Hoppa till innehåll

Kvalificerat strunt som både skrämmer och skämmer

På ledarplats i Dagens Nyheter den 31 maj skriver Gina Gustavsson om sambandet mellan terrorister och ingenjörer. Hon refererar till en studie som konstaterade att av 500 islamistiska extremister så hade nästan hälften en ingenjörsutbildning. Från denna observation så för hon sedan en diskussion om riskerna med ingenjörsutbildning på grund av denna uppenbara risk att ingenjörer radikaliseras och blir våldbejakande terrorister.

Kopplingen är inte bara mellan ingenjörsutbildning och islamistisk extremism utan även med nynazister, vit makt-grupper och nystalinister. Ingenjörer saknar mental öppenhet, de dras till ordning och entydighet och äcklas av det avvikande.

I sanning häpnadsväckande uppgifter. Liksom nyligen när en studie vid Göteborgs universitet visade att av 300 unga män som dömts till fängelse, företrädesvis för våldsbrott, hade en majoritet någon form av psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos, 40 procent hade ADHD. För några år sedan visade Uppdrag granskning att av alla som dömts för våldtäkt de fem senaste år så var 58 procent utrikesfödda. I den granskningen ingick 843 gärningsmän.

Det är snubblande nära att på samma sätt som Gina Gustavsson tror att en majoritet av alla ingenjörer är potentiella terrorister så måste rimligen de flesta med ADHD eller autism vara särskilt våldsbenägna och utlandsfödda män kan antas vara särskilt predestinerade att begå våldtäkter. Om man minskar invandringen, spärrar in personer med ADHD tidigt och slutar utbilda ingenjörer så får man färre våldsbrott och färre terrorister!

Man tar sig för pannan. På ledarplats och på debattsidor får man förstås tycka vad man vill men visst vore det väl klädsamt att ändå ha en viss logik i den argumentation som förs fram. Vi kan alla vara överens om att det kan krävas mer av samhällsperspektiv och traditionell bildning i ingenjörsutbildningar, såsom i all annan utbildning, men att dra slutsatsen att ingenjörsutbildning som sådan föder terrorism är inget annat än  kvalificerat strunt.

Man önskar att de som värnar humaniora och samhällsvetenskaper har bättre vänner än DN:s ledarsida!

Så kan man lösa lokalförsörjningen och minska rundgången

För många lärosäten är Akademiska Hus fastighetsägare och hyr ut fastigheterna för lärosätenas behov. Den modellen är ifrågasatt av många skäl, inte minst genom den överföring av resurser som äger rum när Akademiska Hus förser statskassan med miljarder i aktieutdelning varje år.

I praktiken innebär modellen att de anslag som regering och riksdag anvisat för att universiteten ska bedriva utbildning och forskning förs tillbaka till staten genom de övervinster som hyresmodellen skapar.

Just nu sitter vi fast i en ekonomisk gripklo som effektivt suger energin ur universitetens verksamhet som jag skrev om i ett inlägg https://www.kth.se/blogs/rektor/2024/05/nu-far-det-vara-nog/ för några veckor sedan.

Men, för den reformsugne och progressive politikern som söker underlag för att forma en ny lösning för lokalförsörjningen så finns det flera vägar att gå. En relativt enkel åtgärd som bör genomföras omgående är att förändra ägardirektivet för Akademiska Hus så att en kostnadsbaserad hyresmodell ersätter dagens marknadsbaserade modell.

En variant på den förändringen är att bibehålla marknadsbaserade hyror men att inom statsbudgetens ram återföra de medel som kommer in från statsägda Akademiska Hus tillbaka till det högskolepolitiska området. Någon av dessa två åtgärder behöver genomföras omedelbart, senast inför budgeten 2025, för att säkerställa att universitetssektorn inte tvingas ner i den avgrund som urholkade anslag och ökade hyror innebär. Samtidigt bör de senaste årens hyresökningar kompenseras genom riktade anslag till universitet och högskolor.

På lite längre sikt så bör hela den nuvarande modellen skrotas. Så länge som myndigheter inte själva kan äga sina fastigheter så bör fastigheterna som idag ägs av Akademiska Hus föras över till stiftelser som anknyts till respektive lärosäte som också ska ha rådighet över stiftelsens verksamhet. På så sätt kan hyrorna antingen sättas kostnadsbaserat eller marknadsanpassat med återföring av övervinster via den av lärosätet kontrollerade stiftelsen.

Jag förstår att den som är emot förändringar kan hitta många argument mot att förändra, men jag är lika övertygad om att den som vill se förändringar kan hitta fram i regelverken så att vi kan få en rimlig och verksamhetsanpassad modell för hanteringen av universitetens lokalbehov. Det är dags att ta tag i detta. Det är dags att ansvariga politiker uppmärksammar vad som idag är det största hotet mot universitetens verksamhet och, i förlängningen, mot kompetensförsörjningen för det svenska samhället och för landets långsiktiga konkurrenskraft.

Akademins roll i orolig tid

Till KTH kommer människor från hela världen för att studera och forska. De liksom våra medarbetare ska självklart kunna känna sig trygga på våra campus – oavsett åsikt eller bakgrund.

Att vara en del av en global värld innebär att också geopolitiska konflikter diskuteras och, som vi nu har erfarit, att sådana konflikter också ger upphov till ljudliga protester och tältläger på campus. Det som sedan tidigare har hänt i många andra länder är nu också en realitet i Sverige.

Det är viktigt att betona och förstå att det inte är vår roll att ta ställning i geopolitiska konflikter utan KTH ska stå fritt från politiska ställningstaganden. Regeringen svarar för den svenska utrikespolitiken. Vi kommer därför inte att uttala några ställningstaganden i konflikten mellan Israel och Hamas.

Det fria samarbetet mellan akademiska institutioner är en del av det öppna samhället och även en del av den frihet som forskare och lärare åtnjuter. Från tid till annan har vi sådana samarbeten i regioner där det pågår krig eller konflikter och i många fall är det just då som det är viktigt att låta det akademiska samtalet pågå. Idag har vi ett avtal med ett israeliskt universitet. Det finns ingen aktivitet inom ramen för det avtalet och vi ser ingen anledning att ompröva detta just nu. Det sker med andra ord inget utbyte.

Jag och många andra på KTH har fått signaler, i många olika kanaler, om att människor känner sig oroliga och obekväma med protesterna på borggården som pågått sedan förra veckan och det demonstrationståg som hölls 21 maj.

I bedömningen av situationen på vårt campus och hur protesterna ska hanteras grundar vi oss på polisens bedömning och vi följer löpande händelseutvecklingen och är i kontakt med andra lärosäten som just nu har samma typer av protester på sina campus. Den upplevda otryggheten och skrämmande situation som vissa av våra studenter och medarbetare upplever ställs mot den grundlagsskyddade rättigheten att fritt uttrycka sina åsikter.

Akademisk frihet och yttrandefrihet är avgörande för en demokrati och måste värnas om och om igen. Men samtidigt innebär inte denna frihet att alla ska tycka lika eller att någon sida ska tvingas tycka samma sak som en annan.

Medarbetare och studenter som tystnar av obehag eller till och med rädsla är förödande för ett universitet. Ett fritt kunskapssökande, utbyte av idéer och respekt för varandra är grunden för KTH. Även i dessa utmanande tider måste vi hålla fast vid dessa värden.

KTH står bakom det uttalande som Sveriges universitet och högskoleförbund, SUHF, skriver med anledning av kriget mellan Israel och Hamas. suhf.se/om-suhf/nyheter/

 

 

Nu får det vara nog!

På många universitet runt om i landet sker nu stora omställningar av verksamhetens lokalutnyttjande som en följd av kraftigt höjda hyror. Så även på KTH. På institutionerna och i verksamhetsstödet sker ett omfattande arbete för att minska behovet av lokaler. Trängre kontorslösningar, kontorisering av vissa öppna ytor och stängning av labb är numera vardag runt om på campus. Visst finns det möjligheter att optimera lokalutnyttjandet och visst finns det, inte minst efter pandemin, möjligheter att ompröva hur vi använder våra kontor och utbildningslokaler.

Men nu får det vara nog. Hyreshöjningar på 20 procent på två år kan inte kompenseras med minskat lokalutnyttjande och det minskade lokalutnyttjandet omsätts inte i minskade kostnader förrän den dagen kontrakten kan sägas upp och kontrakten kan inte sägas upp förrän vi har lyckats sammanföra tomställda ytor i en sådan omfattning att vi kan lämna större del av vissa byggnader eller hela huskroppar. Det tar tid. Likt räven som fångades i rävsaxen så gnager vi snart på benen. Rävsaxar är för övrigt förbjudna!

Det behövs en haverikommission som tar fram hållbara alternativ för universitetens lokalförsörjning. En utgångspunkt måste vara att universiteten inte agerar på en marknad. På en marknad så kan köpare och säljare välja om de vill göra affärer med varandra. Vi, som universitet, har inget val när det gäller vår lokalförsörjning och våra lokaler kan inte användas för nåt annat. På en marknad kan köparen ta ut sina ökade kostnader i nästa led, på sina kunder. Vi har inga sådana möjligheter. När statliga Akademiska Hus höjer hyrorna så reagerar staten som finansiär inte alls – genom att kompensera våra ökade kostnader.

På en marknad kan företag läggas ner, flytta utomlands, säljas eller slås ihop för att skapa bättre långsiktiga förutsättningar. Vi har ett enda alternativ när statliga Akademiska Hus höjer hyrorna 20 procent på två år och staten som finansiär inte reagerar: Vi måste kapa kostnaderna. Och det gör vi, men nu får det vara nog. Rävsaxen har slagit igen. Vi sitter fast.

Vi är en del av det högskolepolitiska området. Nu behövs det en politik som förstår vad som händer och som tar ansvar för en ny modell och som, i väntan på den, kompenserar oss för de senaste årens höjda kostnader. Pengarna finns tillgängliga genom den aktieutdelning som Akademiska Hus har levererat till staten och om det inte räcker kan ägaren alltid hämta hem lite mer från deras balansräkning. Nu får det vara nog!

Inspirerande förebilder och finansieringsmodeller

Schweiz och Nederländerna lyfts ofta upp som förebilder när olika frågor inom universitetssektorn kommer på tal, till exempel när det gäller forskningsprestationer, institutionell autonomi, kvalitetssystem, finansiering eller ansvarsfull internationalisering.

Jag har haft möjlighet att besöka tekniska universitet i båda dessa länder vid ett par tillfällen under våren och i fjol.

Det är alltid svårt att jämföra situationen i olika länder. Systemen och förutsättningarna för universiteten skiljer sig åt så pass mycket att det inte går att jämföra siffermaterial rakt av. Men, detta till trots, kan man ändå reflektera över en del olikheter oss emellan.

I Schweiz äger staten fastigheterna och universiteten disponerar dessa utan att betala hyra, men får å andra sidan stå för underhåll, om- och nybyggnationer. Till skillnad från den låtsasmarknad med kraftiga övervinster för fastighetsägarna som skapats för lokalförsörjningen för svenska universitet så är systemet i Schweiz baserat på en modell där universiteten får stå för fastigheternas faktiska kostnader.

I Sverige plågas universiteten svårt av den nuvarande modellen där vi inte bara betalar kostnaderna för fastighetsförvaltningen utan också tvingas bidra till övervinster och aktieutdelningar som går tillbaka till staten.

I Nederländerna finns ett väl utvecklat samarbete mellan universiteten sinsemellan å ena sidan och mellan universiteten och staten å andra sidan som möjliggör ett gemensamt arbete för problemlösning och utveckling, till exempel i arbetet med ansvarsfull internationalisering eller genom utvecklingen av kvalitetssystemen för högre utbildning. Vi har bra samverkan mellan universiteten i Sverige också, men inte riktigt så att vi gemensamt med politiken formar lösningar för framtiden.

I Schweiz och Nederländerna har man kvar ordningen med att avklarad examen i tidigare steg i utbildningssystemet ger tillträde till högre utbildning. Det liknar det system med studentexamen som vi hade i Sverige fram till slutet av 1960-talet. Universiteten har därmed inte själva har någon kontroll över hur många studenter som kommer till de olika utbildningarna utan de måste ta emot alla som kommer  – med en kraftig utslagning under det första året som följd. I Sverige ger vårt system stora möjligheter att dimensionera och forma utbudet strategiskt och långsiktigt inom ramen för en relativt stor autonomi för universiteten. En autonomi som i jämförelse med Schweiz och Nederländerna är en stor fördel.

Men, det som ändå stannar kvar i minnet efter besöken, är den finansieringsmodell som man har. Huvuddelen av forskningen finansieras med basanslag och en mindre del med konkurrensutsatta anslag – tvärtemot den situation som vi har i Sverige – vilket gör att den akademiska personalen får en tryggare situation. Universiteten får dessutom ett samlat anslag för forskning och utbildning till skillnad från den ganska konstlade uppdelningen på två separata anslag som vi har. Dessutom är anslagsnivåerna betydligt frikostigare än vad fallet är i Sverige.

Viktigast är ändå att vi har utvecklande samarbeten och utbyten med våra vänner i både Schweiz och Nederländerna. Tillsammans kan vi bidra till att lösa framtidens problem genom såväl forskning som utbildning. Trots allt är det ju så att även om systemen ser olika ut så finner vi många möjligheter till samarbeten via gemensamt formulerade forskningsfrågor.