Människan är en dinosaurie

Vi människor i västvärlden konsumerar så mycket energi varje dag att vi motsvarar dinosaurer i vikt och kroppslig storlek. Bild: KoprX
Publicerad 2020-01-02

Du tänker på dig själv som en människa som är någonstans mellan en och två meter lång, eller hur. Vikten? Förmodligen mer än 50, och mindre än 150 kilo.
Fel.
Du är ungefär tolv meter hög och väger 30 000 kilo. Allt enligt ett forskningsprojekt på KTH.

Vi människor i västvärlden använder stora mängder energi varje dag. Få personer reflekterar över vilket klimatavtryck den här konsumtionen leder till. Anledningen är enkel. Det är svårt för att inte säga omöjligt att föreställa sig hur den egna energiåtgången ser ut.

Det vill Daniel Pargman, universitetslektor på KTH och ledare för forskningsprojektet "Från Homo Sapiens till Homo Colossus", ändra på. Idén uppstod när han undervisade på KTH och började använda begreppet Homo Colossus för några år sedan. Detta är ett koncept forskaren och miljösociologen William Catton Jr utvecklade för tre decennier sedan och som i stora drag går ut på att människan är lika stor och tung som sitt energifotavtryck.

Daniel Pargman, universitetslektor på KTH.

– Projektet går ut på att visualisera den moderna människans energifotavtryck, som är enormt. Iden är att lista ut hur mycket energi vi använder i vår livsstil, sätta detta i relation till hur mycket energi vi behöver för att "driva vår kropp" från ena dagen till den andra. Därefter visar tekniken hur stora vi skulle vara ifall vi var enorma varelser som åt all energi som vi använder i vår vardag och livsstil. Att visualisera det ohållbara i detta, berättar Daniel Pargman.

För detta ändamål finns det en matematisk formel, fortsätter han, och tillägger sedan att visualiseringen blir ett sätt att mana till både förundran och eftertanke.

Hur har Daniel Pargman då kommit fram till vikten 30 000 kilo?! Han har räknat på den primärenergi (olja, kol, gas, vattenkraft, kärnkraft, sol etc) som varje person använder och lägger sedan till inbäddad energi ("embodied energy") för allt vi konsumerar i Sverige men som är tillverkat på andra ställen i världen, exempelvis Kina. Därtill har höjd tagits för inbäddad energi i maten vi äter inklusive fotosyntesen som utgör "gratis" energi för oss. En initial uppskattning är då att den genomsnittlige svenskens vikt borde ligga närmare 30 000 kilo.

När det kommer till saker vi gör som omsätter energi saknas det inte underlag.

– Här återfinns boende med matlagning, tvätt, värma upp eller kyla av huset/lägenheten, bilkörning, flygande, mat där energiåtgång beror på dieten; kött eller vegetarisk plus det industriella jordbrukssystemets stora energianvändning, konsumtion i form av prylar och kläder samt transporter av dessa...

Storleksförhållandet mellan Gulliver och lilleputtarna beskriver tämligen väl hur läget ser ut idag, enligt Daniel Pargman, forskare på KTH.

Visualiseringen är tänkt att göras med hjälp av augmented reality (förstärkt verklighet på svenska). Forskarna tar fram olika så kallade personas, till exempel den fattige, ensamstående mamman som kämpar för att få ihop vardagsekonomin och chefen som flyger flera gånger i veckan. Dessa personas kommer sedan visas i augmented reality-appenv på användarens mobilskärm. Användaren kommer att behöva lyfta mobilen mot himlen och hålla den på armlängds avstånd för att se helheten. Storleken på respektive personas energifotavtryck skiljer sig så klart dramatiskt.

Hur viktigt för människor är ett synliggörande av någonting för att få till en varaktig förändring av det egna beteendet?

 – Vi har valt en form som är ny, tankeväckande och kanske provocerande och jobbar i detta projekt tillsammans med konstnärer för att utforma och utforska dessa frågor även med artistiska medel. Vilken effekt detta kan ha har vi idag ingen aning om. Däremot är vi väldigt intresserade av att samla in material om hur det vi kommer att göra i projektet påverkar människor men det vet vi ingenting om ännu. För oss i projektet är det som sagt i nuläget tillräckligt om projektet väcker förundran och eftertanke.

Daniel Pargman tillägger att William Catton Jr:s arbete med Homo Colossus resulterade i två publicerade vetenskapliga artiklar 1986 samt 1987. Den första texten har bara blivit citerad 8 gånger sedan den publicerades och den andra har blivit citerad 62 gånger.

– Jag har själv svårt att förstå hur det kan vara så, för det var uppenbart för mig att idén var genialisk i samma sekund som jag stötte på den 2016.

Daniel Pargman jobbar i projektet bland annat tillsammans med Tekniska museet och med Färgfabriken i Stockholm. Homo Colossus kommer att ta plats på Färgfabrikens utställning ”Symbiosis” under den senare delen av 2020.

Övriga projektmedlemmar är Mario Romero (KTH), Åsa Andersson Broms (Kungliga Konsthögskolan), Per Hasselberg (Konstfrämjandet) och Belinda Retourné (Changency). Formas står för finansieringen.

Text: Peter Ardell

För mer information, kontakta Daniel Pargman på pargman@kth.se.

Faktaruta

Finns det liknande projekt där forskning om hållbarhet visualiserar/kommunicerar människans klimatavtryck? Svar: Ja. Här listar Daniel Pargman några av dem.

Ekologiskt fotavtryck  (Wackernagel, 1998). Grunden till Earth Overshoot Day som i år inföll 29 juli.
• Energislavar (Nikiforuk, 2012). Se avsnittet "Human Power Station" av tv-serien Bang goes the theory på BBC (säsong 1, episod 11, 2009) som finns tillgänglig på Youtube.
• Spökarealer / Ghost acreage (Borgström, 1965). Beskriver mängden jordbruksareal som behövs någon annanstans än där människor bor, mark som används för att odla mat. Till exempel att Sverige importerar citrusfrukter från Israel eller bananer från Sydamerika.
• Phantom carrying capacity (Catton, 1980). Det extra antalet tunnland som behövs för att kunna framställa förnyelsebar energi (skog som avverkas)som motsvarar den energi som idag finns i den mängd fossila bränslen vi använder. Konstnärerna Bigert & Bergström har tidigare med artistiska medel och uttryck visualiserat vårt hållbarhets-fotavtryck (mer specifikt vårt CO2-avtryck) så här: En serie fotbojor utformade som koldioxidmolekyler placerades då ut på ett antal centrala platser. På en av dessa platser kedjade duon själva fast sig under en dag. Skulpturerna som är gjutna i återvunnet järn och väger 300 kilo styck representerar den mängd koldioxid en genomsnittlig svensk släpper ut under en tiodagarsperiod.

Innehållsansvarig:press@kth.se
Tillhör: Aktuellt
Senast ändrad: 2020-01-02