Från flyktingläger till dubbla examina från KTH
Som 17-åring tog han sig som ensamkommande flykting från Syrien till Sverige 2015, till fots genom skogar och med gummibåt i mörkret över Medelhavet.
Sedan dess har han tagit en civilingenjörsexamen i teknisk kemi och en ämneslärarexamen på KTH, och i dag arbetar han som högstadielärare i matematik, fysik och teknik i Djursholm.
– Jag vill stärka och inspirera unga människor inför framtiden, säger Fayez Hamzat.
I regimens Syrien levde Fayez Hamzat med föräldrar och fyra syskon i ett palestinskt flyktingläger i utkanten av Damaskus. Fayez var begåvad i skolan och deltog i Syriens matteolympiad, och när bomberna föll allt tätare runt staden uppmanades han att fly landet.
– Vi hörde hela tiden om folk som dog på vägen till Europa, och när jag tog adjö av familjen sa min pappa ”Jag vet inte om vi ses igen. Men din gräns är i himlen.”
– Jag gick nästan hela vägen till Europa till fots. Cyklade en sträcka. Åkte med gummibåt från Turkiet till Grekland. Det var första gången jag såg ett hav. Jag glömmer aldrig mörkret mitt på Medelhavet, det var så fullt på gummibåten att vi fick sitta i knät på varandra, det fanns inte plats.
Han vandrade med främlingar i olika grupperingar i skogarna genom Grekland till Makedonien och Serbien, ständigt med nya följeslagare under resans gång.
– Folk vågade knappt sova på grund av risken att bli rånade. Jag slog följe med tre landsmän och vi var utan mat och vatten i flera dagar vid ett tillfälle. Jag vågade lita på dem till slut, och sa ”Lämna mig inte”. ”Nejdå, sov du”, sa de. Det var så kallt att jag tog av min t-shirt för att täcka och värma mina öron. När jag vaknade var jag ensam och mina skor var borta. Då lärde jag mig att i en flyktsituation kan man inte lita på någon.
Fayez Hamzat beskriver sig själv som ”liten, mager och snabb”, och han klarade sig undan situationer där beväpnade vakter med hundar kom i kapp och arresterade flyktinggrupper.
Från Danmark lyckades han få en egen plats på tåget till Sverige genom att få hjälp av en man med bokningen av tågbiljetter. Det var höst och kallt i Malmö, han vägde ca 44 kilo och var traumatiserad efter flykten.
– Jag var rädd för polisen, men jag såg tre poliser i uniform på Centralstationen och bad dem om hjälp på engelska. De skjutsade mig direkt till ett boende där jag äntligen fick känna trygghet, berättar han.
De kommande fem åren levde han på ett flyktingboende och senare i hyreslägenhet i Linköping, där han lärde sig svenska, läste in gymnasiet, och hann med ett års universitetsstudier innan han fick svenskt medborgarskap 2021. Då var det dags att flytta till huvudstaden för vidare studier på KTH.
Klarade studiestress genom samarbeten
– Jag har haft så fina människor runt mig här i Sverige, som visat sådan värme. Lärare och vänner, kompisars föräldrar och familjer. Jag brukar säga att om varje person tar hand om en annan människa så har vi ingen ensamhet i världen längre, säger Fayez Hamzat.
KTH-studierna var krävande, han läste programmet Civilingenjör och lärare, och klarade utbildningen som gav dubbla examina på fem år.
– Pressen var stor, jag kände stress över att kanske missa en tenta och inte få behålla mitt studentboende. Jag gick ibland hem från skolan med en liten klump i magen, som när två böcker skulle läsas ut på en vecka.
– Jag pluggade organisk kemi samtidigt som jag läste teorier från Piaget, och ibland gick jag från åtta timmars labb direkt till föreläsningar om programmering. Men matten var alltid lätt för mig, jag älskar matte!
Parallellt med studierna jobbade Fayez Hamzat som mattecoach på KTH, och som lärarvikarie på en högstadieskola i Botkyrka. Dessutom var han arbetsmarknadsansvarig i sin sektion på KTH.
I dag undervisar han elever i matematik, fysik och teknik på en högstadieskola i Djursholm, sitter i två bolagsstyrelser och är politiskt aktiv som gruppledare i förskolenämnden och sitter i grundskole- och gymnasienämnden i Sundbybergs stad.
– Nu kan jag hjälpa mina föräldrar och min familj ekonomiskt regelbundet. Och varje dag hör jag min pappas ord. I Sverige har jag verkligen känt att ”världen är din”.
Text och bild: Katarina Ahlfort