Så ska kostnaden för nya läkemedel kapas
Läkemedelsindustrin står inför en ekonomisk härdsmälta. Kostnaden för att ta fram läkemedel har fördubblats under de senaste 15 åren och för medicinforskningen uppgick summan under 2010 till svindlande 469 miljarder kronor i USA och Europa. Samtidigt når allt färre läkemedel marknaden. Nu jobbar tre KTH-forskare febrilt med att sänka utvecklingskostnaden för nya mediciner. Det med en sensor som inte är större än en cell.
– På sikt innebär vår forskning förhoppningsvis inte bara att fler nya läkemedel kan bli tillgängliga utan också att det kommer att finnas botemedel för sjukdomar som idag inte kan behandlas.
Det säger Kristinn B. Gylfason, ansvarig för projektet och forskare på avdelningen för Mikrosystemteknik vid KTH. Tillsammans med kollegan och forskaren Tommy Haraldsson samt Hjalmar Brismar, professor på institutionen för tillämpad fysik vid KTH, har han fått 3,8 miljoner kronor från Vetenskapsrådet för att skapa den cellstora sensorn som ska hjälpa läkemedelsindustrin.
Och hjälp, det behöver medicinföretagen. 1995 kostade läkemedelsforskningen i USA och Europa 23 miljarder euro. År 2010 var samma summa uppe i 53 miljarder euro. Under ungefär samma tidsperiod - från 1993 till 2007 - minskade antalet ansökningar om introduktion av nya läkemedel på marknaden från 70 per år till 30 stycken.
– Det är en kris som läkemedelsindustrin står inför. Kostnaden för att varje läkemedel ökar medan antalet nya mediciner bara blir färre, säger Kristinn Gylfason.
En förklaring till de ökade kostnaderna är att många läkemedelskandidater, som ser lovande ut efter automatiserade tester gjorda på rena proteiner, visar sig ha oönskade biverkningar när de senare testas på levande celler. Man strävar därför numera efter att så tidigt som möjligt i utvecklingsprocessen göra tester på levande celler och även ta fram så mycket information som möjligt om cellens respons. För detta krävs nya metoder för automatiserade läkemedelsexperiment på levande celler.
Det är där som Kristinn B. Gylfason och hans kollegors forskning kommer in i bilden. De ska utveckla en sensor som inte är större än en cell och kan ligga extremt nära den. Där fångar den upp de molekyler som cellen utsöndrar när den utsätts för läkemedel. Närheten mellan cell och sensor är viktig eftersom molekylerna snabbt sprider ut sig i sin omgivning och bli svåra att registrera. Sensorns storlek och närhet till cellerna är också det som är unikt för tekniken och metoden.
– Drogar man en massa celler i ett provrör ser man bara en medelrespons. Genom att istället testa enstaka celler blir provsvaren mer rättvisande. Då kan vi förse läkemedelsutvecklare med ny och cellbiologiskt relevant information för att välja ut läkemedelskandidater i ett tidigt stadie, och vår nya teknik och metod snabbar upp framtagningen av nya läkemedel, säger Kristinn B. Gylfason.
Ett exempel på medicin som sensorn avser underlätta utvecklandet av är den som adresserar njursjukdomar. Då med njurceller i fokus.
– Men tekniken och metoden är såpass generell att den kan tillämpas på läkemedel för många olika sjukdomar, säger Kristinn B. Gylfason.
För mer information, kontakta Kristinn B. Gylfason på 08 - 790 92 31 eller kristinn.gylfason@ee.kth.se.
Peter Larsson