Komplex roll kräver tydliga ramar

Forskarstudier innehåller för många ett hårt och inspirerande arbete.  KTH värnar om sina doktorander och att de ska få det mesta och bästa möjliga ut av sina studier – vilket säkerligen sker i de allra flesta fall. Men jag tror att det är viktigt att alltid vara beredd att analysera för att kunna förbättra. 

Före jul kom Doktorandspegeln som gjorts av UKÄ. Den nationella undersökningen är den tredje i raden- de två tidigare kom för 14 respektive nio år sedan. Undersökningen är intressant läsning och visar i enkätform hur Sveriges doktorander ser på sin tillvaro inom en rad olika områden.

De allra flesta, 77 procent av de 4751 doktorander, som svarade på enkäten, var väldigt nöjda med kvaliteten på kurserna. Det är givetvis bra, men inom andra områden framkom att många upplever brister. Det kan till exempel handla om att inte känna sig delaktiga på sin arbetsplats, 30 procent, eller att de inte tycker att handledningen fungerat bra. Var fjärde doktorand angav att deras forskningsresultat används utan att de angetts som författare eller upphovsmän.

En sak att titta lite närmare på är vissa lärosätes-specifika traditioner som spelat ut sin roll. Jag tror att det i många fall är ledarskapet det handlar om eller kanske snarare bristen på ledarskap – när det inte fungerar som det ska.

Tyvärr kan det ibland förekomma en gammaldags och urmodig kultur där doktoranden snarare ses som en labbassistent eller kanske lärling som ska imitera professorn, än som en självständigt tänkande resurs. Som handledare har man inte bara ett arbetsmiljöansvar utan är även pedagogisk ledare.

I det akademiska ledarskapet ingår, som jag ser det, att skapa bra och tydliga ramar för doktoranden.

Det kan gälla allt ifrån rutiner, processer och systematiska möten till att öppna för inflytande i arbetslaget där egna initiativ från doktoranden är en självklar ingrediens. Samtidigt är det viktigt att doktoranden förstår rollen som medarbetare. Allt mer diskuteras medarbetarskap. Det handlar om vilket ansvar man har som medarbetare. Även som doktorand är man medarbetare. Det gäller det fall som doktoranden är anställd då det ställs krav på doktoranden att ha förståelse för att man som doktorand både är student men inte minst medarbetare. Det senare innebär att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Denna blandning av att som doktorand både vara student och anställd är komplex.

Det dock viktig att bryta mästare-gesäll-tänkandet eftersom den typen av struktur riskerar att återfödas. Många gånger traderas mindre bra kulturer den vägen. Doktoranden blir kanske så småningom i sin tur handledare och bär med sig en i värsta fall såväl diffus som föråldrad bild av hur samarbetet kan se ut.

Kvaliteten på forskarutbildningen är inte bara viktig för doktoranderna själva och deras framtid. Även för kunskaps- och samhällsutvecklingen är det avgörande. Här är ledarskap och medarbetarskap viktiga för att skapa goda arbetsmiljöer.

Alumner – inspirerande förebilder

Genom årens lopp har många studenter tagit sin grund- eller forskarexamen vid KTH. Det är studenter som nu är verksamma i offentlig och privat tjänst över hela världen.

KTH har skrivit överenskommelser med 13 så kallade alumni chapters  lokaliserade i till exempel. Tyskland, Spanien, Schweiz, Thailand, Indonesien, USA och Kina. Dessa föreningar speglar det internationella KTH. En alumnförening bildas och en överenskommelse skrivs mellan KTH och föreningen om en viss verksamhet per år såsom seminarium, studiebesök eller annan social verksamhet.

För KTH:s del syftar alumnverksamheten till att utveckla och vårda relationerna med våra forna studenter. Alumner betyder mycket för verksamheten; de verkar som förebilder och inspiration för nuvarande studenter, men de är också våra vänner som kan ge oss nya tankar om utbildning, forskning och samverkan.  Alumner bidrar också till den globala bilden av KTH vilket är gynnsamt för såväl inresande som utresande studenter och ger också möjlighet till nya intressanta forskningssamarbeten.

När KTH:are är verksamma i världen ökar synligheten vilket i sin tur kan påverka sådant som ranking.

En ny alumnförening bildades den 9 mars så nu finns KTH UK Alumni Chapter. Jag hade förmånen att vara med vid detta tillfälle. Drygt 500 KTH:are verkar i London med omnejd. Minst två gånger om året ska seminarier hållas där forskare från KTH berättar om aktuell forskning.   I övrigt tänker sig föreningen ytterligare möten som till exempel studiebesök vid intressanta företag och organisationer.

Det är glädjande att se vilken enorm spridning det är på yrkesval efter studier på KTH. Jag träffade några som precis påbörjat sin doktorandutbildning, riskkapitalister samt även någon som numera är konstnär. Alumner spridda över världen utgör en stor möjlighet för nuvarande studenter som via dem kan komma i kontakt med givande internationella projekt och examensarbeten.

Men det är också en möjlighet för KTH-forskare att träffa alumni chapters och berätta om sin forskning.  Jag märkte att det finns ett stort sug efter att veta vad som händer på KTH och inte minst efter att få ta del av all spännande forskning. Så ta gärna kontakt med KTH Alumni eller ansvarig för alumni chapter när du reser i de länder där de finns.

Dags att ta nästa steg

Ibland har jag fått frågan om hur det kommer sig att de tre grundpelarna jämställdhet, hållbar utveckling och internationalisering är i sådant fokus. Borde det inte vara utbildning, forskning och teknikutveckling i framkant? Självklart är det så – de sistnämnda är ju KTH:s uppdrag. Men min vision är att de tre pelarna ska vara vägledande aspekter för uppdraget och genomsyra KTH:s verksamhet och utveckling som varandes ett tekniskt universitet i världsklass.

Apropå jämställdheten. Att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar och möjligheter att välja, göra karriär och ta aktiv del av verksamheten – inte minst inom den tekniska sfären är för de allra flesta en självklarhet. Och ändå är det inte verklighet – ännu.

Vi har arbetat på olika sätt och genom olika satsningar för att minska obalansen under många år. Det har gett resultat, men det, och det är avgörande, gör inte frågan mindre aktuell eller viktig i dag. Snarare tvärtom- det är hög tid att ta ytterligare steg.

Det är en fråga om kvalitet. Kvalitet är att både kvinnors som mäns kunskap och kompetens samt perspektiv på teknik och ingenjörskonst tas till vara. Teknik är det område, enligt min mening, som har en avgörande betydelse för mänskligheten och en hållbar framtid. Tekniska landvinningar och innovationer möjliggör att det finns en god värld att leva i.

En ingenjörsutbildning är bred och innehåller så många möjligheter att följa sina specialintressen. Det är ett i högsta grad kreativt område som kvinnor av olika anledningar ibland väljer bort. Det är ett stort slöseri. Det KTH ska göra är att se till att förutsättningarna är lika för kvinnor och män när det gäller tillgång till olika val, karriär och att kunna följa sina framtidsdrömmar.

En titt i KTH:s årsredovisning är glädjande, till exempel har antalet kvinnliga sökande ökat något även om det fortfarande råder en obalans inom vissa utbildningsprogram.

Av 2 606 nybörjare på civilingenjörs-, arkitekt- och högskoleingenjörsutbildningarna var 34 procent kvinnor och 66 procent män.

Bläddrar man vidare ser man också att av 285 professorer är 15 procent kvinnor och 85 procent män.

Att skevheten ökar ju högre upp i hierarkin du kommer är inte heller något nytt, och olika insatser görs för att bredda den vägen till exempel genom har en medveten strategi gett resultat när det gäller anställningar inom fakulteten.

Av dem som är verksamma Inom området som på engelska kallas STEM, science, technology, engineering, and mathematics är endast 24 procent kvinnor.  Denna skevhet slår mot samhällets mångfacetterade utveckling och mot de unga tjejer som väljer bort området trots höga betyg. I den virala kampanjen what would you say 15 https://www.kth.se/en/wwys15 är tanken att skicka en hälsning till sitt 15-åriga jag. Jag skulle nog säga något i stil med: Ta chansen och våga mer!

Vad skulle du säga?

 

 

Gemensam grund för god forskningssed

En gemensam uppförandekod för hela forskningssamfundet är ett av förslagen i Oredlighetsutredningen (länk)som lämnades över till regeringen förra veckan. Det är en mycket god idé som länge efterfrågats och diskuterats. En gemensam värdegrund är en bra början för fler och omfattande samtal inom den akademiska världen kring vad som är god forskningssed, hur den kan se ut och hur enskilda forskare och forskargrupper ska förhålla sig till den i sin vardag.

Vetenskapsrådets rapport från 2011 ”God forskningssed” är det närmaste man kommer något som liknar en kodex av det här slaget. På www.codex.vr.se finns en lång lista över koder, lagar, föreskrifter, regler och riktlinjer inom detta område. Att skapa en samsyn kring vad som är god forskningssed är av största vikt och som jag ser det en viktig hörnsten i det akademiska ansvaret, som jag skrivit om tidigare.

Tydlighet kring vad som gäller i fråga om ansvar, utöver de konkreta förslagen om en ny fristående myndighet som ska såväl hantera som fatta beslut kring oredlighetsärenden, kommer att gagna Sverige som forskningsnation.

En annan viktig aspekt är kopplingen mellan god forskningssed och arbetsmiljö och vad som kan tänkas skapa en grogrund för oredlighet. Det är något vi på lärosäten måste arbeta med och medvetandegöra. Traditioner och kultur förs ju vidare mellan generationer av forskare där äldre ofta är förebilder för de yngre.

Huggsexa om finansiering som kan leda till hård konkurrens och publiceringshets vilket kan skapa en fartblindhet som kan leda bort från både lagkänsla och fruktbara samarbeten är en orsak som nämns.

Men för att kunna ringa in orsakerna bakom oredlighet ytterligare föreslår utredningen att området i sig bör forskas om – vilket också låter vettigt. Här måste vi öka kunskapen och lyfta fram frågorna i ljuset eftersom det berör och förhoppningsvis engagerar människor på alla nivåer på ett lärosäte. Men det handlar också om det förtroende forskningen har i allmänhetens ögon. En ökad tydlighet kan underlätta en ökad synlighet för forskningen i samhället – i en tid då anklagelser om att saker ”mörkas” blir att vanligare.

Att som Oredlighetsutredningen föreslår låta en egen myndighet hantera oredlighetsfrågor i stället för universiteten själva ska göra det låter som en bra lösning. Fördelarna är flera – gedigen kompetens och aktuell forskning kan samlas här och bedömningarna kan bli mer rättssäkra genom att man undviker risken för jäv kollegor emellan.

Att ha en tydlig definition av begreppet oredlighet i forskning och en gemensam uppförandekod skulle vara en mycket bra grund att bygga vidare på.

Innovationer och infrastruktur hör ihop

Under senare år har det talats mycket om behovet av ökad innovation i Sverige såväl tjänste- som produktinnovationer. Sverige är en stark industrination där mycket av värdet ligger i just innovationer eller nyttigheter sprungna ur forskning.

Regeringens nationella innovationsråd bildades 2015 med uppgift att utveckla Sverige som innovationsnation och därigenom öka landets innovationskraft. Sverige är globalt sett ett utmärkt innovationsland med en 2:a plats efter Sydkorea och 1:a plats i Europa. Satsning på excellent akademisk forskning sägs vara en orsak, samt att individens idéer ges möjlighet att utvecklas vilket skapar en stark egen drivkraft. Trots det pekar många på att innovationstakten saktar ned.

I veckan intog jag min plats i statsminister Stefan Löfvéns innovationsråd och det första mötet blev både en orientering om hur och vilka diskussioner som pågår i rådet, men också en upplevelse av att många tittar på akademin som en motor för att skapa fler innovationer i Sverige. För KTH är samverkan en naturlig del av det vi alltid gjort.

Samtidigt måste akademin värna om det som är vår roll, nämligen forskning såväl grund- som tillämpad sådan. Samverkan eller samproduktion av forskning innebär att varje part måste definiera vad man vill få ut av projektet. Det betyder att näringslivet måste se sin roll; att bara hålla koll på forskningsfronten är ingen bra utgångspunkt. Lika lite som att forskarna ska gå in i utvecklingsdelen av ett samverkansprojekt.

Måndagens möte hade fyra delar:

  • Testbädd Sverige
  • Hur kan myndigheter bidra genom att tänka nytt?
  • Innovationskraft i hela landet
  • Insatser för att utveckla forskningssystemet

Alla delar är intressanta för KTH. Den sista punkten kopplar starkt till den forskningspolitiska propositionen ”Kunskap i samverkan-för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”. Innovationskraft i hela Sverige hade som utgångspunkt för diskussionen innovation och utveckling av små och medelstora företag i hela Sverige. Den sista punkten var av naturliga skäl mycket kopplad till förväntningar på akademin.

Ibland har jag svårt att se hur akademin i allmänhet och KTH i synnerhet ska klara bredden av uppgifter, givet att resurserna är ungefärligen lika stora. Anslagen till utbildning har urholkats sedan 1993, mer utbildning görs för samma pengar . Resurserna till forskning har förvisso ökat, men samtidigt kommer signaler att lärosätena i högre utsträckning än tidigare ska finansiera forskningsinfrastrukturen såväl den gemensamma nationella som den interna. Det betyder förstås att en del av anslagen går till att finansiera infrastruktur.

Det går heller inte att avstå från – modern forskningsinfrastruktur är givetvis en förutsättning för excellent forskning.

Om alla lärosäten ska ha samma uppgift och krav på att bidra till nyttiggörande måste förutsättningarna finnas. Redan i dag kämpar lärare/forskare med att förena lärararollen med att vara  internationellt framstående forskare. På samma gång ska framsteg i forskning omsättas till nyttiggörande på olika sätt.

Ett globalt attraktivt och starkt KTH behöver fler högciterade vetenskapliga artiklar samtidigt som KTH samverkar nära och bidrar till tjänste- och produktinnovationer nationellt och internationellt.

Kommer KTH och den akademiska personalen att klara detta med nuvarande resurstilldelning?

När forskningen öppnar nya vägar

Ibland, det händer inte alldeles ofta, får man nya och omvälvande insikter. Där fakta, forskning och gedigen kunskap i förening gör att ens uppfattning om världen aldrig blir densamma mer.

Det är fantastiskt och gäller ju såväl stora som små sammanhang. Vare sig man står i labbet själv och drabbas av vetskap eller i ett större sammanhang där ett forskarlag till slut hittar rätt. Jag tror att många, inte minst inom den akademiska världen, kan känna igen tillståndet där det som var en klarhet med tiden blev en självklarhet.

Besitter någon dessutom förmågan att nå ut och berätta om sin banbrytande forskning eller nya kunskap kan det bli en kollektiv och revolutionerande aha-upplevelse.

Under de senaste veckorna har två enastående pedagoger och berättare, om man får kalla dem så, professor Hans Rosling och fotografen Lennart Nilsson gått ur tiden. De har båda inom sina olika gebit vänt upp och ner på föreställningar och upptäckt nya samband. Hans Rosling i synen på global hälsa och Lennart Nilsson på livets uppkomst.

Att de båda fått KTH:s stora pris känns en sådan här dag, när faktaförnekare tycks stå i kö och till och med vetenskapliga fakta kan misstänkliggöras, mycket bra.

I statuerna för det årliga priset som delats ut, med några undantag, varje år sedan 1945 står det bland annat att det ska gå till en person som ”genom epokgörande upptäckter och skapande av nya värden…” .

Listan med mottagare av priset speglar också delvis Sveriges industriella, tekniska och medicintekniska utveckling under samma period.

Att som Hans Rosling kunna entusiasmera och trollbinda en publik, som vi blivit påminda om den senaste veckan, är kanske inte så många förunnat. Där var han unik.

Han visade hur forskning och fakta kan göras begripliga och hur det är möjligt att nå ut med forskning till en mångfacetterad publik. Att lekfullhet och humor inte på något sätt måste stå i motsats till tung faktakunskap är inspirerande.

En ökad synlighet för den forskning som bedrivs på KTH är inte bara en del av vårt uppdrag – det kan bokstavligen förändra världen.

Dilemmat – demokrati och samarbete

Under två intensiva dagar har jag besökt King Abdullah University of Science and Technology (KAUST) i Saudiarabien. Här möter vi ett land som vill stärka sin position inom internationell forskning och utbildning. KAUST har byggts upp på en vision att bygga ett starkt internationellt universitet. Det sprudlar av energi och en vilja att bygga världsledande utbildning och forskning.

KAUST är närmast att betrakta som en stad; studenter och anställda såväl akademisk som administrativ personal arbetar, bor och har hela sitt sociala liv inom detta avskilda område. På sju år har KAUST rekryterat lärare/forskare från hela världen. På många sätt kan det nog nästan betraktas som en drömtillvaro för en lärare/forskare.

KAUST är byggt efter amerikansk modell med Caltech som förebild. Utbildning och forskning är nära länkade eftersom man bedriver utbildning enbart på avancerad nivå och forskarnivå. Mastern är oftast en så kallad research master vilket innebär att studenterna är nära kopplade till forskning och gärna får fortsätta med forskarutbildning.

Två saker slog mig; för det första de enorma summorna som är nedplöjda i de senaste forskningsinfrastrukturerna med bland annat en enorm stordator som när den kom på plats var nummer 7 i världen. Rekryterad fakultet har i många fall kunnat designa sina labb med allt på sin önskelista.

Det andra är anställningsvillkoren. En professor anställs på femårskontrakt som är rullande och som utvärderas varje år Om man klarar utvärderingen läggs det på ett år så att man, om man presterar väl, hela tiden har ett femårsperspektiv. För detta ges ett basanslag i samma storleksordning som ERC brukar vara. Lönen är hög och skattefri. Man behöver inte söka pengar, men det finns anslag att söka med beviljandegrad om cirka40 procent. Behöver jag nämna att KAUST är privat och i början inte hade någon budget, allt man ville ha kunde man köpa.

Så kan man då blunda för att KAUST ligger i Saudiarabien? Nej, det går inte. Men inom KAUST:s område råder öppenhet att klä sig som man vill och kvinnor och män studerar på lika villkor. Det är bra att man så snabbt har nästan 40:60 kvinnor/män bland studenterna. Dock förstår jag inte varför man inte lyckats rekrytera fakulteten mer jämställt; med enbart 9 procent kvinnor är det rent av dåligt. Frågan som jag ställde mig är om det trots allt inte är så lockande för lärare/forskare som är kvinnor att ge sig i väg till KAUST. Några professorer har medföljande som inte arbetar och det känns väldigt konservativt. Däremot finns det en blandning av kvinnor och män inom administrationen. Vi mötte ansvarig för internationell studentrekrytering; en kvinna från Italien som arbetar på KAUST tillsammans med sin man. Barnen till de anställda går på skolor som ligger inom universitetets område. Man behöver således aldrig lämna området, allt finns här.

Jag ställs inför dilemmat att ett universitet som KTH kan ha många givande samarbeten med KAUST samtidigt som det ligger i ett land där kvinnors möjligheter är starkt begränsade. Samtidigt som masterstudenter och forskarstuderande ges utmärkta möjligheter att utveckla sig inom sina områden. Det pågår intressant forskning om solenergi (solen skiner som bekant varje dag i Saudiarabien) men också vattenforskning med allt från avsaltning av vatten till recirkulering av vatten.

KAUST i Saudiarabien gör som bland annat Singapore gjort och satsar mycket pengar på högre utbildning. Publiceringsmönstret på KAUST är starkt och snart ser vi nog ett lärosäte som klättrar i ranking.

Campus ligger precis vid Röda havet så mycket klimatforskning och forskning i marinbiologi pågår. Livet utanför campus är mer svårtillgängligt; som kvinna förväntas man gå klädd i heltäckande så kallad abaya när helst man rör sig utanför universitetet.

Även om våra värdar säger att man inte är lika strikt med huvudduk så är samhället mycket konservativt. Sedan är det svårt att glömma den lagstiftning som landet har med bland annat brutala avrättningar och andra straff av ålderdomlig karaktär.

Men samma dilemma möter oss i andra delar av världen. Det bästa bidraget till en social utveckling går genom utbildning. Högre utbildning innebär att vara med att påverka mot öppenhet och inkludering. KTH har sedan tidigare valt att vara mycket i Kina, Sydostasien, Indien och Brasilien. Det är alla länder och områden där både kultur och demokratiska rättigheter är annorlunda än de är i Sverige. Det bör vi diskutera mer så att vi har vår värdegrund och våra principer för samarbetena klara för oss.

För att KTH ytterligare ska stärka sin position i världen måste goda relationer upprätthållas med en rad universitet. Att i högre grad sampublicera med utmärkta forskare runt världen ökar KTH-forskningens genomslag.

Intryck från olika delar av världen berikar och fördjupar studenternas kunskaper. Men KTH kan inte vara naivt, inte heller kräva av de anställda att man ska resa till länder där det inte är säkert. Tyvärr räcker det inte heller att enbart tänka excellent utbildning och forskning; vi måste också ha en säker kompass för att navigera i en allt mer komplex värld.

KTH påbörjar nu ett arbete att ta fram en internationaliseringsstrategi. Det kommer hjälpa oss när vi samverkar globalt.

 

När fakta förvrids ökar ansvaret

Något som den senaste veckan intensivt diskuterats i alla upptänkliga medier är just frågan om alternativa fakta. Vad är det?
För oss som lägger en stor del av vår tid på att just utbilda och forska utgör fakta själva basen för vår verksamhet – kunskap och forskningsresultat som kan mätas, testas, verifieras, struktureras, analyseras och upprepas.

Universitetens roll blir i en faktasfär som utmärks av grumlighet och godtycke ännu viktigare. Lärosätet som sådant är såväl producent som bärare och spridare av kunskap.

I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta – står det i högskolelagen.

Högskolans tredje uppgift är inte bara lagstadgad, den är om möjligt ännu viktigare att ta på allvar när desinformation tenderar att bli en del av det dagliga nyhetsintaget.

Men detta ska inte förväxlas med den för forskningen återkommande och nyanserande redogörelsen för olika skeenden som bygger på evidensbaserad fakta. Forskaren hamnar ofta i resonemang av typen i å ena sidan och å andra sidan därför att problem och lösningar till sin beskaffenhet ofta är komplexa. Det i sin tur kan vara ett incitament för en forskare- då vet man att det finns mer att göra. Att ge en så långt möjligt relevant bild är en del av vårt uppdrag.

Om inte vi hjälps åt att fullfölja detta uppdrag riskerar vi att hamna i ett veritabelt gungfly av tyckande, halvsanningar, halvlögner och det mesta däremellan.

I ett starkt förändrat medielandskap, där luften är fri, är det viktigt att diskutera spridning och synlighet av vår forskning. Men det räcker inte med att – vi bör tänka mer i termer av hur. Därför är det extra angeläget att öppna för en diskussion om hur forskning ska kommuniceras till en bredare allmänhet. Medialisering och digitalisering har ju ändrat den kommunikativa spelplanen markant.

Av all den information som vi hanterar nästan dygnet runt på ett eller annat sätt, i en eller annan kanal är det än viktigare än någonsin att genomskåda eventuell brist på vetenskaplighet.

Här har forskarna också en viktig roll i att våga göra berättelsen om sin forskning mer begriplig – självklart utan att göra avkall på ackuratessen. Som inom alla skrå kan det finnas en tendens att gömma sig bakom onödigt snårigt fackspråk vilket kan innebära problem:

– Ingen annan än forskare inom samma gebit förstår vad det handlar om
– Antydningar om att saker döljs är lättare att komma med när innehållet göms bakom ett krångligt språk
– Det kan vara svårare att göra forskningen synlig och visa på dess nytta

Före jul  föreslog en debattör att man borde inrätta en ambulerande professor i populärvetenskap för att högskolans kunskap ska nå ut.  Kanske kan det vara en idé?

Och för att säkra ett innehåll varför inte användas sig av en manual, med tips för hur man blottar florerande myter och förvriden fakta som omnämndes i tidningen Curie i höstas.

Byråkrati hinder för intellektuell rörlighet

Internationalisering är och ska vara en självklarhet inom akademin där kunskap till sin natur är gränsöverskridande. Forskning och utbildning utvecklas, frodas och inspireras genom ide-, kunskap- och erfarenhetsutbyten.  För att orden om internationalisering ska få reell bärighet behövs dock smidiga system som underlättar för detta.

Internationalisering är också avgörande för ett så litet land som Sverige, men även för lärosätena inte minst med tanke rankinglistorna där just andelen internationella studenter är en viktig faktor. Lärosätena lägger ner mycket arbete och resurser på detta och för den enskilda studenten är det en stor satsning för framtiden. På sikt blir ju dessa studenter också ambassadörer för Sverige.

I rapporten Kartläggning av studieavgifter har Universitetskanslerämbetets på regeringens uppdrag tittat på hur systemet med studieavgifter fungerat sedan starten. När studieavgifter infördes för studenter som kommer utanför EU så kallade tredjelandsstudent så var motiveringen att Sverige skulle konkurrera med hög kvalitet i utbildning snarare än att den skulle vara gratis.

Efter att studieavgifterna infördes hösten 2011 minskade antalet studenter från tredje land kraftigt. Men genom ett målmedvetet och uthålligt arbete har antalet ökat igen. För KTH:s del var antalet nya, betalande studenter 136 varav 72 fick sina studier finansierade av stipendier år 2011. Motsvarande siffror för 2016 var 523 betalande studenter totalt varav 88 fick stipendier.

En oroväckande tendens är att ett antal steg på vägen för att påbörja studierna verkar krångla till det för dem som vill studera i Sverige- se artikel i Campi.

Många faller bort redan vid anmälningsavgiften och sedan vid registreringen när studenten väl antagits då betald studieavgift samt upphållstillstånd krävs. Enligt UKÄ:s rapport var det alltså bara 30 procent av de antagna studenterna i höstas som tagit sig igenom den byråkratiska ekluten med långa handläggningstider i väntan på uppehållstillstånd och som registrerade sig och verkligen börjar studera i Sverige.  Motsvarande andel bland de antagna som tillhör den svenska befolkningen låg på 80 procent.

Dessa svårigheter har kraftfullt påpekats från olika lärosäten, men i grunden krävs ju ett agerande från beslutsfattare för att göra systemet smidigare.

Krånglet som drabbat vissa studenter rimmar illa med ord om internationalisering och global utveckling, något som efterfrågas inte minst för att stärka Sveriges konkurrenskraft på världsmarknaden. Det måste till tydliga prioriteringar i hanteringen av visum- och uppehållstillstånd för studenter och gästforskare. Det kan alltså uppstå problem i fråga om att först få visum, men sedan även i nästa steg när visumet ska förlängas.

Det krävs omtag i tanken om betalande studenter, till exempel är vissa länder i världen biståndsländer. Varför inte låta dessa studenter vara befriade från avgifter och låta detta vara del av Sveriges bistånd? Även om det finns stipendier avsedda för dessa studenter räcker det inte på långa vägar. Nu är det läge att tänka nytt i denna fråga.

Men om det byråkratiska krånglet inte undanröjs hjälper det föga att ändra stipendiesystemet. Varken människor som söker sig till Sverige som flyktingar eller de som kommer för att studera och forska är hjälpta av rådande situation.

Nytänkande leder KTH framåt

Nyårslöften tror jag inte på. Däremot tar jag gärna fasta på den air av nya möjligheter som ett nytt år för med sig.

För KTH:s del finns mycket spännande att utveckla och arbeta med där utvecklingsplanen för de kommande fem åren är en grundbult. Arbetet med denna pågår för fullt.

Ett av många områden som jag vill sätta mitt fokus på handlar om KTH:s lärandemiljöer och pedagogiska utveckling och hur dessa kan förändras till att vara mer i takt med tiden.

I dag studerar många på ett annat sätt än tidigare och sättet att ta till sig kunskap förändras också i takt med teknikutvecklingen. Därför var det kanske inte, i alla fall inte med automatik, bättre förr. Metoder som vi i den äldre akademiska generationen fick använda och arbetade efter kan inte bara gå på ”repeat” och ses som måttstock och mall för det goda lärandet. Att hitta nya vägar är av stor vikt – inte minst för att attrahera nya grupper av studenter i ett internationellt lärandelandskap.

Många studenter sitter hemma och kanske grupparbetar med sina kursare via skärmen, eller lär sig allt om Human spaceflight i en av KTH:s moocar via datorn.

Vi bör som lärosäte möta dagens studenter utifrån där de är och odla det som dagens generation tillför – det öppnar för en förnyelse av lärandemiljöer som gagnar såväl näringslivets som samhället utveckling. Som lärosäte har KTH ett ansvar att ge studenterna verktyg och kompetens för att hantera morgondagens samhälle där exempelvis gedigen kunskap inom hållbar utveckling och digitalisering är av stor betydelse. En viktig aspekt är givetvis att våra  studenter blir attraktiva på arbetsmarknaden och hamnar högt i fråga om anställningsbarhet när de lämnat KTH.

En annan för KTH avgörande fråga rör citeringar och ranking. Oavsett hur man ser på dem så är resultaten på världens rankinglistor oerhört viktiga som instrument för vår synlighet i världen. Exempelvis är KTH rankad som tionde bästa tekniska universitetet i Europa. Bakom siffran ryms ett stort antal indikatorer som speglar såväl prestation som kvalitet. Här kan och bör vi ta ytterligare steg. Det kan handla om att sträva efter att publicera mer i högt rankade internationella tidskrifter för att förbättra citeringar. Det är också att än mer kraftfullt arbeta med internationella relationer med akademier och näringsliv.  Ranking ska ses som en del i det långsiktiga arbetet med en strävan efter excellens i utbildning, forskning och samverkan. Det dagliga fokuset på hög kvalitét måste pågå även utan rankinglistor.

En återkommande punkt på årets agenda är synligheten. Forskarna å sin sida har förutom själva forskningen ett stort ansvar att dela med sig av vad de kommer fram till. Tar man inte den platsen och gör sig synlig finns risk för att den äts upp av pseudovetenskap, populism och allmänt tyckande i det offentliga samtalet. Det har varken vi eller kommande generationer råd med.