När satelliter och AI övervakar vatten: Vem får delta och forma datan?
KTH-forskaren Luigia Brandimarte och kollegor publicerade nyligen artikeln ”Towards equitable hydrological data in the age of Earth observations and AI” i tidskriften Nature Water. Författarna menar att framtidens vattenforskning inte bör styras enbart av teknik. Rättvisa hydrologiska data kräver i stället rättvis tillgång till information, meningsfull delaktighet i produktion och tolkning av data samt erkännande av olika former av kunskap, inklusive ursprungsbefolkningens kunskaper och lokalt förankrad expertis.
Jorden står inför växande vattenutmaningar, från torka och översvämningar till minskande sötvattenresurser. För att förstå dessa förändringar förlitar sig forskare i allt högre grad på satelliter och artificiell intelligens. Dessa tekniker kan övervaka floder, sjöar, våtmarker och nederbörd över hela världen och ger information i en omfattning som var omöjlig för bara några decennier sedan. Men mer data innebär inte automatiskt bättre eller mer rättvisa beslut.
De flesta satellitsystem och den beräkningsinfrastruktur som krävs för att bearbeta data kontrolleras av ett litet antal tekniskt avancerade länder. Även om många dataset från satelliter finns fritt tillgängliga krävs expertkunskap, kraftfull datorkapacitet och tillförlitlig tillgång för att kunna använda dem effektivt. Länder och samhällen med begränsade resurser blir därför ofta beroende av data och teknologier som utvecklats på andra håll i världen. Det gör dem också sårbara för förändrade prioriteringar och finansieringsvillkor.
Vattendata är aldrig helt neutrala. Beslut om vad som ska mätas, hur det ska mätas och vilken information som anses tillförlitlig formas av sociala och politiska val.
Forskarna skriver att satellitbilder och AI kan ge detaljerade beskrivningar av vattenbalanser, men de har svårare att fånga hur socio-hydrologiska processer utvecklas lokalt och hur de upplevs, tolkas och hanteras av människor på plats. De lyfter fram Sundarbans, världens största mangrovedelta som delas mellan Indien och Bangladesh, som ett exempel. Satelliter kan upptäcka förändringar i kustlinjen och inträngning av saltvatten. Däremot missar de ofta småskaliga översvämningsmönster, snabbt föränderliga tidvattenkanaler eller förändringar i vattenkvaliteten som direkt påverkar människors försörjning. Lokala samhällen upplever däremot dessa förändringar varje dag.
Forskare som arbetar i Sundarbans har visat att invånarnas medverkan i datainsamlingen kan fylla dessa kunskapsluckor. Lokalbefolkningen mäter salthalten i vattnet, dokumenterar översvämningar och följer miljöförändringar som formella övervakningssystem kan förbise. Deras observationer kompletterar satellitdata och bidrar till en mer heltäckande bild av de lokala vattenförhållandena.
Forskarna menar att rättvisa hydrologiska data kräver konkreta förändringar i hur datainfrastrukturer byggs upp och styrs, mot ett arbetssätt som är inkluderande, deltagarbaserad och transparent. Samhällen, grupper i ursprungsbefolkningen, yrkesverksamma och beslutsfattare bör inte bara kunna ta del av data, utan också kunna granska, bidra till och påverka de kunskapssystem som ligger till grund för beslut om vattenförvaltning.
Om vi kombinerar ny teknik med lokal och erfarenhetsbaserad kunskap kan AI och fältobservationer bidra till en mer hållbar vattenframtid. Men utan förändringar i hur data produceras och vem som får vara med och forma den riskerar datarevolutionen att förstärka redan existerande ojämlikheter.
Läs artikeln i Nature Water .