Författare
Inom universitetsvärlden finns en lång tradition av kollegialitet. Grunden är att det vetenskapliga samtalet och den goda argumentationen är det som bäst bidrar till att upprätthålla och utveckla kvalitet i forskning och utbildning och att kollegor både vill och förmår bidra till att en sådan miljö formas. I en sådan omgivning tar man ett gemensamt ansvar. Även om äldre kollegor förväntas vägleda yngre så är det argumentet som väger tyngre än både ålder och position.
Universiteten är också så formade att den mest ingående kunskapen om forskningens och utbildningens innehåll finns hos forskare och lärare. Det är svårt att på ett enkelt och självklart sätt hävda auktoritet över den kunskap som finns i forskargruppen om man står utanför densamma, inom ett annat ämne eller på någon plats högre upp i hierarkin på universitetet. Snarare är det ”peers”, kollegor, inom samma eller näraliggande vetenskapsområden som kan föra det fördjupade samtalet om forskningens eller utbildningens kvalitet.
Att det finns en kollegial struktur som tar tillvara de behov, tankar och synpunkter som finns på plats av dem som är närmast vardagen och verkligheten i fråga om forskning och utbildning på ett lärosäte är av stor vikt även av andra skäl. En decentraliserad styrning grundad på vetenskaplig kompetens och diskussion står stadigare vilket stärker universitetens autonomi och oberoende visavis den politiska styrningen.
Samtidigt kan det paradoxalt nog också göra ett lärosäte mer snabbfotat. Flexibiliteteten kring såväl forskning som utbildningsinriktning i relation till omvärlden, såväl nationellt som internationellt, kan öka. Detta som en konsekvens av att de som är väl insatta i forskningsläget inom ett visst ämne kan föreslå förändringar.
Kollegialitet är, förutom en central del av vetenskapens vardag, också en form för inflytande, styrning och ansvarstagande. Som styrform kan det vetenskapliga omdömet användas som grund för mer övergripande kvalitetsbedömningar inom en bredare ämnesgrupp när det till exempel handlar om beslut om kvalitetshöjande insatser, utbildningsplaner eller kravnivåer inom forskarutbildning. På samma sätt kan kollegial styrning också inkludera medverkan i övergripande diskussioner kring till exempel verksamhetsplaner oaktat var de formella besluten fattas.
Kollegialiteten ska också finnas i nära samverkan med en mer traditionell linjeorganisation där chefer har ett tydligt och ansvarsfullt mandat att arbeta med allehanda frågor kring bemanning, resursfördelning, arbetsmiljö och uppföljning. I vissa fall är det förstås en gråzon mellan vad som är en linjefråga och vad som är en fråga som bör vara föremål för kollegialt inflytande. Helt går inte denna gråzon att klara ut utan även detta är ett område där omdöme och klokskap i organisationen måste få ett spelrum.
Min övertygelse och förhoppning är att det går att bygga en organisation med ett starkt kollegium samtidigt som det också finns en stark linje. Det gagnar både utvecklingen och kvaliteten på ett lärosäte.
Författare
Äntligen! Enligt regeringens kommande budgetförslag ska regeringen höja ersättningen för studenter inom naturvetenskap och teknik. Det är inte en dag för tidigt och satsningen på ingenjörsutbildningar välkomnas varmt.
Sedan prislappsystemet infördes för 30 år sedan har NT-pengen per student på de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna släpat efter. Detta bekräftas när det gäller teknikutbildningar bland annat i en rapport från Sveriges Ingenjörer som kom i somras.
Detta står förstås i bjärt kontrast till samhällets och den globala arbetsmarknadens stora behov av just teknisk kompetens och excellens.
Enligt regeringens förslag ska ersättningen till lärosäten med dessa studenter som KTH höjas med 1,6 procent per helårsstudent 2024.
Hur det slår och var det landar exakt i kronor och ören är svårt att säkert sia om. För att få det svart på vitt är det bäst att avvakta de exakta siffrorna när budgeten presenteras i riksdagen den 20 september.
—
Ytterligare en glädjande nyhet var att KTH fick högsta betyg, fem stjärnor, för sitt arbete med internationalisering för sjunde året i rad. Med hjälp av ett internationaliseringsindex har STINT, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning, viktat 28 olika lärosätens internationella engagemang. De har tittat på alltifrån internationella sampubliceringar, studentrörlighet, internationella doktorander, utbildningsprogram på engelska, fakultetens internationella akademiska erfarenheter och ledarnas internationella akademiska erfarenheter för året 2021.
Även om internationalisering blivit alltmer av en självklarhet på KTH och mycket av vår forskning och utbildning i sin kärna är internationellt orienterade att söker KTH sig mot nya samarbeten med olika länders universitet med fokus på såväl Europa som USA och Afrika.
Författare
Att ett universitet stärks, gagnas och ska ha forskningsanknuten utbildning är en självklarhet. Våra studenter har rätt till kunskap som är up-to-date och relevant vilket endast kan garanteras om utbildningen har en nära anknytning till en vetenskaplig och forskningsbaserad miljö.
Men vad och hur forskningen blir kvalitativt starkare genom att ha utbildning och studenter nära sig är en annan fråga som oftast lämnas därhän. Är det lika självklart att forskningen ska vara utbildningsanknuten som att utbildningen ska vara forskningsanknuten? Att ha unga och ifrågasättande människor i sin närhet är aldrig en nackdel, men hur gagnar det forskningen och hur kan växelspelet mellan utbildning och forskning utvecklas så att lärare, forskare och studenter behöver varandra.
Dessa frågor var föremål för debatt på Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) förra veckan där jag deltog. Den tog sin utgångspunkt i en rapport som KVA nyligen presenterat. Rapporten handlar om hur utbildning och forskning kan gå hand i hand i högskolelandskapet i Sverige i dag- eller snarare om hur forskning och utbildning inte gör det.
Ett förslag i rapporten är att större forskningssatsningar också ska åtföljas av satsningar på att utveckla utbildningsmiljön. Det är ett intressant och nydanande förslag som skulle innebära att forskningssatsningar bör göras så att också utbildningen gynnas genom att till exempel knyta utvecklingen av masterprogram till forskningsfinansiering.
För ett forskningsintensivt universitet som KTH vore detta en positiv utveckling. Det skulle innebära att vi skulle få större möjligheter att arbeta med att skapa kompletta akademiska miljöer och också på ett bättre sätt kunna dra nytta av de fördelar som följer av utbyggnaden av framgångsrika forskningsmiljöer. Ett centralt argument för att koppla utbildning till forskningsfinansiering är att det är via utbildning som vi allra snabbast kan få genomslag för den allra senaste och mest avancerade forskningen.
Jag ser fram emot att få fortsätta denna diskussion i andra sammanhang och att få fler tillfällen att betona betydelsen av närheten mellan forskning och utbildning. Det är självfallet viktigt att i sammanhanget återigen ta upp frågan om ett samlat anslag för forskning och utbildning (så som fallet är i många andra länder, inte minst i Norden) för att också i styrsystemet betona att forskning och utbildning hänger ihop. Det är trots allt det som gör oss till ett universitet.
Författare
Universitet och högskolor är i Sverige en gemensam statlig angelägenhet. Verksamheten är skattefinansierad och staten är huvudman för de allra flesta lärosätena. Det gör att högskolesektorns utveckling ytterst grundas på politiska beslut av riksdag och regering. Därför behövs en högskolepolitik som tydligt formulerar detta ansvar och ger mål och riktning för sektorns utveckling.
Högskolepolitik skulle till exempel kunna innehålla ställningstaganden om utbildningens roll för samhällets kompetensförsörjning, demokratiska utveckling och forskningens betydelse för konkurrenskraft och samhällsutveckling. På en högskolepolitisk agenda skulle även omsorgen om lärosätenas institutionella autonomi liksom studenters, lärares och forskares frihet att söka kunskap kunna finnas med som centrala värden att värna.
Högskolepolitiken skulle därför utgå från högskolans behov av utveckling för att högskolan på bästa sätt ska kunna bidra till samhällets övergripande utveckling.
Skillnaden mellan hur det ser ut i dag och vad högskolan skulle behöva vara visar behovet av förändring inom sektorn. Kanske behöver finansieringssystemet utformas annorlunda? Kanhända reformer skulle behövas för att stärka autonomin? Eller kanske förändringar i antagningsordningen för att bättre anpassa högskolan till samhällets behov av kompetensförsörjning? Beroende på ideologi och mål kan man formulera olika reformer som grund för det idoga hantverket med utredningar och propositioner. Så som man vanligtvis driver politik helt enkelt.
Högskolan behövs för att möta utmaningar inom andra områden, till exempel för att bidra till energiomställningen, för behovet av omställning på arbetsmarknaden eller för att lösa skolans problem med likvärdighet. Det är gott och väl. Men bekymret för högskolan är att området, om än en mottagare av betydande statliga resurser, inte är ett viktigt område på egna meriter.
Mer sällan ställer någon frågan om vad högskolan självt behöver för att kunna bygga en stark verksamhet för samhällets bästa. Den viktiga frågan om högskolans egna behov för att långsiktigt kunna fungera som en avgörande kraft för samhällets alla områden har inte funnits på något politiskt förhandlingsbord under de senaste mandatperioderna.
Det spelar å andra sidan kanske inte så stor roll. Högskolan är robust!
Det finns ett ekonomiskt utrymme och det finns mängder med medarbetare som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt även om högskolepolitiken som sådan ligger i radioskugga. Banbrytande forskning sker ändå och universitet och högskolor utvecklar och förändrar utbildningar löpande för att svara upp mot studenternas och arbetsmarknadens behov.
Men ändå skaver det någonstans. Risken med att inte ha en högskolepolitik är att högskolan blir ett lätt byte när andra frågor tränger sig på. Om det exempelvis dyker upp en säkerhetspolitisk frågeställning så kan man kanske förledas till snabba och verkningslösa åtgärder i förhållande till högskolan. Eller om det saknas 180 miljoner någonstans i politiken kan man kanske enkelt ta dessa från högskolans till synes välfinansierade budget eftersom man ändå inte har någon särskilt stark reformagenda eller ett stort politiskt intresse för det området.
Det är sådant som skulle kunna hända om man går åt vilket håll som helst i det fall man, likt Alice i underlandet, inte vet vart man är på väg. Men det är alldeles säkert en tolkning som är lite överdriven.
Författare
Efter sex månader som rektor för KTH närmar sig semestern. Men först några inspirerande och förhoppningsvis tankeväckande dagar i Almedalen där alltifrån stadsbyggnad till akademisk frihet och strategiska partnerskap ska diskuteras.
Det är intressant och glädjande att se bredden på KTH:s forskning och hur den speglas i panelerna i Almedalen. Energilösningar för framtiden, hur kan distansarbete gagna regional utveckling eller vad är egentligen bildning i en värld av AI?
Det är några rubriker under vilka representanter för KTH debatterar och informerar.
I år finns möjligheten att boka en ung expert i sin panel. Idén är att fler och framförallt olika röster och perspektiv ska höras i debatten och det politiska samtalet som förs under Almedalsveckan. Tanken är synnerligen god och nästa år får vi kanske sällskap med ännu fler i paneler och seminarier som har bredare perspektiv och erfarenheter än vad det normalt brukar vara. Det kan vara en viktig insats för att på ett bättre sätt kunna ta del avmöjligheter för framtiden.
Jag har hört både en och annan spaning och spådom om att Almedalen är i avtagande och kanske lockar inte årets drygt 2000 evenemang lika många besökare, cirka 35 000, som förra året.
Men att mötas och bryta idéer kan aldrig bli överflödigt i en demokrati och för ett universitet som KTH. Almedalsveckan är på det sättet ett arrangemang som är viktigt för att spegla samtiden, diskutera framtiden och dra lärdomar från våra erfarenheter. Vi får se hur det blir i sommar,men intresset är i vart fall inledningsvis fortsatt stort för veckan i Visby.
Kanske ses vi i Visby veckan efter midsommar? Om inte så önskar jag dig i vart fall en skön och vilsam sommar!
