Studenter designade en satellit

Danai Katrali (mastersstudent från Italien) och Linn Mandell (civilingenjörsstudent) gör CAD-modeller av hur satelliten ska se ut och hur nyttolasten ska placeras. Foto: Marc Femenia.
Publicerad 2019-11-25

Nyligen deltog fyrtio studenter från KTH i Europeiska rymdorganisationen ESA:s Concurrent Engineering Challenge 2019. Utmaningen gick ut på att under en vecka utforma en satellit för ett rymduppdrag. Parallellt jobbade team i Italien, Belgien och England med samma utmaning.

Studenter jobbar mot klockan i ESA:s Concurrent Engineering Challenge 2019. Foto: Marc Femenia.

Det råder full aktivitet i ett par av undervisningssalarna på Teknikringen 31 på KTH en torsdagseftermiddag i mitten av november. Fyrtio studenter, de flesta av dem utländska mastersstudenter, kämpar mot klockan för att hinna klart i tid. De deltar i Europeiska rymdorganisationen ESA:s Concurrent Engineering Challenge 2019 . Deras uppdrag är att – i samarbete med tre andra team i Milano, Cranfield i England och på ESA i Belgien – utforma en satellit som ska flyga till

En rendering över KTH-teamets satellit när den gör mätningar ovanför en av Saturnus månar Enceladus yta.

Enceladus, en av Saturnus månar. För några år sedan upptäckte man att det på månens sydpol finns intressanta fenomen, plymer med ånga och is, som ESA nu vill undersöka närmare. Studenterna fick uppdraget i måndags och sent i eftermiddag ska de vara klara; på fredagen väntar presentationer.

När de fick uppdraget angav arrangörerna vilka vetenskapliga instrument som ska finnas ombord för vetenskapliga mätningar.

En av undergrupperna diskuterar med sin handledare Gunnar Tibert och Christer Fuglesang hur många planeter man ska passera på väg till Enceladus. Genom att flyga tillräckligt nära planeter på väg mot målet kan satelliten tanka energi från planeterna och därmed spara bränsle. Foto: Marc Femenia.

– Magnetometer, kamera, dammsamlare, med mera. En lång lista med olika nyttolaster som ska med, säger Gunnar Tibert , lektor i rymdteknik vid KTH, en av handledarna på den här utmaningen.

Det är två masterskurser som körs samtidigt under den här veckan för att det schematekniskt ska vara möjligt att genomföra uppdraget. Den ena är Rymdteknisk systemintegration, som Gunnar Tibert ansvarar för, den andra är Rymdmiljö och Rymdteknik, som Nickolay Ivchenko , lektor på avdelningen för rymd- och plasmafysik vid KTH, ansvarar för.

Borbala Bernus (mastersstudent från Australien och Ungern) och Derek Micheletto (mastersstudent från Italien) från delgruppen som jobbar med framdrivning av satelliten diskuterar olika möjligheter för att använda grönt drivmedel i satelliten. Foto: Marc Femenia.

Alla delsystem påverkar varandra

KTH-teamet är indelat nio undergrupper, som jobbar med deluppdrag som hur man ska flyga från jorden till Enceladus på ett så kostnads- och bränsleeffektivt sätt som möjligt, elkraftsystemet ombord och själva konfigurationen, var all nyttolast ska placeras, var den får plats, med mera.

Det som är speciellt med det här utbildningsprojektet är att alla undergrupper jobbar samtidigt med samma utmaning, vilket är vad concurrent engineering handlar om, enligt Gunnar Tibert.

Studenter från delgruppen som ansvarar för satellitens framdrivning diskuterar med delgruppen som ansvarar för elkraftsystemet. Foto: Marc Femenia.

– Eftersom de olika delsystemen i det här projektet är så pass integrerade och beroende av varandra måste de olika undergrupperna prata med varandra och hitta kompromisser för att åstadkomma det som är viktigast, att uppfylla kraven som specificeras utifrån målet. Målet i det här fallet är att utforma en satellit som kan ta fram och skicka högkvalitativa data tillbaka till jorden för rymdfysiker att arbeta vidare med, säger han.

Att de olika undergrupperna pratar med varandra – och även de andra teamen i Italien, Belgien och England – för att hitta de bästa lösningarna är ett av de viktigaste inslagen

både i det här projektet och den här pedagogiska modellen, menar Gunnar Tibert.

– Det är ju det man kommer att göra när man jobbar som ingenjör. Man behöver kommunicera med alla möjliga, inte bara ingenjörer utan även andra yrkeskategorier. Så det här projektet ger verkligen studenterna färdigheter de kommer ha nytta av i yrkeslivet, säger han.

Christer Fuglesang, som är programansvarig för mastersprogrammet i rymd- och flygteknik, hälsar på och tar sig en titt på vad studenterna gör. Han är mycket entusiastisk över den här utmaningen studenterna får delta i.

– Det här passar jättebra i kursen Rymdteknisk systemintegration. Det är precis vad den kursen handlar om, säger han.

Linn Mandell, civilingenjörsstudent, jobbar med en CAD-modell av satelliten. Foto: Marc Femenia.

Bra förberedelse för att jobba som ingenjör

I den stora lärosalen där de flesta av undergrupperna håller till träffar jag Linn Mandell och Danai Katrali från konfigurationsgruppen. De gör CAD-modeller av hur satelliten ska se ut och hur och var de andra undergruppernas delsystem ska rymmas och placeras.

Linn läser sista året på civilingenjörsprogrammet i Design och produktframtagning och Danai, som kommer från Turin i Italien, läser sista året på mastersprogrammet i rymd- och flygteknik. De konstaterar att de två kurserna som de går genom att delta i den här utmaningen är mycket mer praktiskt orienterad än andra kurser de har läst.

– I introduktionen till det här projektet berättade handledarna att industrin kräver att vi när vi tar examen har erfarenhet av hur det kommer att vara att jobba som ingenjör, säger Danai Katrali.

– Och det är vad vi faktiskt får här, säger Linn Mandell.

Själva uppdraget då, blev student-teamen klara i tid, nådde de målet?

– De fyra student-teamen presenterade snarlika lösningar som alla kunde bedömas som genomförbara med antaganden om Europeisk rymdteknikutveckling i nära framtid. Kursernas övergripande lärandemål – att studenterna tränade sig i att arbeta som ingenjörer –uppfylldes med råge enligt återkopplingen från studenterna, säger Gunnar Tibert.

Håkan Soold