedo pasar por aqui?” frågar jag så vänligt jag kan. Det glimmar till i uniformens ögon. Nu uppstår en sekunds tystnad. Två sekunder. Mitt hjärta dunkar snabbare. Efter tre sekunder spricker uniformen upp i ett leende och trycker på knappen. ”Bienvenido” skrockar han, men jag kan hålla mig för skratt.

Jag går in i skolan och min puls sjunker snart till det normala. Det är verkligen inte så att jag missunnar honom ett gott skratt, men det är någonting med hans leende som lämnar en bitter eftersmak. Jag kränger på mig ryggsäcken igen och skyndar vidare. På väg uppför trapporna till Aula dos och dagens första lektion kommer jag på vad som inte stämde med den tungt beväpnade mannens leende, men som stämmer väldigt väl överens med den nötta revolvern i hans hölster. Mannen med revolvern hade en guldtand.

I labbet

”Helgen är äntligen över” låter lika konstigt på Castellano som på svenska. Efter 72 dekadenta timmar med antibióticos, hämtpizza och the Great Gatzby i pocketformat känner jag mig stark nog att ta mig an världen igen. Lördagen var mitt stora nemesis, och jag trodde jag skulle hosta upp los plumes ut och in, men den gamle skojaren Alexander Fleming tycks ha räddat livet på mig än en gång.

Det är tisdag eftermiddag och jag ska ha min första labb här i España. Jag läser en kurs som heter Neumática y oleohidráulica, vilket handlar om varför bussen låter PSCHSSSST när den stannar vid en hållplats och varför fyra Västeråstillverkade robotar är fler än fem fackanslutna fabriksarbetare. I denna kurs genomför vi ett projekt som går ut på att vi ska konstruera en maskin som med hjälp av tryckluft kan automatisera en industriell process. Den här första laborationen är en introduktion till projektet och vi får prova på att rita kopplingsscheman och montera pneumatiska komponenter. Allt är på Castellano men det gör inte så mycket i den här kursen eftersom de flesta tekniska termer är snarlika världen över, och jag lyckas ganska snart lista ut betydelsen av ord som fuerza, presión y válvulas

El profesor visar sig vara väldigt simpático, i alla fall om man förstår laborationen. Dessutom har han en klockren idé om att placera oss estudiantes de Erasmus i olika grupper. Han slipper rätta labbrapporter på Inglés, och vi får varsin gratisbiljett in i spanska sociala sammanhang. Jag har turen att hamna i den enda gruppen med kvinnliga studenter. Kursen Neumática y olehidráulica ingår som obligatorisk kurs i programmet Ingeniería Mecánica och vissa faktum tycks gemensamma i Västeuropa; de kvinnliga ingenjörsstudenterna återfinns framförallt på ingenjörsutbildningarna Samhällsbyggnad, Industriell ekonomi och Design- och produktframtagning. Jag läser givetvis inga kurser med någon av de utbildningarna.

När laborationen är över går vi åt varsitt håll, men först bestämmer vi att vi ska börja arbeta med projektet nästa vecka. Vädret är för bra och alla vill till la playa. Nästa vecka ska vi sätta igång, men jag får en känsla av att projektet kommer att präglas av ”mañana mañana”.

blogg15

En dag på sjukhuset

Veckan snorade vidare och jag kände mig miserabel. Jag kunde varken njuta av föreläsningarna med el Padre, kvällsträffarna med Erasmusgänget eller det fina vädret på la playa, allt var en enda svettig tung plåga. När fredagen kom så hade jag fått nog och bestämde mig för att ta mig till la hospital och försöka få tag i lite antibióticos. Jag frågar mig fram till Urgencias och hittar till slut receptionen på la hospital där de frågar efter mitt pasaporte och försäkringskort. Tänk att jag skulle få användning för mitt European insurance card! Jag blir anvisad till ett av väntrummen. Än så länge har jag inte betalat någonting men gissar att betalningen sker precis som på kaféerna, det vill säga efter man har fikat. Väntrummet är som vilket svenskt väntrum som helst. Det är sterilt, fullt av skyltar med instruktioner för hur man tvättar händerna och befolkat av rullstolar, droppställningar och skrikande barn. Den enda skillnaden från Karolinska är att barnen skriker på Español.

Joaquin David!” ropar en av vitrockarna efter en timme. Jag reser mig upp och snörvlar in i ett besöksrum. ”Como te sientes Joaquin?” frågar läkaren och jag börjar berätta. Proceduren är precis som hemma i Sverige; tröja av, stetoskop fram. ”Andas djupt och hosta Joaquin” kommenderar la doctora, och jag lyder. När jag får ordern om att ta på mig min camiseta igen så tänker jag att läkarbesöket snart är över och att jag har mitt penicillin som i en liten ask, men ack så fel jag hade. ”Espera aqui Joaquin, jag ska förbereda la radiografia”. Lungröntgen, det var som tusan! Här sparar de inte på resurserna.

I det tredje väntrummet för dagen tröstar jag mig med en hemgjord bocadillo con queso. Min näsa är täppt och el bocadillo smakar ingenting. Jag blir andfådd av att äta eftersom min nariz är helt igenkorkad, men hungern måste kuvas så jag mular smörgåsen och inbillar mig att den ingår i den kommande medicineringen. Jag väntar och väntar. Klockan börjar närma sig tre och jag inser att jag kommer att missa dagens enda lektion. Som tur är består mina fredagar bara av en lektion i Tecnología de Medio Ambiente, en allmänbildande kurs om luftkvalitet och vattenrening. Läraren brukar läsa på Spanglish direkt ur sin powerpoint-presentation och det är alltså ingenting jag inte kan ta igen hemma.

Till slut blir jag uppropad. ”La radiografia visar ingenting men du får ändå antibióticos för din slemhosta” berättar la doctora. Jag lämnar sjukhuset med mina recept och åker raka vägen till la farmacía i Gros där jag bor. Veckan är till ända och jag kommer behöva ta det lugnt och låta tabletterna verka i helgen. Det är synd att offra en fin helg, som hade kunnat bjuda på sol, bad och fest. Min tröst är vetskapen om att jag förmodligen skulle kunna överleva på bara min spanska.

blogg14