Hur kan man hantera okända risker?

Vi kan inte alltid förutsäga konsekvenserna av ny teknik. Vad krävs av ett rationellt och klokt beslutsfattande i sådana situationer?

Det är en fråga jag påmindes om när vi under KTH Sustainability Research Day i förra veckan fick höra ett antal fallstudier om hur forskning på KTH haft eller kan tänkas ha genomslag och påverkan på samhällsutvecklingen. Det första exemplet var kylskåp. Det är ju en produkt som haft en enorm påverkan på människors vardag och på världens livsmedelsförsörjning.

Kylskåpet utvecklades bland annat av KTH-studenter under tidigt 1900-tal. Under 1920- och 30-talen började man använda freoner som köldmedier. De betraktades länge som en fantastisk produkt. De var brandsäkra, ogiftiga och stabila. På 1970-talet kom dock de första misstankarna om att de var så stabila att de kunde spridas till stratosfären, alltså det skikt som finns tiotals kilometer upp i atmosfären. När freoner väl är där kan de bryta ner ozon vilket i sin behövs för att skydda jorden mot farlig ultraviolett strålning. Ytterligare cirka tio år senare kunde man bekräfta dessa misstankar genom upptäckten av det så kallade ozon-hålet över Antarktis.

En minskad mängd ozon i stratosfären kan leda till allvarliga hälsoeffekter, bland annat hudcancer, och även effekter på ekosystem. Krav på förbud mot freoner kom ganska snart och denna gång lyckades världens beslutsfattare enas inom några år och i det så kallade Montreal-protokollet från 1987 beslutade man att avveckla freoner. Det var ett klokt beslut. Stora delar av industrin protesterade, men man kunde ganska snabbt utveckla alternativ och de flesta av oss kan idag gå ut i köket och hitta ett väl fungerande kylskåp trots att vi inte vet så mycket om vilka köldmedier det innehåller.

Historien om freoner och ozonhålet innehåller många aspekter som vi kan dra lärdomar av. En fundering man kan göra är om vi kunde ha förutsett att freoner skulle kunna ha den effekt de har på ozonskiktet. Kunde man förstå vad som skulle hända med freonerna när man skrotar ett kylskåp och visste man tillräckligt mycket om atmosfärskemi och de speciella förhållanden som gäller över Antarktis vissa perioder av året? Många skulle svara, att nej, det kunde vi inte förutse. Och det gäller också många andra klassiska miljöproblem som till exempel DDT och PCB. Det var väldigt svårt att förutse de väldigt specifika spridningsvägar och effektmekanismer som dessa ämnen har.

Men om vi inte kan förutse konsekvenser av ny teknik, hur ska vi då hantera dess risker när det fattas beslut? En lärdom är kanske är att vara vaksam på varningssignaler.

När forskningen signalerar att det kan finnas ett problem behöver man kunna fånga upp dessa signaler och undersöka dem seriöst. Det kommer i sådana situationer finnas särintressen som vill tona ner riskerna vilket gör det desto viktigare att undersöka dem på ett neutralt sätt. En annan lärdom är att hitta tillräckligt snabba möjligheter att fatta beslut. I freonfallet tog det inte många år från upptäckten av ozonhålet tills kylskåp med freoner fasades ut. Dessa beslut mötte motstånd, men genomfördes ändå och det var viktigt. En tredje lärdom är att vara extra vaksam mot ämnen som är persistenta, alltså svårnedbrytbara. Freoner, DDT, PCB, plaster i havet och koldioxid är alla exempel på ämnen som är persistenta. De kan därför spridas långa vägar och dyka upp på platser som är oväntade och utöva en effekt långt efter användningen. Det är då också svårt att hantera problemet eftersom det tar lång tid innan ämnena försvinner.

Dessa lärdomar kommer framför allt från miljöområdet. Men jag tror att det finns skäl att fundera över hur vi kan hantera okända risker också inom andra områden.

Veckans tips: Filmfestival i Stockholm den 23-25 november i arrangemang av KTH:s Environmental Humanities Lab.