Samtalet som gör summan större än delarna

I dag finns ett stort antal forskargrupper, centra och nätverk där idéer, resultat, problem och lösningar bollas, knådas och diskuteras. Runt om på KTH pågår för fullt det akademiska samtalet.

Resultaten är med största sannolikhet större än om var och en satt på sin kammare och tänkte själv – det vill säga summan av helheten är större än summan av de olika delarna – det man brukar förenklat sammanfatta med att ett plus ett blir tre.

Paradoxalt nog gagnas inte alltid den enskilde forskaren av att arbeta samman i stora forskningsmiljöer. I cv:t kan det se bättre ut att rada upp meriter man är ensam om – i form av egna beviljade forskningsmedel eller publikationer där man står som huvudförfattare. Att bygga en kultur där den här cv- och anslagshetsen inte överskuggar behovet av att tänka tillsammans är av stor betydelse för en framgångsrik och fruktbar forskningsmiljö. Risken finns att ett för stort fokus på de egna meriterna göder tystnad i stället för samtal.

En akademisk miljö där tankar inte sägs högt eller där idéer inte bryts mot varandra är inte bra för varken arbetsmiljö eller arbetslust. Forskaren som ett ensamt geni har ju visat sig vara en myt och ersatts av en bild där ett lagarbete ligger bakom en stor upptäckt. Ofta ligger ju en ide idé i luften och fler har nosat på den- en del hävdar till och med att samma tankespår kan uppstå på flera ställen samtidigt i olika världsändar, så kallad synkronicitet.

Den akademiska friheten som ju handlar om att fritt välja vad man ska forska om utan inblandning utifrån och det faktum att exempelvis en professor med externa forskningsanslag bestämmer sin arbetstillvaro i stort sett själv – innebär inte per definition att det måste vara ett ensamarbete.

Kan en akademisk tystnad göra att betydande forskningsresultat går om intet? Förhoppningsvis inte, men det har visat sig att miljöer där samtalet är levande ofta är de mest framgångsrika och detta är viktigt att föra vidare i utbildningen av nästa generations forskare. Det kan, förutom att tänka högt tillsammans, handla om att dela kontakter, våga säga ifrån när man ser att någon är på väg åt fel eller hjälpa till på annat sätt.

Vi har ju inom akademin den starka traditionen av att granska kvaliteten på artiklar som ska publiceras, genom peer review, där ens arbete nagelfars av någon som är sakkunnig inom samma forskningsfält. En variant av detta sätt att reflektera, argumentera och konstruktivt kritisera kan kanske vara användbart även på ett tidigare stadium i processen?

Akademins roll i det öppna samhället

Ny vecka och ny vardag. Men ändå inte. Efter fredagens fruktansvärda händelser är jag ännu mer övertygad om akademins roll i och för det öppna samhället.

Att inte måla världen i svart och vitt utan att använda sig av det för forskningen så typiska sättet att analysera och fördjupa såväl lösningar som problem är alltid viktigt. Men än viktigare när en tragedi som den på Drottninggatan händer då enögda och livsföraktande ideologier säger sig sitta inne med den enda sanningen. Kunskap och fakta utgör ett viktigt vaccin mot den livsfarliga och förnuftsvidriga anti-intellektualismen, som ofta sjuder av just kunskapsförakt.

Att metodiskt skala av, ifrågasätta och till slut hitta fram till kunskapens solida kärna blir möjligt genom att i förstone ha flera alternativa lösningar för ögonen. Att som forskaren se saker utifrån å ena sidan och å andra sidan är viktigt eftersom problem, lösningar och verkligheten ofta är komplexa. Det är grunden i såväl utbildning och forskning där kunskapen och forskningsresultaten kan mätas, testas, verifieras, struktureras, analyseras och upprepas.

Men akademin bistår inte bara med kunskap som förmedlas till samhället och våra studenter, framtidens arkitekter och ingenjörer. Vi är också i hög grad delaktiga i att med forskningens och innovationernas hjälp hitta konkreta lösningar till exempel i fråga om säkerhet, stadsplanering och effektiv informationsteknologi.

Som motor i samhällets utveckling är en välmående akademi en garanti för att irrläror och förnuftsvidrig faktaförnekelse aldrig kommer att vinna.

Jag tror, i all enkelhet, att med kunskap och medmänsklighet kommer även morgondagens eller nästa veckas verklighet bli möjlig att hantera och bemöta.

Medeltida möten ur mode

Inget tycks kunna mäta sig med det mänskliga mötet – ansikte mot ansikte. Att utbyta tankar, idéer och erfarenheter är givetvis nödvändigt inte minst i den globala och gränslösa forskarvärlden. Den fysiska verkligheten är svår att överträffa när det gäller att kunna se hur problem, frågeställningar och lösningar ter sig i praktiken.

Dock måste vi försöka tänka annorlunda om hur ofta det är rimligt och vettigt – för att möta FN:s klimatmål och en hållbar framtid. En av de tre pelare som KTH:s verksamhet vilar på och ska genomsyras av är just hållbar utveckling.

Egentligen beter vi oss fortfarande som på medeltiden – då man reste runt till olika lärosäten för att mötas även om de mest frekventa fortskaffningsmedlen då var några andra som häst och båt. Trots att världen har förändrats på ett näst intill obegripligt sätt med hjälp av innovationer och ny teknik finns ibland en mycket mänsklig tröghet när det gäller att ta till sig nya lösningar för att ersätta det vanliga vetenskapliga mötet. Att vara där för att ”alla andra är där” kanske ibland inte har full bärighet som argument för en konferensresa med flyg. Här finns inget tydligt rätt och fel, men det viktiga är att börja reflektera över och fråga sig om det finns andra sätt att resa och mötas på. KTH kan gå i bräschen för att i möjligaste mån leva som man lär.

Forskarvärlden kan också inspireras av studenters sätt att snabbt ta till sig nya sätt och plattformar genom att se nyttan med dem till exempel i fråga om flexibilitet och individualisering.

Föreläsningen som format kom till för att studenter inte hade råd med eller tillgång till egna böcker utan samlades för att anteckna direkt när litteraturen lästes upp. Inom detta område har mycket förändrats. Genom olika typer av e-learning som mooc:ar och så kallade flipped classroom kan studenterna följa föreläsningar eller läsa hela kurser hemifrån online respektive kombinera det med att komma till lärosätet för att tenta och gå på seminarier.

Enligt UKÄ så gör idag drygt en fjärdedel av studenterna i Sverige sin utbildning via nätet. UKÄ ska ta fram kriterier, i en europeisk arbetsgrupp, för att även kunna kvalitetsgranska e-utbildningar – något som givetvis är väldigt viktigt.

För KTH:s del är e-lärandet också ett viktigt steg i internationaliseringen och för att KTH ska stå sig på den globala universitetsmarknaden. I Vision 2027 framgår att KTH:s virtuella campus ska vara i paritet med det fysiska.

Förhoppningsvis gör en allt mer utvecklad och förfinad teknik det möjligt att resa mer selektivt – utan att gå miste om det viktiga mötet.

Uppvärdera det akademiska lärarskapet

Uppdragen till universitet och högskolor är utbildning, forskning och samverkan. Nästan 400 000 studenter är inskrivna på de svenska lärosätena. Utbildning är således ett centralt uppdrag för lärosätena. Studenterna lägger tid och pengar på sin utbildning. Ibland känns det dock som om forskningsuppdraget får större uppmärksamhet än utbildning. Inte minst är meriteringssystemen till sin konstruktion så att antalet artiklar och deras genomslag uppmärksammas mer än motsvarande kriterier förknippade med lärarskapet.

I allmänhet har tenure track systemen detaljerade kriterier för att jämföra och bedöma meriterna. Tyvärr är noggrannheten inte alltid lika stor när det gäller att mäta såväl den grundläggande högskolepedagogiska behörigheten som den pedagogiska skickligheten (Högskolepedagogisk utbildning och pedagogisk meritering som grund för det akademiska lärarskapet, SUHF 2017 ).

Högskoleförordningen 2011 ändrades så att denna inte längre föreskrev att det krävdes genomgången högskolepedagogisk utbildning för att vara behörig för anställning som adjunkt och lektor. Det har inneburit att olikheter utvecklats mellan lärosätenas sätt att hantera behörighetsgivande högskolepedagogik och pedagogisk skicklighet. Kravbilden varierar mellan lärosätena och i vissa fall saknas helt krav på behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning. I många fall saknas vidare definition av vad pedagogisk skicklighet är, varför det blir svårt att sätta upp kriterier för att bedöma mot.

En god lärandemiljö innebär att ge förutsättningar för studenternas lärande. Att högre utbildning vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet sägs redan i högskoleförordningen. Det akademiska lärarskapet är en central del i att skapa goda förutsättningar för studentens lärande. Att vara forskare utan att ha genomgått en forskarutbildning är något otänkbart för alla oss som är verksamma inom högskolan. Men däremot verkar vi inte lägga lika vikt vid att lärarna är förberedda för sin lärarroll.

Behörighetsgivande högskolepedagogik tillsammans med den vetenskapliga meriteringen ger förutsättningar för det akademiska lärarskapet; det är en kvalitetsfaktor. Det är hela tiden viktigt att de personer som möter studenter i lärande har möjlighet att få kompetensutveckling i sin lärarroll samt tid att reflektera över lärandet. Det är hög tid att vi bedömer och ger erkänsla för goda lärargärningar. Inte minst viktigt är att den digitala utvecklingen har förändrat lärandet. Det ställer krav på både lärarnas digitala kompetens och förmågan att möta studenter i olika typer av lärande rum. SUHF:s rekommendation om mål för behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning är en startpunkt därefter krävs ständigt tillgång till högskolepedagogisk kompetensutveckling. Därutöver krävs erkänsla för goda insatser i utbildning på samma sätt som görs för vetenskapliga landvinningar.

 

Komplex roll kräver tydliga ramar

Forskarstudier innehåller för många ett hårt och inspirerande arbete.  KTH värnar om sina doktorander och att de ska få det mesta och bästa möjliga ut av sina studier – vilket säkerligen sker i de allra flesta fall. Men jag tror att det är viktigt att alltid vara beredd att analysera för att kunna förbättra. 

Före jul kom Doktorandspegeln som gjorts av UKÄ. Den nationella undersökningen är den tredje i raden- de två tidigare kom för 14 respektive nio år sedan. Undersökningen är intressant läsning och visar i enkätform hur Sveriges doktorander ser på sin tillvaro inom en rad olika områden.

De allra flesta, 77 procent av de 4751 doktorander, som svarade på enkäten, var väldigt nöjda med kvaliteten på kurserna. Det är givetvis bra, men inom andra områden framkom att många upplever brister. Det kan till exempel handla om att inte känna sig delaktiga på sin arbetsplats, 30 procent, eller att de inte tycker att handledningen fungerat bra. Var fjärde doktorand angav att deras forskningsresultat används utan att de angetts som författare eller upphovsmän.

En sak att titta lite närmare på är vissa lärosätes-specifika traditioner som spelat ut sin roll. Jag tror att det i många fall är ledarskapet det handlar om eller kanske snarare bristen på ledarskap – när det inte fungerar som det ska.

Tyvärr kan det ibland förekomma en gammaldags och urmodig kultur där doktoranden snarare ses som en labbassistent eller kanske lärling som ska imitera professorn, än som en självständigt tänkande resurs. Som handledare har man inte bara ett arbetsmiljöansvar utan är även pedagogisk ledare.

I det akademiska ledarskapet ingår, som jag ser det, att skapa bra och tydliga ramar för doktoranden.

Det kan gälla allt ifrån rutiner, processer och systematiska möten till att öppna för inflytande i arbetslaget där egna initiativ från doktoranden är en självklar ingrediens. Samtidigt är det viktigt att doktoranden förstår rollen som medarbetare. Allt mer diskuteras medarbetarskap. Det handlar om vilket ansvar man har som medarbetare. Även som doktorand är man medarbetare. Det gäller det fall som doktoranden är anställd då det ställs krav på doktoranden att ha förståelse för att man som doktorand både är student men inte minst medarbetare. Det senare innebär att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Denna blandning av att som doktorand både vara student och anställd är komplex.

Det dock viktig att bryta mästare-gesäll-tänkandet eftersom den typen av struktur riskerar att återfödas. Många gånger traderas mindre bra kulturer den vägen. Doktoranden blir kanske så småningom i sin tur handledare och bär med sig en i värsta fall såväl diffus som föråldrad bild av hur samarbetet kan se ut.

Kvaliteten på forskarutbildningen är inte bara viktig för doktoranderna själva och deras framtid. Även för kunskaps- och samhällsutvecklingen är det avgörande. Här är ledarskap och medarbetarskap viktiga för att skapa goda arbetsmiljöer.

Alumner – inspirerande förebilder

Genom årens lopp har många studenter tagit sin grund- eller forskarexamen vid KTH. Det är studenter som nu är verksamma i offentlig och privat tjänst över hela världen.

KTH har skrivit överenskommelser med 13 så kallade alumni chapters  lokaliserade i till exempel. Tyskland, Spanien, Schweiz, Thailand, Indonesien, USA och Kina. Dessa föreningar speglar det internationella KTH. En alumnförening bildas och en överenskommelse skrivs mellan KTH och föreningen om en viss verksamhet per år såsom seminarium, studiebesök eller annan social verksamhet.

För KTH:s del syftar alumnverksamheten till att utveckla och vårda relationerna med våra forna studenter. Alumner betyder mycket för verksamheten; de verkar som förebilder och inspiration för nuvarande studenter, men de är också våra vänner som kan ge oss nya tankar om utbildning, forskning och samverkan.  Alumner bidrar också till den globala bilden av KTH vilket är gynnsamt för såväl inresande som utresande studenter och ger också möjlighet till nya intressanta forskningssamarbeten.

När KTH:are är verksamma i världen ökar synligheten vilket i sin tur kan påverka sådant som ranking.

En ny alumnförening bildades den 9 mars så nu finns KTH UK Alumni Chapter. Jag hade förmånen att vara med vid detta tillfälle. Drygt 500 KTH:are verkar i London med omnejd. Minst två gånger om året ska seminarier hållas där forskare från KTH berättar om aktuell forskning.   I övrigt tänker sig föreningen ytterligare möten som till exempel studiebesök vid intressanta företag och organisationer.

Det är glädjande att se vilken enorm spridning det är på yrkesval efter studier på KTH. Jag träffade några som precis påbörjat sin doktorandutbildning, riskkapitalister samt även någon som numera är konstnär. Alumner spridda över världen utgör en stor möjlighet för nuvarande studenter som via dem kan komma i kontakt med givande internationella projekt och examensarbeten.

Men det är också en möjlighet för KTH-forskare att träffa alumni chapters och berätta om sin forskning.  Jag märkte att det finns ett stort sug efter att veta vad som händer på KTH och inte minst efter att få ta del av all spännande forskning. Så ta gärna kontakt med KTH Alumni eller ansvarig för alumni chapter när du reser i de länder där de finns.

Dags att ta nästa steg

Ibland har jag fått frågan om hur det kommer sig att de tre grundpelarna jämställdhet, hållbar utveckling och internationalisering är i sådant fokus. Borde det inte vara utbildning, forskning och teknikutveckling i framkant? Självklart är det så – de sistnämnda är ju KTH:s uppdrag. Men min vision är att de tre pelarna ska vara vägledande aspekter för uppdraget och genomsyra KTH:s verksamhet och utveckling som varandes ett tekniskt universitet i världsklass.

Apropå jämställdheten. Att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar och möjligheter att välja, göra karriär och ta aktiv del av verksamheten – inte minst inom den tekniska sfären är för de allra flesta en självklarhet. Och ändå är det inte verklighet – ännu.

Vi har arbetat på olika sätt och genom olika satsningar för att minska obalansen under många år. Det har gett resultat, men det, och det är avgörande, gör inte frågan mindre aktuell eller viktig i dag. Snarare tvärtom- det är hög tid att ta ytterligare steg.

Det är en fråga om kvalitet. Kvalitet är att både kvinnors som mäns kunskap och kompetens samt perspektiv på teknik och ingenjörskonst tas till vara. Teknik är det område, enligt min mening, som har en avgörande betydelse för mänskligheten och en hållbar framtid. Tekniska landvinningar och innovationer möjliggör att det finns en god värld att leva i.

En ingenjörsutbildning är bred och innehåller så många möjligheter att följa sina specialintressen. Det är ett i högsta grad kreativt område som kvinnor av olika anledningar ibland väljer bort. Det är ett stort slöseri. Det KTH ska göra är att se till att förutsättningarna är lika för kvinnor och män när det gäller tillgång till olika val, karriär och att kunna följa sina framtidsdrömmar.

En titt i KTH:s årsredovisning är glädjande, till exempel har antalet kvinnliga sökande ökat något även om det fortfarande råder en obalans inom vissa utbildningsprogram.

Av 2 606 nybörjare på civilingenjörs-, arkitekt- och högskoleingenjörsutbildningarna var 34 procent kvinnor och 66 procent män.

Bläddrar man vidare ser man också att av 285 professorer är 15 procent kvinnor och 85 procent män.

Att skevheten ökar ju högre upp i hierarkin du kommer är inte heller något nytt, och olika insatser görs för att bredda den vägen till exempel genom har en medveten strategi gett resultat när det gäller anställningar inom fakulteten.

Av dem som är verksamma Inom området som på engelska kallas STEM, science, technology, engineering, and mathematics är endast 24 procent kvinnor.  Denna skevhet slår mot samhällets mångfacetterade utveckling och mot de unga tjejer som väljer bort området trots höga betyg. I den virala kampanjen what would you say 15 https://www.kth.se/en/wwys15 är tanken att skicka en hälsning till sitt 15-åriga jag. Jag skulle nog säga något i stil med: Ta chansen och våga mer!

Vad skulle du säga?

 

 

Gemensam grund för god forskningssed

En gemensam uppförandekod för hela forskningssamfundet är ett av förslagen i Oredlighetsutredningen (länk)som lämnades över till regeringen förra veckan. Det är en mycket god idé som länge efterfrågats och diskuterats. En gemensam värdegrund är en bra början för fler och omfattande samtal inom den akademiska världen kring vad som är god forskningssed, hur den kan se ut och hur enskilda forskare och forskargrupper ska förhålla sig till den i sin vardag.

Vetenskapsrådets rapport från 2011 ”God forskningssed” är det närmaste man kommer något som liknar en kodex av det här slaget. På www.codex.vr.se finns en lång lista över koder, lagar, föreskrifter, regler och riktlinjer inom detta område. Att skapa en samsyn kring vad som är god forskningssed är av största vikt och som jag ser det en viktig hörnsten i det akademiska ansvaret, som jag skrivit om tidigare.

Tydlighet kring vad som gäller i fråga om ansvar, utöver de konkreta förslagen om en ny fristående myndighet som ska såväl hantera som fatta beslut kring oredlighetsärenden, kommer att gagna Sverige som forskningsnation.

En annan viktig aspekt är kopplingen mellan god forskningssed och arbetsmiljö och vad som kan tänkas skapa en grogrund för oredlighet. Det är något vi på lärosäten måste arbeta med och medvetandegöra. Traditioner och kultur förs ju vidare mellan generationer av forskare där äldre ofta är förebilder för de yngre.

Huggsexa om finansiering som kan leda till hård konkurrens och publiceringshets vilket kan skapa en fartblindhet som kan leda bort från både lagkänsla och fruktbara samarbeten är en orsak som nämns.

Men för att kunna ringa in orsakerna bakom oredlighet ytterligare föreslår utredningen att området i sig bör forskas om – vilket också låter vettigt. Här måste vi öka kunskapen och lyfta fram frågorna i ljuset eftersom det berör och förhoppningsvis engagerar människor på alla nivåer på ett lärosäte. Men det handlar också om det förtroende forskningen har i allmänhetens ögon. En ökad tydlighet kan underlätta en ökad synlighet för forskningen i samhället – i en tid då anklagelser om att saker ”mörkas” blir att vanligare.

Att som Oredlighetsutredningen föreslår låta en egen myndighet hantera oredlighetsfrågor i stället för universiteten själva ska göra det låter som en bra lösning. Fördelarna är flera – gedigen kompetens och aktuell forskning kan samlas här och bedömningarna kan bli mer rättssäkra genom att man undviker risken för jäv kollegor emellan.

Att ha en tydlig definition av begreppet oredlighet i forskning och en gemensam uppförandekod skulle vara en mycket bra grund att bygga vidare på.

Innovationer och infrastruktur hör ihop

Under senare år har det talats mycket om behovet av ökad innovation i Sverige såväl tjänste- som produktinnovationer. Sverige är en stark industrination där mycket av värdet ligger i just innovationer eller nyttigheter sprungna ur forskning.

Regeringens nationella innovationsråd bildades 2015 med uppgift att utveckla Sverige som innovationsnation och därigenom öka landets innovationskraft. Sverige är globalt sett ett utmärkt innovationsland med en 2:a plats efter Sydkorea och 1:a plats i Europa. Satsning på excellent akademisk forskning sägs vara en orsak, samt att individens idéer ges möjlighet att utvecklas vilket skapar en stark egen drivkraft. Trots det pekar många på att innovationstakten saktar ned.

I veckan intog jag min plats i statsminister Stefan Löfvéns innovationsråd och det första mötet blev både en orientering om hur och vilka diskussioner som pågår i rådet, men också en upplevelse av att många tittar på akademin som en motor för att skapa fler innovationer i Sverige. För KTH är samverkan en naturlig del av det vi alltid gjort.

Samtidigt måste akademin värna om det som är vår roll, nämligen forskning såväl grund- som tillämpad sådan. Samverkan eller samproduktion av forskning innebär att varje part måste definiera vad man vill få ut av projektet. Det betyder att näringslivet måste se sin roll; att bara hålla koll på forskningsfronten är ingen bra utgångspunkt. Lika lite som att forskarna ska gå in i utvecklingsdelen av ett samverkansprojekt.

Måndagens möte hade fyra delar:

  • Testbädd Sverige
  • Hur kan myndigheter bidra genom att tänka nytt?
  • Innovationskraft i hela landet
  • Insatser för att utveckla forskningssystemet

Alla delar är intressanta för KTH. Den sista punkten kopplar starkt till den forskningspolitiska propositionen ”Kunskap i samverkan-för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”. Innovationskraft i hela Sverige hade som utgångspunkt för diskussionen innovation och utveckling av små och medelstora företag i hela Sverige. Den sista punkten var av naturliga skäl mycket kopplad till förväntningar på akademin.

Ibland har jag svårt att se hur akademin i allmänhet och KTH i synnerhet ska klara bredden av uppgifter, givet att resurserna är ungefärligen lika stora. Anslagen till utbildning har urholkats sedan 1993, mer utbildning görs för samma pengar . Resurserna till forskning har förvisso ökat, men samtidigt kommer signaler att lärosätena i högre utsträckning än tidigare ska finansiera forskningsinfrastrukturen såväl den gemensamma nationella som den interna. Det betyder förstås att en del av anslagen går till att finansiera infrastruktur.

Det går heller inte att avstå från – modern forskningsinfrastruktur är givetvis en förutsättning för excellent forskning.

Om alla lärosäten ska ha samma uppgift och krav på att bidra till nyttiggörande måste förutsättningarna finnas. Redan i dag kämpar lärare/forskare med att förena lärararollen med att vara  internationellt framstående forskare. På samma gång ska framsteg i forskning omsättas till nyttiggörande på olika sätt.

Ett globalt attraktivt och starkt KTH behöver fler högciterade vetenskapliga artiklar samtidigt som KTH samverkar nära och bidrar till tjänste- och produktinnovationer nationellt och internationellt.

Kommer KTH och den akademiska personalen att klara detta med nuvarande resurstilldelning?

När forskningen öppnar nya vägar

Ibland, det händer inte alldeles ofta, får man nya och omvälvande insikter. Där fakta, forskning och gedigen kunskap i förening gör att ens uppfattning om världen aldrig blir densamma mer.

Det är fantastiskt och gäller ju såväl stora som små sammanhang. Vare sig man står i labbet själv och drabbas av vetskap eller i ett större sammanhang där ett forskarlag till slut hittar rätt. Jag tror att många, inte minst inom den akademiska världen, kan känna igen tillståndet där det som var en klarhet med tiden blev en självklarhet.

Besitter någon dessutom förmågan att nå ut och berätta om sin banbrytande forskning eller nya kunskap kan det bli en kollektiv och revolutionerande aha-upplevelse.

Under de senaste veckorna har två enastående pedagoger och berättare, om man får kalla dem så, professor Hans Rosling och fotografen Lennart Nilsson gått ur tiden. De har båda inom sina olika gebit vänt upp och ner på föreställningar och upptäckt nya samband. Hans Rosling i synen på global hälsa och Lennart Nilsson på livets uppkomst.

Att de båda fått KTH:s stora pris känns en sådan här dag, när faktaförnekare tycks stå i kö och till och med vetenskapliga fakta kan misstänkliggöras, mycket bra.

I statuerna för det årliga priset som delats ut, med några undantag, varje år sedan 1945 står det bland annat att det ska gå till en person som ”genom epokgörande upptäckter och skapande av nya värden…” .

Listan med mottagare av priset speglar också delvis Sveriges industriella, tekniska och medicintekniska utveckling under samma period.

Att som Hans Rosling kunna entusiasmera och trollbinda en publik, som vi blivit påminda om den senaste veckan, är kanske inte så många förunnat. Där var han unik.

Han visade hur forskning och fakta kan göras begripliga och hur det är möjligt att nå ut med forskning till en mångfacetterad publik. Att lekfullhet och humor inte på något sätt måste stå i motsats till tung faktakunskap är inspirerande.

En ökad synlighet för den forskning som bedrivs på KTH är inte bara en del av vårt uppdrag – det kan bokstavligen förändra världen.