Andra läsare får ursäkta, men jag kommer i detta inlägg att vända mig lite mer direkt mot de andra lärosätena i Sverige. Vi sitter ju ändå i samma bankvalv så att säga.
Jag har tidigare i den här bloggen berättat lite om hur Ladokkonsortiet, tvärt emot de rekommendationer och önskemål vi på KTH och många andra av er på andra lärosäten har uttryckt, valt den väg mot Ladok3 som innebär absolut högst risk.
Jag har även tidigare berättat om hur man, delvis som en konsekvens av detta beslut, misslyckats med att tillämpa en agil metodik i projektet, som vi och många av er har uttryckt som önskemål och som skulle kunna ha mitigerat risk, för att istället tillämpa en metodologisk misch-masch med sämsta möjliga kombination av agila metoder och traditionellt vattenfall som på intet sätt hanterar de risker för vår verksamhet som Ladok3-projektet introducerar.
Riskhantering
Så vart har då riskerna, som det av Ladok3 valda projektupplägget orsakar, tagit vägen?
De har Ladok3, med inte alltför vänliga hälsningar, dumpat i ert knä.
Förutom dessa tester är det väldigt angeläget att man ute på varje lärosäte kontinuerligt testar under projektets gång. Genom att alla lärosäten aktivt medverkar hela vägen genom Ladok3-projektet ser man gemensamt till att skapa det bästa tänkbara systemet. Att inte testa för sitt eget lärosäte är detsamma som att äventyra hela Ladok3-projektet och dess framgång.
– Översiktlig migreringsplan Ladok3
Ni har just blivit tagna som gisslan. Ladok3 gör som de vill och kommer att säga att det är ert fel om det inte går bra.
Förutom allt annat arbete ni gör i befintligt system för att klara er verksamhet så ska ni sitta och testa igenom det Ladok3 producerar och leverar till någon testmiljö någonstans. Ska det här tillnärmelsevis generera den återkoppling man hade fått med ett verkligt agilt arbetssätt innebär det i realiteten att ni måste utföra allt arbete dubbelt, i både den nya och den gamla miljön, och verifiera att det blir samma resultat. Eftersom systemet kommer att vara buggigt, inkomplett och det agila arbetssättet kommer att göra att ni får information om vad som kan förväntas fungera sent, kommer arbetet vara svårt och omfattande.
Det här ska ni hålla på med i flera år. Utöver allt arbete ni redan gör. T.ex Linköpings Universitet har uppskattat bara deras arbete till 30 miljoner kronor om jag har uppfattat det rätt och jag undrar om det inte är lågt räknat.
You have been assimilated
Jag måste här återkomma till denna mycket illustrativa bild.
Ni ser det där blåa där? Där, insprängt inuti det gröna Ladok3-projektet. Just det, det är ni. Är det fler än jag som får en känsla av att rollerna i projektet har blivit lite, lite diffusa här och att det är något lite obehagligt? Ni är nu fångar i ett projekt som ni inte kan ta er ur. Ni kan inte ens avvakta lite. För det är ert fel om det går dåligt.
Stockholmssyndromet
Plötsligt börjar diverse aktörer febrilt springa omkring och ”vidta åtgärder”. – Oj, oj oj, det är vårt fel om ladok3 inte är en framgång, vi måste jobba massor med det här så att det inte blir vårt fel. – Massor av resurser behövs. – De ska inte kunna skylla på oss. – Vi måste ta fram nya integrationsarkitekturer. – Nya standarder. Osv.
Istället för att kräva att Ladok3 tar ansvar för konsekvenserna av det beslut de har fattat och har någon lösning för att säkra kvaliteten i sin produkt. Blame-game scenariot är redan dukat. Ladok3 gör som de vill och ni får ta smällen när allt inte blir riktigt så bra som den drömvision man har målat upp. På precis alla sätt.
Ladok3-projektet har mot våra uttryckliga önskemål och rekommendationer valt lösningen med absolut högst risk, de har hittills inte gjort någonting för att hantera den, och det är vårt fel om det misslyckas.
Det är häpnadsväckande.
I och med detta lämnar jag det här ämnet ett tag och ägnar mig åt något roligare.
Liksom de tidigare inläggen, ”Hur en halv miljard, av dina pengar, går upp i rök”
och ”Ladok + agilt = labilt”, är detta i sak i linje med det KTH
sedan länge har uttryckt både formellt och informellt.
De mer frivola och tillspetsade formuleringarna får jag däremot stå för själv.
/Fredrik