Bridging Policy and Practice in Spatial Ability Development

Abstract

Läroplanen består av flera policydokument som tillsammans bildar ett

komplext system, format av utbildningsideal, institutionella strukturer och

politiska prioriteringar. Inom detta system behandlas spatial förmåga – det vill

säga förmågan att mentalt visualisera, manipulera och omforma visuospatial

information – på ett inkonsekvent sätt vilket också speglas i

klassrumspraktiken. Trots ett växande forskningsstöd för spatial förmågans

betydelse, är den sällan formulerad som ett explicit lärandemål i de nationella

styrdokumenten. Ansvar för undervisningen lämnas i stor utsträckning till

lärarens tolkning av kursplanen, vilket riskerar att skapa en ojämlik

undervisningspraxis där vissa elever ges möjlighet att utveckla denna förmåga i

skolan – medan andra inte ges den möjligheten. Denna variation är särskilt

problematisk i de tidiga skolåren, då grunden för kognitiv utveckling läggs.

Denna avhandling undersöker hur spatial förmåga positioneras i

skärningspunkten mellan utbildningspolitik och pedagogisk praktik, med

särskilt fokus på de tidiga skolåren i svensk grundskola, det vill säga låg- och

mellanstadiet. Den övergripande forskningsfrågan lyder: Hur är utvecklingen

av spatial förmåga situerad i den nationella läroplanen, och hur stödjs den i

den praktiska undervisningen? Avhandlingen bygger på delstudier som dels

analyserar hur spatial förmåga formuleras och representeras i

läroplansdokument, dels belyser hur lärare uppfattar dess betydelse och

integrerar den i sin undervisning.

Studien är teoretiskt förankrad i Bronfenbrenners ekologiska systemteori, som

förstås som en modell där mänsklig utveckling formas genom interaktioner

mellan flera ömsesidigt påverkande nivåer – från utbildningspolitik till

klassrumspraktik. Forskningsansatsen är interpretativ och bygger på en

kvalitativ, blandad forskningsdesign med metodologiska inslag av både

grounded theory och fenomenologi. Forskningen är huvudsakligen förlagd till

det svenska utbildningssystemet, med Irland som ett jämförande kontext för

att belysa likheter och skillnader i läroplansutformning och

undervisningspraktik.

Avhandlingen består av fem sammanlänkade artiklar som undersöker

läroplanen och undervisningen utifrån både ett system- och praktikperspektiv.

Artikel A ger en grundläggande förståelse för strukturella möjligheter och

hinder som påverkar undervisningen kring spatial förmåga. Artikel B fokuserar

på hur utveckling av spatial förmåga är integrerad i den svenska

teknikundervisningen. Vidare utvecklar artikel C ett analytiskt ramverk för att

utvärdera hur spatial förmåga integreras i läroplanen. Artikel D breddar sedan

analysen till att omfatta hela den svenska nationella läroplanen utöver

teknikämnet. Slutligen tillför artikel E ett lärarperspektiv som kontextualiserar

läroplansstudierna i en klassrumspraktik och jämför hur detta görs i en svensk

respektive irländsk kontext.

Resultaten tolkas med stöd av Bronfenbrenners ekologiska systemmodell. På

makrosystemnivå visar studien att läroplanerna i både Sverige och Irland

saknar tydlighet kring utvecklingen av spatial förmåga som ett uttalat

lärandemål. Detta begränsar möjligheterna till en samordnad och målinriktad

policy inom respektive utbildningssystem. På exo- och mesosystemnivå

påverkar faktorer som ämnesstruktur, ämnesövergripande organisering och

bedömningspraxis i vilken utsträckning undervisningen faktiskt skapar

utrymme för utveckling av elevers spatiala förmåga. På mikrosystemnivå

framhåller lärare vikten av spatial förmåga och försöker därför integrera

träning av denna i sin undervisning. Dessa insatser är dock ofta informella,

osystematiska och beroende av enskilda individers engagemang, vilket leder

till ojämna elevupplevelser och en bristande likvärdighet i undervisningen.

Avhandlingen synliggör därmed glapp mellan önskad effekt, policy och

klassrumspraktik, där utvecklingen av spatial förmåga i hög grad vilar på

lärarens eget initiativ i frånvaro av systematiskt stöd. För att överbrygga dessa

glapp argumenterar avhandlingen för en tydligare och mer medveten

integrering av spatial förmåga i läroplanen, i kombination med institutionellt

stöd som samordnar policy, praktik och pedagogik. På så sätt bidrar studien till

en bredare diskussion om hur nationella utbildningssystem kan främja

grundläggande kognitiv utveckling genom både policyutformning och

undervisningspraktik.

urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-363502