Teleskopet som inte gav upp

Publicerad 2018-06-26

I labbet på Albanova står teleskopet PoGO+ och begrundar tillvaron. Efter att ha flugit över halva jorden och samlat in avgörande fakta om supernovan Krabbnebulosan och tvåstjärnesystemet Cygnus X-1 finns det ju en del att smälta.

– Det har varit en otrolig resa, både bokstavligt och bildligt, säger Mark Pearce, professor på avdelningen för partikel och astropartikelfysik på KTH.

Han har lett ett internationellt forskarlag i arbetet med PoGOLite, som teleskopet hette i sin första version.

– Det är något speciellt när man bygger allting själv, som i det här fallet. När vi tog över från NASA och Stanford fanns teleskopet ännu bara i form av labb-prototyper.

Perfektionism och tålamod har varit viktiga medresenärer, liksom konsten att misslyckas och glädjen över att lyckas.

Att skicka ett teleskop som väger två ton med hjälp av en gigantisk heliumballong, dubbelt så stor som Globen, 40 kilometer upp i rymden, bortom atmosfärens störningar, med uppdraget att mäta och samla data från livet däruppe, är delikat. En verklighet som inte syns, men finns och som bland annat fördjupar och berättar om vår plats i universum.

Ett första försök att skicka upp ekipaget var tänkt från rymdbasen Esrange utanför Kiruna 2010, men ett ballonghaveri i Australien gjorde det omöjligt. Ett år senare var det dags för ett nytt försök, denna gång också från Esrange. Men det blev en kort tur till följd av ett hål i ballongen. PoGOLite som var tänkt att flyga till Kanada strandade redan i Nikkaluokta tätt intill Kebnekaise. Till skillnad från en satellit som till slut brinner upp i atmosfären eller blir till rymdskrot kom PoGOLite alltid tillbaka hem – till jorden – öppen för nya äventyr efter viss rehabilitering.

– Det blev bara 35 kilometer upp i atmosfären. Det var riktigt tungt för alla inblandade, inte minst för alla doktorander och postdoks som arbetat så hårt. Självklart måste man få misslyckas inom forskning för att utveckla sin teori, tes eller sitt försök vidare. Det är ju en del av idén.

– Det är väl en av alla de saker jag lärt mig av projektet, att aldrig ge upp, men också att det är viktigt med återhämtning efter ett misslyckande av den här kalibern. Men externfinansiering ställer givetvis krav på resultat vilket inte alltid är kompatibelt med den här typen av grund- tillika högriskforskning.

Året därpå blev det inget åka av alls eftersom förutsättningarna måste vara optimala – det vill säga vindstilla och inget lågtryck som ligger och lurar utanför Kiruna, vilket var fallet den sommaren. Det är ständiga avvägningar och när lådan med ballongen väl öppnas går det inte att stänga den igen. Ballongen i sig är känslig och påminner i strukturen om gladpack.

Runt handtaget i Mark Pearce tjänsterum på Albanova hänger ett gummiband i mjukplast. På förekommen fråga konstarerar han att det inte är ballongmaterial utan ett träningsband för ryggen.

– Jag vill inte överdriva, men det kändes lite som en tragedi när PoGOLite blev stående på backen. Så många människor hade offrat sina semestrar och var tvungna att åka hem med oförrättat ärende.

Men ett år senare var det dags för ett nytt försök.

– Det gick mycket bättre, säger Mark Pearce och berättar att teleskopet landade i Sibirien.

Mättiden var tänkt till två veckor, men de tre dagar som mätdonen fungerade räckte långt.

Att det tog över sex månader att få hem allt från Norilsk genom den ryska tullen hade ingen kunnat förutse.

PoGOLite försågs med ny detektor, ny elektronik och förfinades av forskarlaget i Albanovas labb. Ut rullade PoGO+ med förnyade krafter.

Sommaren 2016 blev det en veckas flygning och en god landning i Kanada.

– Det gick väldigt bra och fokus var att samla in data från Krabban och Cygnus X-1.

Med hjälp av PoGO+ har forskarlaget kunnat ta fram ny kunskap kring dessa objekt. Det som PoGO+ tog med sig hem, bidrog till ett nytt forskningsfält, genom att mäta polariserad röntgenstrålning i en himlakropp 6 500 ljusår bort. Krabbnebulosan, som är en rest av en supernova och den roterande neutronstjärna som ligger i mitten – genererar energirik strålning i alla riktningar som PoGO+ fångade upp.

– Mätningar från Krabban är redan publicerade. Under den senaste tiden har vi jobbat med data från Cygnus X-1 observationer. Svarta hålen består av så mycket massa i en så liten volym att det blir möjligt att studera fysiken som i ett slags labb där tid och rum beter sig annorlunda.

De helt nya observationerna om Cygnus X-1 har publicerats i Nature Astronomy.

Efter en mellanlandning på KTH Entré gjorde teleskopet sitt sista gig i samband med Kulturnatten i Stockholm i våras. Enligt Mark Pearce kommer det sedan att återvinnas och återanvändas för olika ändamål.

Jill Klackenberg

Till sidans topp