Flygfysiologi

Spatial desorientering

Spatial desorientering (rumsliga sinnesvillor) är den viktigaste enskilda förklaringsfaktorn för haverier vid flygning. Spatial desorientering uppkommer eftersom det vid flygning ofta saknas yttre synreferenser samtidigt som innerörats balansorgan inte kan ge adekvat information om vissa rörelsemönster eller tolka förändringar i tyngdkraftens storlek. Vid avdelningen studeras bl.a. hur komplex stimulering av balanssinnet i centrifug och/eller flygplan inverkar på spatial orienteringsförmåga.

Förhöjd tyngdkraft

Vid flygning i högprestandaplan utsätts piloten för tyngdkrafter som kan vara upp till 9 gånger jordens tyngdkraft (9G), vilket leder till stor belastning på flera av kroppens organsystem. Exempelvis, för att upprätthålla adekvat artärtryck i huvudhöjd då man exponeras för 9G i huvud-fot-riktning måste artärtrycket i hjärthöjd höjas till tre gånger det normala. Detta åstadkoms med hjälp av trycksättning av G-byxor och andningsgas men även genom att piloten utför artärtryckshöjande muskelanspänningsmanövrer. Vid enheten studeras fysiologiska effekter av förhöjd G-belastning och utvecklas G-skydds-utrustning/tekniker.

Tyngdlöshet

Flera av de fysiologiska omställningar som uppkommer vid vistelse i tyngdlöshet kan framkallas med hjälp av olika simuleringstekniker, av vilka långvarig, kontinuerlig sängbundenhet, i horisontalläge eller med lätt sänkt huvudända, är den vanligaste. Vid avdelningen studeras fysiologiska effekter – kardiovaskulära, muskuloskelettala, metabola - av långvarig sängbundenhet. Experimenten genomförs i regel i multinationella samarbetsprojekt. Kortvarigt kan tyngdlöshet framkallas genom kontrollerat fritt fall i flygplan, s.k. parabolflygning. Omgivningsfysiologigruppen använder även denna teknik för att studera hur kroppsliga funktioner påverkas av tyngdlöshet.

Kontaktperson:

Roger Kölegård