Författare
Att tänka kort och långt parallellt är en utmaning i alla kriser. Inte bara att hitta direkta lösningar på akuta problem utan även att tänka framåt när kris och distansundervisning blivit det nya normala.
Ur-hand-i-mun rent organisatoriskt tycks vi i stort sett ha kommit förbi, även om många små och stora frågor återstår. Vi har en fungerande distansundervisning på det hela taget och vår prio på att studenterna ska få sin utbildning lever vi, med viss reservation, upp till.
Det uppstår dock nya frågor i kölvattnet av ändrade arbetssätt. Många är de som fått lägga ordinarie såväl arbetsuppgifter som arbetstider åt sidan. Här vill jag passa på tacka alla, inte minst personalen på e-lärande. Läs här om hur de lyckades. Självklart vill jag också tacka alla våra fantastiska lärare som arbetat hårt för att hitta lösningar.
För stora organisationer och myndigheter med lång planeringshorisont och långa ledtider krävs möjligheter att bli mer snabbfotade. Inte minst när det gäller utbildningen.
Samtidigt kommer flera initiativ kring forskning som på olika sätt kan bidra med kunskap och eller tester riktat mot corona och covid-19. Läs mer om utvecklandet av nya test-och analysmetoder. Andra initiativ handlar om material och utrustning till sjukhus. Det visar på en förmåga till fokus och kreativitet som är härlig att se.
Mitt i stormen kommer även ett behov att på längre sikt se hur KTH kan bidra med utbildning. Det kom, via SUHF, en enkät från utbildningsdepartementet. Frågan var vilka utökade uppdrag vi och andra lärosäten i Sverige eventuellt skulle kunna ta på sig för att bistå i den kritiska ekonomiska situation Sverige riskerar hamna i som en följd av covid-19. Det handlar alltså bland annat om att kunna leverera kurser- och programutbildningar på distans snabbt till fler och i större skala, under sommaren och hösten.
Vi kommer givetvis göra vårt bästa – även om ökad tydlighet kring eventuell utökad finansiering vore bra. KTH inventerar existerande program och kurser som i första hand under hösten skulle kunna ges som distansutbildning och de kurser som läggs om till digitala skulle kunna återanvändas för andra grupper.
Författare
KTH:s uppdrag är utbildning och forskning. Vi håller fast vid det så långt möjligt trots covid-19. Vi ska ge våra studenter den undervisning och utbildning de har rätt till– även om det inte blir som vi är vana.
KTH övergår nu till digital undervisning i största möjliga utsträckning. Det är en stor omställning så det kommer vara alternativa lösningar av olika slag som gäller. Det gäller att minska smittspridningen genom att undvika att samla stora grupper av människor. I dagsläget måste alla hjälpas åt att skydda särskilt känsliga personer för att därmed minska belastningen i sjukvården.
Unika situationer kräver unika lösningar. För att minska smittspridningen och den oro många av oss känner kommer användningen av vår tillgängliga teknik att öka rejält. Digitaliseringen och användandet av digitala hjälpmedel är ju egentligen inget nytt. Men genom pandemin ökar tempot och omfattningen. Många av verktygen har funnits inom räckhåll och använts, men nu är det skarpt läge och KTH:s personal har arbetat dygnet runt senaste tiden för att skala upp användningen.
En samordningsgrupp som består av KTH:s krisgrupp samt av mig som är myndighetschef, prorektor, universitetsdirektör och skolchefer är tillsatt. Gruppen arbetar med och lyfter frågor som måste hanteras direkt och sådana som är av mer långsiktig art där vi planerar för olika scenarier.
För egen del har, säkert i likhet med många andra, oron delvis ersatts av en vilja att hitta lösningar. Men jag tror att vi måste utrusta oss med tålamod i denna akuta situation och omställning. Läget förändra snabbt så följ den senaste informationen om vad som gäller på KTH här https://intra.kth.se/aktuellt/nyheter/angaende-det-nya-coronaviruset-covid-19-1.953573 .
Att inte kunna överblicka helheten och se konsekvenserna i såväl det lilla som det stora sammanhanget är svårt. Att helt enkelt inte veta. Men jag är övertygad om att vi med teknikens, vetenskapens och medmänsklighetens hjälp tar oss igenom detta.
Författare
En bra lärare kan göra hela skillnaden. Det märkte jag när jag började läsa ryska på gymnasiet och senare mikrobiologi på KTH. Men vad är hemligheten?
Att säga att de öppnade en ny värld för mig kan låta aningen pretentiöst, men jag låter det passera här eftersom båda dessa ämnen haft stor betydelse för mitt yrkesliv och min tankevärld. Engagemanget, kunnigheten och förmågan att se studenter och deras behov tror jag är en slags avgörande treenighet. Och att verkligen kunna lyssna.
Men hur premieras, meriteras och värderas lärare i det akademiska systemet? Inte tillräckligt skulle jag vilja säga. Dock har vårt meriteringssystem förändrats och omfattar, förutom publiceringar, även ledarskap och lärargärning. Det är mycket bra – men liksom i samhället i övrigt står kanske lärarstatusen inte i paritet med insats och betydelse.
För att det ska vara möjligt att leva upp till vår ambition om att alla forskare ska vara lärare och vice versa krävs ökade möjligheter att arbeta i lag för att få stöd och inspiration av kollegor. De doktorander som undervisar behöver i sin tur goda förebilder och bollplank.
Förutom de 15 högskolepedagogiska högskolepoäng som alla lärare ska ha på KTH krävs givetvis möjligheter till att få fylla på de senaste rönen inom pedagogik och lärande. Hur använder man sig på ett smart och effektivt sätt av digitaliseringens möjligheter för att gynna lärandet – är exempel på en sådan fråga. På KTH fortsätter vi att utveckla högskolepedagogik för att hela tiden erbjuda möjligheter till kontinuerlig kompetensutveckling.
KTH har även lärarutbildningar som är en kombination av ämneskunskaper inom matematik, teknik, kemi och fysik och ingenjörskompetens. Att vår ämneslärarutbildning för matematik för gymnasiet fick omdömet hög kvalitet i UKÄ:s senaste granskning var väldigt roligt.
Att synen på lärarkonsten, som en kompetens helt i sin egen rätt, utvecklats är viktigt. Men vi kan ta ytterligare steg. Som sagt var: En bra lärare kan göra hela skillnaden.
Författare
Att plugga i flera år- lönar det sig verkligen? Förutom kunskapsinhämtandet, kreativiteten och förmåga att strukturera, analysera och dissekera fakta är det verkligen värt det i pengar räknat?
Ja, det verkar så. Inte minst som civilingenjör och i synnerhet för kvinnor. I alla fall enligt den undersökning som UKÄ publicerade i början av året om hur högre utbildning värderas på arbetsmarknaden.
Undersökningen visar bland annat att den som läst till civilingenjör och får jobb efter examen kommer att ligga bra till, på tredje plats efter läkare och jurister. Dessutom tycks de som examinerats vid just KTH ligga något bättre till lönemässigt än vid andra lärosäten med motsvarande civilingenjörsutbildning. Och även om män tycks få högre lön oavsett utbildning tycks det gagna kvinnor syns det än tydligare att det lönar sig att läsa vidare – allt i jämförelse med att ha en gymnasieexamen i bagaget.
Detta tyder på att arbetsmarknaden värderar högutbildad arbetskraft. Och behovet är stort – många oroar sig över bristen på just civilingenjörer i framtiden.
Inom IT, AI och digital spets i stort lär det saknas omkring 70 000 personer med rätt kompetens inom ett par år.
Bilden är dock inte helt lätt att få ihop med att det samtidigt finns en, om än liten, arbetslöshet bland nyutexaminerade civilingenjörer. Här tror jag att företagen skulle tjäna på att se möjligheten i att anställa någon med en grundutbildning av hög kvalitet för att sedan låta individen bygga erfarenhet och addera kompetenser utifrån behov.
Ibland får jag höra att utbildningen inte skulle spegla de kompetensbehov som finns på arbetsmarknaden. Självklart förändras våra utbildningar i takt med samhället – exempelvis att alla de som examineras från KTH ska kunna arbeta för en hållbar samhällsutveckling. Men en examen från KTH innehåller inte samma sak i dag som för 30 år sedan. Vissa ämnen och områden som studeras i dag fanns inte ens då.
Vägen till ännu bättre matchning tror jag fortfarande ligger i ett ännu mer utvecklat växelspel och ökad dialog mellan de som utbildar och de som anställer. Det behövs en ökad förståelse av de kunskaper som våra studenter har med sig när det examineras. Det gäller såväl högskoleingenjörer, civilingenjörer, master och doktorer. Alla behövs och bidrar på sikt med olika kompetenser.
Då först kan vi på allvar diskutera kompetensförsörjningen. Finns inte kreativa och utvecklande arbeten i Sverige söker sig talangerna internationellt och det vore väl synd.
Författare
När jag gick i skolan för tämligen länge sedan fick de duktiga ofta stå tillbaka för och invänta den stora gruppen i mitten. Medel blev måttstock och det skulle hellre vara rättvist än leda framåt. Tyvärr slår det resonemanget även igenom 50 år senare i synen på universiteten – där ingen får sticka ut eller tillåts glänsa. Då liksom nu finns olika förutsättningar för att vara riktigt bra, liksom att det även nu saknas tillräckligt stöd för dem som inte når upp till kraven.
KTH har en ledande position internationellt inom till exempel AI/digitalisering, energi, livsvetenskap och material områden. Fortfarande saknar jag tydlig politisk vilja att tänka utöver ”utbildning i hela landet, trygga campus och forskning för samhällsutmaningar”. Dessa tre saker är fokus för ministern för högre utbildning och forskning. Här finns inget utrymme att diskutera behov att prioritera mellan lärosäten eller kunskapsområden.
Det är hög tid att fundera över hur Sveriges position som kunskapsnation ska stärkas. I detta ligger att skapa rätt förutsättningar för utbildning och forskning. Universitet och högskolor bör kunna ha tydliga och differentierade uppdrag där anslag och satsningar anpassas efter och matchar uppdraget. Som rektor och ledning får vi ofta höra att vi saknar förmåga att prioritera. Prioriteringar saknas dessvärre på nationell nivå. Istället finns en tro att alla ska göra allt samtidigt. Konsten att välja och välja bort är självklart svår. Men vankelmodet är värre och riskerar leda till stagnation.
Det innebär inte att det ena uppdraget är sämre eller bättre än det andra. Att ägna sig åt det man är bäst på ökar inte bara kvaliteten för respektive lärosäte utan höjer även nivån generellt. Att få möjlighet att lägga fokus där det gör störst nytta gagnar inte bara den enskilda forskargruppen, respektive universitet utan gynnar även på sikt landets konkurrenskraft. Att det skulle finnas en dold begåvningsreserv som vi kan fånga upp i utbildning och forskning genom detta synsätt tror jag inte på. Hela världen är öppen för dagens ungdomar och forskare samtidigt som den vimlar av talanger.
I rapporten Spetsforskning i Sverige från Svenskt Näringsliv, letas förklaringar till varför svensk forskning tappat i attraktionskraft utifrån intervjuer med sex framstående internationella forskare. Det är tankeväckande läsning där det bland annat hävdas att ”trygghet, trötthet och tröghet” präglar svenska universitet och framförallt dess rekryteringskultur. Detta ställs mot excellenskultur och hård konkurrens.
Att kunna prioritera i utbildnings- och forskningsuppdragen kommer vara absolut nödvändigt både internt på lärosätena men framför allt på nationell nivå i regering och riksdag. Då behåller högre utbildning och forskning sin internationella konkurrenskraft. Jag har några frågor som jag längtar efter att få svar på till exempel hur olika typer av lärosäten ska kunna höja sig utifrån sin position eller vad forskningsförankring betyder i realiteten. Samt inte minst, vågar man satsa ännu mer på de redan nu starka universiteten som är internationellt konkurrenskraftiga?
