Att internationalisering och samarbete över gränserna är en förutsättning för att möta de utmaningar världen står inför borde vara en självklarhet. I en debattartikel(https://www.sydsvenskan.se/2018-11-11/vi-ser-med-stor-oro-pa-den-vag-av-nationalism-och-populism-som-sveper-over-sverige-europa-och-manga-lander-i-varlden ) skrev jag och några kollegor om just detta och att forskar- och kunskapssamhället ska vara öppet och tillgängligt. Detta är inte minst viktigt i en tid då trångsynta, faktaförnekande tankegångar tenderar att ge intrycket att världen ska och bör krympa.

Sverige, som är ett litet land, har lyckats hävda sig i den globala konkurrensen genom att såväl utbilda studenter som locka duktiga forskare från hela världen. Genom ett nära samarbete mellan industrin och ingenjörsvetenskapen lyckades många svenska företag etablera sig internationellt i början av förra seklet. Men här finns betydligt mer att göra om Sverige även fortsättningsvis ska kunna ha en plats på den internationella arenan.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att internationaliseringsutredningen ”Ökad attraktionskraft för kunskapsnationen Sverige” nu är klar. Med hjälp av en rad åtgärder ska det bli lättare och mer attraktivt för såväl internationella studenter som forskare att komma till Sverige. Genom till exempel genom att etableringar i utlandet och vice versa ska den internationella rörligheten, enligt utredningens ambition, öka åt båda hållen.

Ökad omvärldsbevakning och en organisation för att öka den svenska närvaron i utlandet är några av förslagen. Detta är bra förslag om det även möjliggör en större frihet för lärosäten att ytterligare utveckla sina redan befintliga samarbeten med exempelvis utländska partneruniversitet genom universitetsfilialer.

Jag välkomnar att krav ställs på ett större fokus på högre utbildning och forskning för till exempel forsknings- och innovationskontor samt TeamSweden.

Av egen erfarenhet vet jag att svenska ambassader runt om i världen är till stor hjälp när man som lärosäte vill göra aktiviteter. Utanför dessa behövs dock än mer kunskap och kompetens om förutsättningar för svensk högre utbildning och forskning bland de grupperingar som arbetar för att göra Sverige känt. Det gynnar de svenska lärosätena.

Dessutom verkar utredningen tittat ordentligt på hur man kan underlätta processen för utländska studenter som betalar för att studera här och som lätt kunnat hamna i en snårskog av myndighetskontakter. Det är välkommet, så att uppehållstillstånd kan beviljas snabbare.

Ytterligare något som enligt utredningen ska utvecklas är fler stipendier för att göra det möjligt för studenter att finansiera studier och uppehälle med mera i Sverige. Studentinflytande och studenträttigheter som ska gälla även om man kommer som utländsk student påtalas också i utredningen. Det gör det redan idag, de hinder som finns har främst att göra med språket.

Hade dock önskat, som jag skrev när delbetänkandet kom, en tydligare och mer uttalad strategi kring vilka delar i världen vi ska satsa på. En sådan svensk internationaliseringsstrategi har dock det problemet att vi lever i en föränderlig värld. Oavsett detta är internationella samarbeten, utbyten och kompetensväxling avgörande för akademin och vitalt för en positiv samhällsutveckling.

KTH intar, jämfört med andra svenska lärosäten, en särställning i Kina tack vare de 15-20 år som vi investerat i att etablera nära samverkan med ledande universitet i landet. Det mångåriga samarbetet med in- och utresande studenter och gemensamma forskningsprojekt ger oss en bra position för vidare samarbeten i Kina.

För en dryg vecka sedan kom jag hem från en intensiv tur till Kina. Programmet innehöll besök på Shanghai Jiao Tong University i Shanghai som är ett av KTH:s  ”key partner universities” . Där höll jag även ett föredrag för cirka 200 studenter som handlade om den svenska modellen med avseende på utbildning, forskning och innovation samt besökte ett event som alumni chapter Shanghai ordnade. Därefter gick resan vidare till Hangzhou där jag dels besökte Zhejiang University, som också är en viktig partner för KTH, dels deltog i det officiella öppnandet av Kinas första privata universitet, Westlake University.

Kina liksom Sydostasien gör enorma investeringar i kunskap och därmed i universitet och högskolor. På kort tid har flera universitet i Kina stigit kraftigt på internationella rankingar. Inom områden som artificiell intelligens är Kina, tillsammans med USA, ledande i världen. Det innebär bland annat att man lockar tillbaka framgångsrika internationellt verksamma forskare och lärare. Det nyöppnade Westlake University avser att rekrytera 300 personer till fakultetstjänster under de närmaste åren. Det finns en tydlig strategi som också innebär stora satsningar på utbildningens och forskningens infrastruktur.

I en nyligen släppt rapport ( https://www.regeringen.se/artiklar/2018/10/sverige-och-kina–starkt-samverkan-for-en-hallbar-framtid/) beskrivs utvecklingen inom forskning, innovation och högre utbildning i Kina och förslag lämnas på hur Sverige kan arbeta för att stärka samarbetena med Kina. En punkt som lyfts är att Sverige behöver bygga upp en kompetens om Kina på alla nivåer och att långsiktiga relationer är viktigt. Vidare sägs att samarbetena med inriktning på hållbar utveckling och agenda 2030 borde vara i särskilt fokus. Det ger KTH en utmärkt position för de fortsatta relationerna eftersom vi har ett gott rykte genom det mångåriga samarbetet, där inte minst KTH-alumnerna är goda ambassadörer. KTH:s pelare hållbar utveckling integrerat i utbildning och forskning skapar en bra grund för den fortsatta utvecklingen tillsammans med Kina. Samarbetena bör vara öppna och ömsesidiga, och nyttan för KTH:s och Sveriges utveckling får aldrig glömmas bort.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag slås av det öppna och vänliga mottagandet under mitt besök och att de akademiska kärnvärdena tydligt finns, även om det är otroligt svårt att bedöma den politiska dimensionen. Häromdagen läste jag en artikel i University World News som dock ger en annan bild av den akademiska verkligheten.

Detta i sin tur får mig att reflektera över vikten av att svenska lärosäten i allmänhet behöver en mycket bättre kunskap om ett lands eller en regions förutsättningar och utmaningar (precis som nämns i rapporten som jag skriver om ovan), samt att vi behöver ha ett förhållningssätt för när vi bör samarbeta och när vi inte bör göra det.

Akademiska kärnvärden är värda att försvara och om KTH och Sverige kan bidra till en positiv utveckling i världen är det bra. Då och då är det dock viktigt att komma ihåg att Sverige är ett litet land i norra Europa, så vårt genomslag och vår synlighet kanske inte alltid matchar vår självbild!  Då är det väldigt viktigt med strategiska allianser som gör att vår påverkansmöjlighet får större tyngd.

Att äntligen få forska på allvar är något många längtat efter. Att få fördjupa sig i ett specifikt område och bygga gedigen kunskap och erfarenhet genom att ingå i en forskargrupp är lockande. Konkurrensen om en plats på doktorandutbildningen är hård. För den som kommit in gäller hårt arbete där jobb och fritid kan flyta ihop.

Jag kommer ihåg från mig egen tid som doktorand då jag under de åren samtidigt fick mitt första barn. Forskarstudierna och familj med fritid flöt ihop. Samtidigt var det en rolig tid, inte någon annan gång senare har jag fått samma möjlighet att fördjupa mig i ett frågeområde. Såklart ställs det krav under doktorandtiden, en del av dem formulerar man själv i en tävlan med sig själv.

Under förra året annonserades drygt 200 doktorandtjänster ut på KTH och 14 788 personer sökte. Av dem som antogs till doktorandutbildningen hade omkring en tredjedel en KTH-exa­men. Nästan hälften av de antagna hade examen från ett annat land än Sverige. Under de år man forskar finns olika former av finansiering antingen en doktorandtjänst anställd vid KTH, stipendier eller som industridoktorand där det företag doktoranden vanligtvis arbetar vid står för lönen. Det gör att gruppen som idag är 2000 totalt på KTH har olika förutsättningar.

Vägen mot avhandlingen och doktorshatten innebär hårt arbete. En undersökning som gjordes i våras av fackförbundet ST visar att det ibland kan var en utsatt position att vara doktorand.

Höga ambitioner och ett stort engagemang är självklart bra och nödvändigt för en forskare, men det kan ibland vara svårt att sätta vettiga gränser för sitt arbete.

Stress, otydliga förutsättningar för arbetet och alltför för få timmar handledning och ett mycket omfattande eget ansvar kan ibland göra det svårt att överblicka sin forskarutbildning. Därför är det så viktigt att fånga upp signaler på ett tidigt stadium.

Enligt undersökningen uppgav 30 procent av de 229 doktorandmedlemmarna som svarade på enkäten att de inte visste vad som förväntades av dem och nästan hälften att de inte hinner med sina arbetsuppgifter inom normal arbetstid.

Det är oroväckande tendenser. På KTH arbetar vi aktivt med detta.

Våra doktorander har naturligtvis rätt till en bra arbetsmiljö. En självklarhet är att huvudhandledare och biträdande handledare ägnar tillräcklig tid åt varje enskild doktorand. Samtidigt går man i lära för att bli forskare så initiativförmågan och självständighet är en nödvändighet att tillägna sig. Dock finns en osund kultur som handlar om att man inte är en tillräckligt bra forskare eller forskarstuderande om man inte ägnar dygnets alla timmar åt sitt ”kall”. Denna kultur motverkar kreativitet. Dock är det så att kreativiteten blommar om hjärnan ibland får vila.

För några veckor sedan kom ett resultat från en av de stora rankingarnasom visade att KTH stigit i ämnesranking. Det är bra och ytterligare ett steg på vägen för ett excellent lärosäte på den globala utbildningsarenan.

Efteråt lekte jag lite med tanken om vad man kunde mäta mer, andra värden som inte syns så tydligt i siffror och bibliometri som visar hur forskningen återspeglas i vetenskapliga publikationer. Värden som också är avgörande för ett lärosätes attraktionskraft förutom exempelvis produktion, prestation och rykte.

Områden som berättar något väsentligt för såväl forskare, lärare och studenter som funderar på att söka sig hit eller för den delen näringsliv och offentliga aktörer som söker samarbetspartner.

Skulle arbetsmiljön kunna vara en indikator att mäta och jämföra mellan lärosäten? Eller jämställdhet? I en sund arbetskultur och – miljö ingår givetvis jämställdhet.   I begreppet kvalitet ingår det ju också – som en helt avgörande aspekt. Att kompetensen hos både kvinnor och män tas tillvara för att skapa tekniska lösningar och innovationer som skapar hållbar samhällsnytta.

Vad man ska mäta är en sak, för att göra rättvisa av KTH:s styrkor liksom också så kallade förbättringsområden.

En annan diskussion som kommit upp på senare tid är hur man ska mäta. En alternativ metod som mäter forskning går under begreppet altmetri. Då söker man beräkna vilken uppmärksamhet och inflytande den fått genom att mäta inlägg, nedladdningar, delningar, gillande och så vidare i olika sociala kanaler. Synligheten och spridningen blir än viktigare parametrar.

Nya metoder som kan komplettera och utifrån andra vinklar spegla ett lärosätes kvalitéer är både spännande och lärorikt.

Att få ett högt jämförelsetal på jämställdhet och bra arbetsmiljö är sannolikt en stor konkurrensfördel för ett lärosäte. Men då måste man kunna mäta det på ett vettigt sätt.