Jag tyckte att det gick över all förväntan och den vision om ett framtida digitalt universitet som många har haft fick vi prova skarpt. Somliga rapporterar om en mer hållbar och hälsosam livsstil med mindre resande (både för pendling och internationellt), mer effektiva möten (många möten blev avsevärt kortare när de blev digitala) och en ökad produktivitet (kraftigt ökat antal artiklar som skickats till vetenskapliga konferenser och ansökningar till vetenskapsråden).
Givetvis hör vi också om problem kopplat till psykisk ohälsa och ensamhet, svårighet att skilja på arbetsliv och privatliv och oergonomiska arbetsställningar som är viktiga att ta på stort allvar.
På KTH lyckades vi i stor utsträckning hantera denna digitalisering genom att personal som arbetade för att hantera våra fysiska lokaler allokerades till att stödja den digitala arbetsmiljön och högsta prioritet var att få utbildningen att fungera samt att kunna kraftigt bygga ut kapaciteten för videomöten.
Nu kommer nästa stora utmaning. Vi ska successivt och under kontrollerade former blanda dessa två sätt att arbeta. Vi har lyckats gå från en fysisk till en digital arbetsmiljö men nu ska vi få en hybridmiljö att fungera. Vi ska inte bara ha en väl fungerande klassrumsföreläsning utan den ska dessutom göras tillgänglig digitalt. Vi ska på ett likvärdigt sätt kunna hantera mötesdeltagare som både finns i det fysiska rummet och i det digitala rummet.
Detta kommer förmodligen paradoxalt nog att kosta oss mer resurser och upplevas mer belastande. Men det är viktigt att vi inte tror att vi ser en ren återgång till ett arbetsliv så som det var före pandemin. Vi har lärt oss en mängd viktiga saker om digitalt arbete och utbildning och upptäckt nya sätt att arbeta som vi måste ta tillvara. Vi har fått en försmak av framtidens universitet – låt oss alla fortsätta att utvecklas i den riktningen!