Studenter speglar sin tid

På den nordiska konferensen, som anordnats av UKÄ på uppdrag av regeringen,, diskuterades bland annat digitalisering, kvalitet och jämställdhet kopplat till högre utbildning. Studentrepresentanter från de nordiska länderna gav sin syn på vad högre utbildning behöver och brister i.

Det var inspirerande och tankeväckande och gav även ett visst mått av igenkänning för den som varit student en gång i tiden.

I dag i Sverige studerar 400 000 personer och för 40 år sedan var det kanske 10 000. Att allt fler fått tillgång till högre studier är ju självklart av godo. Men en genomgående synpunkt var att såväl resurser som status i utbildningen urholkats och att förväntningarna inte matchas med relevanta resurser eller verktyg. Det hastar att göra något åt det.

Studentpanelen målade upp en ganska dyster verklighetsbild där dagens studenter tvingas stressa igenom sina respektive utbildningar i direkt anpassning till vad arbetsmarknaden frågar efter. Bristen på resurser till såväl utbildningen i sig som till studenterna i form av minskad köpkraft för den som lever på studielån. Flera ansåg att det inte räcker långt med vackra ord som att utbildning ska vara inkluderande, hållbar och tillgänglig för alla om det inte har substans i vardagen runt om på olika campus. Några såg en risk i att kvantitet blivit viktigare än kvalitet .

Det var många spännande och tankeväckande åsikter som framfördes. Dock är det tydligt att varje generation har sina speciella utmaningar och samtidigt liknande erfarenheter.

Att som student ha ont om pengar, behöva jobba vid sidan om för att få månaden att gå ihop tycks vara tidlöst och något som varje generation känner igen sig i.

Ett högre tempo i form av att så många plattformar finns tillgängliga som erbjuder information och kunskap stressar i sig. Det är något den som liksom jag var student för 40 år sedan inte känner igen sig i. Samtidigt kommer synpunkter på att svenska studenter tar för lång tid på sig att slutföra sina högskolestudier (https://www.svensktnaringsliv.se/fragor/ett-utmanat-sverige/langliggare-pa-hogskolan-ett-vaxande-problem_713201.html). Det kan man ha många synpunkter på.

Jag får dock många rapporter från internationella kollegor att våra KTH-studenter som reser ut i världen på till exempel examensarbete är mycket uppskattade. De har nämligen betydligt mer kunskap med sig samt klarar bättre av självständigt arbete jämfört studenter som visserligen är yngre men inte hunnit samla på sig lika mycket kompetens.

Flera i panelen såg hur digitaliseringen kan förändra och redan förändrar hur lärandet ser ut och går till. Men många påtalade att det är viktigt att utveckla lärandet i den digitala lärmiljön för universiteten. Det är inte bara så enkelt att papper byts mot en mobiltelefon eller padda. Att fysiska storföreläsningar med fördel kan ersättas av online-föreläsningar verkade flera vara inne på, men däremot kan det aldrig fullt ut ersätta mötet med en lärare.

Att bolla, få uppmuntran, utmanas och fördjupa sin kunskap i ett möte med en lärare är och kommer sannolikt alltid att vara viktigt för kunskapsinhämtningen. Kanske kan vi inspireras av det engelska tutor-systemet, där den pedagogiska metoden varierar men grunden är återkommande fysiska möten. Utmaningen blir här att med 400 000 studenter i det svenska systemet krävs mer tid för lärandet och lärare. Mer pengar till utbildning helt enkelt.

Forskningen har sett en ökning i resurser under de senaste tio åren. Nu är det dags att göra samma med utbildning.

Det kräver en ökning av basanslagen, konkurrensutsatta forskningsmedel i all ära men det finansierar inte de så viktiga mötena mellan student och lärare. För dagens studenter är morgondagens forskare, dagens forskare ser till att studenterna får den för stunden mest relevanta kunskapen vilket skapar förutsättningar för en konkurrenskraftig och innovativ forskning i morgon.

Hängmattan hägrar och jag hoppas alla får en riktigt skön sommar! Sommaren är en tid för avkoppling, men för många inte minst för lärare/forskare är det också tid konferenser och planering inför nästa termin. Högskolan stänger inte för att terminen är slut!

 

 

Livslångt lärande kräver resurser och engagemang

Så här i terminens sista skälvande dagar kan det vara bra att fundera en stund på detta med lärande. Lärande pågår varje dag under hela livet i smått som stort. Som universitet är lärandet i centrum, lärandet i forskning och lärande för våra studenter. Nyttiggörandet av kunskap producerad av KTH sker genom nära dialog och samverkan. Allt som oftast är lärandet mellan KTH och samhället ömsesidigt och så måste det vara.

Under de senaste åren har det livslånga lärandet åter kommit upp som en viktig fråga i Sverige och troligen i hela världen. Den snabba samhällsutvecklingen med nya teknologiska lösningar kräver ny kunskap och kompetens. Sverige kan glädja sig åt att ha överlag en välutbildad befolkning. Dock är kunskap inte ändlig, så egentligen kan ingen av oss slå sig till ro och tänka: ”nu så nu kan jag allt som finns att veta”.

I måndags deltog jag i ett lunchseminarium anordnat av Entreprenörskapsforum och TCO på temat det livslånga lärandet (https://www.tco.se/tco-bloggar/bloggare/ann-sofi-sjoberg/slutstuderat-enighet-om-behovet-av-livslangt-larande/ ).

Universitet och högskolor (UoH) har ansvar för att ge utbildning på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. För detta har vi ett anslag till grundutbildning; vår huvuduppgift är att för dessa resurser ge grundutbildning för dem som inte har det. Det betyder att utbilda ingenjörer, sjuksköterskor, ekonomer, litteraturvetare, med flera. Detta anslag har urholkats under många år. Samtidigt har alla statliga myndigheter och även UoH ett så kallat produktivitetsavdrag, som i korthet innebär att varje år ska produktiviteten i verksamheten öka genom effektiviseras. I praktiken: studenterna ska studera fortare och forskarna producera forskning snabbare. En omöjlig ekvation.

För KTH:s del har det inneburit att den så viktiga praktiska delen, infrastrukturen, vilken är absolut nödvändig för ingenjörsprofessionen successivt har blivit allt mer ansträngande att vidmakthålla. Det är därför djupt olyckligt om regering och riksdag tror att uppdraget kan utvidgas till allt fler uppgifter för samma pengar. Så verkar man tro också vad det gäller det livslånga lärandet.

KTH tar gärna ansvar för det livslånga lärandet, vi tror att steget att bli kompetent inom till exempel allt det som handlar om digitalisering, AI med mera är kortare för redan utbildade ingenjörer. Det är inte så att det behövs en ny civilingenjörsutbildning för redan utbildade sådana. Däremot behövs påfyllning av kunskap. Vems är då ansvaret? Det kommer krävas resurser, men också engagemang och ork!

Ansvaret delas av många. Politiker som har att fatta beslut om resurser till UoH för att vi ska kunna vara en part i det livslånga lärandet. Men resurser krävs också hos arbetsgivare, resurser i form av tid och pengar till att kompetensutveckla sina medarbetare. Dessutom krävs av individen själv att hela tiden se över sin kompetens och lägga tid och kraft på att fylla på. Detta är ett komplicerat pussel som kräver att vi samarbetar.

Metoder och tekniker utvecklas hela tiden för hur lärandet kan gå till. Flexibla lösningar som ger många tillgång till och möjligheter att förkovra sig är bra, men i slutändan behövs utrymme i vardagen för individen att kunna fylla på kunskap i det livslånga lärandet. Oavsett vilka strukturer vi bygger.

Lärare som når ut

Många har haft en eller flera lärare som de aldrig glömmer. Det kan vara någon som sett ens potential, väckt ens nyfikenhet för kunskap och som öppnar dörren till en ny värld – oavsett vilken nivå det handlar om.

Därför är det djupt oroande att alltför få vill bli lärare – när behovet är så stort – inte minst inom naturvetenskapliga ämnen som lägger grunden för den som så småningom vill söka sig till KTH.

Uppgiften kommer från UKÄ:s årsrapport som på sina 222 sidor visar högskolans vardag i siffror och förändringar över tid bland annat när det gäller antalet sökande till bristyrken.

Lärarens roll är givetvis av stor betydelse även på universitetsnivå och konsten att pedagogiskt stimulera studenter till smarta stordåd och kritiskt tänkande är en kompetens att vara stolt över.

En tendens på den ofta forskartunga högskolan, vilket gäller inte minst på KTH, kan vara att forskning värderas högre än att undervisa.  Men som jag tidigare nämnt anser jag att KTH:s forskare ska vara lärare och vice versa. Mixen mellan att fördjupa sig i sin forskning och att dela med sig av sin kunskap på ett tillgängligt sätt är lärorikt och stimulerande för alla parter. Att som lärare få möta vetgirighet, ifrågasättande och utmanas att förklara komplicerade skeenden på ett nytt sätt är roligt.

Men kompetensen att undervisa behöver liksom mycket annat uppdateras löpande och hållas vid liv för att vara aktuell – inte minst med tanke på hur hela vår lärmiljö digitaliserats och plattformarna att lära ut löpande utvecklas och förändras som till exempel både kurser och seminarier som görs via nätet som mooc:ar. Det livslånga lärande gäller inte minst lärare i högskolan.

Att ständig ligga i framkanten och utveckla nya metoder för lärande bidrar till att kvalitet i utbildning håller en hög nivå. Det finns många engagerade lärare på KTH som ständigt utvecklar utbildning så att den är relevant och användbar.

Att färre examinerades förra året vid svenska lärosäten, att det fortfarande är alltför få som tar chansen att studera utomlands under sin studietid är några fenomen bland all den statistik som speglar den svenska högskolan.

Att det lönar sig med en universitetsutbildning när man ska ut på arbetsmarknaden, inte minst för civil- och högskoleingenjörer visas i reda siffror i rapporten. Samtidigt visar siffror att det tar lång tid att ta examen från en ingenjörsutbildning. Att studera på heltid och engagera sig i sina studier ökar sannolikheten att ta examen på utsatt tid. Även om det är lockande att börja arbeta före examen så är förmågan att fullfölja det man påbörjat också en färdighet som hjälper till i karriären.

Att kvinnor läser vidare i högre grad efter gymnasiet och presterar bättre än män är en annan trend – som gäller inom de flesta OECD-länderna. Bland dem som tog examen var 64 procent kvinnor och 36 procent män till exempel.

Detta manar till eftertanke för KTH:s del. Jämställdhet är som sagt en kvalitetsfråga.

Högt betyg i internationalisering

”Jag gjorde det! Jag tog min examen!” Det är alltid lika roligt så här i diplomeringstider att se de glada och med fog stolta minerna när de nyexade firas i Stockholms Stadshus. Det är också så skönt att veta att våra studenter är redo för den alltmer globaliserade arbetsmarknaden. I ett gränslöst kunskapssamhälle är internationalisering en möjlighet och ett måste för ett land som Sverige.

Det är glädjande att se att det ger goda resultat att som KTH arbeta medvetet, långsiktigt och strategiskt med internationaliseringsfrågor. Nu senast syns det i STINT:s (Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning) mätning av 28 svenska lärosätens arbete med internationalisering.  KTH, i gott sällskap med Chalmers och Handelshögskolan, fick återigen högsta betyg – det vill säga fem stjärnor i STINT:s internationaliseringsindex.

Genom att titta på forskning, studenter, forskarstuderande, utbildning, fakultet och ledarskap i skenet av internationalisering får man fram ett index. Internationella sampubliceringar, personalens internationella akademiska bakgrund är två av sex nyckelaspekter som mätts där bland andra KTH ligger i framkant.

I höst, senast 31 oktober, kommer också den av regeringen tillsatta Internationaliseringsutredningens slutbetänkande. Delbetänkandet skrev jag om här i bloggen.

Då får vi en officiell vägvisning kring hur det samlade arbetet ska se ut.

På KTH välkomnar vi ett samlat grepp och nya tankar på detta område. För att ytterligare belysa frågan, bolla ideer och aspekter arrangerar vi just ett Internationaliseringsseminarium (och ett på temat digitalisering av högre utbildning) i Almedalen i sommar under frågeställningen: ”Vågar, får och kan svenska universitet ta klivet ut i världen?

Jag hoppas att åsikter kommer att brytas, sanningar ifrågasättas och nytänkande ta täten i vår panel där många spännande och insatta personer deltar. Särskilt hoppas jag på diskussion av frågor som idag gör det svårare för svenska universitet och högskolor att vara en global aktör.

För KTH:s del är internationalisering i ständigt fokus och en av våra tre pelare som jag tidigare skrivit om.

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela” som poeten John Donne skrev.

Och jag skulle vilja hävda så här drygt 400 år senare detsamma- ingen forskare eller för den delen lärosäte eller kanske till och med nation är nog i sig själv utan en del av det hela.

Samarbeten, utbyten och kompetensväxling är avgörande för en frisk akademi som bidrar till en positiv samhällsutveckling.

 

Forskning som når ut

Kan du berätta om din forskning för en tolvårig lyssnare? Utan att göra avkall på seriositet och vetenskaplighet? Eller vara rädd för att göra det?

Ja, jag tror och hoppas det. I annat fall att det kan vara något att träna på. Eller i alla fall tror jag att det är viktigt att ha ambitionen att göra sig begriplig och därigenom göra sin forskning tillgänglig för fler än likasinnade.

Att forskningskommunikation är en del av vår uppgift att samverka med det omgivande samhället är viktigt. Det ger oss inte bara existensberättigande eftersom vi finansieras av skattemedel och därigenom är vi skyldiga att visa vad vid gör för pengarna till en bredare, skattebetalande allmänhet. Det ger oss också en röst i debatten och visar KTH:s forsknings roll i samhällsutvecklingen. Kommunikationen, oavsett form, hjälper våra resultat, inte bara att nå ut, utan även att göra nytta.

Rapporten från Vetenskapsrådet som berättar om några forskares syn på forskningskommunikation och öppen vetenskap är intressant läsning.

Bland annat framgår att en orsak till att man inte väljer att prioritera att kommunicera sin forskning är tidsbrist och en och kanske än mer avgörande är bristen på belöningssystem för den som väljer att berätta och på det sättet nå ut med sin forskning. Det vill säga det är inte meriterande, även om detta blir alltmer efterfrågat vid anslagsansökningar.

Att forskningskommunikation har haft ett lågt meriteringsvärde är ett skäl som återkommit i flera olika undersökningar de senaste 15 åren. Eftersom forskningskommunikation kräver resurser samt engagemang och tiden är begränsad prioriteras den egna forskningen av förklarliga skäl. Även om alla inser vikten av kommunikationen- inte minst ur demokratisynpunkt.

En annan intressant aspekt som belyses i rapporten är en vilja att inte bara berätta om forskningsresultaten utan också forskningens roll i ett större perspektiv och dess hur, vad och varför.

Det är meriterande att kommunicera och allt fler behöver se det som en naturlig och integrerad del av forskning att dela med sig. Många forskningsfinansiärer lägger in kommunikation som en särskild del av ett projekt. Inte minst gäller det stora forskningsprogram. Så det går inte att komma undan.

I kommunikationssituationen är det viktigt att behålla balansen i berättandet och förhålla sig som forskare till ”å ena sidan och å andra sidan”. Som vi forskare vet finns det alltid en annan sida av forskningens resultat. Trovärdigheten ökar om forskaren själv även berättar om denna sida.

KTH som helhet drar nytta av att forskning gjord hos oss blir synlig. Synlighet leder till ökad kännedom och attraktivitet för KTH som utbildande, forskande och samverkande lärosäte.

Basår som breddar vägen till KTH

Så har äntligen ett förslag  om behörighetsgivande och högskoleintroducerande utbildningar kommit . För KTH:s del är det framför allt de så kallade basårsutbildningarna som är av intresse och som vi arbetat hårt för att få behålla.

Sedan många år bedriver vi sådan förutbildning som riktar sig till studenter som saknar den särskilda behörigheten eller som vill repetera kemi, fysik och matematik inför en ingenjörsutbildning.

Jag har tidigare diskuterat denna utbildningsform som är viktig för oss. I promemorian som nu är på remiss presenteras även möjlighet att kombinera kurser som är högskoleintroducerande med kurser som leder till grundläggande och särskild behörighet.

Det är utmärkt att möjligheten att anordna basårsutbildningar får fortsätta. Det ger individer möjlighet att välja, både för ungdomar som kommer direkt från gymnasiet, men även för dem som vill ändra inriktning senare i livet.

Enligt förslaget ska studenten inte söka och låsa sig vid en efterföljande utbildning utan har en garanti om plats som räcker i två år. Det ger lärosäten större flexibilitet i planeringen. Det finns därmed en risk att KTH tappar basårsstudenter som tidigare blivit mer knutna till KTH. Men det liknar situationen vid andra lärosäten där man har sett att basårs- (bastermins-) studenterna istället söker sig vidare.

I KTH:s tidigare remissvar där frågan varit uppe åberopade vi att det kan innebära att studenterna gör mer kvalificerade val när man väl gått sitt år och vet mer vad man ger sig in på och vill söka. Under basåret hinner studenterna se att det finna många olika ingenjörsprogram på KTH något som kanske är mer oklart innan man satt sin fot på KTH.

Frågeställningar KTH har att fundera på är om vi också ska anordna kurser som leder till grundläggande behörighet. Det kan till exempel gälla kurser i svenska och engelska som tränar i akademiskt läsande och skrivande. För en del studenter är det just de bristande språkkunskaperna som skapar svårigheter i starten av utbildningen. Så att kunna fokusera på svenska och engelska innan de krävande ingenjörs- och arkitektstudierna drar ingång är inte dumt. Samma sak kan gälla för studenter på masterutbildningarna där engelskan kan behöva få en fördjupning.

De som läser den nya utbildningen får studentstatus, vilket är bra. Samtidigt konstateras att detta kan medföra ökade kostnader för vissa lärosäten. Såvitt jag kan bedöma så kommer inga nya medel att ges till den nu utökade möjligeten att ge förberedande utbildning samt basår. Det betyder att KTH noga behöver analysera andelen av sådan utbildning i förhållande till våra vanliga utbildningar.

Det är i första läget svårt att se att förslaget är i linje med det livslånga lärandet. Jag tror att det kommer vara främst yngre personer som varit borta några år efter gymnasiet som kommer dra nytta av möjligheten att putsa på kunskap. Men även detta är livslångt lärande!

En tydlig fördel är att KTH än mer kan arbeta med breddad rekrytering och breddat deltagande genom att vi nu kan ge basår (eller bastermin) samt kurser för grundläggande behörighet även för grupper som kanske skräms av att välja en prestigeutbildning på KTH. En kurs, en termin eller ett basår kan rätt utnyttjat ge mersmak och mod att söka även om man inte har en förälder som är ingenjör, arkitekt eller har någon annan akademisk utbildning.

För KTH erbjuds breddade möjligheter att visa hur spännande och givande en ingenjörs- eller arkitektutbildning är. KTH:s erfarenhet är också att studenter som har gått basårsutbildningen är mer motiverade och mer studietränade vilket leder till större framgång i att klara studierna på tid. Det är i grunden bra för alla!

Förebilder som inspirerar

Att vara ett internationellt universitet innebär att upprätthålla goda relationer med universitet runt om i världen. I förra veckan besökte jag, prorektor, förvaltningschef och skolchefer samt KTH:s internationella strateg, München. Syftet var att fördjupa relationerna med Technische Universität München (TUM).

Det finns redan många forskningssamarbeten med TUM och årligen reser 10-talet KTH-studenter på kortare eller längre utbyten. KTH tar också emot flera studenter från TUM.

Globala relationer handlar om att ha nära kontakt och samarbete med våra gelikar; men också att vara en förebild för universitet som vill arbeta med kompetenshöjning inom olika områden samt, inte minst, att närma sig de internationella universitet som är KTH:s förebilder.

KTH har för närvarande fem internationella strategiska partneruniversitet och det förs diskussioner om att utöka antalet. I nätverk såsom CESAER och Cluster finns många europeiska universitet som vi samverkar med och förutom inom nätverken så har vi många samarbetspartner i Europa. TUM är särskilt intressant för oss ur flera aspekter; inte minst för att det rankas som nr 1 i Tyskland. TUM omfattar även en medicinsk fakultet som bidrar till TUM:s höga placering i de internationella rankinglistorna.

I övrigt liknar TUM och KTH varandra när det gäller teknikområdena. Men det finns också skillnader; Tysklands förbundsstater har en självständig roll och stödjer också kraftfullt sina universitet. Vårt intryck är att TUM är ett förhållandevis rikt universitet. Det syns bland annat på hur man rekryterar professorer som får en hel del kringtjänster och laboratorier i samband med tillträdet. Något som KTH har betydligt svårare att matcha.

En mycket intressant aspekt är hur man systematiskt arbetar med synlighet och varumärket i världen. Det finns TUM-kontor i alla världsdelar; oftast bemannade med lokalpersonal. Kontoren runtom i världen används främst för att rekrytera studenter men också för att förmedla kontakter i forskning. Dessutom är representation och närvaro i Bryssel en självklarhet för TUM,TUM har ett fullt utbyggt internationellt campus i Singapore . TUM är representerat i formen av ett bolag, för precis som i Sverige får inte statliga skattemedel gå utanför landets gränser. Men konstruktionen av ett bolag  ger TUM i Singapore möjlighet att bedriva utbildning både på grundnivå och på avancerad nivå. I Singapore finansieras verksamheten bland annat genom avgifter (tuition fee) men också av de tyska företag som finns i Singapore. I huvudsak kommer studenterna från Asien och företagens bevekelsegrund för att bidra med resurser sker utifrån behovet av utbildad personal. Etableringen gjordes för 15 år sedan och vårt intryck är att det går bra. Placeringen av TUM Singapore är i en byggnad där även MIT och andra internationella lärosäten befinner sig.

Konstruktionen med ett internationellt campus som bolag är intressant, men inte något som vi svenska lärosäten får göra – åtminstone inte ännu. Utomlandsetableringar kan vara riskfyllda företag och behöver förstås ge ett tydligt mervärde för universitetet. Grundprincipen om att statliga medel stannar i Sverige är självklar. Och ska en annan konstruktion överhuvudtaget fungera gäller det att man kan finansiera den där etableringen sker.

Vi besökte även innovationsverksamheten, UnternehemerTUM, som ligger en bit utanför München i Garching och som har en nära koppling till TUM. En imponerande stor yta är avsatt för maker-space, där all möjlig verkstadsutrustning finns tillgänglig. KTH har också många sådana verkstäder (maker- space). Det som inspirerade var att företag (små som stora) kan vara medlemmar och betala en avgift vilket ger dem tillgång till all utrustning. Det säkrar finansieringen av verksamheten vilket förstås gynnar TUM som universitet.

Som pricken över i så ordnade KTH ett alumnevent en av kvällarna. Alumni-chapter Münich firar fem år just denna vår. I Münchenområdet finns cirka 380 KTH-alumner och det är det största föreningen i Tyskland. Det var roligt att träffa tidigare studenter som alla verkligen värderar sin utbildning från KTH högt. Denna gång provade vi också att bjuda in KTH-studenter som är på utbyte i München och inresande tyska studenter. Det blev mycket uppskattat. Det påminner mig om hur viktiga våra alumner är som ambassadörer för KTH. De gångna årens fokuserade arbete med att bygga upp detta börjar ge utdelning. Av en alumn hörde jag att vi är lite ensamma om detta koncept i de nordiska länderna, men att våra universitet i grannländerna nu vänder sig till KTH för att lära sig mer.

Tänk gärna på att informera KTH Alumni när ni reser ut i världen på konferens eller utbyten av olika slag. Ni kommer vara mer än välkomna att till exempel hålla en föreläsning i någon av de 20+ alumnföreningarna som finns runt världen. De flesta föreningarna håller cirka 4-6 möten per år och ett besök av en KTH-are är alltid uppskattat.

På spaning efter den rytm som gäckar oss

Rytmen i den akademiska världen är fascinerande – och paradoxal. Först är tiden knapp och marginalerna små. Sedan tycks processerna ta ut stegen ordentligt.

Ett exempel är vid ansökningar av anslag. Den forskare som fått tilldelning ska få en forskargrupp på plats så fort som möjligt att sätta igång. Samtidigt kan en rekrytering, som ska vara en kvalitetsbaserad och rättsäker process, dra ut på tiden.

För att effektivt förvalta forskningsmedel bör det ske på ett snabbfotat sätt – men resten av strukturen hinner inte alltid med. Intressekonflikten är ett faktum och långsamma rekryteringar är ett problem inte minst i ett internationellt perspektiv.

Ett annat exempel på den motsägelsefulla rytmen är att det kan krävas åratal av studier, laborationer, hårt arbete utan att något händer och så plötsligen regnar det resultat.

Eller att just när man fått ett anslag och arbetsro så är det hög tid att skumma nya utlysningar och skriva ansökningar.

Det här är något de flesta som forskat lärt sig leva med, men det innebär inte att det alltid är optimalt utan kan givetvis generera stress.

Kanske har man som forskare arbetat på sin kammare metodiskt och målmedvetet under många år och sedan på grund av tillfälligheter, tidsandan eller ett genombrott så hamnar ens forskning i media och arbetet ska plötsligt sammanfattas och reduceras för att passa i formatet – några minuter i rampljuset.

När det gäller särskilda forskningssatsningar, som exempelvis den på AI – artificiell intelligens, blommar ett forskningsområde upp och utvecklas på mycket kort tid medan andra kräver långmod.

Jämställdhet och hållbar utveckling är några av KTH:s prioriterade områden. De kräver idoga och medvetna insatser och systematiskt arbete över tid. Plötsligt blir resultaten skönjbara eller till och med tydliga – till exempel i form av fler kvinnliga sökande på olika nivåer eller genom att KTH:s Equality Office är igång. Eller genom ett högt betyg i UKÄ:s genomgång av integrering av hållbar utveckling i högre utbildning som kom i höstas.

Omorganisationer är ett annat exempel – det tar sin tid att analysera och utreda nuläget. Det kan vara en omfattande och tålamodsprövande process med såväl longörer som osäkerhet. Sedan plötsligen är den nya organisationen på plats och perspektivet ett annat. Min förhoppning är att KTH:s organisationsförändring då vi gått från tio skolor till fem sedan första januari i år börjar sätta sig och kanske kan en ökad effektivitet och enhetlighet kan skönjas redan nu.

Lärare och studenter som arbetar med ett trögstartat projekt och deadline närmar sig med stormsteg. Det ter sig omöjligt, men projektet vare sig det handlar om en posterutställning eller att bygga en bränslesnål racerbil blir färdigt i tid.

På KTH samsas tålamod med tempo och temperament – traditioner med innovationer. Det skapar en lockande spännvidd.

Europeiska nätverk i gemensamt upprop

I slutet av förra veckan deltog jag i Cluster-nätverkets möte. Cluster står för Consortium Linking Universities of Science and Technology for Education and Research och är ett nätverk av 13 tekniska universitet i Europa där KTH varit med sedan starten.

Under årens lopp har en mängd olika projekt genomförts inom nätverket. Just nu koordinerar  KTH ett projekt som syftar till att mappa befintliga kurser inom entreprenörskap och erbjuda en master med denna inriktning. Sju av de 13 medlemmarna i nätverket ingår i just detta projekt.

Fokus för nätverket är utbildning och målet är att erbjuda studenter attraktiva utbyten mellan Europas bästa tekniska högskolor, men också dual degree-samarbeten på avancerad och forskarutbildningsnivå, gemensamma ansökningar för medel till utbildning- och forskningssamarbeten, utbyten i benchmarking-syfte, inspel vad gäller policyfrågor på EU-nivå.

Ett exempel på ett sådant policyarbete är: Cluster-nätverket som tillsammans med tolv universitetsnätverk ställt sig bakom ett upprop rörande nästa ramprogram, FP9. Uppropet handlar om att EU-kommissionen och EU-parlamentet bör fördubbla budgeten för forskning, innovation och utbildning.

Argumentationen utgår från att det är enda sättet för Europa att ta ledningen inom högre utbildning, forskning och innovation. Även CESAER-nätverket, där KTH är medlem och jag sitter som vicepresident i styrelsen, står bakom uppropet. CESEAR har betydligt fler medlemmar och har också en starkare lobbying karaktär medan Cluster har ett tydligt utbildningsfokus.

”European University” är ett nytt initiativ som planeras bli en del av Erasmus+. Det är tänkt att ytterligare ge incitament för nära samverkan mellan grupper av Europeiska lärosätena. I grunden bygger det på samma som många andra EU-initiativ; nämligen tanken om att öka Europas attraktivitet och ställning inom högre utbildning och forskning. European University Initiative har en vision om att detta program kan bidra till att än bättre föra samman EU medlemsstaterna, inte minst viktigt i dessa tider av Brexit och andra oenigheter mellan medlemsstaterna. Diskussionen inom Cluster handlade om hur detta instrument kommer utformas och vilka fördelar det kan erbjuda. Cluster fann att det är många saker som är oklara; men att det är väl värt att titta närmare på.

För att riktigt få kraft i de europeiska nätverk KTH engagerar sig i är det viktigt att KTH:s lärare/forskare bidrar på olika sätt. KTH har en stark ställning i Europa och många vill samarbeta med oss. Internationell universitetssamverkan bidrar till hög kvalitet i utbildning och forskning.

 

 

Den fria tanken

Sedan årsskiftet har KTH, som ett led i att bygga en ny och mer effektiv organisation, fem i stället för tio skolor. Att besöka dessa skolor och få ett smörgåsbord av spännande, relevant och samhällsutvecklande forskning är fantastiskt – och lärorikt.

Senast i raden av besök var på Skolan för kemi, bioteknologi och hälsa. Att få lära sig om de senaste inom hjälmutveckling, hur man kan förebygga belastningsskador med hjälp av sensorer i kläder till proteinatlas, basår och centrifug för att förstå g-krafters påverkan på människan är som sagt fantastiskt. Det visar än en gång hur oslagbar kombinationen engagemang, vetenskaplig kunskap och nyfikenhet är för att skapa lösningar för framtidens arbetsliv och samhällsutveckling i stort. Våra studenter, forskare och övrig personal gör alla ett gediget arbete för ett KTH i tiden.

Därför är det riktigt illa att ett ärende rörande en students agerande på en lektion fått enorma, svartvita och felaktiga proportioner i vissa kretsar. Ett ärende som dessutom är utrett och klart – och skött i enlighet med gängse rutiner och riktlinjer.

Som rektor kan jag inte bara stillatigande låta det passera, i syfte att undvika meningslös polemik. Att KTH skulle strypa åsiktsfriheten, som det har hävdats i vissa sociala medier, är nonsens. Den fria tanken och rätten att uttrycka den är själva grunden för vårt uppdrag.

Även om det är en liten skara som tycks driva på och stärka varandras skeva bild så vill jag citera ur KTH:s etiska policy:

”KTH har en värdegrund baserad på demokrati, människors lika värde, mänskliga fri- och rättigheter samt en fri och ö̈ppen diskussion. Jämstä̈lldhet mellan kvinnor och män samt avståndstagande från alla former av diskriminering är både en kvalitetsfrå̊ga och en självklar del av KTH:s värdegrund. Jämställdhet och mångfald bland anställda och studerande är också en viktig resurs för KTH.

KTH:s verksamhet bygger på övertygelsen att utbildning och forskning kan och bör bidra till bättre levnadsbetingelser och till en ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar samhällsutveckling. Som tekniskt universitet har KTH ett särskilt ansvar för att utveckla och förmedla kunskap som behövs för att främja en sådan hållbar utveckling. Verksamheten ska genomföras på ett sådant sätt att KTH:s resurser används effektivt utan att ge avkall på kvalitet och service.

Vetenskapens framsteg bygger på öppenhet och samverkan. KTH verkar för aktiv kunskapsspridning, fritt informationsutbyte och nationellt såvä̈l som internationellt samarbete. ”

Det kan låta som många fina ord staplade på varandra. Men läs gärna högt, smaka på orden och se vilken innebörd de har för dig.

För en akademi som verkar inom en demokrati kan det te sig självklart och enkelt, men måste påtalas och värnas varje dag.

KTH är med och bygger framtidens samhälle.