Närhet gynnsamt för breddad rekrytering

En rapport från UKÄ presenterar nya siffror som rör rekrytering till högre utbildning. Den visar att en allt lägre andel unga påbörjar högre utbildning direkt efter gymnasiet. Det verkar som om det inte är skillnader i den grundläggande behörigheten som är avgörande om man påbörjar universitetsstudier. Siffrorna visar att det som vanligt är relativt stora regionala variationer, där högst andel som senast vid 24 år påbörjat universitetsstudier finns i storstäderna.

 I politiken har man sedan 1970-talet verkat för att bilda fler högskolor/universitet utanför storstadsregionerna. Det har under åren lopp visat sig att detta i sig ökar andel som läser vidare, åtminstone i närregionen. Gäller samma sak i ett storstadslän som Stockholm? KTH har i Storstockholm verksamhet på fem campus; Kista, Valhallavägen, Solna, Flemingsberg och Södertälje. Det gör att våra utbildningar är tillgängliga för många i länet som står i valet att läsa vidare.

Närheten i sig är dock inte alltid samma sak som att välja en utbildning just där. Våra stadsintegrerade campusar innebär att KTH finns i närområdena tillsammans med boenden, offentlig sektor och företag. KTH Campus på Valhallavägen är äldst och har det bredaste utbudet av utbildningar, Campus Solna är minst på utbildningssidan men där finns SciLifeLab en nationell infrastruktur för Life Science området.

Det är extra spännande att se att Södertälje, Flemingsberg och Kista är tre helt olika stadsintegrerade campusar. I Södertälje ligger vi nära flera stora internationellt framgångsrika företag inom fordon och läkemedel. I Flemingsberg finns KTH tillsammans med flera andra lärosäten (Södertörns högskola, Röda korset högskola, KI) och sjukhuset. Och slutligen i Kista, Stockholms IT-kluster, finns KTH och flera internationella företag inom IT/digitalisering samt ytterligare ett universitet (SU). Det skapar en dynamik och en mångfald och kan i sig innebära bland annat kontinuerliga möten med den framtida arbetsmarknaden.

 KTH har unika möjligheter att nå nya grupper av studenter genom att vara på annan plats än på det 101-åriga campuset på Valhallavägen. Vi ser fortfarande att det är utbildningarna på KTH Campus  som har högst söktryck.

Men jag vill gärna uppmana nuvarande och framtida studenter att fundera på både utbildning och på vilket campus man vill läsa. Utbildningarna är lika bra överallt; men det är olika sektorer som är verksamma runt de olika campusen. Det kan ge goda insikter i ett särskilt område som man kanske är extra intresserad av.

 

 

Utan studenterna stannar KTH

KTH:s omkring 13 000 studenter helårsstudenter är basen för vår verksamhet. I vårt uppdrag går utbildningen och forskningen hand i hand och såväl förstärker som förnyar varandra.

I högskolelagens står det om studenternas roll bland annat att:

Studenterna skall ha rätt att utöva inflytande över utbildningen vid högskolorna. Högskolorna skall verka för att studenterna tar en aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen.

Studenterna är i högsta grad delaktiga i att utveckla kvaliteteten. För att detta ska vara möjligt i vardagen är studenterna representerade i en rad olika beredande och beslutande organ.

Studentkåren, THS, kommer med många förslag och det är inspirerande att hela tiden ha nya ögon som ser på vår verksamhet. Att studentkårens representanter byts ut på årlig basis, kan ibland göra det lite svårjobbat eftersom vi så att säga alltid börjar om. Å andra sidan gör det att vi måste vara mer på tårna eftersom det då kommer nya idéer ofta. Och det är bra!

Jag blir alltid lika glad när en student kommer fram och pratar. Även om den personliga, enskilda kontakten med studenter är svår att hinna med i takt med att KTH växer, så uppskattar jag dessa stunder. KTH är organiserad så att varje student alltid har nära till sina lärare, programansvarig, grundutbildningsansvarig och inte minst är studievägledningen en plats dit studenten kan gå för att diskutera och få stöd i utbildningsfrågor. Ibland kan man som enskild student ha svårt att orientera sig i det stora KTH. Då är det viktigt att komma ihåg att man söker råd nära där man studerar, till exempel genom att vända sig till skolkanslierna och deras personal.

Att en del väljer att engagera sig i studentkåren och i sektionerna under den tämligen tuffa utbildningen på KTH är imponerande. Jag tror att det engagemanget betyder mycket för hur utbildningarna på KTH fortsätter att utvecklas för att ständigt hålla hög kvalitet. Det visar sig också genom att KTH:s studenter är eftertraktade på den globala arbetsmarknaden.

Perspektivet- hur det är att var student i dag, hur dagens arbetsgivare fungerar, nya idéer om utvecklingen av våra utbildningar är inte bara vitaliserande – det är vitalt för KTH:s hela utveckling som lärosäte.

Nyfikenhet och nya perspektiv

Vad är nyttan och meningen med en universitetsutbildning? Är den rent faktiskt användbar eller ser den mest bara bra ut på cv:t?

En del hävdar liksom på DN debatt förra veckan att det är först på arbetsplatsen man verkligen lär sig något och utbildning är främst en plattform att bygga vidare på.

Någon annan konstaterar att tillägnandet av kunskap är en evigt påfyllbar resurs i den livslånga kompetensutvecklingen.

En tredje hävdar tydligen i en bok av en amerikansk ekonom att en utbildning inte ökar studentens kompetens utan snarare enbart signalerar olika egenskaper förknippade med den som gått en utbildning till en framtida arbetsgivare.

En högre utbildning ger flera saker förutom rena kunskaper inom en rad ämnen. Även om det sannolikt inte är lika omvälvande i en människas liv som att lära sig gå eller läsa. Dock tror jag det finns likheter i den bemärkelsen att perspektivet blir ett annat och det går en skiljelinje mellan innan och efter du valt att plugga vidare.

Det finna många aspekter att beakta här, men jag kan för enkelhetens skull ta mig själv som exempel.

  • Den gör det möjligt att du som person får chansen att följa och utveckla din nyfikenhet. Det i sin tur gör det möjligt att se samband och sammanhang på ett nytt sätt utifrån faktisk kunskap.
  • En universitetsutbildning hjälper en att hitta nya vägar till ny och än mer fördjupad kunskap.
  • Den ger dig verktyg och stringens att kritiskt granska och analysera teorier på ett förhoppningsvis självständig sätt. Det ger också ett bra självförtroende i ifrågasättandets nödvändiga konst – användbart inte minst i tider av fake news och vilseledande utspel från olika håll och i olika kanaler.
  • För den som liksom jag inte har en lång akademisk tradition i släkten innebär en universitetsutbildning en mer jämställd position att såväl formulera sig som agera utifrån.

Kunskap är så många olika saker. Vi får ett fattigt samhälle om någon ska föreskriva precis vilka utbildningar som är nyttiga och vad som är onödigt.

Ibland går det helt enkelt inte att veta vilka genombrott som görs och av vem. En bred högre utbildning skapar många möjligheter för individ och samhälle. Utbildningens frihet är viktigt att slå vakt om för att fortsätta att kunna skapa nya värden för människor.

 

 

Vad kan man mäta mer?

För några veckor sedan kom ett resultat från en av de stora rankingarnasom visade att KTH stigit i ämnesranking. Det är bra och ytterligare ett steg på vägen för ett excellent lärosäte på den globala utbildningsarenan.

Efteråt lekte jag lite med tanken om vad man kunde mäta mer, andra värden som inte syns så tydligt i siffror och bibliometri som visar hur forskningen återspeglas i vetenskapliga publikationer. Värden som också är avgörande för ett lärosätes attraktionskraft förutom exempelvis produktion, prestation och rykte.

Områden som berättar något väsentligt för såväl forskare, lärare och studenter som funderar på att söka sig hit eller för den delen näringsliv och offentliga aktörer som söker samarbetspartner.

Skulle arbetsmiljön kunna vara en indikator att mäta och jämföra mellan lärosäten? Eller jämställdhet? I en sund arbetskultur och – miljö ingår givetvis jämställdhet.   I begreppet kvalitet ingår det ju också – som en helt avgörande aspekt. Att kompetensen hos både kvinnor och män tas tillvara för att skapa tekniska lösningar och innovationer som skapar hållbar samhällsnytta.

Vad man ska mäta är en sak, för att göra rättvisa av KTH:s styrkor liksom också så kallade förbättringsområden.

En annan diskussion som kommit upp på senare tid är hur man ska mäta. En alternativ metod som mäter forskning går under begreppet altmetri. Då söker man beräkna vilken uppmärksamhet och inflytande den fått genom att mäta inlägg, nedladdningar, delningar, gillande och så vidare i olika sociala kanaler. Synligheten och spridningen blir än viktigare parametrar.

Nya metoder som kan komplettera och utifrån andra vinklar spegla ett lärosätes kvalitéer är både spännande och lärorikt.

Att få ett högt jämförelsetal på jämställdhet och bra arbetsmiljö är sannolikt en stor konkurrensfördel för ett lärosäte. Men då måste man kunna mäta det på ett vettigt sätt.

Samhällsnytta på kort och lång sikt

Det senaste året har AI- artificiell intelligens varit hett. Ett område där KTH, som enligt Vinnovas rapport är bäst i Sverige, driver och deltar i flera stora forskningsprojekt och samarbeten.

Media skriver om det, forskarna forskar om det, statsmakterna och finansiärerna prioriterar det. En utveckling som kan ses både i Sverige och i andra länder.

I somras lyssnade jag på Max Tegmark, KTH-alumn, mottagare av KTH:s stora pris och professor i teoretisk fysik vid MIT i Boston och hans sommarprat med fokus på just AI.

Han diskuterade på ett spännande sätt om hur AI leder till övermänsklig artificiell intelligens där maskinerna kan komma att vida överglänsa mänsklig förmåga.

Tankeväckande och uppfordrande om teknikens möjligheter och hur den ska användas och styras i framtiden – i alla människors tjänst. Det är allt mer uppenbart att när nya forskningsfält som detta växer fram så måste etiska frågeställningar följa med. Många samhällsutmaningar är komplexa så ett öga på FN:s 17 hållbarhetsmål är viktiga samt att multidisciplinära ansatser är nödvändiga.

I forskningsvärlden, vilket gör den så dynamisk, är spännvidden stor. När man lätt kan få bilden att en specifik teknik eller teknikutveckling är i ett allt annat överskuggande fokus pågår vetenskaplig grundforskning inom många områden.

Den får kanske inte lika stora rubriker, men ett metodiskt sökande efter kunskap är självklart en förutsättning och en grund för framtida tekniska landvinningar.

En kunskap som kartläggs, omprövas, ifrågasätts, byggs på och utvecklas genom kräver stort mått tålamod, mod och envishet.

Många av dagens tekniska tillämpningar, som vi ser som självklarheter i vår vardag, skulle inte finnas utan grundforskningen. Några exempel är: att ha tillgång till färska livsmedel, huvudvärkstabletter, el till spisen och varför inte dataspel? Alla dessa vardagsprodukter är baserade på grundforskning som sedan blivit en tillämpning, som när den lanserades var för ett fåtal, men som nu alla har tillgång till i alla fall i stora delar av världen.

Såväl grund- som tillämpad forskning skapar samhällsnytta. En del grundforskningsrön går inte att säga att det är till omedelbar nytta. Kanske kommer tillämpningen nästa år, om tio år eller till och med om 50 år. Forskning handlar även om att prova idéer och problemställningar som inte visar sig hålla. Det är viktigt att komma ihåg; det blir inte alltid rätt från början – men utan misstag inga framsteg.

Pengar, politik och principer

I dag, den 21 augusti, är det bara 19 dagar kvar till valet och jag kan konstatera efter intensiva dagar i Almedalen i juli att inget parti tycks gå till val på högskolefrågor. Att de inte hamnar högst upp på agendan, som avgörande spörsmål att debattera och argumentera kring är inte förvånande.

Men det är synd och borde definitivt ha sin plats även om såväl ministern för högre utbildning och forskning samt bostads- och digitaliseringsministern deltog på KTH:s seminarier i somras.

Dock är det ju så att kvalitativ utbildning och forskning är avgörande för ett lands välmående och konkurrenskraft och när ord som kompetensutveckling, kompetenskifte och livslångt lärande envist surrar i luften, inte bara på seminarierna i Almedalen utan i debatten, måste de tas om hand och konkretiseras. En bra och därefter efterfrågad utbildning har stor betydelse för såväl individ som samhälle. Som rektor för ett av Europas bästa tekniska lärosäten anser jag, kanske föga förvånande att detta bör komma högt på prioriteringslistan då utbildning på olika sätt berör och handlar om oss alla och Sveriges plats och välfärd.

Att prata om att framtidens arbetsmarknad kommer att kräva andra, nya kompetenser och att man som individ måste hålla sig och sin kunskap á jour kommer att bli allt viktigare är bra. Men det har vi dividerat om länge och väl. Nu handlar det om att bygga fungerande vägar och utbildningsstrukturer och då är det viktigt att få svar på frågor som: Vem betalar, vem beslutar och vem tar ansvaret?

Dessa till synes enkla och lakoniska frågor suktar efter svar för att vi – universitet, näringsliv och statsmakter tillsammans ska kunna ge begrepp som livslångt lärande och framtidens arbetsmarknad en konkret innebörd för dem som arbetar idag och skapa förutsättningar för en bra matchning mellan kompetens och efterfrågan även i morgon.

Under hösten kommer flera viktiga utredningar att bli färdiga som anger vilken väg svensk högre utbildning ska ta. Men innan dess är det som sagt val och inriktningen kan förändras. Oavsett hur det går skulle jag vilja påtala några saker:

SULF:s rapport om urholkning av ersättningsbeloppen till högre utbildning, som kom i början av sommaren, bör vara obligatorisk läsning. Den har rubriken Systemfel i kunskapsfabriken och visar svart på vitt hur resurserna minskat avsevärt i jämförelse med hur mycket som satsades i början av 1990-talet. För exempelvis utbildning inom teknikområdet (samt naturvetenskap och farmaci) överstiger kostnaderna intäkterna med 42 procent, enligt rapporten.

Det är ohållbart och något som många med mig påtalat under årens lopp. Det handlar inte bara om att basanslagen till högre utbildning måste höjas utan också att man måste se vilken typ av utbildning det handlar om och låta skillnader får synas – teknisk utbildning med viktiga labbmiljöer och så vidare måste få kosta mer om man vill att Sverige ska ha spetskompetens inom utbildning och forskning på detta område.

Höjda basanslag är en viktig principfråga som handlar om hur befintliga resurser till högre utbildning används. Ska forskningsmedel finnas på en rad olika forskningsfinansiärer varifrån forskare söker i konkurrens? Eller ska pengarna i stället fördelas direkt till lärosätena inom ramen för en ökad basfinansiering. Forskning tyder på att höjda basanslag kan ge en kvalitetshöjning i forskning i form av ökat genomslag (https://campi.kth.se/nyheter/mer-basanslag-ger-bast-forskning-1.809969 ). Det verkar således inte som om konkurrens om forskningsresurser i sig ger de mest effektiva forskningssystemen.

Höjd basfinansiering (utbildning och forskning) diskuteras även i Styr- och resursutredningens (STRUT) utvecklade modellförslag som presenterades i början av juli. Således borde detta vara en angelägen fråga för politiken som ofta understryker universiteten och högskolornas roll för bilden av Sverige och svensk konkurrenskraft.

Nu drar höstterminen igång. I dagarna välkomnar vi nya studenter till våra civilingenjörs- och arkitektutbildningar och nya internationella studenter till masterprogrammen.

Studenterna kommer att ta del av utbildningar med hög kvalitet som leder till samhällsnytta. Därför är det av yttersta vikt att finansieringssystemet gör det möjligt att kontinuerligt upprätthålla den höga kvaliteten. Förändringstakten ökar i omvärlden och för att vi lärosäten ska kunna hålla jämna steg eller ligger steget före måste modellen för finansiering av utbildning och forskning möjliggöra det.

 

Studenter speglar sin tid

På den nordiska konferensen, som anordnats av UKÄ på uppdrag av regeringen,, diskuterades bland annat digitalisering, kvalitet och jämställdhet kopplat till högre utbildning. Studentrepresentanter från de nordiska länderna gav sin syn på vad högre utbildning behöver och brister i.

Det var inspirerande och tankeväckande och gav även ett visst mått av igenkänning för den som varit student en gång i tiden.

I dag i Sverige studerar 400 000 personer och för 40 år sedan var det kanske 10 000. Att allt fler fått tillgång till högre studier är ju självklart av godo. Men en genomgående synpunkt var att såväl resurser som status i utbildningen urholkats och att förväntningarna inte matchas med relevanta resurser eller verktyg. Det hastar att göra något åt det.

Studentpanelen målade upp en ganska dyster verklighetsbild där dagens studenter tvingas stressa igenom sina respektive utbildningar i direkt anpassning till vad arbetsmarknaden frågar efter. Bristen på resurser till såväl utbildningen i sig som till studenterna i form av minskad köpkraft för den som lever på studielån. Flera ansåg att det inte räcker långt med vackra ord som att utbildning ska vara inkluderande, hållbar och tillgänglig för alla om det inte har substans i vardagen runt om på olika campus. Några såg en risk i att kvantitet blivit viktigare än kvalitet .

Det var många spännande och tankeväckande åsikter som framfördes. Dock är det tydligt att varje generation har sina speciella utmaningar och samtidigt liknande erfarenheter.

Att som student ha ont om pengar, behöva jobba vid sidan om för att få månaden att gå ihop tycks vara tidlöst och något som varje generation känner igen sig i.

Ett högre tempo i form av att så många plattformar finns tillgängliga som erbjuder information och kunskap stressar i sig. Det är något den som liksom jag var student för 40 år sedan inte känner igen sig i. Samtidigt kommer synpunkter på att svenska studenter tar för lång tid på sig att slutföra sina högskolestudier (https://www.svensktnaringsliv.se/fragor/ett-utmanat-sverige/langliggare-pa-hogskolan-ett-vaxande-problem_713201.html). Det kan man ha många synpunkter på.

Jag får dock många rapporter från internationella kollegor att våra KTH-studenter som reser ut i världen på till exempel examensarbete är mycket uppskattade. De har nämligen betydligt mer kunskap med sig samt klarar bättre av självständigt arbete jämfört studenter som visserligen är yngre men inte hunnit samla på sig lika mycket kompetens.

Flera i panelen såg hur digitaliseringen kan förändra och redan förändrar hur lärandet ser ut och går till. Men många påtalade att det är viktigt att utveckla lärandet i den digitala lärmiljön för universiteten. Det är inte bara så enkelt att papper byts mot en mobiltelefon eller padda. Att fysiska storföreläsningar med fördel kan ersättas av online-föreläsningar verkade flera vara inne på, men däremot kan det aldrig fullt ut ersätta mötet med en lärare.

Att bolla, få uppmuntran, utmanas och fördjupa sin kunskap i ett möte med en lärare är och kommer sannolikt alltid att vara viktigt för kunskapsinhämtningen. Kanske kan vi inspireras av det engelska tutor-systemet, där den pedagogiska metoden varierar men grunden är återkommande fysiska möten. Utmaningen blir här att med 400 000 studenter i det svenska systemet krävs mer tid för lärandet och lärare. Mer pengar till utbildning helt enkelt.

Forskningen har sett en ökning i resurser under de senaste tio åren. Nu är det dags att göra samma med utbildning.

Det kräver en ökning av basanslagen, konkurrensutsatta forskningsmedel i all ära men det finansierar inte de så viktiga mötena mellan student och lärare. För dagens studenter är morgondagens forskare, dagens forskare ser till att studenterna får den för stunden mest relevanta kunskapen vilket skapar förutsättningar för en konkurrenskraftig och innovativ forskning i morgon.

Hängmattan hägrar och jag hoppas alla får en riktigt skön sommar! Sommaren är en tid för avkoppling, men för många inte minst för lärare/forskare är det också tid konferenser och planering inför nästa termin. Högskolan stänger inte för att terminen är slut!

 

 

Livslångt lärande kräver resurser och engagemang

Så här i terminens sista skälvande dagar kan det vara bra att fundera en stund på detta med lärande. Lärande pågår varje dag under hela livet i smått som stort. Som universitet är lärandet i centrum, lärandet i forskning och lärande för våra studenter. Nyttiggörandet av kunskap producerad av KTH sker genom nära dialog och samverkan. Allt som oftast är lärandet mellan KTH och samhället ömsesidigt och så måste det vara.

Under de senaste åren har det livslånga lärandet åter kommit upp som en viktig fråga i Sverige och troligen i hela världen. Den snabba samhällsutvecklingen med nya teknologiska lösningar kräver ny kunskap och kompetens. Sverige kan glädja sig åt att ha överlag en välutbildad befolkning. Dock är kunskap inte ändlig, så egentligen kan ingen av oss slå sig till ro och tänka: ”nu så nu kan jag allt som finns att veta”.

I måndags deltog jag i ett lunchseminarium anordnat av Entreprenörskapsforum och TCO på temat det livslånga lärandet (https://www.tco.se/tco-bloggar/bloggare/ann-sofi-sjoberg/slutstuderat-enighet-om-behovet-av-livslangt-larande/ ).

Universitet och högskolor (UoH) har ansvar för att ge utbildning på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. För detta har vi ett anslag till grundutbildning; vår huvuduppgift är att för dessa resurser ge grundutbildning för dem som inte har det. Det betyder att utbilda ingenjörer, sjuksköterskor, ekonomer, litteraturvetare, med flera. Detta anslag har urholkats under många år. Samtidigt har alla statliga myndigheter och även UoH ett så kallat produktivitetsavdrag, som i korthet innebär att varje år ska produktiviteten i verksamheten öka genom effektiviseras. I praktiken: studenterna ska studera fortare och forskarna producera forskning snabbare. En omöjlig ekvation.

För KTH:s del har det inneburit att den så viktiga praktiska delen, infrastrukturen, vilken är absolut nödvändig för ingenjörsprofessionen successivt har blivit allt mer ansträngande att vidmakthålla. Det är därför djupt olyckligt om regering och riksdag tror att uppdraget kan utvidgas till allt fler uppgifter för samma pengar. Så verkar man tro också vad det gäller det livslånga lärandet.

KTH tar gärna ansvar för det livslånga lärandet, vi tror att steget att bli kompetent inom till exempel allt det som handlar om digitalisering, AI med mera är kortare för redan utbildade ingenjörer. Det är inte så att det behövs en ny civilingenjörsutbildning för redan utbildade sådana. Däremot behövs påfyllning av kunskap. Vems är då ansvaret? Det kommer krävas resurser, men också engagemang och ork!

Ansvaret delas av många. Politiker som har att fatta beslut om resurser till UoH för att vi ska kunna vara en part i det livslånga lärandet. Men resurser krävs också hos arbetsgivare, resurser i form av tid och pengar till att kompetensutveckla sina medarbetare. Dessutom krävs av individen själv att hela tiden se över sin kompetens och lägga tid och kraft på att fylla på. Detta är ett komplicerat pussel som kräver att vi samarbetar.

Metoder och tekniker utvecklas hela tiden för hur lärandet kan gå till. Flexibla lösningar som ger många tillgång till och möjligheter att förkovra sig är bra, men i slutändan behövs utrymme i vardagen för individen att kunna fylla på kunskap i det livslånga lärandet. Oavsett vilka strukturer vi bygger.

Lärare som når ut

Många har haft en eller flera lärare som de aldrig glömmer. Det kan vara någon som sett ens potential, väckt ens nyfikenhet för kunskap och som öppnar dörren till en ny värld – oavsett vilken nivå det handlar om.

Därför är det djupt oroande att alltför få vill bli lärare – när behovet är så stort – inte minst inom naturvetenskapliga ämnen som lägger grunden för den som så småningom vill söka sig till KTH.

Uppgiften kommer från UKÄ:s årsrapport som på sina 222 sidor visar högskolans vardag i siffror och förändringar över tid bland annat när det gäller antalet sökande till bristyrken.

Lärarens roll är givetvis av stor betydelse även på universitetsnivå och konsten att pedagogiskt stimulera studenter till smarta stordåd och kritiskt tänkande är en kompetens att vara stolt över.

En tendens på den ofta forskartunga högskolan, vilket gäller inte minst på KTH, kan vara att forskning värderas högre än att undervisa.  Men som jag tidigare nämnt anser jag att KTH:s forskare ska vara lärare och vice versa. Mixen mellan att fördjupa sig i sin forskning och att dela med sig av sin kunskap på ett tillgängligt sätt är lärorikt och stimulerande för alla parter. Att som lärare få möta vetgirighet, ifrågasättande och utmanas att förklara komplicerade skeenden på ett nytt sätt är roligt.

Men kompetensen att undervisa behöver liksom mycket annat uppdateras löpande och hållas vid liv för att vara aktuell – inte minst med tanke på hur hela vår lärmiljö digitaliserats och plattformarna att lära ut löpande utvecklas och förändras som till exempel både kurser och seminarier som görs via nätet som mooc:ar. Det livslånga lärande gäller inte minst lärare i högskolan.

Att ständig ligga i framkanten och utveckla nya metoder för lärande bidrar till att kvalitet i utbildning håller en hög nivå. Det finns många engagerade lärare på KTH som ständigt utvecklar utbildning så att den är relevant och användbar.

Att färre examinerades förra året vid svenska lärosäten, att det fortfarande är alltför få som tar chansen att studera utomlands under sin studietid är några fenomen bland all den statistik som speglar den svenska högskolan.

Att det lönar sig med en universitetsutbildning när man ska ut på arbetsmarknaden, inte minst för civil- och högskoleingenjörer visas i reda siffror i rapporten. Samtidigt visar siffror att det tar lång tid att ta examen från en ingenjörsutbildning. Att studera på heltid och engagera sig i sina studier ökar sannolikheten att ta examen på utsatt tid. Även om det är lockande att börja arbeta före examen så är förmågan att fullfölja det man påbörjat också en färdighet som hjälper till i karriären.

Att kvinnor läser vidare i högre grad efter gymnasiet och presterar bättre än män är en annan trend – som gäller inom de flesta OECD-länderna. Bland dem som tog examen var 64 procent kvinnor och 36 procent män till exempel.

Detta manar till eftertanke för KTH:s del. Jämställdhet är som sagt en kvalitetsfråga.

Högt betyg i internationalisering

”Jag gjorde det! Jag tog min examen!” Det är alltid lika roligt så här i diplomeringstider att se de glada och med fog stolta minerna när de nyexade firas i Stockholms Stadshus. Det är också så skönt att veta att våra studenter är redo för den alltmer globaliserade arbetsmarknaden. I ett gränslöst kunskapssamhälle är internationalisering en möjlighet och ett måste för ett land som Sverige.

Det är glädjande att se att det ger goda resultat att som KTH arbeta medvetet, långsiktigt och strategiskt med internationaliseringsfrågor. Nu senast syns det i STINT:s (Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning) mätning av 28 svenska lärosätens arbete med internationalisering.  KTH, i gott sällskap med Chalmers och Handelshögskolan, fick återigen högsta betyg – det vill säga fem stjärnor i STINT:s internationaliseringsindex.

Genom att titta på forskning, studenter, forskarstuderande, utbildning, fakultet och ledarskap i skenet av internationalisering får man fram ett index. Internationella sampubliceringar, personalens internationella akademiska bakgrund är två av sex nyckelaspekter som mätts där bland andra KTH ligger i framkant.

I höst, senast 31 oktober, kommer också den av regeringen tillsatta Internationaliseringsutredningens slutbetänkande. Delbetänkandet skrev jag om här i bloggen.

Då får vi en officiell vägvisning kring hur det samlade arbetet ska se ut.

På KTH välkomnar vi ett samlat grepp och nya tankar på detta område. För att ytterligare belysa frågan, bolla ideer och aspekter arrangerar vi just ett Internationaliseringsseminarium (och ett på temat digitalisering av högre utbildning) i Almedalen i sommar under frågeställningen: ”Vågar, får och kan svenska universitet ta klivet ut i världen?

Jag hoppas att åsikter kommer att brytas, sanningar ifrågasättas och nytänkande ta täten i vår panel där många spännande och insatta personer deltar. Särskilt hoppas jag på diskussion av frågor som idag gör det svårare för svenska universitet och högskolor att vara en global aktör.

För KTH:s del är internationalisering i ständigt fokus och en av våra tre pelare som jag tidigare skrivit om.

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela” som poeten John Donne skrev.

Och jag skulle vilja hävda så här drygt 400 år senare detsamma- ingen forskare eller för den delen lärosäte eller kanske till och med nation är nog i sig själv utan en del av det hela.

Samarbeten, utbyten och kompetensväxling är avgörande för en frisk akademi som bidrar till en positiv samhällsutveckling.