Hoppa till innehåll

Autonomi med förhinder?

Dags för min sista blogg som KTH:s rektor. Det är både vemodigt och skönt.

Jag har haft en del återkommande teman under dessa sex år- ett är just att vi är vår forskning, utbildning och samverkan- men vi är också våra skattebetalares. Vi har en stor frihet inom vissa ramar att driva ett lärosäte efter eget huvud, men ibland begränsas rörelsefriheten av för lite höjda basanslag- en inte helt ovanlig käpphäst så även min.

Dessa två ben som ett universitet som KTH står på kan ibland lägga krokben för varandra och verksamheten. Balansen kan bli lidande. Inte minst eftersom ett universitet lyder under lagar och förordningar som, om än med uppdateringar, tillkommit för många år sedan. Därutöver finns förarbeten att tillgå.

Samhället förändras dock betydligt snabbare liksom lärosätena och dess förutsättningar till exempel i fråga om internationell konkurrens, forskningsspets och livslångt lärande heller- där flexibilitet och snabbhet kan vara avgörande ingredienser för att säkra sin plats i den globala konkurrensen.

Tröghet i ett system kan vara av stort värde som säkerhetsmarginal vid risk för stora, samhällsomstörtande händelser givetvis- men knappast när universiteten vill testa var gränserna går inom ramen för sitt uppdrag. Som lärosäten uppmanas vi att tolka förordningar för att skapa relevanta förutsättningar att driva utbildning och forskning med hög kvalitet. En viktig förutsättning för ett konkurrenskraftigt lärosäte är att vara en attraktiv arbetsgivare med en kultur av ömsesidig respekt och inkludering.

Det finns stora mått av konservatism inom akademin och inte blir det bättre när eventuella tolkningar renderar bakläxa och smisk på fingrarna med hänvisning till att tolkningen är fel ur den ena eller andra aspekten. Jag önskar fler dialoger om tolkningar och eventuella behov av att förändra och utveckla såväl högskolelagen som högskoleförordningen. Det gynnar autonomin och kvaliteten i högre utbildning och forskning.

Vi som är i ledning för ett universitet måste våga att titta mer framåt än bakåt när det gäller hur universiteten bäst ska kunna fortsätta att vara konkurrenskraftiga. Det som var ändamålsenligt bakåt i tiden kan snarare bli ett hinder för att ta tillvara framtidens möjligheter och göra universiteten än mer i takt med tiden.  Modet handlar om att våga släppa det som är föråldrat och skapa nya förutsättningar att utveckla arbetsmiljö för utbildning och forskning. Modet är också att prioritera vilka delar som är bra att bevara.

Att ha ett öppet universitet, tillgängligt för alla, oavsett kön och bakgrund, men med rätt kompetens är avgörande för att kunna både bjuda upp och bjuda in såväl inhemska som internationella talanger. Om inte rörelsefriheten är i paritet med mandatet kan det bli en autonomi med förhinder.

Tack för mig och stort tack till alla studenter, lärare, forskare, administratörer, samarbetspartner som jag mött under de gångna sex åren.