Hoppa till innehåll

Den digitala arbetsplatsen i hemmet

Diskussionen i samhället går nu varm över hur återgången till den fysiska arbetsplatsen efter pandemin ska bli. Ska vi återgå till hur det var före pandemin? Ska vi fortsätta arbeta hemma för att dra nytta av den ökade flexibilitet och effektivitet som det av flera upplevts ha inneburit?
Man framför skärmar
Kommer den digitala arbetsplatsen i hemmet bli det nya normala?

Eller, kan vi skapa en ordnad återgång där vi kan dra nytta av de positiva erfarenheter vi gjort, men ändå få tillbaka en del av det vi berövades när pandemin inträffade vad gäller social distansering, bristande ergonomi i hemmet och ändlösa arbetsdagar i två dimensioner på Zoom? Det finns en stor risk att beslut fattas på chefsnivå baserat på känslor eller egna erfarenheter. Bättre då att samla information och fakta över hur medarbetare upplevt den perioden.

Sagt och gjort. Strax före sommaren passade vi på KTH på att samla in kunskap om hur våra egna medarbetare har upplevt den digitala arbetsplatsen i hemmet. Vi ville göra detta innan sommaren då alla fortfarande hade pandemins hemarbetsformer i färsk åtanke eftersom vi såg framför oss den återgång till arbetet som vi nu sett början av kanske skulle ge andra resultat.

Några saker kan man omedelbart konstatera. Kvinnor är generellt sett mer positiva till att arbeta hemifrån än män – det är genomgående i alla frågor. Man ser också att den grupp som i lägst utsträckning uppskattar att arbeta på distans är de som är 30 år eller yngre – föga förvånande eftersom detta ofta är doktorander som bor på mindre kvadratmeter och lever för sig själva.

De största fördelarna med att arbeta hemifrån uppgavs vara ökad flexibilitet, mer tid över till annat, bättre möjlighet att arbeta ostört och att slippa pendla till och från arbetsplatsen. De största nackdelarna uppgavs vara utebliven social kontakt, isolering/känsla av ensamhet, mindre kreativitet, svårare att dra gränsen mellan arbete och privatliv och bristande ergonomi.

Av de 1353 personer som svarade på enkäten uppgav 71 procent att samarbetet med kollegor och samarbetspartners fungerar bra när de arbetar på distans. Antalet möten upplever man har ökat och frågan är vad det beror på och vad man kan göra åt det? 56,4 procent svarar att antalet möten ökat, medan 38,8 procent uppgav att det var samma nivå och 8,5 procent att de minskat. 52,3 procent ansåg att resultatet från digitala möten är lika bra som vid fysiska möten, medan 25,3 procent inte instämde. 62,6 procent uppgav att fördelarna med att arbeta på distans uppväger nackdelarna.

På frågan i vilken utsträckning man önskar arbeta på distans framöver svarade de flesta att de i någon utsträckning vill arbeta på distans framöver, 1–2 dagar per vecka (30,7 procent) eller 2-3 dagar per vecka (33,4 procent) som en önskvärd omfattning. 10,4 procent vill helt och fullt arbeta på plats.

Frågan är hur arbetsplatsen skulle se ut och upplevas om endast hälften av medarbetarna är på plats? Kommer man att skapa ett A- och ett B-lag? Förväntar man sig att alla är på plats de dagar man kommer till jobbet? Eller kommer man till jobbet bara för att hela dagen sitta i Zoom-möten?

Jag tror att vi måste tala mycket mer om vilken sorts arbetsplats vi vill ha i framtiden. Vill vi fortsätta ett arbetsliv där vi huvudsakligen ses och samverkar digitalt eller kräver våra arbeten att vi fysiskt ses i samma rum? Vilken miljö gagnar studenterna bäst och vilken form av arbete som behövs för att verksamheten ska fortsätta att utvecklas. Gemensamt kan man komma fram till vad som gynnar verksamheten i stort bäst och sedan lojalt arbeta för detta bästa snarare än att optimera verksamheten för det bästa för en själv.