Doktorander som utbildas i små forskargrupper har större möjligheter att utvecklas till självständiga forskare. (Foto: Chris Ryan/TT)

Liten forskargrupp bättre för karriären

Publicerad 2020-01-24

Vilken väg ska unga forskare välja för en framgångsrik akademisk karriär? De som ingår i små forskargrupper med stor frihet har större chanser till internationellt genomslag, enligt en studie vid KTH.

Anders Broström.

Hur påverkar den akademiska miljön för en doktorand möjligheten till framtida forskarframgångar? Anders Broström , forskare inom industriell ekonomi, har undersökt hur forskargruppers sammansättning och finansieringsvillkor inverkar på unga forskares produktivitet, mätt i publiceringar och citeringar.

I studien  kartläggs alla personer som under ett år disputerat inom naturvetenskap, teknik, medicin eller matematik vid ett svenskt lärosäte. Data om forskarmiljöer och finansiering jämförs med vetenskapliga publiceringar fem år efter doktorsexamen.

De som utbildats i mindre forskargrupper, med ungefär tre doktorander per handledare, publicerade fler artiklar och fick i genomsnitt 20-30 procent fler citeringar.

Förklaringen, enligt studien, är att de genom tätare kontakt med erfarna forskare haft större möjligheter till stöd och återkoppling. Forskarutbildningen handlar mycket om att erövra en ”tyst kunskap”, säger Anders Broström. Man lär sig genom erfarenhetsutbyte och intensivt samarbete med seniora forskare.

– Det kan vara hur man designar och utvecklar forskningsfrågor, att delta i nätverk, åka med på konferenser. Det blir större ”trängsel” om det är många doktorander. Chansen till support minskar, ju större grupperna är, säger han.

Finansiering gör skillnad

Även finansieringsvillkoren påverkar. Doktorander som deltar i stora, externfinansierade projekt kan också löpa risk att bli mindre produktiva som färdiga forskare, enligt studien. Anledningen är försämrade möjligheter att skolas in i forskarprofessionen. De får ofta inte vara delaktiga i att utforma och pröva forskningsidéer – deras uppgift i projektet har mer rollen av en leverantör, säger Anders Broström.

– Det kan handla om stora EU-projekt, ramverksprogram, med partner från många olika länder där forskare ska leverera resultat mot en detaljerad plan – utrymmet för att avvika från uppdraget är inte så stort. Då kan det uppstå en konflikt mellan att få jobbet gjort och att skapa goda förutsättningar för doktoranders lärande.

Konsekvenserna syns i forskarnas fortsatta karriär. De som utbildats i stora grupper med få erfarna forskare och vars avhandlingsämne bestämts av villkoren för den externa finansieringen får omkring 50 procent färre citeringar. Detta jämfört med doktorander från mindre grupper och som själva, i diskussion med handledare, bestämt avhandlingens tema.

Anders Broström understryker att skillnader i vetenskaplig produktivitet mellan forskare är både känt och naturligt. Samtidigt är det nödvändigt för lärosäten och finansiärer att fundera mer kring doktorandutbildningens syfte och kvalitet, anser han.

Disputerade som inte fått med sig alla kunskaper som kan förväntas blir inte lika värdefulla medarbetare inom näringsliv eller i offentlig sektor. Men mest akut blir frågan för dem som vill söka sig till en akademisk karriär.

– Forskare som fem år efter examen inte kan visa på ett gott resultat genom vetenskaplig publicering får svårt att konkurrera om såväl anställningar som externa forskningsanslag. Om svårigheterna att etablera sig kan koppas till undermåliga förutsättningar under forskarutbildningen får det ses som ett misslyckande för lärosätet.

Garantera stöd

Avgörande är tillgången till erfarna handledare – att det finns rätt balans mellan professorer, post docs och antal doktorander i en grupp. Lärosätet måste säkerställa att forskningsledare som vill anställa nya doktorander kan garantera att dessa får tillräckligt stöd för att kunna utvecklas till självständiga forskare, poängterar Anders Broström.

Även de stora finansiärerna behöver se över sina strategier:

– De måste fundera mer över sitt ansvar för forskarutbildningen. Har man riggat projekten på ett sätt så att det ger utrymme för doktorander att söka sin egen väg? Unga forskare behöver få möjlighet att pröva sina vingar.

Varför är det viktigt att bli en självständig forskare?
– Det är själva definitionen av en kompetent forskare. En som kan göra kloka bedömningar av forskningsproblem, vrida och vända på frågeställningar. I förlängningen handlar det om förmågan att ta fram ny kunskap – vilket är en färdighet man kan träna upp genom en god forskarutbildning.

Text: Christer Gummeson

Innehållsansvarig:press@kth.se
Tillhör: Forskning
Senast ändrad: 2020-01-24