Till minne av Nils Hartler

Nils Hartler föddes 1926 i ett skånskt prästhem där fadern var kyrkoherde och författare. Efter studentexamen i Landskrona blev det civilingenjörsstudier vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg där Nils även tog en licentiatexamen. Sedan bar det iväg till Skoghalls Bruk i Värmland och det var nu hans stora intresse för skogsindustrin tog fart. Efter några år vid Skoghalls Bruk – där han också träffade sin fru – kom Nils Hartler som överingenjör till Cellulosaindustrins Centrallaboratorium (CCL) i Stockholm. Parallellt med detta blev han även doktorand vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) och disputerade 1963 med avhandling ”Some studies on the quality of wood chips for pulp production.”

År 1971 blev Nils professor i cellulosateknik vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och två år senare fick han en andra professur, Walker-Ames-professuren vid University of Washington i Seattle, USA. Han var också verksam vid företaget Defibrator i Stockholm, nu en del av Valmet, och var ledamot av ingenjörsakademin IVA. Nils var KTH trogen fram till pensionen 1992 och sedermera en mycket aktiv professor emeritus.

Nils Hartler var under hela sin aktiva tid som forskare en viktig del av, och bidragande till, skogsindustrins gemensamma forskning vid ”Träforskningen” (STFI), som varit en så väsentlig faktor i den svenska skogsindustrins framgångar. I ledningen av den så kallade Seniorpappersklubben vidareförde han detta viktiga nätverk mellan KTH och skogsindustrins pensionärer.

Nils hade breda kunskaper och intressen som spände över vedråvaran, vedhanteringen och både kemisk och mekanisk massatillverkning. Hans största framgång var utan tvekan utvecklingen av modifierat sulfatkok tillsammans med bland andra Ants Teder och Bertil Carnö. Ett genombrott som fått en enorm industriell betydelse runt om i världen. Arbetet belönades med Wallenbergpriset – ”Skogsindustrins Nobelpris” – 1993 (delat med professor Ants Teder). Nils tilldelades också Ekmanmedaljen 1998 och den internationella organisationen TAPPI:s guldmedalj 2008.

Genom sin amerikanska professur hade han ett nätverk i USA och blev en uppskattad ”match maker” mellan svensk och amerikansk skogsindustri, där kunskap om ny svensk teknik spreds till amerikansk skogsindustri. Han hade också en unik förmåga att identifiera stora talanger inom forskning och industriproduktion och kunde via KTH ge dem en docentur eller en adjungerad professur. Några kända personer som Nils Hartler tog hand om på detta sätt är Hans Norrström, Ingemar Croon och Rolf Brännland. Även som lärare och popularisator var han framstående. Nils medverkade bland annat i nationalencyklopedin och deltog aktivt i samhällsdebatten. Han var också huvudhandledare och examinator för ett stort antal doktorander inskrivna på KTH, flera av dem kom själva att bli universitetslärare.

Nils Hartler var en gentleman av den gamla skolan, närmast av brittisk typ, bildad och kultiverad, alltid prydlig och elegant, men framför allt mycket artig och översvallande vänlig mot alla, oavsett samhällsställning. Privat var Rotary ett av hans stora intressen, men han uppskattade också idrott (tennis och golf), bridge och god mat.

Skogsindustrin globalt liksom dagens ingenjörer, teknologistudenter och lärare har Nils Hartler och hans generationskamrater att tacka för mycket. För den som vill hedra hans minne rekommenderas ett bidrag till Alzheimerfonden .

Mikael E Lindström, Ulf Germgård, Monica Ek, Peter Axegård, Olle Alsholm och Gunnar Henriksson