KTH har och tar samhällsansvar

Med risk för upprepning så är hållbar utveckling, jämställdhet, internationalisering och digitalisering de pelare som KTH vilar på. Tanken är att de ska genomsyra vår vardag och verksamhet inom forskning, utbildning och samverkan.

Häromveckan fick vi ett facit på att det fungerar väldigt väl och att bakom orden bedrivs ett systematiskt och gediget arbete vilket uppmärksammades i THE:s University Impact ranking.

I undersökningen mättes 500 universitet världen runt mot ett antal av FN:s 17 hållbarhetsmål. Målen, som ju samtidigt är en karta och en sammanfattning över de utmaningar mänskligheten står inför handlar om jordens fortlevnad.

Här har KTH, som lärosäte, ett stort ansvar att forska fram lösningar, vaska fram de relevanta frågorna, skapa innovationer, samverka och utbilda morgondagens ingenjörer, lärare och arkitekter för att bygga och underlätta ett stabilt samhälle som räcker länge.

Att som lärosäte ha och ta ett samhällsansvar är av största vikt. Inte bara som myndighet inom forsknings- och utbildningssektorn, vars verksamhet finansieras av skattepengar, utan det är tätt sammanlänkat med vår värdegrund där det bland annat slås fast att:

”KTH:s verksamhet bygger på övertygelsen att utbildning och forskning kan och bör bidra till bättre levnadsbetingelser och till en ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar samhällsutveckling. Som tekniskt universitet har KTH ett särskilt ansvar för att utveckla och förmedla kunskap som behövs för att främja en sådan hållbar utveckling.”

Rankingen är ett tydligt tecken på att KTH tar klara steg i den riktningen. Att det bara var två svenska universitet som deltog i rankingen kan man tolka på olika sätt. Jag hoppas att många fler lärosäten väljer att delta nästa år.

När gamla mönster spökar

Häromveckan var en person jag känner på anställningsintervju. Personen i fråga har doktorerat och har goda referenser och betyg. Men kom ändå inte frågan om huruvida hon tänkt skaffa fler barn och hur tillsynen av hennes barn fungerade? Hade hennes man fått samma frågor?

Detta är inte bara olagligt. Det är hårresande anno 2019. Trots diskriminerings- och arbetsmiljölagstiftning förekommer det här tydligen. Jag blev både förvånad, störd och kände mig en aning blåögd när jag varit tämligen övertygad om att detta hörde till det förflutna.

Bristen på såväl yrkeserfarna som nyutexaminerade ingenjörer är stor enligt arbetsgivarna i SCB:s senaste Arbetskraftsbarometer från december även om detta i sig kan diskuteras och har varit en omtvistad fråga de senaste åren (se debattartikel i SvD från 2016) .

I rapport efter rapport diskuteras också vikten av och nödvändigheten i att både kvinnor och män formar den tekniska utvecklingen och ingenjörsrollen.

Arbetsmarknaden skriker efter kompetens, så vad har då kön med saken att göra? Det är kanske inte i det stora och uppenbara utan snarare i de viktiga men försåtliga detaljerna som diskriminering kan ske.

Det är lätt att bli uppgiven, men jag ser det här snarare som ytterligare ett tecken på hur viktigt det är att ständigt diskutera dessa frågor.

Som ett led i detta har vi på KTH en särskild arbetsmiljösatsning sedan 2018 mot trakasserier, kränkande särbehandling, diskriminering och sexuella trakasserier.

Mänskligt samspel och samvaro kan på en arbetsplats vara vanskligt. Samtidigt som det är så enkelt.

Alla, kvinnor och män, studenter och professorer, ska kunna känna sig fullständigt trygga i att de får vara som de är – i synnerhet när någon är i beroendeställning till någon annan – för sin framtida karriär och vardagliga sinnesro.

Konsekvenserna kan bli, förutom att det strider mot vår egen etiska policy och är lagvidrigt vilket regleras i bland annat arbetsmiljölagstiftningen och diskrimineringslagen förödande.

Risken finns att vi går miste om talang och kompetens, men det är den enskildes okränkbarhet som är avgörande för en sund arbetsmiljö och en attraktiv arbetsplats.

Att som i exemplet ovan det etableras redan vid en anställningsintervju är minst sagt oroväckande.

Kraften i att ha och hitta förebilder

Den 8 mars varje år uppstår ett koncentrat av jämställdhetsdiskussioner, analyser och evenemang. Det är alltid glädjande att se – även om det kan ge en dyster bild av hur det är ställt med jämställdheten. Det tar sådan tid och är långt kvar – trots att många tycks tämligen eniga om att jämställdhet är en fråga om kvalitet och på så sätt avgörande för svensk konkurrenskraft.

Det framgår bland annat av rapporten Teknisk obalans? från IVA, Teknikföretagen och Sveriges Ingenjörer.

KTH arbetar, liksom många andra, året om med dessa frågor. Frågor som till exempel Hur får vi fler tjejer att vilja bli ingenjörer? Hur gör vi de akademiska karriärvägarna attraktiva? Eller hur skapar vi en jämställd organisation och en ur den aspekten fungerande arbetmiljö? En trygg miljö är avgörande för att kunna ta till vara alla talanger – män som kvinnor.

Insatserna och idéerna är många. Men jag återkommer gärna till detta med förebilder – det vill säga bilden av dem som går före. För det är alltid någon som måste börja och någon eller några andra som följer efter. Till exempel bara detta att det går att läsa om förebilderna på Wikipedia.

Karolinska Institutet, Malmö universitet och KTH har valt att gå före genom att lansera ett forsknings-och samverkansprojekt med syfte att motverka sexuella trakasserier och genusbaserad utsatthet i akademin. Tanken är att vi som kunskapsinstitutioner, och här även arbetsgivare, vet hur man bygger och samlar in relevant kunskap för att kartlägga dessa frågor i form av förekomst, orsaker och konsekvenser inom hela akademin och inom alla kategorier- lärare, forskare, studenter, administrativ personal med flera. Någon konstaterade under det inledande seminariet att tre decennier av policies och utbildning uppenbarligen inte räcker för att på allvar överbrygga klyftan mellan att veta och agera. Men ju mer heltäckande och korrekt bild vi har av hur det ser ut på våra lärosäten – desto mer riktat kan vi förändra det som är ruttet och skevt. En internationell högkvalitativ utbildnings- och forskningsmiljö som KTH:s behöver lika och goda villkor, då kommer studie- och arbetsmiljön vara än mer attraktiv och kreativ.

Apropå förebilder så tänker jag på artisten Robyn som tillsammans med KTH startade Teklafestivalen för att inspirera och uppmuntra unga tjejer att utforska teknik tillsammans med kvinnliga förebilder för fyra år sedan. I år gick festivalen på export!

Tillsammans med Svenska institutet och Sveriges ambassad lanserades festivalen internationellt i Washington DC i dagarna två. Se inslag från festivalen här.

Tack alla ni som går före!

 

Kompetenstappet tarvar gemensam diskussion

I förra veckan kom en rapport som visar att antalet utländska studenter som vill studera i Stockholm ökar stadigt. Antalet inresande studenter är tillbaka på samma nivå som när studieavgifterna infördes 2011. Många av dessa väljer KTH. Men vad händer sedan?

Att Stockholm ligger högt på listan över innovationshubbar runt om i världen gör säkert sitt till och att det finns många attraktiva lärosäten. Om KTH, KI och SU slog sina kloka huvuden ihop, eller snarare placeringar, så skulle vi tillsammans hamna bland topp tio i världen i ranking. KTHs breda utbud av teknikutbildningar där närheten är stor till internationellt konkurrenskraftig forskning gör utbildningarna attraktiva.

Att de som går en grundutbildning väljer att åka hem, eller pröva lyckan och söka jobb på den globala arbetsmarknaden, är inte konstigt. Men bland dem som valt att doktorera är tappet anmärkningsvärt stort. År 2016 kom mer än var tredje doktorand från länder utanför Sverige, enligt UKÄ:s rapport som kom förra året. Närmare 81 bland kvinnor respektive 86 procent bland män var etablerade tre år efter avlagd doktorsexamen inom teknik. Däremot väljer de utländska doktoranderna i hög grad att lämna Stockholm och Sverige. Efter två år har cirka 80 procent KTH:s utländska doktorander lämnat staden. Det är ett rejält kompetenstapp, en kompetens som vi givetvis i stället borde ta till vara på den svenska arbetsmarknaden. Under senare år har vi noterat ett vikande intresse från nationella studenter att fortsätta i forskarutbildning.

Att lägga ytterligare minst fyra år på fördjupade studier kanske ter sig mindre intressant om den svenska arbetsmarknaden inte värderar en doktorsexamen. Detta behöver KTH diskutera mer med samhälle och näringsliv, för kanske är det här svaret ligger för varför även de internationella studenter som avlägger en svensk doktorsexamen lämnar Sverige.

Att hitta en orsak är varken meningsfullt eller enkelt då det handlar om ett antal individer varje år som tar sin doktorsexamen. Svårigheter att få uppehållstillstånd och bostad, inte minst i Stockholm, är avgörande och har diskuterats och påtalats många gånger om. Om vi till det lägger ett svalt intresse från den svenska arbetsmarknaden för forskarutbildade så får vi inte se fler forskarutbildade på den svenska arbetsmarknaden.

KTH är ett internationellt lärosäte och kunskapsutbyten och möten mellan studenter respektive forskare från olika länder är en grundbult i såväl KTH:s som den akademiska värdegrunden.

Utredningen som inte vågar välja

Den efterlängtade utredningen om hur universitet och högskolor ska styras och finansieras på lång sikt, kanske de kommande 30 åren, har landat. Men Styr- och resursutredningen (Strut) – har tyvärr gått i den klassiska utredningsfällan – genom att inte våga välja och därmed inte heller välja bort.

Utredningen är ordrik och gapar enligt mitt tycke över alltför mycket vilket även gör den både yvig och samtidigt otydlig. Nog hade det varit bättre att fokusera mer och fördjupa frågeställningarna istället. Nu hänvisas viktiga frågor till framtiden och eventuella kommande utredningar.

Det i sin tur gör givetvis att det tar längre tid innan nödvändiga förändringar kan genomföras. Tålamod är bra att ha med sig både i läsningen av den 468 sidor tjocka utredningen och i fråga förändringstakten.

Men utredningen har givetvis också en framsida. Det finns mycket som är bra. Det höjda basanslaget är välkommet. Att det är ett samlat anslag och inte öronmärkt för utbildning respektive forskning. Det skapar en större rörelsefrihet för lärosätena och sannolikt en bättre arbetsmiljö för forskarna- stressen att söka nya pengar kanske kan tänkas minska. Att prestationsdelen för studenter föreslås utgå är också bra.

Men bilden solkas helt klart för KTH:s del av att den differentierade utbildningspengen tas bort. Det slår hårt mot tekniska och naturvetenskapliga utbildningsmiljöer som måste ha specialiserad infrastruktur. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg https://www.kth.se/blogs/rektor/2019/01/tydliga-reformer-pa-onskelistan/ drabbar detta våra studenter och Sveriges konkurrenskraft inom forskningen i det längre perspektivet. Jag beklagar att man i utredningen tycks ha haft bredduniversiteten framför ögonen och saknar även här en fördjupad analys.

Att göra universitetens uppdrag kring livslångt lärande tydligt och reglerat är ett bra förslag. Men här hade jag helst sett ett förtydligande av det delade ansvaret mellan arbetsmarknadens parter, individen och lärosätena. Dock är det mycket oroande att det inte finns pengar vikta för detta. Detta andas också den tvehågsenhet som utredningen bitvis lider av. Samlat anslag i all ära, men risken är stor att det redan urholkade anslaget intecknas av nya uppdrag.

När det gäller normer såsom den akademiska friheten och det kollegiala inflytande med flera föreslås att de åter ska regleras i högskolelagen. En fördjupad normdiskussion hade varit på sin plats särskilt som lärosätenas autonomi varit ett mantra under senare år. Kan man reglera normer eller är inte normer sådant som växer fram utifrån behov och är i så fall är gårdagens normer de rätta här och nu? Det jag saknar i ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan” är mer framåtblickande, utåtriktade och inkluderande tankegångar kring sektorns roll och samhällsnytta, som även skattebetalande medborgare kan omfamna.

Jämställdheten tillägnas ett eget kapitel och det är bra, men centrala och för samtalet vitala frågor som rör exempelvis hållbar utveckling, internationalisering och digitalisering saknas.