Sveriges första satellit, Viking, sändes upp för 40 år sedan och KTH var djupt inblandat

Sveriges första satellit, Viking, sändes upp med en Ariane-raket från Kourou i Franska Guyana den 22 februari 1986. Satelliten utforskade jordens magnetosfär på höjder upp till 13500 km, d.v.s. ungefär en jorddiameters höjd. Svenska rymdplasmaforskare från KTH, och Institutet för Rymdfysik i Kiruna och Uppsala var djupt inblandade i projektet och dess vetenskapliga instrument. Projektet leddes av Rymdbolaget (numera kallat SSC Space) och satelliten utvecklades av Saab i Linköping och Boeing Aerospace i Seattle i samarbete. Den ursprungliga idén till Viking väcktes av professor Bengt Hultqvist vid Institutet för Rymdfysik i Kiruna. Projektledare hos Rymdbolaget i Solna under satellitens tidiga utvecklingsfas var civ.ing. Per Zetterquist (KTH, E).

Det vetenskapliga uppdraget för Viking formulerades genom ingående diskussioner mellan de svenska forskargrupperna och deras utländska kolleger. Ett viktigt möte hölls i december 1977 i Hannes Alfvéns tjänsterum (professor Alfvén var tillfälligt bortrest) på plan 5 på Teknikringen 31 erinrar sig Sven Grahn (F, 1969), senior forskare vid KTH Rymdcenter: ”Vi var tre unga ingenjörer (alla KTH-are), från Rymdbolaget som noga antecknade vad forskarna ville ha”, minns Sven.

Det var början på ett långt samarbete mellan svenska och utländska forskare, Rymdbolagets projektledning, ingenjörer vid Saab och Boeing, många underleverantörer och inte minst den franska rymdstyrelsen CNES¹, som gick med på att Viking sändes upp tillsammans med deras jordobservationssatellit SPOT ombord på den europeiska raketen Ariane.

Viking byggdes som en åttahörnig skiva med 1,9 meters diameter och en höjd på ungefär 0,5 meter. Den vägde 286 kg på plats i rymden. Den roterade runt ”skivans” axel med 3 varv/minut. Rotationen gjorde att sensorer för det elektriska fältet kunde hållas på 40 meters avstånd från satellitkroppen. På kortare bommar monterades sensorer för magnetfältet och elektromagnetiska vågor. Rotationen gjorde också att detektorer för laddade partiklar kunde svepa varvet runt upp och ned utefter magnetfältlinjerna. Satelliten hade också en kamera för att avbilda norrskenet i ultraviolett ljus.

Uppskjutningen med Ariane gick lyckligt och Viking hamnade i en bana på drygt 800 km höjd, men för att nå upp till den önskade topphöjden förde Viking med sig en stor raketmotor med fast bränsle som fyrades av över södra halvklotet. Forskningsinstrumenten på Viking fungerade utmärkt, men strålningen på den höga höjden påverkade all elektronik negativt och till slut, efter 444 dagar i rymden, i maj 1987, kunde satellitens batteri inte längre laddas och Vikinguppdraget var över. Ungefär 250 vetenskapliga rapporter och artiklar med resultat från Viking har publicerats. Viking kommer att stanna i rymden i ungefär 100 000 år.

Under Viking samlades forskarna till s.k. kampanjer (tvåveckorsperioder) vid markstationen på Esrange. Under en typisk satellitpassage satt de framför sina terminaler, alla i samma rum, och tittade på data i realtid samtidigt som de på en monitor kunde se bilderna från kameran ombord på Viking som visade norrskenet. Den här mycket direkta kontakten med varandra och med satelliten var ett för rymdbranschen på den tiden mycket ovanligt sätt att bedriva rymdforskning. Så här skrev Sven Grahn i sin dagbok för den 6 oktober 1986:

”… Åkte upp på berget [”Radarberget” på Esrange] på kvällen. Där pågick möte med Vikingforskarna som visade varandra snygga färgdiabilder på någon dag gamla spektrogram från Viking …”

¹Centre national d'études spatiales

  Figur 1 Viking vid vakuumprov vid europeiska rymdorganisationens tekniska centrum i Noordwijk i Nederländerna.