Det första som dyker upp är digitaliseringen och dess stora möjligheter att gynna studenternas lärande och möjligheter att nå kursernas lärandemål vid undervisning och examination. Och då tänker jag inte på digitalt övervakade skriftliga examinationer i hemmiljö eller på digitalt genomförda livesändningar av massföreläsningar på monologform.
Det jag främst tänker på är möjligheterna till mångfald både i undervisnings- och examinationsformerna. En mångfald som gynnar ett bredare deltagande. Det kan röra sig om digitalt inspelade föreläsningar och intressanta demonstrationer, som studenterna kan titta på när det passar och hur många gånger som helst. Och som följs av schemalagda frågestunder och andra aktiviteter som möjliggör dialog och social interaktivitet.
Examinationen kan göras mångfaldig med förslagsvis digitala individuella flervalsfrågor som omfattar mer basala faktakunskaper och färdigheter som senare följs av skriftlig rapportering och muntliga redovisningar, i grupp eller individuellt, för de högre lärandemålen. Med fördel kan sedan examinationen avslutas med individuell muntlig examination, bland annat för att säkerställa individernas måluppfyllnad, och som kan vara kort, så lite som 15 minuter är möjligt. Ett flertal av dessa aktiviteter kan göras digitalt eller fysiskt på plats. Det finns goda exempel där ovanstående gjorts i kurser på KTH med ett hundratals studenter och med en nedlagd lärartid som faktiskt är mindre än för motsvarande kurser genomförda på mer traditionella sätt. Och det bästa: aktiviteterna gynnar studenters lärande och möjlighet att nå kursers lärandemål samtidigt som de liknar de faktiska jobbaktiviteterna efter avslutad utbildning.
Digitala disputationer där opponent, betygsnämnd och en större publik tillåts närvara på distans är kvalitetshöjande och ger minskat klimatavtryck eftersom det är enklare att hitta lämplig opponent och betygsnämnd när de kan delta hemifrån. Dessutom minskar resandet.
En annan positiv erfarenhet är betydelsen av lärarlag. Vi ser att det blivit allt mer vanligt under pandemin att lärarna börjat samarbeta för att tillsammans lösa utmaningar, ge stöd och sprida goda erfarenheter. En utveckling viktig att behålla.
Digitala lärarmöten har vi haft mycket av. En positiv erfarenhet värt att lyfta fram är möjligheten att kunna delta i möten när man promenerar. Dessa gåmöten har inte endast stärkt min kondition utan även ökat min kreativitet. En kreativitet som är viktig både i utbildningen och i forskningen.
Campusens roll har förtydligats. De är viktiga för att genomföra laborationer och andra viktiga praktiska lärandemoment. Och de är inte minst lika viktiga för den sociala interaktionen.
Sist och kanske viktigaste. Pandemin har visat att vi faktiskt kan ändra oss. Och att det kanske finns andra, bättre sätt. Sätt som var långt utanför boxen före pandemin.