Navigating Digital Waters

Abstract

Digitalisering beskrivs ofta som en av de mest betydelsefulla tekniktrenderna i vår tid, med storslagna narrativ som skildrar en alltmer digital framtid. Det sägs att vi har trätt in i en ny teknologisk era där digital teknik driver disruptiv förändring över hela samhället. Givet den nya teknikens natur förväntas digitalisering vara närvarande i praktiskt taget varje bransch och sektor i samhället. Inom branscher såsom musik, media och detaljhandel har digitalisering redan haft en stor påverkan. Även om dessa branscher var bland de första att digitaliseras, följer nu andra efter. "Digital" har blivit synonymt med innovation och modernitet och etablerat ett digitalt imperativ i olika sammanhang. Dock är den transformerande potentialen mindre tydlig i andra kontexter. Därför behöver vi titta närmare på de förhållanden under vilka olika entiteter, vare sig det är organisationer, system eller industrier, blir mer eller mindre mottagliga för digitalisering. 

Denna avhandling tar sin utgångspunkt i vatten- och avlopps (VA) branschen. Precis som andra branscher har digitalisering fått stor uppmärksamhet inom VA-branschen under etiketter såsom "digitalt vatten", "vatten 4.0" och "den fjärde vattenrevolutionen". Digital teknik förväntas snabba på traditionell infrastrukturutveckling och förändra branschen i grunden. VA-branschen är dock i allmänhet känd för att vara konservativ och motståndskraftig mot förändring. Denna tröghet tillskrivs i huvudsak infrastruktursystemen och dess centrala aktörer, där tidigare investeringar, lång teknisk hållbarhet och etablerade intressen skapar betydande hinder för förändring. Empiriskt är denna avhandling baserad på kvalitativa studier från den svenska VA-branschen. Den bygger främst på semi-strukturerade intervjuer med representanter från branschen och undersöker respondenternas uppfattning om implementeringen, användningen och konsekvenserna av digital teknik inom vattenförvaltning. Teoretiskt förankrar sig denna avhandling i studier om stora tekniska system och hållbar omställning. Dessa forskningsfält har väletablerade traditioner av att studera samspelet mellan stabilitet och förändring i infrastruktursektorer såsom vatten, energi och transport. Genom att skildra VA- branschens infrastruktursystem som sociotekniska system, bestående av teknik och materiella artefakter, aktörer och deras nätverk samt institutioner och regler, syftar denna avhandling till att undersöka vad digitalisering innebär i mogna och stabila infrastruktursektorer såsom VA-branschen. 

Denna avhandling bidrar till den bredare digitaliseringsdiskursen som förekommer både inom akademin och i praktiken. För det första uppmärksammar den det dominerande narrativet om digitaliseringens disruptiva krafter. Även om detta narrativ gäller i vissa sammanhang, är det inte nödvändigtvis sant för alla kontexter. För det andra belyser det vikten av kontextuell förankring. Digitalisering inom VA- branschen kommer att skilja sig från den utveckling vi sett i musik- och medieindustrin eftersom vi inte kan ersätta vare sig kärnteknik eller kärnaktörer inom denna kontext. Istället för att ersätta rör, pumpar och reningsanläggningar med digitala versioner, är digital teknik tillägg som förändrar den befintliga teknikens egenskaper och funktionaliteter. På samma sätt kan kärnaktörerna inte ersättas av nya digitala aktörer på grund av den institutionella miljön med etablerade lagar, regler och förväntningar. Istället beror digitalisering på incitamenten och förmågan hos de etablerade aktörer att digitalisera, där digitala nykomlingar istället kan bilda nya allianser och omforma maktstrukturer. Följaktligen påverkar den kontextuella situationen själva karaktären och omfattningen av digitalisering och, i slutändan, möjligheterna för en digital transformation. Avslutningsvis betonar denna avhandling anpassningsförmåga framför disruption. Digital teknik, med sin flexibla och ofullständiga design, kan integreras successivt i befintliga system utan att kräva vare sig stora investeringar eller förändringar. Deras transformerande potential uppstår genom kombinationen av olika tekniker som implementeras i olika delar av systemet. Detta framhåller ett alternativt narrativ till det rådande fokuset på disruption och antyder istället att det är den digital teknikens förmåga att anpassa sig snarare än att disruptivt förändra som driver utbredd digitalisering i samhället. 

urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-356344