Fredrik Bertilsson came to the Division of History of Technology, Science, and Environment in 2018. His main research focus is within the area of knowledge management and research policy.
Abstract
This article contributes to the research on the expansion of the Swedish post-war road network by illuminating the role of tourism in addition to political and industrial agendas. Specifically, it examines the “conceptual construction” of the Blue Highway, which currently stretches from the Atlantic Coast of Norway, traverses through Sweden and Finland, and enters into Russia. The focus is on Swedish governmental reports and national press between the 1950s and the 1970s. The article identifies three overlapping meanings attached to the Blue Highway: a political agenda of improving the relationships between the Nordic countries, industrial interests, and tourism. Political ambitions of Nordic community building were clearly pronounced at the onset of the project. Industrial actors depended on the road for the building of power plants and dams. The road became gradually more connected with the view of tourism as the motor of regional development.
Full article: Politics, industry, and tourism: The conceptual construction of the blue highway
Blå vägen: Politik, industri och turism
Fredrik Bertilsson
Många av samhällets grundläggande funktioner bygger på vägtransporter. Utbyggnaden av det svenska vägnätet under efterkrigstiden spelade stor roll för samhällets utveckling. Vägar är inte bara materiella konstruktioner. Meningsskapandet kring vägar pågår i förhållande till bredare sociala, ekonomiska, politiska och kulturella förändringsprocesser. I historien om det moderna vägnätets expansion under andra halvan av 1900-talet står ofta den tekniska expertisen eller betydelsen av personbilen i centrum. Turismens inflytande har väckt mindre intresse i den historiska forskningen. Blå vägen är ett exempel på hur politiska initiativ, den industriella utvecklingen och turistnäringen samverkade.
Blå vägen går nu från Mo i Rana vid den norska atlantkusten genom Västerbotten i Sverige, Österbotten i Finland och till Pudozj nära Petrozavodsk (Petroskoj) i Ryssland. Numer betraktas vägen vanligen som en turistväg men flera intressen låg bakom dess tillkomst. Initiativet till att bygga vad som senare blev Blå vägen togs på 1950-talet men det fanns färdvägar och marknadsplatser längs sträckan långt tidigare. Vägen mellan Umeå och Lycksele byggdes under första delen av 1800-talet. Blå vägen invigdes 1964 och blev i början av 1970-talet en europaväg. Namnet Blå vägen anspelar på att vägen går längs med Umeälven i Sverige men det lär i själva verket ha tillkommit efter att vägen markerats ut på en karta med en blåfärgad penna.
Blå vägen förankrades i ett politiskt arbete med att förbättra relationerna mellan Sverige och Norge efter andra världskriget. Det skapades en större rörelsefrihet mellan de nordiska länderna. Från 1952 kunde skandinaver resa utan pass mellan Sverige, Norge och Danmark. Passfriheten sträckte sig till Finland 1953 och Island 1955. Passkontrollen för samtliga resande flyttades till Nordens yttre gränser 1958. Det fanns under mitten av 1960-talet förhoppningar om att Blå vägen skulle dras ända in i dåvarande Sovjetunionen, vilket skulle bidra till att öppna upp de rigida gränserna mellan Öst och Väst under kalla kriget. Det dröjde till slutet av 1990-talet innan den vägsträckningen blev verklighet.
Den stora statliga planen för utbyggnaden av svenska vägnätet som presenterades i slutet av 1950-talet utgjorde en grundplåt för moderniseringen av de svenska vägarna. Bättre vägar skulle lösa dels ett kapacitetsproblem som skulle uppstå när fler fordon måste trängas på vägarna, dels ett säkerhetsproblem: trafikolyckorna befarades öka om vägarna inte förbättrades. Blå vägen inrymdes inte i den ambitiösa vägplanen. Vägen finansierades istället av Vattenfall och genom kommunala insatser.
Industriella aktörer hade tydliga intressen i en ny väg. En väg till en isfri norsk hamn skulle gynna den omfattande transporten och exporten av trä och virke. Viktiga delar av den väg som fanns var stängd vintertid. Skogsindustrins intresse i en moderniserad väg förstärktes av att flottningen alltmer ersattes av lastbilstransporter. Det fanns också ett tydligt intresse av att rusta upp den befintliga vägen för att klara av den trafik som uppstod i samband med att vattenkraftverken i Umeälven byggdes.
Fler intressenter involverades successivt. Den så kallade Blå Vägen-föreningen bildades i början av 1960-talet för att påskynda vägbygget. Föreningen bestod av representanter från politiken, näringslivet och turistnäringen. Det fanns representanter även från Norge och Finland. Kommersiella intressen stod ofta i fokus. Blå vägen-föreningen fick draghjälp av den svenska pressen där den kunde föra ut sitt budskap och stärka intresset för vägen både lokalt, regionalt och nationellt. Det gjordes även program i radio.
Blå vägen betraktades som en lösning på flera stora problem som Västerbottens inland ansågs stå inför, inte minst vad gällde avfolkning och arbetslöshet. Byggandet av vägar hade varit ett sätt att skapa arbetstillfällen under lågkonjunkturerna under 1920- och 1930 talen. Vägarbetet var ett säsongsbetonat komplement till övriga inkomster men det genomfördes vanligen under svåra omständigheter och ersättningen var ofta låg. Från ett längre perspektiv var det ett led i en omställning från ett jordbruksbaserat samhälle till ett där industrier och servicenäringar har större betydelse.
Vägens betydelse för turistnäringen betonades allt tydligare. Västerbotten låg länge efter andra områden vad gällde turismen. Redan i slutet av 1800-talet fanns turistförbindelser till fjällvärlden i Abisko. Turistnäringen i Jämtland var också utvecklad. När Västerbottens turism drog igång på allvar var det inte längre aktuellt att satsa på järnvägar. Bilen betraktades dessutom som ”folkligare” än järnvägen.
Blå vägen laddades med stora förväntningar. I riksmedia målades en bild upp av en omfattande turisttrafik. Enligt en uppskattning i Expressen (26/7 1963) skulle hundratusentals turister åka längs Blå vägen under det första året och sedan väntades trafiken öka. Dagens Nyheter (7/12 1963) påpekade att Hemavans fjällhotell kunde byggas ut i samband med Blå vägens expansion. Turismen till skidanläggningarna i Västerbottensfjällen är en viktig inkomstkälla. Det går att spekulera i vilken betydelse turistekonomin fått för utvecklingen av skidnäringen i stort. Från Tärna kommer flera av Sveriges mest kända skidåkare, bland andra Anja Pärsson, Ingmar Stenmark och Stig Strand.
Marknadsföringen av Blå vägen spelade på stereotyper eller fantasier om norra Sverige. Det talades om en omvandling av landskapet, ett slags återanvändning av det gamla jordbrukssamhället som skulle bli till pittoreska vyer för moderna turister. Enligt Göteborgs-Tidningen (21/6 1964) gav en resa längs Blå vägen ”hela skalan av det svenska landskapets olika nyanser”, dvs. en modern universitetsstad i Umeå, bördig jordbruksbygd i kustlandet, gles bebyggelse i inlandet, ”milsvida skogar” och en ”fascinerande fjällvärld där snön ligger kvar året runt”. Samtidigt skulle turisterna få ta del av det moderna samhällets alla bekvämligheter.
I många nutida sammanhang beskrivs Blå vägen främst som en turistväg utan att kopplingarna görs till det industriella arvet. De politiska betydelser som satte igång vägbygget träder också i bakgrunden. Den berättelsen ska ses i ljuset av de historiska narrativ som nu etableras om norra Sverige där turismen snarare än den industriella produktionen och utvinningen samt förädlingen av råvaror står i fokus. Blå vägens historia ger en inblick i hur politiska ambitioner, den industriella utvecklingen och efterkrigstidens turistnäring hängde ihop. Det skapades nya former av samverkan men det fanns också slitningar mellan olika intressen.
*
Texten bygger på en artikel som publicerats i Journal of Transport History, ”Politics, Industry and Tourism: The Conceptual Construction of the Blue Highway” (https://doi.org/10.1177/0022526620979506). Forskningen har finansierats av Brandförsäkringsverkets stiftelse för bebyggelsehistorisk forskning.