KTH har en fantastisk bredd! I förra veckan deltog jag i två evenemang som kan illustrera detta, nämligen invigningarna av Novatron 1 och Inspire Lab!

Inspire Lab är ett nytt forskningscentrum med fokus på innovativa initiativ som tar tag i konkreta jämställdhetsutmaningar och förbättrar kvinnors livsvillkor. Inom Inspire Labs uppdrag inryms också att sprida kunskap och att bidra till utbildningarnas innehåll. Tre projekt har redan finansierats och de handlar om att förebygga förlossningsskador, att motverka skador från så kallad deep fake-porr som skapats utan samtycke med manipulerade bilder eller videor samt att ta fram AI-lösningar som speglar kvinnors livsvillkor.

Detta är viktiga frågor, inte minst för ett tekniskt lärosäte, och det ansluter till KTH:s långvariga och långsiktiga arbete med jämställdhet, mångfald och lika villkor. Inspire Lab har möjliggjorts genom en donation och visar därmed på hur filantropi kan vara avgörande för att universitetet ska kunna utveckla nya och innovativa forskningsområden.

Novatron 1 är en experimentell fusionsreaktor som drivs av Novatron Fusion Group AB och som fysiskt är placerad på KTH i Alfvén-laboratoriet. Drömmen om fusionsenergi är gammal och KTH har sedan länge en välrenommerad historik inom plasmafysik som är en viktig del i utvecklingen av en fusionsreaktor. Hannes Alfvén, tidigare professor vid KTH som 1970 fick Nobelpriset i fysik, var en föregångare på området och under sin tid på KTH en världsledande forskare på området.

Invigningen av reaktorn visar också  hur deep tech-innovationer måste utvecklas i ett samspel mellan universitetet, privat riskkapital och innovativa och modiga bolagsbildningar. För att behålla och utveckla svensk konkurrenskraft behöver modellerna för att föra forskning inom deep tech vidare till hållbara bolag och kommersiell tillämpning nogsamt stöttas och utvecklas. Novatron är ett sådant exempel.

Nu är det inte långt till sommarledigheten för många av oss. Innan dess är det dock dags för den årliga Almedalsveckan. Där kommer många KTH-forskare att närvara inom AI, kvantteknologi, mat från havet, bostadsbyggande, energi, cybersäkerhet, humaniora i professionsutbildningar, innovationer, life science… och mycket mer. Tillsammans med Chalmers arrangerar KTH två seminarier om ”Ansvarsfull AI – en svensk konkurrensfördel” och ”Svensk kvantteknologi – från strategi till global framgång” på  förmiddagen torsdagen den 26 juni.

Med det sagt så är det också dags att önska alla läsare av bloggen, studenter, medarbetare och vänner i samhälle och näringsliv, en riktigt fin och avkopplande sommar!

KTH välkomnar de föreslagna satsningarna på spetsforskning, excellenscentra och forskarskolor i AI-kommissionens betänkande Färdplan för Sverige (SOU 2025:12). Planen innehåller omfattande förslag på hur Sverige ska bli en ledande aktör inom artificiell intelligens. I vårt remissvar ställer vi oss i huvudsak positiva till betänkandet.

I vårt svar framhålls att hög forskningskvalitet och internationell samverkan är avgörande för att Sverige ska kunna spela en relevant roll inom AI-området. Särskilt lyfts potentialen hos Cybercampus Sverige, som föreslås få en central roll för AI och cybersäkerhet.

Vi betonar även vikten av att stödja forskning inom smal AI – lösningar anpassade för specifika tillämpningar – där svensk forskning och industri har goda förutsättningar att konkurrera.

Utbildning lyfts fram som en nyckel till framtidens AI-kompetens, vilket KTH instämmer i. Det krävs dock mer än tekniska resurser – även didaktiska och pedagogiska perspektiv behöver inkluderas. Vi ser även behov av att säkerställa beräkningsresurser för AI i grundutbildningen, och vill undestryka vikten av att utbildningssatsningar omfattar flera vetenskapsområden – inte bara teknik och naturvetenskap.

Färdplanen föreslår förändringar i lagstiftningen kring datadelning mellan myndigheter. Det ser vi som något positivt att förenkla möjligheterna till datautbyte, men understryker att detta måste ske med bibehållen personlig integritet. Det borde, vilket framgår av i vårt remissvar, vara ett grundläggande krav – inte bara ett forskningsspår.

Vi efterlyser en mer balanserad syn på EU:s regelverk. Att reglerna ibland uppfattas som begränsande bör vägas mot deras syfte: att skydda individers rättigheter och säkerhet. Betänkandet föreslår insatser för folkbildning med hem-PC-reformen som inspiration. KTH ser positivt på detta, men noterar att omfattningen är begränsad i jämförelse med tidigare digitaliseringssatsningar. Vi föreslår att fokus bör ligga på både teknikanvändning och medborgarnas möjlighet att förstå, granska och påverka AI-utvecklingen.

Vi efterfrågar långsiktig finansiering för mjukvaruutveckling inom forskningen, och pekar på behovet av att bygga upp infrastruktur inte bara för beräkning – utan även för lagring och delning av träningsdata. Nu är förhoppningen att AI-kommissionens färdplan också omsätts i handling så att de många viktiga förslagen kan bli verklighet.

Den 26 juni har KTH och Chalmers ett gemensamt seminarium i Almedalen under rubriken Ansvarsfull AI – en svensk konkurrensfördel?  Välkomna!

Hur ska universiteten rustas för att vara en kraft för samhällsutveckling, tekniska framsteg och demokrati? Hur bör universiteten styras, organiseras och finansieras för att skapa långsiktig framgång för svensk forskning och utbildning?

Det är några frågor som skulle behöva analyseras i den tid vi nu befinner oss i. Det är länge sedan universitetens roll i samhället fick en djup och allsidig belysning utifrån frågor som har att göra med universiteten som en central och viktig samhällsinstitution. Ofta debatteras hur universiteten kan bidra till skolans problem eller välfärdens kompetensförsörjning och industrins konkurrenskraft. Men sällan frågar vi oss hur universitetens förutsättningar i grunden behöver formas för sådana syften.

De stora utredningar som gjordes på 1960- och 1970-talen och ledde fram till genomgripande reformer är kanske det senaste tillfället när de riktigt stora frågorna om universitetssektorn ställdes och gavs utrymme i både utredningar, debatt och politiska förslag. Idag betraktas universiteten närmast som en samhällelig restpost som ska leverera för andra samhällssektorers behov utan tanke på hur universiteten skulle behöva rustas för att klara detta.

Därför var det glädjande att regeringen i den välkomna forsknings- och innovationspropositionen med några få meningar öppnade upp för en utredning om ändamålsenligheten med universitetens associationsform. Förhoppningen väcktes i alla fall hos mig att det nu kanske är dags att ta ett fast grepp om de riktigt viktiga frågorna och återvända till frågan om associationsform, styrning, organisering och finansiering som legat i träda sedan flera tidigare utredningar genomförts utan att lämna några särskilt synliga spår efter sig.

Nu har en riksdagsmajoritet formats som tar ställning emot att genomföra en sådan utredning. Att oppositionen är emot regeringens politik är på intet sätt märkligt. Det vore förvisso angeläget att en utredning om associationsformen skulle grundas i en parlamentarisk överenskommelse om vikten av att göra en sådan utredning så att det ändå fanns en majoritet som bedömer frågan som viktig och som är villig att delta i en sådan diskussion och analys.

Att två partier som då utgör en majoritet i riksdagens utbildningsutskott stoppar utredningen är därför nedslående av två skäl. Dels är det bekymmersamt att det inte finns en samsyn kring behovet av att utreda hur universiteten bör organiseras på ett sätt som garanterar autonomi och förmåga att bidra till samhällsutvecklingen långsiktigt. Dels är det förstås en besvikelse att denna brist på samsyn leder till att en riksdagsmajoritet inte ens vill att frågan ska utredas.

Låt oss hoppas att regeringen inom ramen för sitt handlingsutrymme ändå går vidare med frågan och ägnar tiden åt att parallellt på bred politisk front förankra behovet av förändring!