När forskningen öppnar nya vägar

Ibland, det händer inte alldeles ofta, får man nya och omvälvande insikter. Där fakta, forskning och gedigen kunskap i förening gör att ens uppfattning om världen aldrig blir densamma mer.

Det är fantastiskt och gäller ju såväl stora som små sammanhang. Vare sig man står i labbet själv och drabbas av vetskap eller i ett större sammanhang där ett forskarlag till slut hittar rätt. Jag tror att många, inte minst inom den akademiska världen, kan känna igen tillståndet där det som var en klarhet med tiden blev en självklarhet.

Besitter någon dessutom förmågan att nå ut och berätta om sin banbrytande forskning eller nya kunskap kan det bli en kollektiv och revolutionerande aha-upplevelse.

Under de senaste veckorna har två enastående pedagoger och berättare, om man får kalla dem så, professor Hans Rosling och fotografen Lennart Nilsson gått ur tiden. De har båda inom sina olika gebit vänt upp och ner på föreställningar och upptäckt nya samband. Hans Rosling i synen på global hälsa och Lennart Nilsson på livets uppkomst.

Att de båda fått KTH:s stora pris känns en sådan här dag, när faktaförnekare tycks stå i kö och till och med vetenskapliga fakta kan misstänkliggöras, mycket bra.

I statuerna för det årliga priset som delats ut, med några undantag, varje år sedan 1945 står det bland annat att det ska gå till en person som ”genom epokgörande upptäckter och skapande av nya värden…” .

Listan med mottagare av priset speglar också delvis Sveriges industriella, tekniska och medicintekniska utveckling under samma period.

Att som Hans Rosling kunna entusiasmera och trollbinda en publik, som vi blivit påminda om den senaste veckan, är kanske inte så många förunnat. Där var han unik.

Han visade hur forskning och fakta kan göras begripliga och hur det är möjligt att nå ut med forskning till en mångfacetterad publik. Att lekfullhet och humor inte på något sätt måste stå i motsats till tung faktakunskap är inspirerande.

En ökad synlighet för den forskning som bedrivs på KTH är inte bara en del av vårt uppdrag – det kan bokstavligen förändra världen.

Dilemmat – demokrati och samarbete

Under två intensiva dagar har jag besökt King Abdullah University of Science and Technology (KAUST) i Saudiarabien. Här möter vi ett land som vill stärka sin position inom internationell forskning och utbildning. KAUST har byggts upp på en vision att bygga ett starkt internationellt universitet. Det sprudlar av energi och en vilja att bygga världsledande utbildning och forskning.

KAUST är närmast att betrakta som en stad; studenter och anställda såväl akademisk som administrativ personal arbetar, bor och har hela sitt sociala liv inom detta avskilda område. På sju år har KAUST rekryterat lärare/forskare från hela världen. På många sätt kan det nog nästan betraktas som en drömtillvaro för en lärare/forskare.

KAUST är byggt efter amerikansk modell med Caltech som förebild. Utbildning och forskning är nära länkade eftersom man bedriver utbildning enbart på avancerad nivå och forskarnivå. Mastern är oftast en så kallad research master vilket innebär att studenterna är nära kopplade till forskning och gärna får fortsätta med forskarutbildning.

Två saker slog mig; för det första de enorma summorna som är nedplöjda i de senaste forskningsinfrastrukturerna med bland annat en enorm stordator som när den kom på plats var nummer 7 i världen. Rekryterad fakultet har i många fall kunnat designa sina labb med allt på sin önskelista.

Det andra är anställningsvillkoren. En professor anställs på femårskontrakt som är rullande och som utvärderas varje år Om man klarar utvärderingen läggs det på ett år så att man, om man presterar väl, hela tiden har ett femårsperspektiv. För detta ges ett basanslag i samma storleksordning som ERC brukar vara. Lönen är hög och skattefri. Man behöver inte söka pengar, men det finns anslag att söka med beviljandegrad om cirka40 procent. Behöver jag nämna att KAUST är privat och i början inte hade någon budget, allt man ville ha kunde man köpa.

Så kan man då blunda för att KAUST ligger i Saudiarabien? Nej, det går inte. Men inom KAUST:s område råder öppenhet att klä sig som man vill och kvinnor och män studerar på lika villkor. Det är bra att man så snabbt har nästan 40:60 kvinnor/män bland studenterna. Dock förstår jag inte varför man inte lyckats rekrytera fakulteten mer jämställt; med enbart 9 procent kvinnor är det rent av dåligt. Frågan som jag ställde mig är om det trots allt inte är så lockande för lärare/forskare som är kvinnor att ge sig i väg till KAUST. Några professorer har medföljande som inte arbetar och det känns väldigt konservativt. Däremot finns det en blandning av kvinnor och män inom administrationen. Vi mötte ansvarig för internationell studentrekrytering; en kvinna från Italien som arbetar på KAUST tillsammans med sin man. Barnen till de anställda går på skolor som ligger inom universitetets område. Man behöver således aldrig lämna området, allt finns här.

Jag ställs inför dilemmat att ett universitet som KTH kan ha många givande samarbeten med KAUST samtidigt som det ligger i ett land där kvinnors möjligheter är starkt begränsade. Samtidigt som masterstudenter och forskarstuderande ges utmärkta möjligheter att utveckla sig inom sina områden. Det pågår intressant forskning om solenergi (solen skiner som bekant varje dag i Saudiarabien) men också vattenforskning med allt från avsaltning av vatten till recirkulering av vatten.

KAUST i Saudiarabien gör som bland annat Singapore gjort och satsar mycket pengar på högre utbildning. Publiceringsmönstret på KAUST är starkt och snart ser vi nog ett lärosäte som klättrar i ranking.

Campus ligger precis vid Röda havet så mycket klimatforskning och forskning i marinbiologi pågår. Livet utanför campus är mer svårtillgängligt; som kvinna förväntas man gå klädd i heltäckande så kallad abaya när helst man rör sig utanför universitetet.

Även om våra värdar säger att man inte är lika strikt med huvudduk så är samhället mycket konservativt. Sedan är det svårt att glömma den lagstiftning som landet har med bland annat brutala avrättningar och andra straff av ålderdomlig karaktär.

Men samma dilemma möter oss i andra delar av världen. Det bästa bidraget till en social utveckling går genom utbildning. Högre utbildning innebär att vara med att påverka mot öppenhet och inkludering. KTH har sedan tidigare valt att vara mycket i Kina, Sydostasien, Indien och Brasilien. Det är alla länder och områden där både kultur och demokratiska rättigheter är annorlunda än de är i Sverige. Det bör vi diskutera mer så att vi har vår värdegrund och våra principer för samarbetena klara för oss.

För att KTH ytterligare ska stärka sin position i världen måste goda relationer upprätthållas med en rad universitet. Att i högre grad sampublicera med utmärkta forskare runt världen ökar KTH-forskningens genomslag.

Intryck från olika delar av världen berikar och fördjupar studenternas kunskaper. Men KTH kan inte vara naivt, inte heller kräva av de anställda att man ska resa till länder där det inte är säkert. Tyvärr räcker det inte heller att enbart tänka excellent utbildning och forskning; vi måste också ha en säker kompass för att navigera i en allt mer komplex värld.

KTH påbörjar nu ett arbete att ta fram en internationaliseringsstrategi. Det kommer hjälpa oss när vi samverkar globalt.

 

När fakta förvrids ökar ansvaret

Något som den senaste veckan intensivt diskuterats i alla upptänkliga medier är just frågan om alternativa fakta. Vad är det?
För oss som lägger en stor del av vår tid på att just utbilda och forska utgör fakta själva basen för vår verksamhet – kunskap och forskningsresultat som kan mätas, testas, verifieras, struktureras, analyseras och upprepas.

Universitetens roll blir i en faktasfär som utmärks av grumlighet och godtycke ännu viktigare. Lärosätet som sådant är såväl producent som bärare och spridare av kunskap.

I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta – står det i högskolelagen.

Högskolans tredje uppgift är inte bara lagstadgad, den är om möjligt ännu viktigare att ta på allvar när desinformation tenderar att bli en del av det dagliga nyhetsintaget.

Men detta ska inte förväxlas med den för forskningen återkommande och nyanserande redogörelsen för olika skeenden som bygger på evidensbaserad fakta. Forskaren hamnar ofta i resonemang av typen i å ena sidan och å andra sidan därför att problem och lösningar till sin beskaffenhet ofta är komplexa. Det i sin tur kan vara ett incitament för en forskare- då vet man att det finns mer att göra. Att ge en så långt möjligt relevant bild är en del av vårt uppdrag.

Om inte vi hjälps åt att fullfölja detta uppdrag riskerar vi att hamna i ett veritabelt gungfly av tyckande, halvsanningar, halvlögner och det mesta däremellan.

I ett starkt förändrat medielandskap, där luften är fri, är det viktigt att diskutera spridning och synlighet av vår forskning. Men det räcker inte med att – vi bör tänka mer i termer av hur. Därför är det extra angeläget att öppna för en diskussion om hur forskning ska kommuniceras till en bredare allmänhet. Medialisering och digitalisering har ju ändrat den kommunikativa spelplanen markant.

Av all den information som vi hanterar nästan dygnet runt på ett eller annat sätt, i en eller annan kanal är det än viktigare än någonsin att genomskåda eventuell brist på vetenskaplighet.

Här har forskarna också en viktig roll i att våga göra berättelsen om sin forskning mer begriplig – självklart utan att göra avkall på ackuratessen. Som inom alla skrå kan det finnas en tendens att gömma sig bakom onödigt snårigt fackspråk vilket kan innebära problem:

– Ingen annan än forskare inom samma gebit förstår vad det handlar om
– Antydningar om att saker döljs är lättare att komma med när innehållet göms bakom ett krångligt språk
– Det kan vara svårare att göra forskningen synlig och visa på dess nytta

Före jul  föreslog en debattör att man borde inrätta en ambulerande professor i populärvetenskap för att högskolans kunskap ska nå ut.  Kanske kan det vara en idé?

Och för att säkra ett innehåll varför inte användas sig av en manual, med tips för hur man blottar florerande myter och förvriden fakta som omnämndes i tidningen Curie i höstas.

Byråkrati hinder för intellektuell rörlighet

Internationalisering är och ska vara en självklarhet inom akademin där kunskap till sin natur är gränsöverskridande. Forskning och utbildning utvecklas, frodas och inspireras genom ide-, kunskap- och erfarenhetsutbyten.  För att orden om internationalisering ska få reell bärighet behövs dock smidiga system som underlättar för detta.

Internationalisering är också avgörande för ett så litet land som Sverige, men även för lärosätena inte minst med tanke rankinglistorna där just andelen internationella studenter är en viktig faktor. Lärosätena lägger ner mycket arbete och resurser på detta och för den enskilda studenten är det en stor satsning för framtiden. På sikt blir ju dessa studenter också ambassadörer för Sverige.

I rapporten Kartläggning av studieavgifter har Universitetskanslerämbetets på regeringens uppdrag tittat på hur systemet med studieavgifter fungerat sedan starten. När studieavgifter infördes för studenter som kommer utanför EU så kallade tredjelandsstudent så var motiveringen att Sverige skulle konkurrera med hög kvalitet i utbildning snarare än att den skulle vara gratis.

Efter att studieavgifterna infördes hösten 2011 minskade antalet studenter från tredje land kraftigt. Men genom ett målmedvetet och uthålligt arbete har antalet ökat igen. För KTH:s del var antalet nya, betalande studenter 136 varav 72 fick sina studier finansierade av stipendier år 2011. Motsvarande siffror för 2016 var 523 betalande studenter totalt varav 88 fick stipendier.

En oroväckande tendens är att ett antal steg på vägen för att påbörja studierna verkar krångla till det för dem som vill studera i Sverige- se artikel i Campi.

Många faller bort redan vid anmälningsavgiften och sedan vid registreringen när studenten väl antagits då betald studieavgift samt upphållstillstånd krävs. Enligt UKÄ:s rapport var det alltså bara 30 procent av de antagna studenterna i höstas som tagit sig igenom den byråkratiska ekluten med långa handläggningstider i väntan på uppehållstillstånd och som registrerade sig och verkligen börjar studera i Sverige.  Motsvarande andel bland de antagna som tillhör den svenska befolkningen låg på 80 procent.

Dessa svårigheter har kraftfullt påpekats från olika lärosäten, men i grunden krävs ju ett agerande från beslutsfattare för att göra systemet smidigare.

Krånglet som drabbat vissa studenter rimmar illa med ord om internationalisering och global utveckling, något som efterfrågas inte minst för att stärka Sveriges konkurrenskraft på världsmarknaden. Det måste till tydliga prioriteringar i hanteringen av visum- och uppehållstillstånd för studenter och gästforskare. Det kan alltså uppstå problem i fråga om att först få visum, men sedan även i nästa steg när visumet ska förlängas.

Det krävs omtag i tanken om betalande studenter, till exempel är vissa länder i världen biståndsländer. Varför inte låta dessa studenter vara befriade från avgifter och låta detta vara del av Sveriges bistånd? Även om det finns stipendier avsedda för dessa studenter räcker det inte på långa vägar. Nu är det läge att tänka nytt i denna fråga.

Men om det byråkratiska krånglet inte undanröjs hjälper det föga att ändra stipendiesystemet. Varken människor som söker sig till Sverige som flyktingar eller de som kommer för att studera och forska är hjälpta av rådande situation.

Nytänkande leder KTH framåt

Nyårslöften tror jag inte på. Däremot tar jag gärna fasta på den air av nya möjligheter som ett nytt år för med sig.

För KTH:s del finns mycket spännande att utveckla och arbeta med där utvecklingsplanen för de kommande fem åren är en grundbult. Arbetet med denna pågår för fullt.

Ett av många områden som jag vill sätta mitt fokus på handlar om KTH:s lärandemiljöer och pedagogiska utveckling och hur dessa kan förändras till att vara mer i takt med tiden.

I dag studerar många på ett annat sätt än tidigare och sättet att ta till sig kunskap förändras också i takt med teknikutvecklingen. Därför var det kanske inte, i alla fall inte med automatik, bättre förr. Metoder som vi i den äldre akademiska generationen fick använda och arbetade efter kan inte bara gå på ”repeat” och ses som måttstock och mall för det goda lärandet. Att hitta nya vägar är av stor vikt – inte minst för att attrahera nya grupper av studenter i ett internationellt lärandelandskap.

Många studenter sitter hemma och kanske grupparbetar med sina kursare via skärmen, eller lär sig allt om Human spaceflight i en av KTH:s moocar via datorn.

Vi bör som lärosäte möta dagens studenter utifrån där de är och odla det som dagens generation tillför – det öppnar för en förnyelse av lärandemiljöer som gagnar såväl näringslivets som samhället utveckling. Som lärosäte har KTH ett ansvar att ge studenterna verktyg och kompetens för att hantera morgondagens samhälle där exempelvis gedigen kunskap inom hållbar utveckling och digitalisering är av stor betydelse. En viktig aspekt är givetvis att våra  studenter blir attraktiva på arbetsmarknaden och hamnar högt i fråga om anställningsbarhet när de lämnat KTH.

En annan för KTH avgörande fråga rör citeringar och ranking. Oavsett hur man ser på dem så är resultaten på världens rankinglistor oerhört viktiga som instrument för vår synlighet i världen. Exempelvis är KTH rankad som tionde bästa tekniska universitetet i Europa. Bakom siffran ryms ett stort antal indikatorer som speglar såväl prestation som kvalitet. Här kan och bör vi ta ytterligare steg. Det kan handla om att sträva efter att publicera mer i högt rankade internationella tidskrifter för att förbättra citeringar. Det är också att än mer kraftfullt arbeta med internationella relationer med akademier och näringsliv.  Ranking ska ses som en del i det långsiktiga arbetet med en strävan efter excellens i utbildning, forskning och samverkan. Det dagliga fokuset på hög kvalitét måste pågå även utan rankinglistor.

En återkommande punkt på årets agenda är synligheten. Forskarna å sin sida har förutom själva forskningen ett stort ansvar att dela med sig av vad de kommer fram till. Tar man inte den platsen och gör sig synlig finns risk för att den äts upp av pseudovetenskap, populism och allmänt tyckande i det offentliga samtalet. Det har varken vi eller kommande generationer råd med.

Förtroende är en färskvara

Förtroendet för forskare och forskning är fortsatt stort i Sverige. Det visar årliga undersökningen VA-barometerns resultat av allmänhetens syn på forskning, även om det naggats något i kanten av Macchiarini-affären. 

Det är ju såväl hoppingivande som betryggande i tider av faktaresistens eller kanske rent ut av faktaförnekelse.

Sverige har en tradition av samhällsbygge och utveckling som bygger på en stor tilltro till kunskap. En kunskap som gjort att Sverige gått från att vara ett fattigt till ett rikt land.

Om något fel begås inom forskning slår det hårt mot den tilltron och det är viktigt att bära med sig att förtroende liksom motion är en färskvara. Det går inte i längden att göra sig bred på gamla meriter. Det är i mötet mellan forskning, reflektion och kritiskt tänkande som resultaten ska skärskådas för att så småningom göra nytta för samhället.

Men inget kan tas för självklart här utan forskningsvärlden bör värna förtroendet på flera nivåer.

Att på daglig basis stå fast vid att forskning handlar mycket om att problematisera, väga å ena sidan mot å andra sidan, och det faktum att det sällan finns enkla svar på komplicerade problem. Här har vi som forskare, som en viktig del i vårt uppdrag, uppgiften att göra forskningen tillgänglig, synlig och begriplig genom att alla fakta kommer ut och vid behov även vara behjälplig med tolkningen av desamma. På så sätt skapas en grogrund för fortsatt förtroende och misstankar om att saker mörkas eller förvanskas får sannolikt inte fäste. Att sitta i ett forskningens elfenbenstorn och tänka genialiska tankar för inte samhällsutvecklingen framåt.

En av flera aspekter som frågades om i VA-barometern var i vilken utsträckning politiker tar hänsyn till relevant forskning i sitt beslutsfattande. Av de drygt 1000 personer, som svarat i det statistiskt säkerställda urvalet tyckte 46 procent att det gjordes för sällan.

Frågan är om det finns skäl till oro huruvida politiker isolerar sig och väljer populismens väg i stället?

Sannolikt inte. Kanske behöver de bli tydligare med att åberopa eventuell forskning som funnits med som grund i beslutet. Eller handlar det helt enkelt om olika kulturer?

En politik som likt forskningen väger in å ena sidan och å den andra kan kanske uppfattas som alltför handlingsfattig?

Ett sätt att synas till vardags för KTH:s forskare är naturligtvis att bedriva undervisning. Inför studenternas vetgiriga och prövande resonemang blir även forskaren tydlig på köpet.

Kombinationen, att varva undervisning med forskning, är inte minst därför nödvändig på ett lärosäte vars uppdrag är just att utbilda och forska.

Höstterminen går mot sitt slut och efter bara sex veckor som rektor vill jag tacka för såväl förtroendet som för ert goda arbete.

Jag ser med tillförsikt på 2017, KTH:s möjligheter att vara delaktig i samhällsutvecklingen genom vår framgångsrika forskning och synliggörandet av den.

Arbetsmiljön avgörande i akademin

Som ett av Nordens främsta tekniska lärosäten ska KTH:s arbete inom utbildning och forskning bygga på internationalisering, jämställdhet och hållbar utveckling som jag tidigare nämnt. Dessa aspekter ska, om det är relevant och så långt möjligt, genomsyra verksamheten och finnas med i allt, från tanke till beslut och handling.

Men för att kunna lyfta KTH till nästa nivå är en bra arbetsmiljö avgörande för studenter, forskare, lärare och administratörer.

I förra veckan skrev Aftonbladet i en artikelserie om hur kommuner och myndigheter spenderar pengar på resor, konferenser och representation. I svepande ordalag klumpas allt ihop till en summa på 44,5 miljoner kronor på ett år. Det kan framstå som om KTH gör av med extremt mycket pengar på dessa saker.

Så är inte fallet för en arbetsplats med cirka 5 200 anställda.

Dock kan en granskning av den här typen vara bra för att få upp ögonen för hur viktigt det är med tydliga, lättillgängliga och begripliga riktlinjer för representation – så att de kan följas. Alla som arbetar på KTH ska veta vad som gäller. Det är tryggt att veta var gränserna går så att så att vi kan lägga fokus på vårt uppdrag.

Här kan man också diskutera eller tänka till om det till exempel är nödvändigt med alkohol på konferenser. Även om det bara är 1-2 glas vin det handlar om enligt riktlinjerna, där det framgår att det ska vara måttligt och i sparsam mängd.

Alkohol är ofta en stor post i sammanhanget. Vi är ju ändå där för att jobba och för dem som har alkoholproblem kan det vara svårt att hantera situationen. Eller vad tycker du? Jag tar gärna emot idéer och tankar kring detta.

När det gäller saker som massage eller skidåkning, för att nämna något, som görs på ledig tid under en konferens, ska man betala själv. Här är det viktigt att man som anställd själv tänker över sina gränser och måttstockar för vad som är rimligt och försvarbart.

Men – och detta är viktigt. Kompetensutveckling är ett måste och alltid av godo både för KTH i stort och för den enskilde. Konferenser är ett viktigt inslag i verksamheten för dem som behöver tänka nytt, utbyta erfarenheter och idéer utanför KTH – såväl inom- som utomlands.

Även viss representation ingår och ska ingå som en naturlig del i vår verksamhet, inte minst när det gäller samverkan med näringsliv och samhälle både regionalt och globalt, men givetvis med måtta. Och detta är allas ansvar, det är aldrig en persons fel när organisationen runt omkring fallerar.

Det är oerhört viktigt att klimatet på en arbetsplats emanerar ur en kultur som är tydlig.

Man brukar säga att saker sitter i väggarna. Det gör det givetvis inte – utan det sitter i människorna. Det betyder bland annat att konflikter inte kan ärvas utan knutar kan lösas upp och är möjliga att förändra.

Inom akademin finns en rad speciella förutsättningar, till exempel den akademiska friheten och dess pendang ansvaret, som har betydelse för arbetsklimatet. https://www.kth.se/blogs/rektor/2016/11/ingen-frihet-utan-ansvar/

Konkurrensen om forskningspengar och publiceringar är en annan aspekt att beakta och diskutera. Då är viktigt att påminna sig om att det finns många framgångsrika forskningsmiljöer med lagkänsla som nått sina resultat byggda på just detta och respekten för varandras kompetens.

En god arbetsmiljö är grunden för ett bra klimat och en sund kultur på jobbet – då kan vi ägna tiden åt att göra det vi är bäst på.

Forskningspropositionen bra – men inte tillräcklig

Den nya forskningspropositionen presenterades i förra veckan (http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2016/11/prop.-20161750/). Redan i titeln anläggs tonen att kunskap erövras i samverkan. Det är bra; flera av samhällsutmaningarna är till sin natur sådana att flera angreppssätt behövs. Samtidigt säger propositionen att man ska värna den fria forskningen.

Detta kan bli utmanande att klara med alla prioriteringar som är nämnda: klimat och miljö, hälsa och ökad digitalisering är tre sådana. Propositionen beskriver hur de nya 2,8 miljarder kronorna ska användas för att stärka Sveriges konkurrenskraft i forskning och innovation.

I propositionen forsätter fördelningen av pengar till olika forskningsråd (VR, Formas, Vinnova med flera). Jag önskar mer djärvhet än så. Att fortsätta att stärka de externa finansiärernas inflytande över forskningen i akademin är inte bra för svensk forskning. Varför inte redan nu prova modellen att ge ännu mer rejäla ökningar av anslag till forskning. Utvecklingen mot forskarhotell har pågått under många år. Grunden för att detta kunnat pågå är att många universitets medel till forskning till stor del finns hos de externa statliga forskningsfinansiärerna. När en majoritet av resurserna till forskning ”ägs” av läraren/forskaren är rektor och universitetsledning i det närmaste bakbundna när det gäller strategisk planering av forskning.

Svensk forskning står sig väl i jämförelse med internationell. Däremot ligger den svenska forskningens impact och citering i princip kvar på samma (höga) nivå när andra delar av världen ökar takten. Det är detta regeringen nu vill förändra.

2,8 miljarder kronor sägs vara nya och ska läggas till de 38 miljarder kronor som redan finns i anslaget till forskarutbildning och forskning. Det är positivt att kvalitet och jämställdhet går som en röd tråd i propositionen. Oroande är dock att lärosätena förväntas ta ett större ansvar för forskningsinfrastruktur. Det kan gå ut över behoven att göra strategiska planeringar.

En ny resurstilldelningsutredning avseende utbildning på grundnivå och avancerad nivå är aviserad att starta under våren 2017. Den kommer påverka tilldelningen tidigast i budgetpropositionen 2020. I en sådan utredning måste man beakta olika utbildningsområdens behov, till exempel att teknikutbildningarnas kvalitet är beroende av resurser för att upprätthålla en god infrastruktur.

Det är tydligt att regeringen förväntar sig att förutsättningarna för lärosätenas strategiska planering stärks genom ökande basanslag. Dock nämns inte hur fördelningen av de stärkta basanslagen ska ske. I budgetpropositionerna från 2017-2020 fördelas 1,3 miljarder till anslag för forskning och forskarutbildning. Det beräknas bli 500 MSEK för 2018, 250 MSEK för 2019 och 550 MSEK för 2020. För att attrahera internationella talanger till svenska utbildnings- och forskningsmiljöer behövs attraktiva villkor. Ett steg i rätt riktning är skrivningarna om unga forskares villkor. Men nu består ju inte den akademiska styrkan på ett lärosäte bara av så kallade ”unga forskare”. Det finns en kraft att erbjuda goda villkor också för dem som lämnat den första tiden efter disputationen bakom sig. Tyvärr svänger pendeln vilt; ibland ska de mest seniora forskare prioriteras vilket gör förnyelsen av fakulteten svårare och ibland som nu nämns särskilt unga forskare.

Det finns kunskap att tillgå för hur man skapar och vidmakthåller en excellent utbildnings- och forskningsmiljö (https://www.bc.edu/content/dam/files/research_sites/cihe/pubs/Altbach_Salmi_2011_The_Road_to_Academic_Excellence.pdf  ). En förutsättning är förmågan att rekrytera och utveckla duktiga lärare/forskare. Det i sin tur är intimt kopplat med att kunna erbjuda goda villkor. Framgångsrika universitet i Asien är framgångrika just för att de har resurser att satsa. God tillgång på pengar gör det möjligt att ha en god balans mellan unga och mer etablerade forskare samt att kunna upprätta topplaboratorier med den bästa utrustningen. Mycket resurser gör att rektor och ledning kan göra en kraftfull strategisk planering samt erbjuda talanger från Sverige och världen goda villkor.  Jag skulle önska att även forskningspropositioner sneglar på vetenskaplig evidens för hur excellenta utbildnings- och forskningsmiljöer byggs.

Då kan svensk forskning ta mer plats i världen.

 

Efterlängtad förnyelse av resursfördelning

Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, meddelade häromdagen att regeringen under 2017 kommer tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag på ett nytt system för styrning och resurstilldelning (www.regeringen.se/debattartiklar/2016/11/pengar-till-hogskolorna-ska-ses-over/). Det är välkommet. Det nuvarande resurstilldelningssystemet är från 1993 och har inte hängt med kostnadsutvecklingen.

Grundutbildningsanslaget, som bygger på tilldelning i helårsstuderande (HST) och helårsprestation (HPR), tillhör nog den del som är mest debatterad. Resurser tilldelas lärosätet när studenten registrerar sig. När sedan studenten väl presterat poäng på kurser faller den så kallade HPR ut. Det betyder att om inte studenten presterar poäng enligt förväntan, det vill säga 60 hp/år, så får lärosätet och därmed kurser inte betalt för kostnader som uppstått. En debatt pågår som gör gällande att lärare tvingas att godkänna studenter för att ekonomin på institutioner ska gå ihop. Det finns dock inte många konkreta bevis på att det stämmer att nivån sänkts i utbildning genom att studenter godkänns som inte presterat tillräckligt. Denna så kallade sanning dyker med jämna mellanrum upp i dagspressen. SFS, Sveriges Förenade Studentkårer,  välkomnar också en utredning och föreslår bland annat att man ska ersätta dagens prestationsbaserade system med ett deltagarbaserat system för att råda bot på detta (www.sfs.se/blogg/sfs-valkomnar-utredning-om-resurstilldelningssystemet).

Vidare behöver ett nytt resurstilldelningssystem för utbildning förhålla sig till det som är framtidens student. En som i högre grad än tidigare enbart kommer följa kurser och inte i alltid fullföljer med examination. Framtidens student kanske sätter ihop en portfölj av kurser som kan bestå av mooc:s-kurser, distanskurser eller varför inte en traditionell kurs på campus någonstans i världen. Ett nytt system behöver ta hänsyn till detta.

En annan aspekt handlar om prislapp per ämnesområde där främst humaniora/samhällvetenskap legat i framkant med att visa att pengarna inte räcker till för att skapa goda förutsättningar för en bra utbildning. I det sammanhanget är det viktigt att påminna om att trots att natur- och teknikvetenskapsprislappen (N/T-prislappen) är högre än humaniora/samhällsvetenskap så räcker inte heller denna till för att upprätthålla det som teknikutbildningarna kräver. I många år har KTH, som i huvudsak bedriver utbildning med N/T-prislapp, sett att resurserna inte räcker för den laborationstäta utbildningen.

Laborationer är en naturlig del av teknikutbildningarna och det är där studenterna tränar för sin framtida yrkesroll. Därutöver är laborationerna en grund för förankringen av de teoretiska delarna. Länge har man talat om ingenjörsutbildningarnas akademisering. Det handlar förstås om att den vetenskapliga förankringen blivit allt mer viktig, men i praktiken handlar det också om att det blivit allt dyrare att vidmakthålla lokaler och utrustning för att driva laborationer. Laborationer är därutöver mycket lärarintensiva. Sammantaget har under årens lopp kostnaderna för att driva laborationstät utbildning stigit mycket snabbare än förändringen i N/T-prislappen.  Ett nytt system behöver vända detta, inte minst för att fortsätta att utveckla kvalitén i teknikutbildningarna.

 

Ingen frihet utan ansvar

Är förtroendet för universitet och högskolor fortfarande stabilt och högt i samhället? I vissa delar av världen ser vi en ökande misstro mot forskning och vetenskapliga resultat. Där presenteras kvasivetenskap som sanning och man förnekar ledande forskargruppers resultat. Samtidigt är det så att ett förtroende inte är något som man bara har för alltid, utan det handlar lika mycket om att visa sig värdig ett förtroende.

Ett kärnvärde för akademin är begreppet akademisk frihet som enkelt uttryckt handlar om att själv välja sin forskningsfråga. I vissa delar av världen handlar den i grunden om de demokratiska fri- och rättigheterna. Det handlar om att fritt kunna uttrycka en åsikt och att fördjupa sig i en viss forskningsfråga utan att riskera repressalier.

Men begreppet akademiskt ansvar är minst lika viktigt och något som man som akademisk ledare bör ta sig tid att reflektera över.

Att vara kritisk och reflekterande i fråga om ny kunskap är en del av det akademiska ansvaret. Men det räcker inte, det är också nödvändigt att ta fram nya svar och lösningar på frågor. Kritik måste grundas på vetenskaplig evidens och vara balanserad. I det akademiska ansvaret ligger att vara en förespråkare för kunskap baserad på vetenskapliga resultat.

Forskaren ses som förebild både inom och utanför sitt lärosäte. Som mentor eller coach till yngre kollegor är man också en förebild. Den kultur och de värderingar man har förs vidare till de yngre kollegor när de utvecklas till självständiga akademiska forskare och lärare.

I det akademiska ansvaret ingår också att ta ett helhetsansvar för lärosätets utveckling i det kollegiala sammanhanget. Det kanske inte alltid gynnar individen, men det bidrar till att det egna lärosätet utvecklas och över tid kan driva utmärkta utbildnings- och forskningsmiljöer.

Att vara tillgänglig som sakkunnig i olika sammanhang internt och externt är ytterligare en beståndsdel i det akademiska ansvaret. Inte alla expertroller innebär ”peer-review” utan det kan handla om att delta i statliga utredningar där syftet är att skapa förändringar i samhället. Det i sig är ett viktigt ansvar för den akademiska ledaren.

Det akademiska ansvaret sträcker sig från forskargruppen och ut i samhället för att på sikt bidra till allas vår utveckling. Vilken roll som var och en av oss kan och vill ha kräver egen eftertanke, men samhället behöver – utan tvekan – fler kritiska röster som också ger förslag på lösningar.

Lästips: Intellectual leadership in higher education. Renewing the role of the university professor, Bruce Macfarlane, 2012.