Författare
Inom staten finns ofta en vällovlig ambition att göra rätt. Det är skattepengar som hanteras och det är viktigt att hela tiden vara omtänksam om hur de används. För det krävs insyn och kontroll av verksamheten för att säkerställa att högt ställda ambitioner om kvalitet, resurseffektivitet, ändamålsenlighet och rättssäkerhet omsätts i praktiken. Men kan det bli för mycket av det goda?
Från tid till annan så uppmärksammas effektiviteten i tillsyns- och kontrollsystemen. Frågan som ställs är om de resurser som läggs på kontroll står i rimlig proportion till vad man får ut i form av ökad kvalitet eller ökad resurseffektivitet.
Förutom att driva den verksamhet som ska bedrivas inom varje myndighet så vill staten dessutom uppnå generella mål som gäller sådant som miljömässig hållbarhet, jämställdhet, beständig arkivhantering, nolltolerans mot kränkande särbehandling eller diskriminering, GDPR, säkerhetsskydd med mera. Allt detta är legitima mål och av en eller annan anledning nödvändiga värden att upprätthålla.
Under de senaste åren har konsekvenserna av denna lager-på-lager-styrning problematiserats, bland annat i rapporter från SUHF. Dessutom har ansvarig minister uttalat ambitioner om att minska den byråkratiska detaljstyrningen och Statskontoret har följaktligen fått ett uppdrag att se över konsekvenserna för lärosätena specifikt.
Vid sidan om de kontroll-, tillsyns- eller revisionsmekanismer som ovanstående leder till så har varje myndighet själv, även universiteten, behov av att säkerställa att organisationen fattar beslut på rätt sätt, hanterar olika frågor på ett rättssäkert sätt eller ser till att olika krav hanteras enligt gällande regelverk. Det ger upphov till riktlinjer, handläggningsordningar och andra styrande dokument som antingen förfinar de krav som ställs utifrån eller tillför nya krav som definierats lokalt.
I den SUHF-rapport som Ahlbäck Öberg och Boberg publicerade tidigare i år står det på den sista sidan följande: ”…universitets- och högskoleledningar i större utsträckning bör ta ett ansvar för att påtala den målträngsel som nuvarande styrning från statsmakternas sida innebär, och att de även bör tillse att det egna lärosätet inte överlastas med administrativa uppgifter som tränger undan kärnverksamheten.”
Det är med andra ord hög tid att göra två saker.
Dels behöver överlastningen av universiteten i form av pålagor, kontroller och krav av allehanda slag påtalas (och reduceras). När allt läggs ihop blir konsekvensen inte en mer effektiv verksamhet med högre kvalitet utan i stället en tyngre byråkrati som riskerar att minska den resursmängd som faktiskt går till kärnverksamheten. Det är fel!
Dels behöver universiteten själva se över hur styrningen utformas. Det som behöver styras ska styras på ett rimligt sätt. När saker måste göras lika så ska så ske. Men det finns också tillfällen när detaljeringsgraden i styrningen är för hög och de ordningar som beslutats lokalt blir överdrivet komplicerade och resurskrävande och snarast bidrar till en mer omfattande byråkrati och inte till högre kvalitet i verksamheten. Det är också fel!
Det är något som universiteten måste upptäcka och göra något åt. Att ta bort en regel, att minska detaljeringsgraden eller att dra ner på återrapporteringen betyder också att det finns en tillit till att verksamheten gör rätt.
Författare
En av de stora utmaningarna för universiteten i Sverige är den höga graden av extern finansiering. Idag är en bit över 60 procent av forskningsfinansieringen sådan som vinns i konkurrens efter ansökan.
Våra medarbetare arbetar hårt för att söka pengar, följa upp och avrapportera anslag till en mängd olika finansiärer med olika krav på uppföljning, olika regler för hur resurserna får användas, olika regler för OH-täckning och krav på medfinansiering. Vi är duktiga på att nå framgång i detta!
Men, en utmanande konsekvens som följer av finansieringssystemet är att det är svårt för universiteten att vara riktigt bra arbetsgivare. Även om vi med ganska stor säkerhet vet att resurser kommer till universitetet via externa finansiärer så är det svårt att i förväg veta exakt till vad vi erhåller finansiering och med vilka villkor.
Samtidigt finns det en stark förväntan på universiteten att erbjuda trygga villkor och förutsägbara karriärvägar för våra akademiska medarbetare. Den kombinationen med många ibland kortsiktiga externa medel och behov av långsiktiga goda förutsättningar för vår akademiska personal är med andra ord inte det enklaste att lösa.
KTH har under året utrett hur vi ska bygga upp vårt karriärsystem och också hur olika kategorier av akademiska anställningar utanför karriärsystemet ska beskrivas. Målet är att dels kunna ge tydliga förutsättningar för alla våra akademiska anställningar, dels att kunna ta ett långsiktigt ekonomiskt ansvar för de anställningar som vi erbjuder. Alla kan inte få allt, men alla kan få veta vad som gäller för just den kategori som man tillhör.
På universiteten finns också många tidsbegränsade anställningar i form av doktorandanställningar, post-docs och biträdande universitetslektorer. Det är allmänt vedertaget att den akademiska karriären byggs upp med sådana anställningar som så småningom övergår i tillsvidareanställningar. Men även för tidsbegränsade anställningar är det viktigt att villkoren och förutsättningarna är tydliga.
Universiteten har en stor frihet när det gäller att forma karriärsystemet om än vissa begränsningar finns i lag och förordning. I denna frihet ligger också ett stort ansvarstagande och, som sagt, den lite utmanande frågan om hur en stor andel externfinansiering ska kombineras med trygga och förutsägbara anställningsvillkor. Ett av KTH:s mål är att vår arbetsmiljö ska vara attraktiv, inkluderande och jämställd. Karriärsystemet är en viktig del för att uppnå detta.
Författare
Det har på senare tid kommit en del uppmärksammade rapporter som visar på att Europa halkar efter både USA och länder i Asien- kanske framför allt Kina i fråga om konkurrenskraft. Detta återspeglas även i den forskningsmässiga utvecklingen där särskilt investeringarna i forskning i Kina är synnerligen kraftfulla.
Men det finns samtidigt såväl möjliga som nödvändiga insatser för att vända trenden där satsningar på forskning, innovation och ny teknik kan utgöra grundbulten för en framtida ledande position för Europa.
Enligt Draghi-rapporten, som kom i september är läget för Europas konkurrenskraft prekärt.
Ökad takt i fråga om innovationer, sänkta energipriser och ett minskat beroende i en instabil omvärld är viktiga beståndsdelar i analysen. Kraftiga satsningar på innovation och ny teknik efterfrågas, liksom en reformering av EU:s forskningsprogram Horisont Europa som sträcker sig till 2027.
Bland annat föreslås att forskningsprogrammet ska fokusera på färre områden och prioritera dessa, bättre samordning av forsknings- och utvecklingsinvesteringar genom en gemensam forsknings- och innovationsunion samt förbättra finansiering av och underlätta för startups och scaleups på den europeiska marknaden.
Ytterligare ett förslag som nämns i en rapport om EU:s inre marknad som kom i våras är en femte frihet så förutom fri rörelse för varor, tjänster, kapital och personer ska det kompletteras med frihet för forskning, kunskap, innovation och utbildning över landsgränserna.
Detta är något som även betonas som en viktig väg för att stärka Europas konkurrenskraft i den rapport som tagits fram av EU-kommissionens expertgrupp för utvärdering av EU:s forskningsprogram. Sykvia Schwaag Serger, professor och vd för IVA är huvudförfattare.
I rapporten föreslås en rad åtgärder, bland annat en fördubbling av budgeten till 220 miljarder Euro över sju år i EU:s kommande forskningsprogram.
Rapportförfattarna efterlyser också bland annat en ”sammanhållen kedja” där forskning och innovationsresultat får stöd i varje steg från tidig forskning till introduktion på marknaden som gör att goda idéer snabbare kan göra nytta på marknaden. I en debattartikel skriver de ”att stärka EU:s ramprogram menar vi är den bästa investeringen i vår kontinents framtid som vi kan göra, för konkurrenskraft, för säkerhet och hållbarhet.”
På europeisk nivå är KTH en del av CESAER-nätverket som vid sitt senaste möte i Glasgow ägnade tid åt dessa frågor. Inom nätverket samlas ett 50-tal tekniska universitet från 26 länder för diskussioner om hur vår del av samhället bäst kan bidra. Även i de diskussionerna blev det uppenbart att bilden som förmedlas av bland annat Draghi delas av många länder och universitet. Det blir centralt att de europeiska programmen tar avstamp i den typen av analyser och förmår prioritera forskning och innovation.
Men hur kan KTH specifikt bidra och hur kan Sveriges utrymme och bidrag till ett starkt Europa formuleras?
Först och främst behövs en del muskler på nationell nivå för att kunna koordinera samordnade satsningar på spetsforskning och innovation inom utvalda kritiska teknikområden. Det är en förhoppning att kommande propositioner och statliga satsningar tar lärdom av de många policyrapporter som kommit på senare tid.
I stället för många små och spridda satsningar torde större sammanhållna och långsiktiga sådana vara att föredra. Det behövs en samlad användning av olika instrument, från forskarskolor och forskningsinfrastruktur till riskkapital och uppskalningsmöjligheter för ny teknik.
Som ett av Europas främsta lärosäten är vi inte bara viktiga för att genomföra en förflyttning för Sverige och Europa, vi är också en nödvändig part i samtalen om hur detta bäst genomförs.
Författare
Jag har tidigare skrivit om den orimliga modell vi idag har för vår lokalförsörjning och det faktum att anslagsmedel via övervinster och avkastningskrav hos Akademiska Hus återförs till statsbudgeten. Den omedelbara och självklara åtgärden vore att antingen införa en kostnadsbaserad hyresmodell och befria Akademiska Hus från avkastningskrav alternativt att föra tillbaka utdelade medel till högskolesektorn.
Men, man kan tänka sig andra åtgärder. När modellen infördes för 30 år sedan var det en av många reformer som under några år i början av 1990-talet genomfördes i syfte att öka marknadsstyrningen, kommersialiseringen av offentliga tjänster och avreglering. Det gjordes på en mängd olika områden.
För universitet och högskolor fick vi en strikt marknadsbaserad modell för lokalförsörjningen. Det innebär att kommersiella fastighetsbolag äger lokalerna som sedan hyrs ut till lärosätena. Marknad är bra, men ett bekymmer är att det bara är marknad i den ena änden av vår resultaträkning.
Valfritt företag på stan – till exempel ICA, Vattenfall, kemtvätten på hörnet eller Ericsson – som lever under kommersiella villkor måste hela tiden balansera sina kostnader och intäkter. Om kostnaderna skenar, till exempel på grund av kraftigt ökade lokalkostnader, så får företagsledningen bedöma om detta kan tas ut på kunderna genom ökade priser alternativt till viss del kan hanteras via lägre vinster eller ökad inre effektivitet.
I den modell som lärosätena jobbar under så skenar kostnaderna och vi tvingas minska våra kostnader och öka effektiviteten. Men, den lilla detaljen med priserna mot kund kan vi inte påverka. Staten, som tar emot övervinsterna från Akademiska Hus, har nämligen full kontroll över de priser vi kan ta ut av våra kunder i form av den prislista per student som beslutas i budgetpropositionen och de priserna ökar inte alls i samma takt som kostnaderna.
Om det nu ska vara en fri marknad så skulle man kunna tänka sig att lärosätena fick rätt att höja prislappen för att kompensera för ökade kostnader. Det skulle helt enkelt bli dyrare för köparen, i detta fall staten, att köpa utbildning av universiteten om kostnaderna ökar kraftigt.
Det är inte en orimlig modell om man nu vill ha en marknadsmodell för vår verksamhet. Problemet nu är att det är marknad i den ände där kostnaderna ökar men statlig detaljplanering i den ände där intäkterna skapas. Och trots att det är staten i båda ändarna så tycks det inte finnas en förståelse att den ena handen skapar orimliga konsekvenser som den andra handen inte kompenserar.
Vi skulle förstås behöva ha kvar kraven på ständig effektivisering men att genom effektiviseringar trolla bort konsekvenserna av nästan 20-procentiga ökningar i lokalkostnaderna på två år är inte möjligt. Vi behöver helt enkelt höja priserna också!
Författare
Regeringen presenterar en forsknings- och innovationsproposition en gång per mandatperiod och för innevarande period kommer den att presenteras i december 2024. Men redan nu har ansvariga statsråd annonserat att det kommer att bli en satsning på totalt 6,5 miljarder kronor i årlig nivåhöjning.
Det är mycket pengar, faktiskt en av de största satsningarna under de senaste decennierna. 2023 var de direkta statsanslagen 22,8 miljarder och de sammanlagda externa forskningsmedlen 29,3 miljarder (statliga, privata, nationella och internationella).
Med tanke på att forskningspolitiken inte förefallit vara prioriterad inom Tidö-samarbetet och att det finns så många områden som kräver investeringar så är det en mycket positiv nyhet att så pass stora resurser satsas på svensk forskning. Regeringen har också visat när och hur man avser fördela satsningarna. Nya medel tillförs stegvis med 1,5 miljarder kronor 2025 och helt utbyggd är det som sagt 6,5 miljarder 2028.
Av de 6,5 miljarderna så kommer knappt 4,9 miljarder kronor att gå till forskningsråden (VR, Formas, Forte) samt Vinnova, Rise och Rymdstyrelsen. Drygt 1,6 miljarder fördelas som ökade basanslag till universitet och högskolor. VR ensamt får större tillskott (drygt 2,5 miljarder) än högskolesektorn som helhet. Ett antagande är att det också innehåller särskilda medel som riktas mot stora nationella forskningsinfrastrukturer.
Det innebär att sammantaget kommer externfinansieringen för universiteten att öka. Vi har idag 62 procent externfinansiering och med rimlig framgång i förhållande till de tillkommande medlen så kommer den procentsatsen att öka framöver.
En stor andel externfinansierade medel innebär många kvalitetssäkrade medelstilldelningar men också avsevärda transaktionskostnader. Det är många bedömningar som ska göras och som alltid kan man fråga sig var den optimala balanspunkten ligger: När kostar en kvalitetssäkrad medelsfördelning på projektnivå mer än den kvalitetsvinst som denna modell för medelsfördelning ger. Jag tror vi har passerat den balanspunkten sedan lång tid tillbaka.
När nu regeringen trots detta väljer att ytterligare öka externfinansieringen på bekostnad av basanslagen så skulle jag ändå vilja se några nyheter i forskningsfinansiärernas arbetssätt:
Stora och långsiktiga finansieringspaket, kanske riktade till bredare och av forskarna definierade teman, gärna i samverkan mellan olika lärosäten eller
kraftfulla bidrag till forskarkarriärer som gör att de mest framgångsrika forskarna får längre tid att fritt bygga framgångsrika forskningsmiljöer eller
satsningar på särskilda teknikområden för långsiktig uppbyggnad av både innovativ förmåga, forskning och uppskalning. Nyckelorden är långsiktighet, långsiktighet och långsiktighet!
