Hoppa till innehåll

Blandat lärande är det nya normala

KTH:s utbildning kommer att förändras för alltid. Med de lärdomarna vi fått från pandemi-perioden kommer blandat lärande, fysiskt och digitalt bli en självklarhet. Men de studenter som kanske tillbringat halva sin gymnasietid framför en dataskärm ska vi värna- kanske inte särskilt, men lite extra i höst.

Att välja teknik som stödjer lärande är lättare nu än tidigare, eftersom det nu finns och utvecklas digitala lösningar för detta ändamål.

Det finns flera olika rapporter som visar vilket enormt kunskapstapp den här perioden inneburit för våra gymnasieelever när elever och lärare arbetat på distans. Dels på den personliga nivån, dels rent samhällsekonomiskt. I en undersökning som refereras till i tidningen Skolvärlden kan det handla om miljardbelopp för samhället på lång sikt.

Det är bland annat därför som jag beslutade redan i slutet av maj respektive första juni om att öppna våra campus och att fler anställda skulle komma tillbaka och arbeta på plats igen.  Vi vill vara redo att möta våra nya studenter direkt vid terminsstarten. Naturligtvis mot bakgrund av de positiva prognoser kring smittspridning och vaccination som kommit från Folkhälsomyndigheten. Detta för att möta våra nya studenter på ett bra när terminen drar igång. Dessa beslut rimmar ju väl med rekommendation om att bedriva undervisning på distans togs bort från 1 juni.

Även när det gäller våra anställda kommer det framöver vara ett stort inslag av fysiskt och digitalt – där förhoppningsvis våra resvanor kommer ändras. I stället för att åka till ett kort möte i London eller Singapore – är det betydligt mer accepterat att i stället ses via skärmen. Till slentrian och okynnesresande finns ju numer vettiga, godtagbara och mer hållbara alternativ.

Nu kan vi alla se fram emot en höst som kommer innebära nya möten och nya möjligheter- något som de flesta skulle jag tro längtat innerligt efter. Det sägs att i tider av omställningar ökar kreativitet och innovationsförmåga för att hitta nya lösningar. Vi har verkligen sett det när pandemin slog till inom såväl forskning som utbildning.

Nu när vi går in i ny och mer blandad tillvaro inom många av samhällets sektorer däribland forskning, i arbetslivet och inom utbildning är det kanske dags igen. Det är viktigt för KTH är att värdera helheten; vad har fungerat bra och vad har fungerat mindre bra. Det behöver hela samhället göra så att det framtida arbetslivet blir såväl produktivt som långsiktigt hållbart där individfokus balanseras med en organisations fokus.

Ser fram emot det.

Oklara villkor för unga forskare kan sinka viktig forskning

Att forskare ska vara lärare och vice versa är viktigt både för korsbefruktningen mellan de olika kompetenserna och rörligheten liksom tydligheten på ett lärosäte.  Det gynnar inte bara studenterna utan också unga forskare på väg att bygga sin karriär.

Av rapporten  om unga forskares vardag som tagits fram av Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) och National Junior Faculty (NJF) framgår att positionen som ung forskare kan vara något av ett gungfly – osäkert och otydligt. Den enkät som gjorts med närmare 1 500 unga forskare visar att verkligheten ser väldigt olika ut i fråga om anställningsförhållande, titlar, försörjning och befattning liksom tidshorisont och varierar kraftig mellan lärosäten.

Forskningsassistent, biträdande forskare, lab manager är några varianter i den flora av befattningar, uppemot 20 olika, som kom fram i enkäten. Det är inte bara förvirrande utan riskerar bland annat att låsa fast forskare vid det lärosäte de börjat forska- eftersom man inte vad befattningen motsvaras av på andra lärosäten. En annan risk är också, enligt rapporten, att det är svårare att söka forskningsmedel om inget vet vad ens befattning innebär även om det vanligaste ska sägas var postdoktor, forskare, forskarassistent/biträdande lektor.

Att leva på stipendium eller lön bara så länge forskargruppens medel räcker skapar en osäker situation och framförhållning liksom livsplaneringen försvåras.

Att fritt kunna ansöka om forskningsmedel från någon extern forskningsfinansiär är positivt, svårigheten är att utan en långsiktig plan om vad som är nästa steg kommer förväntan om den framtida karriärutvecklingen på skam. Det ökar risken för stress och oro.

På våra lärosäten finns ett stort behov av än mer tydliga karriärvägar särskilt för gruppen unga forskare.  Samtidigt bör forskargrupper/enheter/avdelningar i högre utsträckning jobba tillsammans i stället för att var och en putsar på sitt eget cv. Det gynnar  såväl utbildning som forskning på lång sikt. Oavsett var man befinner sig i nomenklaturan gagnar det alla i en forskargrupp, genererar sannolikt mindre stress och leder till än mer framgångsrik forskning.

Osäkra anställningar och otydliga karriärvägar är något KTH arbetat mycket för att komma till rätta med, men här finns helt klart mer att göra. Främst finns det behov att tydliggöra om det finns ett nästa steg i karriärstegen efter anställning som forskare. Kanske gör det inte det.

I dagsläget finns en mångfald av uppgifter som utförs av gruppen forskare. En del är ansvariga för en infrastruktur, andra kan vara centrumföreståndare och ytterligare andra bedriver verksamhet som liknar de som är anställda på en lärartjänst (biträdande lektor, lektor och professor) har. Mindre vanligt är att en forskare arbetar på samma sätt som en adjunkt vars huvudsakliga uppgift är undervisning. Inom ramen för denna mångfald av uppgifter behöver någon slags struktur och tydlighet finnas.

Får vi inte någon ordning på detta finns risken att återväxten av lärar- och forskarkompetens är i fara.

Doktorand i gränsland?

För KTH är de forskarstuderande viktiga. De ingår i forskarteamen med uppgifter som för forskningen framåt, men de är även framtida kollegor på KTH eller någon annanstans i världen. Men vad är egentligen en doktorand? Student, forskare och anställd – alltihop eller något mittemellan?

Den 5 maj, arrangerade Sveriges Universitets- och högskoleförbund (SUHF) Universitetskanslerämbetet (UKÄ) och Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), en konferens med fokus just på forskarutbildning under rubriken Forskarutbildning i gränslandet. Den hade två teman och belyste dels hur doktoranderna mår bland annat utifrån en rapport från fackförbundet ST och SFS  som i siffror speglar deras arbetsmiljö, dels hur doktorandernas ställning och villkor ser ut.

Detta är frågor som engagerar många och konferensen hade som syfte att ge tankar och stöd i hur forskarutbildningen kan bli än mer attraktiv genom att dela goda exempel och belysa svårigheter, som till exempel  Mittuniversitetets synpunkter .

Forskarutbildningen är en del av KTH:s utbildningsuppdrag och är sedan cirka tio år tillbaka organiserad i doktorsprogram med en programansvarig. Syftet är att skapa tydliga mål för utbildningen liksom forma en kritisk massa av studenter och få en viss enhetlighet i val av kurser. Det börjar falla på plats men det finns fortfarande saker kvar att förbättra.

Att vara doktorand innebär både att ha en individuell forskningsuppgift och att ingå i en större eller mindre forskarmiljö. Som all utbildning är det naturligtvis krävande och ibland stressande. För KTH är de forskarstuderande viktiga. I det akademiska medborgarskapet ingår att träna nästa generations forskare och det är just det som forskarutbildningen gör, du utbildar dig under handledning till att bli forskare.

Doktoranden är inte i första hand en laboratorieassistent som ska bistå sin handledare att meritera sig utan en individ som självständigt löser en forskningsuppgift och som gör det under handledning. På KTH ska handledare ha gått KTH:s handledarutbildning eller någon motsvarande utbildning på annat lärosäte.

Det finns mål för forskarutbildningen på samma sätt som det finns mål för till exempel civilingenjörsexamen. När målen är uppnådda är doktoranden färdig för disputation. Ibland finns en fokusering på tiden, om det har eller inte har gått fyra år (fem med institutionstjänstgöring). Det är inte det som är det viktiga utan det är måluppfyllelsen i sig som är central.

En utmaning i forskarutbildningen på KTH handlar om finansieringen som till stor del är extern. I normalfallet erhålls finansieringen för tre år. Det betyder också att en handledare eller handledargrupp har formulerat ett forskningsprojekt inom vilket doktoranden ska arbeta.

Ibland upplevs detta som mer styrande, det vill säga graden av självständighet för doktoranden kan utmanas. På det hela taget fungerar nog detta väl. Men det är en stor skillnad mellan forskarutbildning inom teknik (liksom i naturvetenskap och medicin) och utbildningen i humaniora eller samhällsvetenskap. Inom de sistnämnda områdena finns normalt ett större utrymme för doktoranden att formulera egna frågeställningar. Men även där kan det vara relaterat till graden av externfinansiering eftersom det inte är doktoranden som söker finansieringen.

KTH arbetar med att fortsätta att utveckla doktorsprogrammen och de individuella studieplanerna (ISP) under ledning av vicerektor för utbildning. ISP bör bli mer av ett pedagogiskt stöd än en punktlista för uppföljning, det har såväl doktorand som handledare nytta av.

Oavsett hur doktoranden kategoriseras i det akademiska landskapet är den en självklar tillgång och absolut nödvändig för återväxten av kompetens och framtidens forskning.

 

 

 

 

Ny resursmodell missar målet

När regeringen just lagt fram sin forskningsproposition som röstades igenom i riksdagen 21 april gick kan jag inte låta bli att återgå till min gamla käpphäst: Höj basanslagen i stället! Det som bekymrar mig är den nya modell för fördelning av resurser till forskning som ska börja gälla om två år där strategisk profilering fäller avgörandet.

Tanken är, såvitt jag förstår, att resurserna fördelas enligt en ny modell för att stimulera forskning och utbildning på forskarnivå. Det ska driva kvaliteten så att svensk forskning ska kunna hävda sig bättre internationellt. För att få ta del av dessa pengar ska universiteten visa framfötterna genom att visa upp sina respektive profilområden och kvaliteten ska sedan bedömas av sakkunniga anlitade av de statliga forskningsråden.

Ambitionen sägs vara att bredda kvalitetsbegreppet och det kan ju låta bra. Men jag tvivlar. Det finns naturligtvis brister i den nuvarande modellen där två indikatorer mäter kvaliteteten. Bibliometri (antalet publiceringar och citeringar i vetenskapliga tidskrifter) och intäkter av externa medel har sedan 2009 varit en modell som omfördelar en del av basanslaget för forskning och utbildning på forskarnivå.

Att man verkligen mäter det man vill mäta är alltid vanskligt liksom hur resultaten fungerar vid jämförelser. Men profileringen där varje lärosäte ska ansöka om tilldelning riskerar att motverka idén. Dessutom visar det på en oförmåga att prioritera. Vill man stärka de stora internationellt konkurrenskraftiga lärosätena eller vill man stärka forskning och forskarutbildning på såväl små som stora lärosäten i hela Sverige? Det nu lagda förslaget gör varken eller.

Av det nu beslutade förslaget framgår att grunden till detta med profilområden är Styr- och resursutredningen från 2019 (SOU 2019: 6). Där diskuterades lärosätenas profilering och behovet av ökad dialog, men hur detta hänger ihop med de nu lanserade profilområdena och kommande utlysning om ansökan är oklart.  Ökad dialog är med nödvändighet inte samma sak som att lärosätena ska behöva ansöka om resurser. Däremot finns en förväntan att kunna på djupet diskutera mål och strategier för vald profilering vid ett lärosäte.

Att ersätta ett system (bibliometri och externa bidrag som indikatorer) som passivt mäter resultat med ett system där lärosätena kommer behöva lägga ned tid för att ansöka om i praktiken relativt knappa medel känns som resursslöseri. För det blir knappa resurser eftersom att alla lärosäten enligt idén ska garanteras att få minst ett profilområde.

Så då är vi där igen. Varför inte låta universiteten i högre grad bestämma själva genom att höja basanslagen i stället? Ibland kan lovvärda ambitioner skymma sikten för att det är kanske snarare är ökad styrning det handlar om. Det kan bli väl trångt i syltburken.

Vett och etikett kan leda rätt

Får jag bli bjuden på lunch i anslutning till ett möte med leverantör? Får jag ta emot en present från en student? Kan jag som forskare använda KTH:s lokaler för mitt egna företag? Den statliga värdegrunden är något jag ofta och gärna nämner. Den är viktig och hjälper en att navigera rätt när du ställs inför ett dilemma- stort som smått- oavsett vilken roll du har på KTH.

Ibland kan det verka så självklart vad man får och bör göra. Vad som är rätt respektive fel. Men många av oss har säkert varit med om gränsfallen, kantbollarna, som inte är solklara, och då kan det vara svårt att bedöma om det kan räknas som muta. Då är det alltid säkrast att tacka nej.

Som anställd på KTH – lärosäte och myndighet-  har vi olika värdesystem att förhålla oss till. Till exempel ska vi enligt högskolelagen värna vetenskapens trovärdighet och god forskningssed. Enligt regeringsformen ska vårt arbete präglas av respekt för alla människor lika värde och som sagt den statliga värdegrunden med dess sex principer; demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt för lika värde, frihet och värdighet samt effektivitet och service.

Etiken kan glömmas bort i den vardagliga stressen och ogenomtänkt agerande kan vid första anblicken te sig som en genväg. Men det kan få, särskilt om det sätts i system, allvarliga konsekvenser för en organisation. Därför måste etiska frågor ständigt, återkommande och öppet diskuteras liksom dilemman och frågeställningar ventileras i takt med nya situationer en statsanställd ställs inför i en föränderlig omvärld. Ett levande samtal  i fikarummet, i labbet och i utbildningssalen är det bästa skyddet.

Annars riskerar förtroendet för en organisation som KTH att naggas i kanten och fanan börjar dala betänkligt. I en verksamhet som bygger på meritering, likabehandling och ansvar finns inte plats för skonummeranställningar och rundade hörn. Vi har liksom andra myndigheter en rad riktlinjer, regler och policies som visar vägen kring alltifrån bisysslor till jäv och korruption.

Ett tappat förtroende för KTH, eller vilket annat lärosäte som helst, kan i förlängningen göra att tilltron till såväl myndigheter, akademin som demokratin hamnar i gungning.

De här frågorna är inte vare sig lätta eller svartvita. Sunt förnuft och medvetenhet räcker långt. Om du som sagt är osäker på om vad som är rätt eller fel i en arbetssituation rent etiskt – bolla med en kollega eller två.

Det brukar jag göra.