Till innehåll på sidan

Bröstcancerforskning kan ha tagit fel väg i 20 år

Bildtext: Fyra olika cancervävnader i förstorning. Inga spår av östrogenreceptor ERS2 i bröstcancertumören längst ner till vänster, eller i en typ av äggstockstumör (granulosacellstumör) längst upp till höger. Pilar visar på en hög förekomst av östrogenreceptorn ESR2 i en annan granulosacellstumör längst upp till vänster och svag förekomst i sköldkörtelcancer-tumören längst ner till höger. Foto: Human Protein Atlas.

NYHET

Publicerad 2017-06-15

En ny studie från KTH och Science for Life Lab antyder att delar av bröstcancerforskningen kan ha varit på väg in i en återvändsgränd, och det under ett par decennier. Forskare har nämligen siktat in sig på en andra östrogenreceptor som ett sätt för att förbättra oddset att överleva bröstcancer. Den nya studien, som idag publicerats i Nature Communication, visar emellertid att detta angreppssätt kanske inte är rätt väg. Anledningen är att denna receptor inte återfinns där forskarna trott.

Enligt forskarna bakom studien så visar den att man förlitat sig på antikroppar vars funktion inte validerats tillräckligt väl efter upptäckten av östrogenreceptorn (ESR2) under 1990-talet.

Cecilia Williams, forskare på KTH och Science for Life Lab, berättar att upptäckten av receptorn ESR2 var viktig och ändrade forskarnas syn på östrogen och dess signaler. Det skänkte också hopp till en förbättrad hormonbehandling som komplement till framgångarna med östrogenblockerande mediciner som Tamoxifen.

De här hormonbehandlingarna, som används framgångsrikt inom sjukvården, siktar in sig på östrogenreceptorn ESR1, vilket är den först använda och viktigaste biomarkören för att förutsäga vilka bröstcancerpatienter som svarar på östrogenblockerande mediciner.

Det är dock bara är cirka hälften av alla bröstcancerpatienter som svarar på antiestrogen-behandlingar, eller så utvecklar kroppen en resistens mot behandlingen. Enligt Cecilia Williams så har uppfattningen bland forskare varit att ERS2 haft en motsatt effekt jämfört med ESR1, och att ERS2 inte ska blockeras utan snarare aktiveras i bröstcancer. Detta skulle då öka chansen till överlevnad bland bröstcancerpatienter.

– Kliniska tester pågår just nu runt om i världen, och de går ut på att aktivera ERS2 i bröstcancerpatienter. Vår studie visar att dessa kliniska tester baseras på bristfällig kunskapsbas. Den data som ligger bakom uppfattningen att ESR2 finns i bröst är baserad på otillförlitliga antikroppar, och i nuläget finns det inte stöd för tesen att ESR2 ska aktiveras i bröstcancer, säger Cecilia Williams.

Den svenska forskargruppen har genom sin studie ogiltigförklarat alla utom en antikropp som används för att påvisa närvaro av ESR2. Dessa tolv antikroppar har istället misstagit andra proteiner för att vara ESR2, och data genererat med dessa antikroppar är inte tillförlitlig.

Den återstående antikroppen som kan användas framgångsrikt mot ESR2, kan å sin sida inte finna några spår av receptorn i varken bröstcancertumörer eller frisk bröstvävnad, enligt studien.

Studiens resultat har inte bara inverkan på forskningen runt bröstcancer. Även östrogenforskning med anknytning till ett antal andra vävnader och sjukdomar påverkas, enligt Cecilia Williams.

Forskarna har validerat antikropparna med väldigt stor träffsäkerhet. Gruppen, som inkluderar forskare från Uppsala universitet och Karolinska institutet, har använd så kallad positiv och negativ kontroll och multipla metoder. De har jämfört prestationen hos ett antal antikroppar på 44 olika vävnadstyper och identifierat bundna proteiner genom tekniker som masspektroskopi. Detta på en omfattande sätt som tidigare inte gjorts.

Stora databaser för genuttryck, som The Cancer Genome Atlas, The Genotype-Tissue Expression och The Human Protein Atlas har använts för att identifiera en universell brist på ESR2-signaler i bröstvävnad.

– Vår studie är ett bidrag till ökad reproducerbarhet inom forskningen som bland annat rör antikroppar, och det tydliggör förhållandet när det gäller östrogen och bröstcancer vilket hjälper forskningen på området framåt. Vår förhoppning är att vårt arbete både kan spara forskningstid och -anslag.

Studien, som alltså publicerats i Nature Communications, bär namnet "Insufficient antibody validation challenges oestrogen receptor beta research" och involverade forskare är Sandra Andersson, Mårten Sundberg, Nusa Pristovsek, Ahmed Ibrahim, Philip Jonsson, Borbala Katona, Carl-Magnus Clausson, Agata Zieba, Margareta Ramström, Ola Söderberg, Cecilia Williams och Anna Asplund. DOI: 10.1038/ncomms15840 

Forskningsarbetet har vid sidan av svenska universitet även bedrivits vid Division of Pharmaceutical Industries, National Research Centre, i Dokki, Egypten samt vid Department of Biology and Biochemistry, University of Houston, USA.

Forskningen har finansierats via anslag från National Cancer Institute på National Institutes of Health i USA, Vinnova, Cancerfonden, Stockholms läns landsting, Vetenskapsrådet och Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse.

Text: David Callahan

För mer information, kontakta Cecilia Williams på 08 - 790 98 91 eller cecilia.williams@scilifelab.se.