När det gäller internationella studenter och studentutbyte är bilden oklar. Det finns uppfattningar om att vi kan göra alla utbyten online ofta med hållbarhetsaspekter som argument. Man kan nog påstå att den tanken är lika orealistisk som tanken att vi skulle kunna fortsätta att tänka på exakt samma sätt som vi gjort tidigare.
Vilka exempel på förändringar kan vi då förutse?
Vi har under många år sett ett ökat intresse för att resa långt. USA och inte minst Sydostasien har varit populära destinationer. I KTH:s internationella strategi, skriven före pandemin, är ambitionen att öka utbytena med våra europeiska partneruniversitet. Många av dessa är mycket väl ansedda och ett utbyte inom Europa är minst lika givande. När vi reser inom Europa kommer vi i framtiden i större utsträckning kunna resa med tåg.
Inom vår europeiska universitetsallians Unite! erbjuder partneruniversiteten idag kurser online inom energiområdet för varandras studenter. Ett utmärkt exempel på hur vi genom partnerskap och teknik kan erbjuda något mer än vi som enskilt universitet kan. Ofta benämns den här typen av samarbeten ”virtuella utbyten” ett begrepp jag tycker är missvisande. Det är bara ett nytt sätt att samarbeta om att ge våra studenter bästa möjliga utbildning.
Vi har under året också kunnat genomföra flera doktorandsommarskolor online tillsammans med våra partneruniversitet. Det är glädjande att se att det fungerat praktiskt. Tyvärr går det inte att återskapa de personliga relationer som kan uppstå när man träffas fysiskt. Här får vi försöka vara kreativa för att kunna kombinera fysiska möten med digitala vilket är en stor utmaning.
Studentutbyte kommer att vara lika betydelsefullt som före pandemin, men ledordet måste vara kvalitet i genomförande vilket innebär en utveckling av både det fysiska mötet och det digitala.