Sondraketexperimentet Suaineadh, ett samarbete mellan studenter vid KTH och Strathclyde- and Glasgowuniversiteten, skickades upp 2012 för att demonstrera utfällning av ett fyra kvadratmeter stort nät. (Foto: Suaineadh team)

Akut behov av sophämtning

Publicerad 2015-09-15

Att hitta metoder att ta hand om avfallet människan lämnar efter sig blir ett allt mer akut problem. Så som på jorden så ock i rymden.
– Rymdskrotet kan ju slå ut och störa all den kommunikation som vi är vana vid och är beroende av för att samhället ska fungera, säger Gunnar Tibert, rymdforskare på KTH.

Men precis som på jorden följer inte alltid föroreningarna några nationsgränser.

– Vems är ansvaret och vem ska betala för sophämtning och en renare rymd – det är avgörande frågor i sammanhanget, säger Gunnar Tibert.

Rymdskrot runt jorden. (Foto: NASA)

Även om det internationella rymdsamfundet inom EU, FN, ESA och NASA  testat olika lösningar att hantera och reglera vett och etikett i rymden finns mycket kvar att göra.

I dag finns flera tusen skrotdelar som är längre än en meter i den geostationära banan där oftast satelliter för tv - och radiokommunikation är placerade. Här finns även mer än en halv miljon delar som är mellan en och tio centimeter i lägre banor kring jorden. Men totalt sett i rymdens olika banor kan det röra sig om miljontals delar eftersom skrotet hela tiden förökar sig genom delning då delar av gamla satelliter, trasiga rymdstationer, förbrukade raketsteg och kanske till och med tappade verktyg från astronautfärder krockar och skapar nytt avfall.

– De är de mindre delarna som inte kan spåras som är det största hotet till exempel när de krockar med en satellit i en hastighet av tio kilometer per sekund.

Och liksom i den amerikanska filmen Gravity är den kraften omöjlig att bemöta.

– Ja, då är det kört. Det är till exempel därför rymdstationer byggs lager på lager där det första blir ett så kallat offerskikt, som kan träffas och det undre lagret förblir intakt.

Även om man kan, med radarns hjälp, lokalisera skrotet är det en grannlaga uppgifta att skicka upp en satellit.

– Man kan väl säga att det är lite som att korsa en tio-filig motorväg när en satellit skickas upp - i synnerhet i de mest populära positionerna, som de solsynkrona vid polerna, säger Gunnar Tibert.

Förutom att minska nedskräpningen och se till att nationer städar efter sig gäller också att få bukt med befintligt skräp, få ner det i atmosfären där det brinner upp. En variant som utvecklats av japanska forskare har varit att samla skrot i ett stort nät via en satellit. En annan är att samla in skräpet med hjälp av en gigantisk harpun som skjuts ut mot skrotet och sedan drar in det. Kruxet är att dessa metoder fungerar främst på stora skrotdelar.

Gunnar Tibert, rymdforskare.

Enligt rådande regler ska en satellit tas ner senast 25 år efter utfört uppdrag och en rad olika metoder har testats för att skapa en mer hållbar rymd och förhindra att än mer skrot samlas där genom att bygga in reträttfunktioner i det man skickar upp. Ett exempel är att sätta ett slags segel på satelliten som styrs av solkraft och som därigenom kan styras tillbaka ner i atmosfären. Men teknologiskt och ekologiskt bra lösningar tenderar att bli mycket kostsamma.

– Att göra rymdfarkoster återanvändningsbara och mera hållbara är forskningsmässigt en utmaning och ett dilemma inte minst för framtidens ingenjörer. Hur hittar man en brytpunkt där ekonomiska, ekologiska och sociala aspekter kan balanseras?

I ett av de europeiska forskningsprojekt som leds av KTH vid KTH:s rymdcenter, SEAM ,  utvecklas en satellit som ska göra mätningar av magnetiska fält.

Gunnar Tibert med studenter arbetar med att ta fram uppfällbara bommar i lätt material, kan liknas vid det som finns i persienner och i utfällbara måttband, som man kan fälla ut när satelliten gjort sitt efter ett - två år i rymden. Bommarna är fästa vid ett segel som sedan ska få satelliten på rätt köl i riktning mot atmosfären.

– Mina studenter brukar få problem att lösa kring bland annat hållbarhet i rymden och där finns ingen given lösning och inget ”rätt svar”.

Text: Jill Klackenberg

  • Geostationära satelliter ligger ovanför en fast punkt på jorden och följer med jordens rotation. Det gör att de kan kommunicera utan uppehåll med sändare och mottagare på marken.
  • I dag finns närmare 4 000 satelliter runt jorden varav endast cirka 25 procent är aktiva.
  • Att rymdskrot skulle falla ner på jorden är extremt ovanligt eftersom det brinner upp på vägen ner i atmosfären. Dock kan det hända om massan är för stor, friktionen för liten och brinntiden för kort. Ett exempel är då rester av den ryska rymdstationen MIR slog ner i havet utanför Nya Zealand 2001.
  • Rymdskrot, om det inte är för litet, kan följas på radar.
  • NASA:s sajt om rymdskrot finns mycket information om problemet.

Internationell rymdkonferens på KTH
Den 21-22 september kommer hundra astronauter besöka KTH. Lyssna på astronauter, KTH-forskare och låt dig inspireras av rymden.