Sandra Swart sätter antropocener i ett större sammanhang
Sandra Swart har varit gästprofessor i antropocenstudier vid KTH:s avdelning för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö sedan början av 2025. Det har gett henne möjlighet att, som hon själv uttrycker det, "umgås med dessa otroligt intressanta tvärvetenskapliga forskare som håller till en trappa upp". Det har visat sig innebära allt från att skriva ansökningar och artiklar tillsammans till undervisning och mycket mer.
Vid Stellenboschs universitet är Sandra Swart föreståndare för Afrikanska forskningscentrumet för antropocener, som hon grundade 2024. Hennes kollegor från KTH, Kati Lindström och Lize-Marié van der Watt, blev de första att hålla en workshop där, med temat polarforskning. Sandra Swarts studenter, som alla deltog, blev så inspirerade att de inte ville släppa iväg KTH-forskarna.
Sandra Swart har alltså inte bara tillbringat omkring tre av fem planerade månader i Sverige, i kraft av kollegornas besök i hennes hemland Sydafrika har det blivit ett verkligt utbyte.
Som professor i antropocen menar Sandra Swart att det finns många olika antropocener. Antropocen i Kapstaden skiljer sig från antropocen i Stockholm när det gäller klimatförändringar, ekonomiska förändringar, förändrad biologisk mångfald och i vilken grad man medverkat till att orsaka antropocen. Hon menar att mötet med kollegor från andra antropocener bidrar till att sätta samman de olika versionerna i ett större sammanhang.
I sitt arbete har Sandra Swart observerat babianer från hästryggen – inte för att de är farliga, utan för att undvika att de vänjer sig vid människor. Hon har hållit huvudet på ett sövt lejon i knät. Hon har tillbringat två veckor till häst i Mongoliet, där den samskapade kulturen mellan människor och hästar skiljer sig helt från den i Sydafrika, vilket blev en väckarklocka för en expert på hästarnas historia i Sydafrika.
Men hon arbetar också med djur som inte längre existerar. I det pågående projektet HEART undersöker hon och kollegor från olika discipliner hur utdöda djur fortsätter att spela roll genom sina kvarlevor, spår och representationer i museer. I vissa fall försöker människor till och med återuppväcka utdöda arter, som quaggan, en sydafrikansk zebravariant. Det väcker etiska frågor. Vore det till exempel en bra idé att återuppväcka vandringsduvan eller neandertalmänniskan, om det visade sig möjligt? Skulle det vara etiskt försvarbart att återintroducera en art vars naturliga livsmiljö inte längre existerar, eller skulle det bara bli ett freakshow?
– Etiskt sett skulle det förmodligen inte vara okej.
Sandra Swart anser att miljöhistoriker måste känna till referenspunkter – utgångspunkterna för jämförelser, inte bara de fysiska utan också kunskapsmässiga – och sedan bekämpa en smygande normalitetsförändring för att undvika ett sämre normalläge.
– Ett experiment du kan göra hemma är att be någon från två generationer tillbaka att räkna upp tjugo fågelarter som lever i deras närhet. Fråga sedan en förstaårsstudent på universitetet – och man blir bestört. Mina egna studenter kan inte ens nämna fyra arter som lever runt dem, och deras förståelse för naturen är så begränsad, det är därför jag gör naturvandringar, så att jag kan förklara hur det faktiskt fungerar. Mina studenter vet inte ens att det finns leoparder i bergen runt Stellenbosch. Att veta att toppredatorer finns i vår omgivning gör allt mer magiskt. Och våra studenter vet inte ens att de finns där och lever nära inpå oss. Mitt uppgift är att berätta det för dem!
Sandra Swart har, som hon själv säger, ett ganska bra program på KTH. Hon har hållit kurser om flerartsperspektiv och om Helen Tilleys bok Africa as a Living Laboratory. Hon deltar också i flera verkstäder och har hållit ett högre seminarium.
En sak hon uppskattat på KTH är att få ett annat perspektiv på handledning av doktorander, med mycket mer utbildning, verkstäder och tydligare steg att passera för att klara examen.
– Jag lär mig en hel del som jag kan ta med mig hem och erbjuda mina egna studenter. Så på flera nivåer är det här ett fantastiskt utbyte.
Sandra Swart vill att hennes studenter ska koppla an till det sinnliga i miljöhistorien. Hon tror att om vi ska förstå en mer-än-mänsklig värld, måste vi använda alla våra sinnen.
– Låt oss försöka vara sinnliga historiker, inte bara för att vidga vår förståelse av miljön och världen, utan också för att vårt mål som historiker är att försöka ha någon form av empati för de andra ting vi skriver om. Jag har till exempel skrivit om lejon, babianer, hästar och polishundar under apartheid. För att förstå något av djurens upplevelser, måste vi börja ta andra sinnen och kroppar på allvar.
Prioriteringar och verklighet skiljer sig åt mellan Sverige och Sydafrika. Där är frågan om etnisk jämlikhet i fokus och utvecklingen går framåt. Samtidigt har jämställdheten kommit längre i Sverige och på KTH, där hon ser det som en naturlig del av samtalet. Som den första heltidsanställda kvinnan, den första kvinnliga professorn och den första kvinnliga prefekten för historiska institutionen har hon gott om personlig erfarenhet av jämställdhetsfrågor.
På KTH har Sandra Swart till exempel inspirerats av en workshop om att handleda studenter med en NPF-diagnos.
– Det var nytt för mig, vi har inte gjort det i Sydafrika, men det borde vi förstås göra. Vi har studenter med NPF-diagnos och studenter som självdiagnostiserar sig. Jag tänker att vi lever i en tid när vi får mycket information från många olika kanaler. Och många av våra reaktioner på det är förmodligen naturliga. Om du sitter i din telefon och aldrig är i en skog, då kommer du förstås känna dig obalanserad, disharmonisk och kaotisk. Och inte rotad. Det är en intressant diskussion.
Som miljöhistoriker, med djurhistoria som huvudämne, uppfann Sandra Swart mer eller mindre sitt eget forskningsfält. När hon började med det för 25 år sedan existerade det inte i Afrika och bara knappt i Europa eller Amerika. Från att ha mötts av skepsis har det nu blivit ett etablerat fält, och Sandra Swart har handlett mer än 20 doktorander sedan dess, varav många har arbetat med och om djur.
– Jag har inte ångrat något. Man bör inte låta sig avskräckas av att något inte är populärt eller till och med av att det inte finns. Man kan alltid välja ett projekt som är tillräckligt säkert för att övertyga en kommitté och sedan smuggla in sin passion. Och vid det andra projektet kan man vara öppen med det nya man vill skapa. Historia är dessutom relativt billigt att finansiera – vi behöver inga dyra labb, spektrometrar eller liknande.
Sandra Swarts nästa mål är att slutföra sin bok om människors och babianers långa gemensamma historia. I det har hon nytta av sin fristad i Stockholm. Här kan hennes kollegor från Stellenbosch inte kan hitta henne vilket ger henne en möjlighet kan komma framåt med skrivandet. Konceptet gästprofessor har uppenbarligen många positiva sidor, för alla inblandade.
Berättat för Johan Corredoira Thorburn
Sandra Swart är gästprofessor i skolan för arkitektur och samhällsbyggnads pågående satsning på kvinnliga gästprofessorer.