Här stod svensk kärnkrafts vagga

Bomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945 blottade med förödande verkan vilka krafter som utvecklas vid en kärnklyvning. Samtidigt som förstörelsen förskräckte blev också kärnkraftens kapacitet som energikälla uppenbar.

I Sverige bildades 1947 ab Atomenergi med uppdrag att forska, bygga experimentreaktorer och bedriva industriell verksamhet. Bolagets ledning ville ha nära kontakt med vetenskaplig och teknisk forskning. Den första reaktoranläggningen placerades därför intill KTH, i anslutning till Ingenjörsvetenskapsakademins befintliga försöksstation på Drottning Kristinas väg.

Kärnkraftsteknologin var ett nytt forskningsområde i Sverige och vid konstruktionen av den första reaktorn ställdes forskarna inför en rad olösta frågor. Eftersom anläggningen av säkerhetsskäl skulle placeras 25 meter under jord tog bygget också ansenlig tid.

– Det tog två år att spränga och ställa i ordning bergrummet och ytterligare två år att bygga reaktorn, berättar Leif Handberg, universitetslektor i medieteknik och ansvarig för den nuvarande verksamheten i reaktorhallen.

Sommaren 1954 togs Reaktor 1, R1 i bruk. Reaktorn drevs med naturligt uran som bränsle och tungt vatten som moderator, neutron-nedbromsare. Valet av reaktortyp motiverades av de tekniska och materiella förutsättningarna – anrikat uran som används i nutidens vanligaste reaktortyper gick inte att få tag på år 1950. Men valet berodde också på att tungvattenreaktorn var den bästa plutoniumproducenten. Och forskningen, som bedrevs i samarbete med Försvarets forskningsanstalt, foa, var vid den här tiden även inriktad på att kunna utveckla svenska kärnvapen.

– Det var först 1968 i och med undertecknandet av icke-spridningsavtalet som de planerna skrinlades, påpekar Leif Handberg.

R1 var en ren experimentreaktor, det fanns ingen turbin och ingen generator kopplad till reaktorn. Effekten, omkring 300 kW vid starten 1954 och cirka 1 MW 1970, kyldes bort.

– Reaktorn var grön, åttkantig och knappt 5 meter hög. Här och var på reaktorväggen fanns luckor som gick att öppna för att föra in mätinstrument och ta prover. Forskarna hade sina kontor däruppe och kunde snabbt ta sig ner för att läsa av instrumenten, berättar Leif Handberg och pekar upp mot en rad fönster längs en loftgång som hänger ut över reaktorhallen.

Leif Handberg vill gärna vidareutveckla reaktorhallens museala funktion. I kontrollrummet har det gamla kontrollbordet åter kommit på plats och det finns planer på en permanent utställning.

– Man borde också kunna återskapa reaktorn som hologram eller med en kuliss och projektioner. Det finns inte så många platser där man kan visa en så här pass intakt teknisk kulturmiljö.

R1 kom att få stor betydelse för svensk kärnkraftsforskning. Forskningen gick i första hand ut på att studera radioaktiv strålning samt egenskaper hos neutroner och andra partiklar. Dessutom producerades radioaktiva preparat för strålbehandling av cancerpatienter.

Under 60-talet började R1:ans placering i Stockholms innerstad ifrågasättas. Dessutom hade två nya forskningsreaktorer byggts, R0 och R2 i Studsvik och kostnaderna för att ha forskningsreaktorer på flera ställen blev kännbara. Det ledde till att R1 ställdes av 1970.

De försök som gjordes att bevara hela anläggningen som forskningsmuseum ledde inte till något resultat och istället revs reaktorn 1982. Några år senare friklassades reaktorhallen av Strålskyddsinstitutet och idag används reaktorhallen som experimentscen, samlings- och utställningslokal samt för forskning kring medieteknik.

FAKTA

Reaktorer i världen

Största kokarvattenreaktorn:
Oskarshamn 3 är idag världens största kokarvattenreaktor, den vanligaste typen av reaktor näst tryckvattenreaktorn. Oskarhamn 3 togs i bruk 1986, innehåller designlösningar som än idag anses vara helt moderna, och beräknas kunna vara i drift till 2045.

Smält bly och metallen vismut: Ryska sVBR-100 som ska byggas i dimitrovgrad, cirka 1 000 kilometer öster om Moskva, blir den första civila reaktorn sedan 1960-talet med ett nytt kylmedel, en blandning av smält bly och vismut. Ett passivt säkerhetssystem ska se till att reaktorn kan missta alla elförsörjning utan att det leder till härdsmälta.

Svensk reaktor till Kanada: Janne Wallenius, professor i reaktorfysik vid KTH, undersöker möjligheterna att bygga en mindre, kommersiell reaktor i Kanada. sEALER är helt blykyld och ska kunna drivas av återanvänt avfall. ”Mindre reaktorer är den hetaste trenden inom kärnkraftsforskningen idag. Tyvärr omöjliggör lagstiftningen som begränsar antalet reaktorer en sådan satsning i sverige”, säger Janne Wallenius.
 

Text Ursula Stigzelius

KTH Magazine 01 JUNI, 2013

Först publicerad i tidningen KTH&Co 3, 2013