"Vi skapar det offentliga rummet"
Maria Håkansson har bland annat forskat om hur våra vardagsmiljöer, som kollektivtrafiken eller bostadsområdet, kan bli bra mötesplatser för alla sorters människor.
Hon tar andra sträckan i KTH:s forskarstafett och börjar med att besvara Rakel Wreland Lindströms fråga:
Vem bestämmer över det offentliga rummet?
- Det finns flera olika svar som beror på hur vi uppfattar vad det offentliga rummet är. Ett grundläggande svar är att det offentliga rummet skapas av oss alla tillsammans – i samtal, möten och andra interaktioner. Utan människor finns ingen ”stad”, bara en fysisk struktur. Därför handlar det offentliga rummet om något mer än offentliga platser, som vi vanligen tänker på som gator, torg och parker. Det offentliga kan dels tolkas som det som ägs av det offentliga (motsatsen till privat) dels det som är tillgängligt för allmänheten – köpcentrum, bibliotek, badplatser och andra mötesplatser. Sedan finns ju lagar och regler som påverkar vad och hur saker får göras. Demonstrationer är tillåtna, hets mot folkgrupp är inte tillåtet, vi får inte bära kniv på allmän plats, vi har yttrandefrihet. Det offentliga rummet blir det vi som individer och samhället gör det till.
Tack för det. Vad är ditt nästa steg inom din forskning?
- Mitt forskningsintresse rör ju hur möten mellan olika grupper och olika kunskapsområden i olika former av samhällsplaneringsprocesser ser ut, exempelvis mellan planerare och miljöexperter, eller mellan politiker och medborgare. Det kan också vara hur kunskap om miljö och hållbar utveckling kommer in i diskussioner om ekonomisk utveckling.
Just nu arbetar jag i ett projekt som rör kulturmiljöfrågor. Är det möjligt att på liknande sätt som man till exempel vid ett vägbygge kan kompensera för inskränkningar i naturvärden, kompensera kulturmiljövärden i den byggda miljön?
En annan frågeställning jag arbetar med är planerarens yrkesroll, speciellt i relation till hållbar utveckling. Kopplingen till det offentliga rummet är kanske mest tydlig i ett planerat projekt som handlar om hur olika grupper, speciellt ungdomar, dels har möjlighet att delta i formella planeringsprocesser, dels påverkar det offentliga rummet på andra sätt.
Vilka är utmaningarna/hindren om det finns några?
- Den främsta utmaningen i praktiken rör kommunikation, hur svårt det kan vara att förmedla och förstå våra respektive världsbilder och kunskap - och att inse att andra uppfattar ett problem på andra sätt och därför föreslår andra lösningar. Det gäller också i högsta grad inom områden som vi tänker på som tekniska och värderingsfria. Men vi vet ju genom historien att problem ofta haft konkurrerande lösningar där många olika faktorer, såväl ekonomiska, sociala, kulturella som tekniska, bidragit till att någon av dem vid en viss tid blev den dominerande och vedertagna modellen. I en planeringsprocess handlar det alltid om olika former av avvägningar mellan olika förslag som kan få vitt skilda konsekvenser. Två helt korrekta analyser som löser ett specifikt problem kanske inte är möjliga att kombinera, hur väl underbyggda de än är.
Forskningsmässigt finns inga direkta hinder eller utmaningar – det finns gott om studieobjekt eftersom detta pågår hela tiden – utan det är väl möjligen en fråga om tid och resurser. Det är ju också så att vår egen verksamhet och hur vi utbildar våra studenter till framtidens experter är mycket intressant från mitt perspektiv, så egentligen ser jag inga hinder.
Vad ska resultaten användas till?
Primärt är det ett bidrag till att bättre förstå hur planerings- och beslutsprocesser kan organiseras, men också för att förstå hur processer och samarbeten och i förlängningen den fysiska miljön påverkas. Det kan till exempel tydliggöra varför ett politiskt beslut om ökad avfallsåtervinning inte får det resultat som man förväntat sig, eller att en fysisk utformning av en miljö eller en teknisk lösning som fungerat väl på andra ställen inte alls ger de resultat man tänkt sig. Bidraget handlar framförallt om att bidra till hållbar utveckling.
Maria Håkansson är lektor vid institutionen för samhällsplanering och miljö på skolan för arkitektur och samhällsbyggnad.
Berättat för: Jill Klackenberg