Hoppa till innehåll

Om akademisk frihet blir lag

Från och med den första juli nästa år föreslås Högskolelagens första kapitel skrivas om. Förutom att det livslånga lärandet listas i högskolans verksamhet så skrivs även den akademiska friheten in. Det är ju bra, men en ökad styrning utan ökade resurser riskerar att låta bättre än vad det är.

I den akademiska friheten ligger inte bara forskningens frihet, som skyddats i lagen sedan tidigare utan även utbildningens frihet. I regeringens pm används begreppen fritt kunskapssökande och fri kunskapsspridning. Här är det viktigt att hålla en tydlig rågång mellan utbildningens frihet och akademisk frihet. Fritt kunskapssökande är ju definitivt inte lika med utbildningens frihet.  Därutöver används begreppet undervisningens frihet samtidigt vilket komplicerar frågan ytterligare.

Utbildning ska, vilket finns tydligt reglerat, vara likvärdig över hela landet. Lärarens frihet i det sammanhanget är inte att helt autonomt bestämma vad undervisningen eller kursen ska innehålla utan snarare om hur undervisningen kan bedrivas i form av metodik och pedagogik. För KTH, som är ett programuniversitet i huvudsak, finns beslut kring program och kurser som tas efter kvalitetsgranskande processer innan de erbjuds till studenter.

I forskningsförankring av utbildning finns undervisningens frihet där läraren har frihet att inkludera forskningsresultat. Däremot finns det i Högskoleförordningens examensordningar krav på generella examina liksom yrkesexamina vilket är nödvändigt för att säkra likvärdigheten inom samma typ av utbildning.  Utbildningens frihet är annorlunda än akademisk frihet eftersom den ytterst påverkar en grupp av individer, nämligen de studenter som läser en kurs eller ett program.

En annan invändning är att eftersom Högskolelagens första kapitel ses som lärosätenas motsvarighet till övriga myndigheters instruktion ska den ju följas upp i exempelvis årsredovisningar och utvärderingar. Så hur ska friheten omsättas i praktiken? Och hur ska den därefter mätas och vägas? Det är viktigt att även detta görs tydligt om ändringen blir verklighet nästa år.

Ändringen kring akademisk frihet kan tyckas vara en onödig förstärkning med tanke på att den som sagt redan är skyddad i samma paragraf som slår fast forskarens rätt att forska om vad han eller hon vill, fritt välja metod och därefter fritt publicera resultatet. Men å andra sidan ska sägas att den aldrig kan skyddas tillräckligt.

I en diskussion som arrangerades i förra veckan av Rifo, sällskapet riksdagsledamöter och forskare, framhölls bland annat att just den akademiska friheten, medier och civila rättigheter är det som är först ut när en demokrati nedmonteras.  Seminariet kan ses i efterhand på Youtube. 

Under mina år inom sektorn har jag sett hur verksamheten för universitet och högskolor blivit allt mer reglerad – ibland in i detalj. Det är en oroväckande utveckling. Ska kompetens, kreativitet och kvalitet gå hand i hand måste det också finnas utrymme och resurser för det. Till akademisk frihet hör även akademiskt ansvar, att till exempel ta ansvar för kunskapsproduktion eller träna nästa generations forskare.

Dock är det också väldigt viktigt att vi håller definitionerna rätt i mun och fortsätter debatten, utan att hamna i en snårskog av tolkningar.

Tveksamt om budgetförslag ger ökat svängrum

En rejäl satsning på forskning och höjda basanslag är positiva delar i budgetpropositionen, som kom i förra veckan. Men hur pengarna fördelas och graden av långsiktighet i satsningarna är avgörande. Min förhoppning är att fördelningen bygger på kapacitet att både ta sig an och ha förutsättningar att leverera högkvalitativ forskning.

Enligt regeringens budgetförslag för 2021 ska 3,4 miljarder satsas på forskning och innovation.  Basanslagen får ett extra tillskott på 500 miljoner för 2021, för att kompensera för minskade intäkter från externa privata forskningsfinansiärer till följd av pandemin.  Till detta kommer också en permanent höjning av anslagen de närmaste åren.

Som en envis förespråkare för höjda basanslag är detta givetvis glädjande. Men vid en andra anblick undrar jag om det verkligen kommer generera ökad strategisk rörelsefrihet och stärka universitetens och högskolornas svängrum. Detta eftersom att vid sidan av att basanslagen höjs får även forskningsråden mer pengar vilket i något hänseende bra. Men det innebär dock att obalansen mellan basanslag och extern finansiering riskerar att kvarstå. Basanslaget för forskning kan i allt mindre grad användas för fri forskning liksom att kunna göra strategiska prioriteringar lokalt eller centralt på lärosätena. När nu det ser ut som om denna obalans kvarstår är det är långsiktigt inte bra.

I förslaget finns också satsningar på storskalig, nationell infrastruktur, men här kan jag inte undgå att påminna om finansieringen av den lokala infrastrukturen som vilar tungt på varje enskilt universitet. För KTH:s forskare och studenter är en bra infrastruktur (lokal och nationell) såväl absolut nödvändig som kvalitetsdrivande. I förlängningen även för Sveriges konkurrenskraft.

En väl fungerande infrastruktur för laborationer, forskningstester med mera är oumbärligt i ett tekniskt lärosätes vardag. Den lokala infrastrukturen stödjer utbildningens behov, vilket är absolut nödvändigt inte minst för att det ännu inte finns någon information om hur regeringen tänker angripa frågan om prislappar inom utbildning. Naturvetenskap/teknik är områden som förlorat mest sedan 1993 när de infördes. Det är hög tid att även ta tag i den frågan.

När den forsknings och innovationspolitiska propositionen kommer i slutet av november får vi se hur pengarna fördelas och enligt vilken princip.

Diversifiera mera

Frågan om diversifierade uppgifter för Sveriges lärosäten är ständigt aktuell, inte minst för KTH, även om det varit alltför tyst om detta de senaste åren. Att tro att Sveriges kunskapsnivå och konkurrenskraft skulle öka om vi hade ett universitet i varenda buske är fel tänkt.

Inte minst har de senaste månadernas erfarenhet med digital undervisning visat att närheten till högre utbildning inte bara är fysisk. Med nätbaserad utbildning blir det ännu mer uppenbart att du som bor i Gullspång inte behöver ett lokalt lärosäte för att studera eller lockas till att studera.

I stället kan du gå på KTH, som den som nu har valt att gå tekniskt basår mot högskoleingenjör kan göra där utbildningen sker digitalt med  campusträffar. Många vill heller inte ge sig i kast med högre studier där de bor utan kanske hellre vill flytta helt i linje med den ökande urbaniseringen och gärna ha en examen från ett lärosäte vars varumärke är välkänt nationellt och internationellt.

Låt istället de större universiteten än mer utveckla sin specifika kompetens och ytterligare vässa sin spets även i fråga om forskning som bland annat belystes i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Med digitaliseringen och nätbaserad utbildning kommer högskolelandskapet förändras radikalt under de närmaste åren. Kanske är det trots allt bättre att koncentrera kompetensen på färre händer, men ha fler regionala och lokala campus? Campus Gotland som fick en rejäl skjuts sedan det kom att ligga under Uppsala universitet är ett såväl gott som talande exempel.

Det krävs också viss volym på ett lärosäte för att uppnå en tillräckligt stor kritisk massa som i sin tur är nödvändig för att driva och utveckla utbildning och forskning av hög kvalitet. Samtidigt måste alla svenska lärosäten fundera över sin profil och styrka, eller sitt erbjudande, för att fortsätta att vara attraktiva. För varför läsa digitalt på ett svenskt lärosäte, när hela världen är öppen för nätbaserat lärande?

Jag är glad över erfarenheterna från mina sex år som rektor vid Högskolan i Skövde. Det har vidgat mina perspektiv och ”Stockholmsblicken” på universitet och högskolor har nyanserats rejält.

Det behövs utbildade människor i hela Sverige, men det är  inte så enkelt att en lokalt placerad högskola eller ett universitetscampus gör att fler vill bosätta sig där. Det är betydligt fler parametrar som styr var människor väljer att leva och bo.

Från forskarhyfs till fake science

De senaste månaderna har många forskare gjort sina röster hörda i debatten. Det välkomnar jag verkligen. Men det räcker inte att hänvisa till en studie utan att ta ansvar för vad resultatet innebär i praktiken och redovisa metoden för den tolkning som gjorts.

Hela idén med såväl forskning som debatt är att åsikter i det ena fallet och forskningsresultat och idéer bryts mot varandra. Det är i den skärningspunkten och i mötet som relevant och viktig kunskap växer fram.

Att bara sitta i varsin ringhörna och hänvisa till fakta leder inte framåt. Särskilt under en kris, som den under en pandemi, är behovet av svar och lösningar självklart extremt stort. Men suget efter exakta svar får inte och ska inte överskugga det kritiska tänkandet och ifrågasättandet. Eller mötet för den delen som på allvar leder forskningen framåt.

Är det här rimligt? Vad blir följden av den här uträkningen? Det är några av alla de frågor som bör ingå i en forskares arsenal, ansvar och anständighet. Liksom att redovisa såväl metod – så att någon annan kan göra om experimentet och komma till samma resultat förhoppningsvis – som urvalsprinciper. Att sätta forskningen i ett relevant sammanhang, se till att andra forskare inom samma område granskat den innan man släpper resultaten lösa hör också till ren forskarhyfs.

Kanske är detta självklarheter för de flesta av oss, men jag vill ändå mana till varsamhet. Att se hur olika forskningsstudier nu på allvar når ut i media är välkommet. Däremot att banka olika studier i huvudet på varandra leder sällan framåt utan riskerar att på sikt devalvera och underminera forskningen. Samt skapar en förvirring hos en bred allmänhet. Om dessutom för samhället viktiga beslut fattas på grundval av inkomplett forskning är vi illa ute.

Ny termin med nya utmaningar

Att gå upp i backen på KTH Campus de första dagarna på höstterminen är som vanligt väldigt roligt. THS mottagning av våra nya studenter är i full gång. Samtidigt signalerar skyltar och plexiglas i receptioner att ingenting är som vanligt. Varmt välkomna till en ny termin där KTH vill bygga ett långsiktigt hållbart arbetssätt genom att kombinera digital och fysisk närvaro.

Under våren ställdes vi plötsligt inför en helt ny situation och fick ställa om verksamheten på mycket kort tid. Många arbetade extremt hårt för att lösa det, merparten av våra studenter och personal fick en ny verklighet att förhålla sig till med studier och arbete på distans. Många hoppades nog, liksom jag, att till hösten skulle allt bli som vanligt igen och när regeringens beslut om att öppna universitet och högskolor igen kom kunde vi andas ut. Men så är det ännu inte riktigt, även om utvecklingen i Sverige i dagsläget är betydligt ljusare.

Det finns många som tror sig sitta inne med just den rätta lösningen för att förhindra smittspridning. Dagligen översköljs vi av kloka råd och synpunkter. KTH gör de anpassningar som passar just KTH utifrån Folkhälsomyndighetens (FMH) rekommendationer. KTH är ett universitet med alldeles särskild verksamhet. Det som passar en annan statlig myndighet eller ett företag passar helt enkelt inte för ett universitet. Som exempel kan vi ta ett av våra huvuduppdrag nämligen utbildning. Just nu pågår mottagningsveckorna för cirka 3500 nya studenter. Många är helt nya för universitetsstudier och vi behöver ge alla våra nya studenter de allra bästa förutsättningarna att komma igång med studierna samtidigt som vi ser till att just KTH:s verksamhet inte bidrar till en ökad smittspridning.

När FHM den 30 juli gick ut med uppmaningen att fortsätta med att arbeta hemma så påminde de samtidigt om att det är arbetsgivaren som tillsammans med den anställde avgör om hemarbete är möjligt. Den största oron just nu enligt FHM är inte smittspridningen i sig, som håller sig på en låg och stabil nivå, utan vad som händer med smittspridningen när många vänder tillbaka till skolor och arbetsplatser. Främst är det trängsel i kollektivtrafiken som oroar. Stora folksamlingar som vid till exempel fester är ett annat orosmoment. Det individuella ansvaret att hålla avstånd och en god handhygien är otroligt viktigt.

Ännu viktigare var att FHM påminde om de allvarliga konsekvenser som kan uppstå i spåren av att vara isolerad hemma längre perioder utan möjlighet att möta arbets- eller studiekamrater. För att minimera just dessa konsekvenser så planlägger KTH:s chefer tillsammans med sina medarbetare den fysiska respektive digital närvaron på arbetsplatsen för alla medarbetarna. Verksamheten ska också planeras så att resor i högtrafik undviks i möjligaste mån samt att undvika att hela arbetsstyrkan är på plats samtidigt.

För KTH:s studenter är läget så att det blir en blandning av fysiska och digitala undervisningsmoment. Prioritering av en högre grad fysisk närvaro gäller särskilt nybörjarna samt nya internationella och nationella studenter på masternivå. Stor omsorg är lagd vid att laborationer ska kunna genomföras utan risk för smittspridning.

Jag är övertygad om att vi med gemensamma krafter kommer att ta oss igenom den här perioden och hitta vägar framåt. Det kommer inte bli enkelt, men det kommer att gå. Förhoppningsvis leder det också till nya lärdomar, insikter och avgörande forskning. På köpet tar vi ett raskt kliv framåt i optimering av digitala lösningar och får kanske även en duvning i konsten att debattera.