Hoppa till innehåll

Den europeiska universitetsstrategin – fokusering eller utspädning?

Att skriva en strategi för något så omfattande som utvecklingen av universiteten i EU är ingen avundsvärd uppgift. Nu har EU-kommissionen gjort ett försök. Den är ämnesmässigt omfattande och känslan är att det mesta finns med. Man frågar sig därför hur inkluderande kan eller bör en strategi vara? Är det en innehållsförteckning eller vägen framåt?

Noterar inledningsvis att finansieringen av universiteten anses vara otillräcklig. I samma andetag poängteras behovet av att EU-universiteten ska vara konkurrenskraftiga i ett globalt perspektiv. Denna lovande inledning utmynnar därefter i en mer urvattnad diskussion kring universitetens roll som bärare av europeiska värden. Det är uppenbart att fokus ligger på hur vi ska göra universiteten mer ”europeiska”. Detta ska ske genom fyra hörnpelare; de europeiska universitetsallianserna (KTH är med i Unite!), alliansernas legala status, en europeisk examen och slutligen ett europeiskt studerandekort.

För implementering och finansiering hoppas kommissionen på koordinering av insatser på EU-nivå med nationellt- och regionalt stöd. Därtill finns också en ambition att likforma och öppna akademins karriärvägar.

Det finns en förståelig, men kanske också olycklig, övertro och fokusering på att universiteten ska vara operativa enheter i det europeiska samhällsbygget. Det är lätt att det sker på bekostnad av den europeiska forskningens och utbildningens konkurrenskraft. Ingen kommer naturligtvis att hävda något sådant, men det blir lätt en läpparnas bekännelse.

Ett universitet ska naturligtvis engagera sig i samhällsutvecklingen i stort. Det finns dock emellanåt en politisk övertro och förhoppning på att universiteten ska vara en del av lösningen på problem inom vitt skilda områden som till exempel arbetsmarknads- och näringspolitik. Bra politik för högre utbildning i Europa får inte enbart ha fokus på likformighet och europeiska värden. Om Europa och dess industri ska vara ledande måste också de bästa europeiska universiteten vara det.

Rent konkret så kopplar strategin till europeiska satsningar inom digitalisering och inte minst till ”the Green Deal”. Det är en bra och mycket väsentlig signal. Något som är verkligt positivt är skrivningarna att tillsammans med ledande universitet globalt, inom Erasmus+, kunna skapa masterprogram kring de stora samhällsutmaningarna. Borde passa KTH som har mycket stor erfarenhet av internationella masterprogram. I det sammanhanget är också skrivningarna om akademisk frihet och universitetens autonomi väsentliga.

Avslutningsvis bjuder kommissionen in medlemsstaterna att engagera sig i de europeiska universitetens utveckling. Hittills verkar dock det svenska politiska intresset vara ganska svalt…