2006 - Mathias Uhlén

Företagsam forskare som går mellan slott och koja

Redan som doktorand sysslade han med protein. En forskningsreagens med benämningen Protein A, som nu är en av General Electric Healthcare´s främsta produkter. I dag leder Mathias Uhlén det största svenska forskningsprojektet någonsin – kartläggningen av människans proteiner. Och nyligen belönades han med KTHs Stora Pris.

 

Mathias Uhlén
Mathias Uhlén (Foto: Jens Lasthein)

 Att bedriva tillämpbar teknikdriven grundforskning. Det är och har varit Mathias Uhléns drivkraft under hans tjugofemåriga karriär som forskare. Han är professor i bioteknologi på KTH och hans grupp har lämnat in ett sjuttiotal patentansökningar. Gruppen arbetar också mycket med att licensiera ut teknik och att bilda bolag. Mathias Uhlén har varit med om att starta ett tiotal företag.

– Jag tycker att det är väldigt kul att jobba i gränstrakten mellan grundforskning och dess tillämpning. En av anledningarna till att den här forskningen finns på KTH är att vi i grunden drivs av ny teknologi som vi använder för att studera olika saker. Jag har både studerat bakterier och träd, men på sista tiden är det framför allt cancermedicin som har varit i fokus, säger Mathias Uhlén.

Cancermedicin är också i förlängningen den direkta tillämpningen av det gigantiska grundforskningsprojekt Mathias Uhlén leder sedan tre år tillbaka, Human Proteome Resource. Det är det största forskningsprojektet i svensk historia och går ut på att kartlägga människans proteiner. Ett synnerligen lämpligt ämne att fokusera med tanke på att omkring 90 procent av dagens läkemedel riktar sig mot proteiner, enligt Mathias Uhlén.

– Det som är det roligaste med det här projektet är att det är så historiskt. Människan består av 20 000 byggstenar som aldrig har kartlagts tidigare. Nu finns det en chans för oss att göra det – och det innan resten av världen gör det.

Det är ganska signifikativt för Mathias Uhlén att mitt i ett så pass djupgående grundforskningsarbete samtidigt lyfta blicken för att se hur forskningsresultaten kan tillämpas. Och det är också denna entreprenörsådra hos honom som ligger bakom att han som den förste KTHaren på tjugo år utsågs till årets mottagare av KTHs Stora Pris. Enligt prisjuryn ”förkroppsligar han sinnebilden av en entreprenör i en forskares gestalt”. Är det en beskrivning han känner sig bekväm med?

– Ja. Framför allt känner jag mig bekväm i rollen som forskningsorganisatör. På min avdelning och i min grupp har vi disputerat över 60 doktorer inom ganska olika områden. Så lite grann tror jag det här med entreprenörskap handlar om att man inte stannar och gräver en grop som blir djupare och djupare. Utan har man grävt en grop och planterat sitt träd går man vidare och gräver en ny grop och planterar ett nytt träd. Och så är jag nog kanske i större utsträckning än de flesta av mina kollegor, tror jag.

Det var absolut ingen självklarhet att Mathias Uhlén skulle bli forskare. Han växte förvisso upp i studentstaden Uppsala, men mamma var kurator och pappa revisor. Och i skolan var han inte ett dugg intresserad av att studera utan ägnade sig hellre åt musik och sport.

– Det är ganska ironiskt egentligen. Jag hade enormt dåliga betyg i nian och ettan och tvåan i gymnasiet. Men sedan gjorde mina föräldrar en genial grej, dom skickade mig till USA för att gå på high school. Och där mognade jag och kom sedan tillbaka och höjde mina betyg så att jag kom in på KTH med nöd och näppe.

Men inte heller under tiden som teknolog på KTH slog det Mathias Uhlén någonsin att forskning skulle vara någonting för honom. Det var först när han fick ett excellensstipendium. Då tipsade professor Sten Gatenbeck på KTH honom om att han absolut borde jobba med någonting som kallades genteknik. ”Men det kan inte vi på KTH, utan jag tycker du ska ta KTHs pengar och åka till Uppsala och lära dig det.”, sa Gatenbeck till Mathias Uhlén.

Och precis så blev det, även om det var lite av en berg och dalbana, som Mathias själv uttrycker det. När han började forska i Uppsala blev han osams med sin handledare så till den milda grad att han funderade på att sluta med forskning. Men då klev nästa man med goda råd i bakfickan fram, nämligen Hans Wigzell som så småningom blev professor och sedermera rektor vid Karolinska institutet. Han rådde Mathias Uhlén att helt enkelt byta forskargrupp.

– Jag sökte jobb samtidigt, men fick inte jobbet. Så jag tog hans råd och även om det här att byta forskargrupp inte är världens bästa grej att göra råkade det bli det bästa beslutet jag har tagit i hela mitt liv.

Forskningen i den nya gruppen handlade om en forskningsreagens vid namn Protein A och ledde till Mathias Uhléns första patent.

– Det togs upp av Pharmacia i Uppsala, som sedan blev Amersham och som nu är General Electric Healthcare. Och det är deras största produkt i dag och används för att rena flera av de cancerläkemedel som finns på marknaden. Det är jag väldigt stolt över, det bidrar till hundratals miljoner i exportinkomster varje år.

Mathias Uhlén återkommer flera gånger till att det är tillfälligheter som har lett till att han har nått dit han är i dag. Han återkommer flera gånger till ordet serendiptiy, ett begrepp som kommer från en berättelse om en indisk man som snubblade på saker hela tiden men som sedan blev väldigt rik. Det används ofta inom forskarvärlden som en sorts motsvarighet till att halka på ett bananskal. Mathias Uhlén använder det mycket som liknelse för att beskriva sin egen karriär.

– När man tittar tillbaka blir man nästan lite mörkrädd när man tänker på vad mycket bananskal det är som har gjort att jag hamnat där jag är. Det gäller att inte planera sin karriär fullständigt, menar han.

– Men när slumpen kommer gäller det att ta vara på den.

Mathias Uhlén leder sitt gigantiska forskningsprojekt – som totalt sysselsätter omkring 200 personer – med en kombination av en fast struktur och lösa tyglar för att hålla öppet för kreativa idéer. Framför gäller det hur mötena organiseras Han lärde sig en modell för möten av Volvos vd Leif Johansson när denne var ordförande för Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademiens (IVA) projekt IVA 2000 i mitten av 1990-talet.

– Även om vi bara hade sex-sju möten var det den bästa undervisning jag någonsin har fått. Han blandade en ganska strikt agenda med lösa diskussioner, men där man sedan skulle knyta ihop det hela och komma till en konsensus och sedan dokumentera det man kommit fram till. Man ska komma ihåg att på den tiden, i mitten av 1990-talet, var många av mina kollegor i universitetsvärlden flumputtar när det gällde mötesteknik. Som forskare i världsklass har han förmånen att resa runt i världen och han är utomlands i princip varje vecka. Och även om det inte är så att röda mattan är utrullad hela tiden blir det många frukostmöten, luncher och middagar, både mer informella och riktigt fina tillställningar.

– Det är lite av forskarens privilegium. Man kan gå mellan slott och koja på ett ganska obehindrat sätt. Ibland får man gå på glittriga tillställningar i frack och andra gånger, ofta med forskarkollegorna, är det mer informellt. Jag tycker det är väldigt roligt med båda världarna.

Innehållsansvarig:Kommunikationsavdelningen
Tillhör: Om KTH
Senast ändrad: 2017-06-21