Samspel avgörande när varg blev hund

Publicerad 2016-03-09

Hundägare säger ofta att deras fyrbenta ögonsten ska veta sin plats i flocken – eftersom de härstammar från vargen. Men fullt så enkelt är det inte.
- Genuppsättningen har ändrats väldigt mycket – inte minst när det gäller matsmältning. Vargar är inte hundar och vice versa, säger Peter Savolainen, forskare i populationsgenetik vid KTH och Scilifelab.

Han har genom sin forskning, tillsammans med ett antal forskarkollegor, kunnat leda i bevis att hunden ursprungligen uppstod i Södra Östasien för minst 15 000 år sedan. Men förutom hundens födelseområde och utveckling har han också tittat på vilka gener man ska ändra på för att få en hund av en varg.

Bland de omkring 20 000 gener som finns i hundens respektive vargens DNA-uppsättning kan man tydligt se att de som rör matsmältning och beteenden har ändrats.

– Det är ju tämligen logiskt. Hundarnas psyke måste ju vara mindre aggressivt för att kunna samspela med människor.  Dessutom har matvanorna och därmed matsmältningen ändrats – från enbart kött till stärkelse så att hunden anpassades till att äta människornas rester, säger Peter Savolainen.

Varför våra förfäder valde att domesticera, tämja, vargar till hundar att ha vid sin sida vet ingen. Men det finns bevis för att sådana hundar fanns för minst 15 000 år sedan. De användes till jakt, vakt och förmågan att tyda sina hussars och mattars signaler blev ett beteende som gynnades.

– Man kan ju säga att domesticering är ett slags mänskligt styrd evolution. Dock tror man att förmågan till ömsesidig kommunikation är avgörande och hunden tycks ha varit ovanligt bra på att styra människans beteende också, säger Peter Savolainen.

Andra teorier är att vargen precis som homo sapiens var sociala flockdjur med tydliga hierarkier och därför passade människan bra.

Hundar är också en av de viktigaste modellorganismerna när det gäller att undersöka det mänskliga genomet.

De senaste 500 åren har människan avlat fram diverse raser som varierar i utseende och kynne – även om pit bull och chiwawa ter sig rejält olika är den genetiska variationen mycket liten. Genom att laborera med avel har dock flera raser fått en rad sjukdomar på köpet. En gen som ger hängande öron kan vara kopplad till en som ger cancer till exempel.

– Det är en kraftigt uppspeedad evolution där en del raser blivit sönderavlade – vilket skapat eftertanke kring djurskyddet, säger Peter Savolainen.

– Vargar är inte en mall för hur man ska behandla hundar även om de härstammar därifrån.

Han har av förklarliga skäl inte hund själv eftersom han är allergisk, men däremot har han en genbank där han samlat in DNA från ett stort antal hundraser världen över.

Denna kommer till användning i hans dagliga forskning, men också i hans roll som kriminalexpert. Han en av några få i världen som kan analysera hundspår från brottsplatser. Bland annat har han därigenom kunna hjälpa polisen att antingen utesluta eller klarlägga samband mellan olika förövare och offer.

– Som tur är behöver jag inte anlitas så ofta. Hittills kanske det har varit omkring fem fall, säger Peter Savolainen.

Text: Jill Klackenberg

Till sidans topp