Hoppa till innehåll

Fördjupade samarbeten i Afrika

På ett möte i Botswana såg jag hur universitet världen över drivs av samma kraft- att leverera lösningar för sina studenter och för framtiden. Vare sig det är på ett av KTH:s campus eller i matsalen på Botho-universitetet med inriktning på IT.

Under en intensiv vecka har jag tillsammans med tre medarbetare besökt Tanzania, Kenya och Botswana. Syftet var att fördjupa, vidga och även öka takten i samarbetena med de utvalda lärosätena.

Globala relationer är en integrerad del av ett universitet som KTH och vi har en lång tradition av samarbeten med olika länder i Afrika. Själv hade jag mellan åren 1998 och 2008 ett SIDA-stött kapacitetbyggnadsprojekt med University of Dar es Salaam. Det projektet innebar att flera masterstudenter, doktorander, postdoc och forskare besökte min forskargrupp och arbetade kortare eller längre tid. Fokus i det projektet var biofibrer från jordbruksavfall, bland annat kokosfibrer, cashew nötskal med mera, som användes för att göra material bland annat till byggprodukter. Som en följd av det finns numera flera KTH-alumner som är verksamma i Tanzania eller någon annanstans i världen.

Global Development Hub (GDH), som startade 2017, utbildar lärare från KTH och våra afrikanska partner i utmaningsdriven utbildning ( Challenge Driven Education- CDE). Det är riktiga utmaningar som ska mötas och problem som ska lösas i verkligheten – inte i teorin. GDH är en utbildnings- och innovationsverksamhet för global hållbar utveckling i nära samarbete med ett antal universitet i Afrika söder om Sahara.

En samling människor
Vid besöket på universitetet Dar es Salaam i Tanzania. (Foto: Erika Svensson Rössner)

Nu fortsätter KTH att fördjupa samarbetet, bland annat ska en innovationsdel kopplas på med hjälp av KTH Innovation. På många håll i de länder vi samverkar med behövs mer innovation som leder till nyföretagande. Afrika är framtidskontinenten och i nära framtiden kommer en majoritet av världens ungdomar finnas i Afrika.

Utbytet med den afrikanska kontinenten är extra relevant för hållbar utveckling och klimathotet samt inte minst för jämställdhet och värdegrund. Det finns ett stort intresse för KTH:s arbete med jämställdhet bland de länder som vi besökte. En delegation från Rwanda besökte i förra veckan KTH och jag har fått en förfrågan om att diskutera just jämställdhet närmare med Rwandas ambassadör i Stockholm. Tyvärr räckte tiden inte till för att besöka Rwanda denna gång.

Många människor i en matsal.
Möte i matsalen på Botho-universitetet i Botswana. (Foto: Erika Svensson Rössner)

GDH har utvecklats och nu behöver KTH ta nästa steg. Utbyten med Afrika ger KTH:s studenter och medarbetare insikter i skillnader i levnadsbetingelser och ger studenter och forskare som deltar i utbyten en bättre förståelse av omvärlden och hur design av lösningar behöver se ut i för att bidra att lösa FN:s globala hållbarhetsmål . Goda lösningar som kanske inte kommer vara exakt lika i Sverige och i Botswana.

Fatala följder av hat och hot

Har du avhållit dig från att uttala dig i egenskap av forskare? Eller undvikit att engagera dig i en viss fråga? Eller funderat över att lämna ditt forskningsområde eller akademin över huvudtaget?

Det är några av konsekvenserna för den som känner sig utsatt för hot och hat inom akademin. Med bara några knapptryckningar kan man ta heder och ära av en kollega.
Vad blir  konsekvenserna för den akademiska friheten på sikt – för att inte tala om den usla arbetsmiljö vi riskerar att få på våra lärosäten.

Frågorna och följderna kan ses i enkätrapporten Hot och hat mot forskare och lärare i akademin  som kom i somras. Det är den första i sitt slag och är en av två delrapporter och ger en bild av hur det ser ut i sektorn. Hur många och vilka kategorier som känt sig utsatta är givetvis viktigt, men det var följderna som jag fokuserade på.

Vad kan det leda till? Vad händer med forskningen om självcensur slår till, om rädsla eller att man känner sig obekväm leder till alltför stor försiktighet? Hur blir det med trovärdigheten på sikt?

Just i vår bransch där konkurrensen om såväl resurser som uppmärksamhet (vilka är tätt länkade) är hård är det extra viktigt. Tät och omfattande konkurrens om samma medel ökar risken för att man börjar klättra på, gå lös på och kanske baktala varandra. Vi verkar dessutom i en miljö där öppenhet och delning av resultat och data blir alltmer självklara, Open science.

Visst kan det vara något av en utopi, men vikten av att arbeta tillsammans på ett lärosäte i forskargrupper, i arbetsgrupper och i labbmiljöer kan inte nog understrykas. Det handlar om att kunna skilja på sak, person och hur man beter sig. Ofta när man pratar värdegrund eller etisk policy kan det ibland rendera gäspningar, som om det har föga med verkligheten att göra och bara är ord på ett papper. Jag tycker det är tvärtom. Ett universitet är en arbetsplats precis som alla andra och med det följer ett ansvar att vara delaktig i och bidra till en bra arbetsmiljö.

Kvalitet och redlighet går hand i hand

Det är bra att få en tydlighet för att främja god forskningssed – det tjänar alla på. Den relativt nya lag och den nya myndighet som hanterar detta provar sig fram. Men som alltid när principen går före människan i sökandet efter praxis på området riskerar det att få en olustig och storvulen klang. Risken finns att forskare både misstänkliggörs och/eller hamnar i kläm.

Något som debatterats mycket på sistone är just frågan om oredlighet i forskning och hur det ska bedömas.

Enligt lagen som kom 2019 är oredlighet i forskning; en allvarlig avvikelse från god forskningssed i form av fabricering, förfalskning eller plagiering som begås med uppsåt eller av grov oaktsamhet vid planering, genomförande eller rapportering av forskning. Frågor av den här typen ska sedan 2020 hanteras och bedömas av Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (Npof) som ligger under Etikprövningsmyndigheten i stället för som tidigare att universiteten skötte det själva och det fanns regionala etiknämnder.

Men det börjar, är jag tämligen övertygad om, dels i utbildningen där grunden läggs för hur man varsamt och vettigt ska hantera och presentera fakta dels är det sedan handledarens ansvar att visa vägen liksom den som leder en forskargrupp vid redovisning av resultat. Att detta traderas vidare på ett tydligt sätt från generation till generation ger ett viktigt skydd mot frestelser och genvägar och betonar vikten av både eget ansvar och att frågorna förtjänar ett stort ansvar.

Men minst lika viktigt är att ge bra förutsättningar och en arbetsmiljö som tillåter mindre tvärsäkerhet och mer ödmjukhet. När någon aspirerar på sanningen med stort S blir jag alltid lite misstänksam. Jag må vara godtrogen, men min bild efter 45 år i akademin är att det är försvinnande få som är ute i de vetenskapliga tassemarkerna. Att en forskare med berått mod fuskar tror jag inte är särskilt vanligt. Snarare kan det vara i hetsen att meritera sig, producera artiklar och jaga anslag där man torde kunna felsöka- utan att för den skull på något sätt göra avkall på eller förringa det egna ansvaret. Denna hets kan göra att den så viktiga kvalitetssäkringen av arbetet inte riktigt hinns med.

I Vetenskap och Allmänhets årliga mätningar om medborgarnas förtroende för forskningen ligger det ofta väldigt högt. Det ska vi vara rädda om genom att kvalitetssäkra forskningen och att myndigheten som är satt att granska oredlighet i forskning även gör rimliga bedömningar i när ärenden förs vidare i rättssystemet och när det inte är nödvändigt.

En rörelsefrihet värd namnet måste få kosta

Valet närmar sig med stormsteg och dagligen ser vi olika politiska krumsprång kring viktiga frågor. Det ska satsas här och där. Men hittills har jag inte hört någon nämna universiteten och högskolorna. Så här kommer min önskelista om någon behöver.

Det ska vara attraktivt att jobba inom högskolan. Lärarna är otroligt viktiga och en tillgång att satsa på- något tredje gives icke som Ceasar sa- det vill säga det är helt nödvändigt för att ha en internationellt konkurrenskraftig högskola som lockar människor med olika bakgrund och kompetens. Därför är det fortfarande- med risk för att jämföras med en papegoja- så att basanslagen måste höjas. En rörelsefrihet värd namnet måste få kosta. Nålpengar som ska ges i samband med profilområdena förslår inte alls.

Infrastrukturen måste värnas. Dels de stora internationella dels de lokala som gör det möjligt för våra studenter att lära sig hantverket.

Uppdrag som kommer från regeringshåll sträcker sig ofta bara över ett eller två år. Ett exempel bland flera är resurserna till livslångt lärande som tar slut nästa år, eller behörighetsgivande utbildning som redan tagit slut.

Liksom många utlysningar där tiden liksom anslagen är korta. Här behövs framförhållning och modet att låta forskning få ta tid för att generera kanske både omvälvande och användbara resultat.

Forskningsfinansieringen är ett kapitel i sig och inte minst den stress och press det innebär för många forskare att söka pengar och resurser näst intill hela tiden. Även finansieringssystemet i sig bör vara både mer hållbart och uthålligt.

Stimulera till ökad samverkan mellan lärosäten. I det ligger också att låta oss ha differentierade uppdrag där varje universitet eller högskola kan göra det den är bäst på vilket gagnar Sverige såväl nationellt som globalt.

Ökat självstyre är en egen punkt på listan där politikerna fortfarande emellanåt lever kvar i en medeltida föreställning om vad ett universitet är där man hellre tittar bakåt än framåt.

Listan kan givetvis göras längre– men jag stannar här. Det viktiga är att Sveriges största statliga sektor tillika garanten för svenskt välstånd, och en motor i samhällsutvecklingen får politikernas fokus. Inte bara i förbifarten, iklädda vackra formuleringar som en snabb titt i partiprogrammen ger vid handen, utan som något att verkligen värna och låta växa.

Ha en skön och vilsam sommar!

Med olika perspektiv för ögonen

På senare tid har det varit viss turbulens kring kallelseförfarande på KTH. Jag tänker inte gå in i sakfrågan utan avvaktar vad en extern utredare kommer fram till. Jag välkomnar det och har ingenting att dölja.

Jag har alltid drivit att KTH ska sträva efter att vara tillgängligt för alla oavsett kön och bakgrund. Breddad rekrytering ökar tillgången till talanger och stärker kvaliteten i KTH:s forskning, utbildning och samverkan. Detta är varken särskilt modigt eller kontroversiellt utan en bild som jag delar med de flesta skulle jag tro.

Men den senaste tiden har jag fått för mig att ifrågasättandet av mitt agerande också handlar om något annat. Jag säger inte att det är så. Men låt oss bara för ett ögonblick föreställa oss att resultaten i undersökningen Genusbaserad utsatthet inom akademin på KTH eller synen på meritering, som jag skrev om i en debattartikel och som jag nämnt tidigare i bloggen, har med saken att göra. Det är ett perspektiv. Gången kring hur en professor blir professor kan vara ett annat perspektiv att ställa in kikaren på.

Att människor kommit i kläm helt oförskyllt är olustigt och mycket allvarligt. Tonen, i många fall såväl aggressiv som attackerande, och i total avsaknad av respekt för varandra har gjort mig bedrövad och besviken. Vi pratar vitt och brett om vikten av den akademiska friheten och behovet av kritiskt tänkande. Men den senaste tiden tycks det mesta av den vetenskapliga redigheten och det akademiska ansvaret gått förlorat på sina håll. Liksom förmågan att ta fram och granska fakta har fallerat.

Om fem månader slutar jag som rektor och det var väl kanske inte så här jag tänkt mig upploppet. Det är på ett personligt plan och mindre viktigt. Rektorer kommer och går. Naturligtvis kommer jag att fundera över hur det kunde bli så här.

Det jag också tar med mig är bilden av ett internationellt och mycket framgångsrikt lärosäte, med fantastiskt duktiga forskare, lärare och administratörer. Det kan ingen rubba.