Infrastrukturdepartementet och utbildningsdepartementet har tillsammans gett Universitetskanslersämbetet (UKÄ) och Tillväxtverket i uppgift att utreda begreppet och hur man ska kunna mäta och följa upp det under perioden 2019-2022. Som ett första led har vi på KTH hjälpt till genom att utreda hur man ska definiera begreppet digital spetskompetens. Det visade sig vara mycket mer komplicerat än vad vi trodde.
Vår definition inbegriper nio olika dimensioner; vilken kunskap man har (breddkunskap, djupkunskap, allmän bildning och domänkunskap), vilka färdigheter och förmågor man har, vilka framtidskompetenser (21st Century skills) man besitter, vilken disposition eller känsla för ansvarstagande man har, hur rörlig och utvecklingsbar man är samt vilken praktiskt reflekterad erfarenhet man besitter. I litteraturstudier och intervjuer med de som anställer nya medarbetare och för lärosäten kan man konstatera att kraven på vad man förväntar sig är så omfattande att man osökt för tanken till renässansmänniskan, som skulle ha toppfärdigheter inom i stort sett alla områden.
Hur ska man då kunna mäta, verifiera och kanske certifiera en sådan kompetens och kan djup kompetens inom en dimension kanske kompensera för att man har en grundare kompetens inom en annan dimension? Hur pass viktigt är det att ens kompetensprofil är unik – om många personer förvärvar samma kompetens är man kanske inte längre spetskompetent? Eller borde digital spetskompetens vara en egenskap som man bedömer att en hel grupp människor ska kunna uppfylla, snarare än enskilda individer.
Den 28 april presenterade vi vårt arbete på en digital konferens och själva rapporten blir tillgänglig inom kort. Frågan om hur Sverige kan bli bäst i världen på att utnyttja digitaliseringens möjligheter har fått sig en behövlig skjuts vidare. Men vilken roll ska vi inom universitet och högskola spela i utvecklingen av digital spetskompetens? Vad tycker du?