Innovativ och intelligent. Det är egenskaper som förknippas med ingenjörer – kreativ är ett annat. Det är givetvis både smickrande och sporrande. Men kanske ännu viktigare är tilltron till att vi med teknikens hjälp ska kunna möta de stora samhällsutmaningar vi står inför.

Det är några av slutsatserna i den SIFO-undersökning som Sveriges Ingenjörer låtit göra och som presenterades för några veckor sedan.

Av de 1000 18-79-åringar som blivit intervjuade i undersökningen är det över 80 procent som ser ingenjörsbanan som ett framtidsyrke. Tilltron till att ingenjörer med hjälp av ny teknik kan hitta lösningar är stor. Till exempel när det gäller att rena avloppsvatten, skapa hållbar energi och hållbara städer. Ny teknik kan ge oss sådant som rent dricksvatten och god sjukvård bland annat.

Knappt 85 procent av de tillfrågade anser också att den tekniska utvecklingen är avgörande för Sveriges konkurrenskraft.

Den svenska ingenjörskonsten har alltid varit tätt sammanflätad med näringslivets och välfärdssamhällets utveckling. Innovationer och industrialisering har gått hand i hand. Detta samspel blir om möjligt än viktigare på en alltmer globaliserad marknad. Det gäller både person- och erfarenhetsutbyten på alla nivåer där kunskap och kompetens hela tiden behöver matchas mot såväl verklighet som arbetsmarknad.

De attityder som speglas i undersökningen talar sitt tydliga språk och visar hur viktig KTH:s roll som tekniskt lärosäte är. Här finns ett stort förtroende att värna och leva upp till. Den här terminen har många tagit sin examen vid KTH och det är alltid lika spännande att följa dem på den globala arbetsmarknaden.

Genom att välja en utbildning i teknik öppnas många möjligheter att följa sitt intresse från artificiell intelligens i Silicon Valley till att bidra till teknikutveckling för jordbruk i Afrika.

Efter att ha varit rektor i drygt ett halvår för ett av Europas främsta tekniska lärosäten känns det fantastiskt att se den gedigna forskning och utbildning som bedrivs och den enorma potential som finns i vår organisation. Jag ser fram emot att ta nästa steg i höst.

Men först önskar jag alla som bidragit – forskare, lärare, studenter och administrativ personal – till att varje dag göra KTH ännu lite bättre – en riktigt skön sommar.

Bloggen är tillbaka i mitten av augusti igen.

Äntligen! Det skulle man kunna säga med tanke på att startskottet gått för regeringens utredning av styrning av och resurstilldelning till universitet och högskolor.

Det nuvarande systemet infördes i samband med högskolereformen 1993 och något samlat grepp har inte tagits sedan dess kring dessa frågor, samtidigt som samhället genomgått en kraftig omvälvning när det gäller globalisering och digitalisering under de 25 år som gått. Det landskap där lärosätena verkar i dag ser mycket annorlunda ut.

Men även om utredningen ”Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” är efterlängtad på många håll är det några saker som är viktiga att påpeka.

Det handlar om mycket stora system som tar tid att förändra och utveckla. Därför gäller det att ta tillvara det som fungerar väl och här måste det finnas ekonomiskt och autonomt svängrum för att byta riktning – inte minst för de stora universiteten. Centralt med nytt resurssystem måste vara att olika utbildningsområden ställer olika krav för förutsättningar för lärande. Arkitekt- och ingenjörsutbildningar kräver till exempel infrastruktur, som inte bara stödjer lärande utan också förbereder för yrkeslivet. Det måste ett nytt resurssystem ta hänsyn till. Att återkommande krav rests på att utbildning ska byggas ut utan att det funnits kostnadstäckning och anslagen urholkats har påpekats många gånger, men tål att göras igen.

En annan viktig sak är att möta behovet av tydliga och begripliga modeller som är lätta att navigera bland och följa inte minst när det gäller forskarutbildningen. Låt det bli lätt att göra rätt.

Utredningen ska bland annat också titta på det livslånga lärandet och i utredarens uppdrag ingår att föreslå ”hur styrningen bör utvecklas för att säkerställa att olika gruppers utbildningsbehov kan tillgodoses, särskilt när det gäller möjligheten till livslångt lärande”. Det är givetvis bra, men tidsperspektivet är oroande eftersom det lär dröja innan utredningen, som ska vara klar i början av december nästa år, blir omsatt i praktisk verklighet ute på lärosätena.

Frågan om löpande kompetensutveckling av yrkesverksamma för att samspela mot arbetsmarknad och omvärld kan inte vänta https://www.svd.se/atgarder-behovs-for-att-klara-livslanga-larandet och det är viktigt att resurser till detta inte utgår från samma premisser eller pengapåse som den ordinarie utbildningen.

Allt oftare möts vi representanter för högre utbildning av en förväntan om att vi ska lösa många problem som hänger samman med en föränderlig arbetsmarknad med ökande krav på omställning av kompetens och mer fokus på det livslånga lärandet.

Jag hör klagomål på långsamma processer inom högre utbildning, ovilja att arbeta med validering och bedömning av reell kompetens samt synen att lärosätena själva bestämt att bara arbeta med program.

Dessa och liknande påstående bör förstås bemötas, men vi kan också ta dem som ett sätt att utveckla våra universitet. Att erbjuda utbildning, forskning och samverkan med hög kvalitet är centralt. Att bevara det som stödjer det arbetet är nödvändigt samtidigt som vi måste reflektera över varför vi gör saker på ett visst sätt. Innebär våra processer att det vi gör är ineffektivt och att det inte nödvändigt vis sker med hög kvalitet? Ja, då måste vi vara beredda att göra om och göra rätt.

I många fall är resultatet av våra ansträngningar beroende av andra statliga myndigheter. Det gäller till exempel arbete med beredskapsjobb i staten, praktikplatser för nyanlända och för sådana med funktionshinder. När väl detta fungerar visar det sig att det går bra.

Genom årens lopp finns många goda exempel på utbildning för olika målgrupper som inte nödvändigvis behöver följa ett helt utbildningsprogram. Ett sådant är Sfinx  som riktar sig till personer som har en utländsk ingenjörsexamen. Dessa erbjuds kurser i svenska, möjlighet till påbyggnadskurser i sitt ingenjörsområde och kunskaper om svenskt arbetsliv. Det har varit ett framgångsrikt program under de nästan tio år det varit igång.

Ett annat gott exempel som bygger på egna initiativ inom KTH är programmering för nyanlända .  Även detta ser ut att gå utmärkt.

Att vara redo att diskutera det livslånga lärandet och kompetensutveckling kräver att vi på KTH försvarar vårt huvuduppdrag; nämligen det att utbilda dagens och morgondagens arkitekter och ingenjörer. Till hösten har KTH i Sverige 29 procent av alla ansökningar inom arkitekt och ingenjörsområdet. Så många av de sökande vill utbilda sig vid KTH!

Men det vi kan göra bättre är att fundera på hur vi är redo att möta det ökande behovet av kompetensutveckling. Här finns hela raden av utbildningsmetoder från distanslärande, uppdragsutbildning till mooc:ar. Det finns många möjligheter men dialogen med KTH:s uppdragsgivare, nämligen regeringen, blir viktig. För gör vi mer av livslångt lärande blir det mindre av vår huvuduppgift. I alla fall med dagens tilldelningssystem. Och det är väl ändå inte meningen?

I veckan blev KTH utsett till ett av de tre bästa lärosätena i Sverige när det gäller internationalisering. Det är ett kvitto på att allt det arbete som läggs och har lagts ner för att göra KTH mer internationellt gett resultat. Det är mycket glädjande.

Gemensamma publiceringar, forskar- och studentutbyten, samarbeten med strategiska partneruniversitet är några av många viktiga pusselbitar för att allt  tydligare sätta KTH på världskartan.

Men för att se hur vi står oss i den globala konkurrensen är dock ranking en viktig värdemätare – en annan föga vetenskaplig, och högst personlig är det bemötande man får när man säger att man kommer från KTH Royal Institute of Technology ute i världen. Att KTH är känt på Harvard och MIT är tydligt, däremot har vi en väg kvar att gå att göra avtryck i andra branscher.

Amerikaner har högre förtroende för militären än för universiteten, enligt en undersökning som refereras av Times Higher Education. Efter att ha frågat drygt 10 00 amerikaner framkom att endast 14 procent ett högt förtroende för universiteten mot 26 procent för militären. Dock hamnar förtroendet något högre för vetenskapssamhället i stort nämligen 19 procent. Studien visade också stora skillnader i synen beroende på härkomst, ideologi och religion. Det kan te sig oroväckande, men också aningen svårt att förstå när man får möjlighet att under en studieresa få en glimt av just det amerikanska vetenskapssamhället.

KTH kan dra större nytta av bilden av Sverige än vi gör. I USA är man nyfiken på flera saker från Sverige. Så observeras att Sverige är snabbt på att ta till sig tekniska lösningar, det gäller inte minst digitalisering. Vi såg bland annat att det amerikanska bankväsendet har stora steg kvar att ta. Därför kan KTH berätta mer om forskningens nyttiggörande och hur vi arbetar med innovationer från forskning. I USA vet man om att Sverige fortsätter att ligga högt när det gäller innovationer.  När vi besökte ett antal innovationshubbar och där på plats pratade med några nystartade företag så såg jag att vi på KTH kan vara otroligt nöjda över de resultat som KTH Innovation har. Det är ytterligare en sak att ha med sig när vi talar KTH i världen.

Att med jämna mellanrum orientera sig i omvärlden är nödvändigt både för att jämföra hur vi på KTH står oss i konkurrensen och för att hämta inspiration till nya sätt att göra saker. För övrigt är det lätt att bli imponerad av saker och ting i USA eftersom de också är så bra på att kommunicera.

Förra veckan tillbringade jag i USA på IVA:s Royal Technology Mission 2017 (RTM17). Fokus för veckans besök var digitalisering i vid bemärkelse och dess påverkan på olika områden, från besök på IBM och demo av ”Watson” till Google, JP Morgan-storbanken i USA samt NIH, NASA och AstraZeneca.

Oavsett forskningsområden så är kunskaper om ”big data”, automation och machine learning centrala för att hantera stora datamängder och förklara komplexa problem. Temat för resan handlade dessutom om forskningens nyttiggörande för samhället i stort och hur innovationer och entreprenörskap bidrar till samhällsutvecklingen.

Artificiell intelligens, machine learning och ”internet of things” är fokus också för Harvards School of Engineering and Applied Sciences. Skolan, som troligen är en av de minsta på Harvard, har nyligen tagit emot en stor donation vilket möjliggör tillväxt. Trots sin relativa okändhet så har det funnits ingenjörsämnen på Harvard sedan senare delen av 1800-talet. Precis som vi på KTH, funderar man på denna skola på hur man ska ta sig an de tvärvetenskapliga samhällsutmaningarna såsom klimat, vatten och energi. Jag funderade i stället på varför Harvard med sin världsledande utbildning och forskning ibland annat humaniora,ekonomi, juridik och medicin ska satsa på ingenjörsvetenskap när man istället kunde ha ett tätare samarbete med MIT?

MIT:s MediaLabs visade hur en miljö skapats för optimal kreativitet i praktiken. Den är internationellt välkänd och vid detta laget 30 år. För mig blev detta återigen en påminnelse om att KTH:s områden ingenjörsvetenskap och arkitektur hela tiden måste slå vakt om infrastruktur och labbmiljöer så att vi inte glömmer den andra delen i devisen ”vetenskap och konst”. ”Konst” i bemärkelsen ingenjörskonst” och detta gäller i allra högsta grad för utbildningsmiljöerna.

Ett annat spännande besök var på Janelia Research Campus, ett institut som startade cirka 2005 där vi också mötte en av 2014 års Nobelpristagare i kemi, Eric Bretzig. Detta var ett institut som med stöd från Howard Hughs Medical Institute formats med syftet att enbart forska. Där finns ingen tenure track men forskarna utvärderas var 5:e år (ska bli var 7:e  år) och får fortsätta på institutet om man ser resultat. Det var helt klart att man värderade högt rankade publikationer, genomslag och förmågan att kunna demonstrera forskning som tillkommit genom teamarbete.  Detta sätt att mäta prestationer regelbundet kan säkert nyttjas i Sverige, men möjligen i stället som en starkare och systematisk del av medarbetarsamtal och lönesättande samtal.

Under besök på några innovationshubbar så var Mass Challange i Boston verkligt spännande. Via donationer eller sponsorer finansieras hela verksamheten och de erbjuder gratis stöd att utveckla individers idéer ända fram till startup. Ett positivt grepp är att dessa sponsorer också går in och erbjuder experthjälp till exempel juridisk expertis i avtalsskrivande. Att driva innovationskontor genom sponsorer som därutöver bidrar med sin expertis i olika frågor har visat sig mycket framgångsrikt.

Besöket i kongressen i Washington och möjligheten att lyssna på reflektioner kring det ekonomiska läget i USA och den nye presidenten satte i övrigt knorr på veckan.

I dag finns ett stort antal forskargrupper, centra och nätverk där idéer, resultat, problem och lösningar bollas, knådas och diskuteras. Runt om på KTH pågår för fullt det akademiska samtalet.

Resultaten är med största sannolikhet större än om var och en satt på sin kammare och tänkte själv – det vill säga summan av helheten är större än summan av de olika delarna – det man brukar förenklat sammanfatta med att ett plus ett blir tre.

Paradoxalt nog gagnas inte alltid den enskilde forskaren av att arbeta samman i stora forskningsmiljöer. I cv:t kan det se bättre ut att rada upp meriter man är ensam om – i form av egna beviljade forskningsmedel eller publikationer där man står som huvudförfattare. Att bygga en kultur där den här cv- och anslagshetsen inte överskuggar behovet av att tänka tillsammans är av stor betydelse för en framgångsrik och fruktbar forskningsmiljö. Risken finns att ett för stort fokus på de egna meriterna göder tystnad i stället för samtal.

En akademisk miljö där tankar inte sägs högt eller där idéer inte bryts mot varandra är inte bra för varken arbetsmiljö eller arbetslust. Forskaren som ett ensamt geni har ju visat sig vara en myt och ersatts av en bild där ett lagarbete ligger bakom en stor upptäckt. Ofta ligger ju en ide idé i luften och fler har nosat på den- en del hävdar till och med att samma tankespår kan uppstå på flera ställen samtidigt i olika världsändar, så kallad synkronicitet.

Den akademiska friheten som ju handlar om att fritt välja vad man ska forska om utan inblandning utifrån och det faktum att exempelvis en professor med externa forskningsanslag bestämmer sin arbetstillvaro i stort sett själv – innebär inte per definition att det måste vara ett ensamarbete.

Kan en akademisk tystnad göra att betydande forskningsresultat går om intet? Förhoppningsvis inte, men det har visat sig att miljöer där samtalet är levande ofta är de mest framgångsrika och detta är viktigt att föra vidare i utbildningen av nästa generations forskare. Det kan, förutom att tänka högt tillsammans, handla om att dela kontakter, våga säga ifrån när man ser att någon är på väg åt fel eller hjälpa till på annat sätt.

Vi har ju inom akademin den starka traditionen av att granska kvaliteten på artiklar som ska publiceras, genom peer review, där ens arbete nagelfars av någon som är sakkunnig inom samma forskningsfält. En variant av detta sätt att reflektera, argumentera och konstruktivt kritisera kan kanske vara användbart även på ett tidigare stadium i processen?

Ny vecka och ny vardag. Men ändå inte. Efter fredagens fruktansvärda händelser är jag ännu mer övertygad om akademins roll i och för det öppna samhället.

Att inte måla världen i svart och vitt utan att använda sig av det för forskningen så typiska sättet att analysera och fördjupa såväl lösningar som problem är alltid viktigt. Men än viktigare när en tragedi som den på Drottninggatan händer då enögda och livsföraktande ideologier säger sig sitta inne med den enda sanningen. Kunskap och fakta utgör ett viktigt vaccin mot den livsfarliga och förnuftsvidriga anti-intellektualismen, som ofta sjuder av just kunskapsförakt.

Att metodiskt skala av, ifrågasätta och till slut hitta fram till kunskapens solida kärna blir möjligt genom att i förstone ha flera alternativa lösningar för ögonen. Att som forskaren se saker utifrån å ena sidan och å andra sidan är viktigt eftersom problem, lösningar och verkligheten ofta är komplexa. Det är grunden i såväl utbildning och forskning där kunskapen och forskningsresultaten kan mätas, testas, verifieras, struktureras, analyseras och upprepas.

Men akademin bistår inte bara med kunskap som förmedlas till samhället och våra studenter, framtidens arkitekter och ingenjörer. Vi är också i hög grad delaktiga i att med forskningens och innovationernas hjälp hitta konkreta lösningar till exempel i fråga om säkerhet, stadsplanering och effektiv informationsteknologi.

Som motor i samhällets utveckling är en välmående akademi en garanti för att irrläror och förnuftsvidrig faktaförnekelse aldrig kommer att vinna.

Jag tror, i all enkelhet, att med kunskap och medmänsklighet kommer även morgondagens eller nästa veckas verklighet bli möjlig att hantera och bemöta.

Inget tycks kunna mäta sig med det mänskliga mötet – ansikte mot ansikte. Att utbyta tankar, idéer och erfarenheter är givetvis nödvändigt inte minst i den globala och gränslösa forskarvärlden. Den fysiska verkligheten är svår att överträffa när det gäller att kunna se hur problem, frågeställningar och lösningar ter sig i praktiken.

Dock måste vi försöka tänka annorlunda om hur ofta det är rimligt och vettigt – för att möta FN:s klimatmål och en hållbar framtid. En av de tre pelare som KTH:s verksamhet vilar på och ska genomsyras av är just hållbar utveckling.

Egentligen beter vi oss fortfarande som på medeltiden – då man reste runt till olika lärosäten för att mötas även om de mest frekventa fortskaffningsmedlen då var några andra som häst och båt. Trots att världen har förändrats på ett näst intill obegripligt sätt med hjälp av innovationer och ny teknik finns ibland en mycket mänsklig tröghet när det gäller att ta till sig nya lösningar för att ersätta det vanliga vetenskapliga mötet. Att vara där för att ”alla andra är där” kanske ibland inte har full bärighet som argument för en konferensresa med flyg. Här finns inget tydligt rätt och fel, men det viktiga är att börja reflektera över och fråga sig om det finns andra sätt att resa och mötas på. KTH kan gå i bräschen för att i möjligaste mån leva som man lär.

Forskarvärlden kan också inspireras av studenters sätt att snabbt ta till sig nya sätt och plattformar genom att se nyttan med dem till exempel i fråga om flexibilitet och individualisering.

Föreläsningen som format kom till för att studenter inte hade råd med eller tillgång till egna böcker utan samlades för att anteckna direkt när litteraturen lästes upp. Inom detta område har mycket förändrats. Genom olika typer av e-learning som mooc:ar och så kallade flipped classroom kan studenterna följa föreläsningar eller läsa hela kurser hemifrån online respektive kombinera det med att komma till lärosätet för att tenta och gå på seminarier.

Enligt UKÄ så gör idag drygt en fjärdedel av studenterna i Sverige sin utbildning via nätet. UKÄ ska ta fram kriterier, i en europeisk arbetsgrupp, för att även kunna kvalitetsgranska e-utbildningar – något som givetvis är väldigt viktigt.

För KTH:s del är e-lärandet också ett viktigt steg i internationaliseringen och för att KTH ska stå sig på den globala universitetsmarknaden. I Vision 2027 framgår att KTH:s virtuella campus ska vara i paritet med det fysiska.

Förhoppningsvis gör en allt mer utvecklad och förfinad teknik det möjligt att resa mer selektivt – utan att gå miste om det viktiga mötet.

Uppdragen till universitet och högskolor är utbildning, forskning och samverkan. Nästan 400 000 studenter är inskrivna på de svenska lärosätena. Utbildning är således ett centralt uppdrag för lärosätena. Studenterna lägger tid och pengar på sin utbildning. Ibland känns det dock som om forskningsuppdraget får större uppmärksamhet än utbildning. Inte minst är meriteringssystemen till sin konstruktion så att antalet artiklar och deras genomslag uppmärksammas mer än motsvarande kriterier förknippade med lärarskapet.

I allmänhet har tenure track systemen detaljerade kriterier för att jämföra och bedöma meriterna. Tyvärr är noggrannheten inte alltid lika stor när det gäller att mäta såväl den grundläggande högskolepedagogiska behörigheten som den pedagogiska skickligheten (Högskolepedagogisk utbildning och pedagogisk meritering som grund för det akademiska lärarskapet, SUHF 2017 ).

Högskoleförordningen 2011 ändrades så att denna inte längre föreskrev att det krävdes genomgången högskolepedagogisk utbildning för att vara behörig för anställning som adjunkt och lektor. Det har inneburit att olikheter utvecklats mellan lärosätenas sätt att hantera behörighetsgivande högskolepedagogik och pedagogisk skicklighet. Kravbilden varierar mellan lärosätena och i vissa fall saknas helt krav på behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning. I många fall saknas vidare definition av vad pedagogisk skicklighet är, varför det blir svårt att sätta upp kriterier för att bedöma mot.

En god lärandemiljö innebär att ge förutsättningar för studenternas lärande. Att högre utbildning vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet sägs redan i högskoleförordningen. Det akademiska lärarskapet är en central del i att skapa goda förutsättningar för studentens lärande. Att vara forskare utan att ha genomgått en forskarutbildning är något otänkbart för alla oss som är verksamma inom högskolan. Men däremot verkar vi inte lägga lika vikt vid att lärarna är förberedda för sin lärarroll.

Behörighetsgivande högskolepedagogik tillsammans med den vetenskapliga meriteringen ger förutsättningar för det akademiska lärarskapet; det är en kvalitetsfaktor. Det är hela tiden viktigt att de personer som möter studenter i lärande har möjlighet att få kompetensutveckling i sin lärarroll samt tid att reflektera över lärandet. Det är hög tid att vi bedömer och ger erkänsla för goda lärargärningar. Inte minst viktigt är att den digitala utvecklingen har förändrat lärandet. Det ställer krav på både lärarnas digitala kompetens och förmågan att möta studenter i olika typer av lärande rum. SUHF:s rekommendation om mål för behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning är en startpunkt därefter krävs ständigt tillgång till högskolepedagogisk kompetensutveckling. Därutöver krävs erkänsla för goda insatser i utbildning på samma sätt som görs för vetenskapliga landvinningar.

Forskarstudier innehåller för många ett hårt och inspirerande arbete.  KTH värnar om sina doktorander och att de ska få det mesta och bästa möjliga ut av sina studier – vilket säkerligen sker i de allra flesta fall. Men jag tror att det är viktigt att alltid vara beredd att analysera för att kunna förbättra. 

Före jul kom Doktorandspegeln som gjorts av UKÄ. Den nationella undersökningen är den tredje i raden- de två tidigare kom för 14 respektive nio år sedan. Undersökningen är intressant läsning och visar i enkätform hur Sveriges doktorander ser på sin tillvaro inom en rad olika områden.

De allra flesta, 77 procent av de 4751 doktorander, som svarade på enkäten, var väldigt nöjda med kvaliteten på kurserna. Det är givetvis bra, men inom andra områden framkom att många upplever brister. Det kan till exempel handla om att inte känna sig delaktiga på sin arbetsplats, 30 procent, eller att de inte tycker att handledningen fungerat bra. Var fjärde doktorand angav att deras forskningsresultat används utan att de angetts som författare eller upphovsmän.

En sak att titta lite närmare på är vissa lärosätes-specifika traditioner som spelat ut sin roll. Jag tror att det i många fall är ledarskapet det handlar om eller kanske snarare bristen på ledarskap – när det inte fungerar som det ska.

Tyvärr kan det ibland förekomma en gammaldags och urmodig kultur där doktoranden snarare ses som en labbassistent eller kanske lärling som ska imitera professorn, än som en självständigt tänkande resurs. Som handledare har man inte bara ett arbetsmiljöansvar utan är även pedagogisk ledare.

I det akademiska ledarskapet ingår, som jag ser det, att skapa bra och tydliga ramar för doktoranden.

Det kan gälla allt ifrån rutiner, processer och systematiska möten till att öppna för inflytande i arbetslaget där egna initiativ från doktoranden är en självklar ingrediens. Samtidigt är det viktigt att doktoranden förstår rollen som medarbetare. Allt mer diskuteras medarbetarskap. Det handlar om vilket ansvar man har som medarbetare. Även som doktorand är man medarbetare. Det gäller det fall som doktoranden är anställd då det ställs krav på doktoranden att ha förståelse för att man som doktorand både är student men inte minst medarbetare. Det senare innebär att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Denna blandning av att som doktorand både vara student och anställd är komplex.

Det dock viktig att bryta mästare-gesäll-tänkandet eftersom den typen av struktur riskerar att återfödas. Många gånger traderas mindre bra kulturer den vägen. Doktoranden blir kanske så småningom i sin tur handledare och bär med sig en i värsta fall såväl diffus som föråldrad bild av hur samarbetet kan se ut.

Kvaliteten på forskarutbildningen är inte bara viktig för doktoranderna själva och deras framtid. Även för kunskaps- och samhällsutvecklingen är det avgörande. Här är ledarskap och medarbetarskap viktiga för att skapa goda arbetsmiljöer.