Kategoriarkiv: Internationalisering

Öppen tillgång i takt med omvärlden?

Att den akademiska friheten skulle vara i konflikt med öppen tillgång till forskningsartiklar är något som oroar. I alla fall enligt en debattartikel i SvD. Men stämmer det verkligen?

Redan i dag har många svenska forskningsfinansiärer krav på att forskarnas resultat ska göras tillgängliga för en allmänhet och inte bara finnas i form av publiceringar i vetenskapliga tidskrifter som ligger bakom betalvägg. Det finns rekommendationer från EU för att medlemsstaterna ska kunna ge öppen tillgång till forskningsresultat och data. En skärpning inträder nu genom den så kallade Plan S som ska vara standard från år 2020. Flera svenska, statliga forskningsfinansiärer har redan skrivit under på detta. Att den forskning som betalas med skattemedel också ska göras tillgänglig för skattebetalarna är en tanke, en annan att forskning som sprids fritt snabbare kan underlätta ytterligare forskning som bygger på tillgängliga resultat.

Att förlagen i dag dels tar betalt för att publicera artiklarna (inklusive äger copyrighten) dels tar betalt för att man ska kunna läsa dem är och har alltid varit konstigt. Det i sig kan ju tyckas märkligt när man som forskare själv gjort jobbet och därefter får betala för att kunna prenumerera på de egna resultaten. I det andra scenariot betalar forskaren en avgift för att artikeln genom ett öppet publiceringsförfarande ska göras tillgänglig för alla. Med digitalisering har möjligheterna att publicera digitalt öppnat sig, det vill säga det behövs inte längre förlag som trycker tidskrifter.

Självklart är öppen tillgång vägen, i ett forskarsamhälle utan gränser, men det gäller att tänka pragmatiskt och inte bara principiellt – inte minst ur den enskilde forskarens perspektiv. Vad händer med den privat finansierade forskningen och skillnaden däremellan? Hur slår det mot den enskilde forskaren och meriteringen som följer av en publicering i en tidskrift med högt anseende och vidare tilldelning av medel från respektive lärosäte? I dag krockar öppenheten med meriteringen och vad händer med kvalitetsgranskningen i form av peer review? Det är lätt att öppna en digital tidskrift och flera har redan lockats av att skicka in forskningsresultat där peer review i princip helt saknas.

Inom många forskningsområden finns högt rankade tidskrifter där det av tradition är såväl nödvändigt som meriterande att publicera. Det är inte troligt att det i en handvändning kommer uppträda motsvarande open acess kanaler. Traditionerna inom vetenskapsområdena är ofta varierande vilket gör den snabba tidplanen för Plan S något besvärande. Att reglera exakt i vilka tidskrifter som en forskare får publicera i inskränker den akademiska friheten. Den bedömning man som enskild forskare gör när nya resultat ska presenteras görs utifrån en mängd kriterier. Ibland är det viktigast att andra forskare inom det egna fältet får del av resultaten genom att publicera i tidskrifter som alla läser. I andra fall driver nuvarande meriteringssystem på att publicera i högt rankade tidskrifter så som Nature och Science, även om man vet att kollegorna kanske inte i första hand läser dessa.

Publiceringsstrategin bör förstås förändras och över tid kommer open acess göra att mer forskningsresultat blir allmänt tillgängliga. Men kanske går det inte så snabbt som man tror utanför forskarsamhället. Vad gör övriga världen? Det kan bli lite udda om vi i Europa nu har en mycket snabb tidplan för open acess, medan övriga världen har en annan. När allt kommer omkring så är forskningsresultat internationella, då behöver även sätten att göra dem tillgängliga vara globala.

Jag har viss förståelse för logiken att skattefinansierad forskning ska tillgängliggöras för alla (i hela världen?). Men då förstår jag å andra sidan inte logiken bakom avgiftsfinansierad utbildning. Varför är inte denna, som också är skattefinansierad, fritt tillgänglig för alla?

Frihet kräver nytänkande och dialog

Så här drygt tre veckor efter valet är vi ännu inte klokare när det gäller regeringsbildning. Är politiken viktig för högre utbildning i Sverige? Mitt svar blir självklart ja. Även om universitet och högskolor har en mer självständig ställning än en vanlig statlig myndighet så arbetar vi på uppdrag av skattebetalarna.

Med åren har det också tillkommit en lång rad privata finansiärer såsom olika familjestiftelser vilka främst stödjer forskning vid våra lärosäten.

Ett vet jag dock, för alla politiker borde en fungerande högkvalitativ högskolesektor vara högsta prioritet.

Några frågor är högst angelägna för den kommande regeringen. Vissa rör förutsättningar att vara internationellt framgångsrika andra rör att höjda basanslag till utbildning och forskning. För utbildningen är det kritiskt att höja basanslagen, urholkningen kommer på sikt att minska förutsättningar att upprätta hög kvalitet .

Lärosätenas självständighet (autonomi) är relativt stor något som jag inte minst noterar när jag i min roll som styrelseledamot av Vinnova förstår att månatliga avstämningar sker mellan GD och Näringsdepartementet. Så är inte fallet för en rektor. I stället har jag, som rektor för KTH, stor frihet att efter bästa förmåga tillsammans med medarbetarna utveckla KTH.

Forskningens frihet är reglerad i högskolelag och högskoleförordning, mer specifikt med avseende på att fritt välja forskningsfråga. Inom det svenska högskolesamfundet talar vi alltmer om behovet att också ge utbildning samma status. Samtidigt ska KTH i likhet med övriga statliga myndigheter förhålla oss till den statliga värdegrunden  som bland annat handlar om objektivitet och fri åsiktsbildning,

Det krävs ständigt utveckling av lärosätenas möjligheter att optimalt arbeta för Sverige och samhällsnyttan. Att kunna verka internationellt och sluta avtal mellan KTH och internationell part är en sådan frihet där visst nytänkande behövs.

Senaste rankingen av Times Higher Education (THE)  visar att många svenska universitet sjunker i sina placeringar. En viktig fråga i det sammanhanget är om de svenska lärosätena har rätt förutsättningar att verka internationellt? Samtidigt tycker jag att det blir allt svårare att förhålla sig till en mer orolig värld. Vad som är rätt och fel när det gäller samarbeten internationellt är inte alltid glasklart.

Samma gäller samverkan i allmänhet, att i avtal reglera hur forskningsresultat, uppkomna genom samproduktion, är ibland krångligt just för att universiteten är statliga myndigheter.

Många gånger är vi inom högskolesektorn ganska inåtvända och tror att samhälle och näringsliv vet lika mycket om våra frågor som vi själva gör. Så är det sällan. Vi måste ta ett än större ansvar för att bjuda in, berätta och föra dialog om de för oss viktiga frågorna.

För att kunna fatta vettiga politiska beslut rörande högre utbildning och forskning krävs en gedigen kunskap om akademin. Genom att vara öppna och transparenta samt dela med oss av vår kunskap bidrar vi till bra politiska beslut. Då kan KTH till exempel behålla utbildningar som imponerar och därigenom verka på en alltmer konkurrensutsatt internationell universitetsmarknad.

Förebilder som inspirerar

Att vara ett internationellt universitet innebär att upprätthålla goda relationer med universitet runt om i världen. I förra veckan besökte jag, prorektor, förvaltningschef och skolchefer samt KTH:s internationella strateg, München. Syftet var att fördjupa relationerna med Technische Universität München (TUM).

Det finns redan många forskningssamarbeten med TUM och årligen reser 10-talet KTH-studenter på kortare eller längre utbyten. KTH tar också emot flera studenter från TUM.

Globala relationer handlar om att ha nära kontakt och samarbete med våra gelikar; men också att vara en förebild för universitet som vill arbeta med kompetenshöjning inom olika områden samt, inte minst, att närma sig de internationella universitet som är KTH:s förebilder.

KTH har för närvarande fem internationella strategiska partneruniversitet och det förs diskussioner om att utöka antalet. I nätverk såsom CESAER och Cluster finns många europeiska universitet som vi samverkar med och förutom inom nätverken så har vi många samarbetspartner i Europa. TUM är särskilt intressant för oss ur flera aspekter; inte minst för att det rankas som nr 1 i Tyskland. TUM omfattar även en medicinsk fakultet som bidrar till TUM:s höga placering i de internationella rankinglistorna.

I övrigt liknar TUM och KTH varandra när det gäller teknikområdena. Men det finns också skillnader; Tysklands förbundsstater har en självständig roll och stödjer också kraftfullt sina universitet. Vårt intryck är att TUM är ett förhållandevis rikt universitet. Det syns bland annat på hur man rekryterar professorer som får en hel del kringtjänster och laboratorier i samband med tillträdet. Något som KTH har betydligt svårare att matcha.

En mycket intressant aspekt är hur man systematiskt arbetar med synlighet och varumärket i världen. Det finns TUM-kontor i alla världsdelar; oftast bemannade med lokalpersonal. Kontoren runtom i världen används främst för att rekrytera studenter men också för att förmedla kontakter i forskning. Dessutom är representation och närvaro i Bryssel en självklarhet för TUM,TUM har ett fullt utbyggt internationellt campus i Singapore . TUM är representerat i formen av ett bolag, för precis som i Sverige får inte statliga skattemedel gå utanför landets gränser. Men konstruktionen av ett bolag  ger TUM i Singapore möjlighet att bedriva utbildning både på grundnivå och på avancerad nivå. I Singapore finansieras verksamheten bland annat genom avgifter (tuition fee) men också av de tyska företag som finns i Singapore. I huvudsak kommer studenterna från Asien och företagens bevekelsegrund för att bidra med resurser sker utifrån behovet av utbildad personal. Etableringen gjordes för 15 år sedan och vårt intryck är att det går bra. Placeringen av TUM Singapore är i en byggnad där även MIT och andra internationella lärosäten befinner sig.

Konstruktionen med ett internationellt campus som bolag är intressant, men inte något som vi svenska lärosäten får göra – åtminstone inte ännu. Utomlandsetableringar kan vara riskfyllda företag och behöver förstås ge ett tydligt mervärde för universitetet. Grundprincipen om att statliga medel stannar i Sverige är självklar. Och ska en annan konstruktion överhuvudtaget fungera gäller det att man kan finansiera den där etableringen sker.

Vi besökte även innovationsverksamheten, UnternehemerTUM, som ligger en bit utanför München i Garching och som har en nära koppling till TUM. En imponerande stor yta är avsatt för maker-space, där all möjlig verkstadsutrustning finns tillgänglig. KTH har också många sådana verkstäder (maker- space). Det som inspirerade var att företag (små som stora) kan vara medlemmar och betala en avgift vilket ger dem tillgång till all utrustning. Det säkrar finansieringen av verksamheten vilket förstås gynnar TUM som universitet.

Som pricken över i så ordnade KTH ett alumnevent en av kvällarna. Alumni-chapter Münich firar fem år just denna vår. I Münchenområdet finns cirka 380 KTH-alumner och det är det största föreningen i Tyskland. Det var roligt att träffa tidigare studenter som alla verkligen värderar sin utbildning från KTH högt. Denna gång provade vi också att bjuda in KTH-studenter som är på utbyte i München och inresande tyska studenter. Det blev mycket uppskattat. Det påminner mig om hur viktiga våra alumner är som ambassadörer för KTH. De gångna årens fokuserade arbete med att bygga upp detta börjar ge utdelning. Av en alumn hörde jag att vi är lite ensamma om detta koncept i de nordiska länderna, men att våra universitet i grannländerna nu vänder sig till KTH för att lära sig mer.

Tänk gärna på att informera KTH Alumni när ni reser ut i världen på konferens eller utbyten av olika slag. Ni kommer vara mer än välkomna att till exempel hålla en föreläsning i någon av de 20+ alumnföreningarna som finns runt världen. De flesta föreningarna håller cirka 4-6 möten per år och ett besök av en KTH-are är alltid uppskattat.