Författare
Häromveckan deltog jag i en debatt som svensk forsknings relevans och globala konkurrenskraft. Och fick frågan om hur vi kunde vässa oss så att den spetsforskning vi har får än mer udd och kanske även bredd. Genom att inte ge universiteten större frihet och därtill hörande ansvar är risken stor att vi får se än mer av opportunism-forskning. Det oroar mig.
Utlysningarna blir som lockrop som alla tvingas lystra till och risken finns att våra forskare måste konkurrera med varandra eftersom många måste springa på samma boll i jakten på resurser. Att dessutom försöka forma sin forskning eller i alla fall ansökan därefter är inte heller helt enkelt. Att pressa in densamme bollen i en liten fyrkant är svårt. Om man inte släpper ut luften förstås. Att anpassa forskningen efter utlysningen kan nagga den fria tanken i kanten och riskerar att man upprepar forskning av samma slag fastän det redan finns ett antal resultat att går vidare på. Det oroar mig.
Konsekvenserna av den eviga jakten på pengar, är inte bara att det är oerhört stressande för professorerna och forskningsledarna, utan gör att universiteten riskerar att bli en slags fabriker för forskningsproduktion där den ofta treåriga cykeln för anslag avgör tempo, tanke och taktik. Efter ett och ett halvt till två år är det dags att hålla ena ögat på plånboken och nya utlysningar och det andra så gott det går på forskningen. Det är riktigt oroande.
Jag tror att om en forskare inte får lugn och ro att tänka och av resursskäl inte vågar ta sig an något nytt blir det ingen eller sällan någon spets. Det är essentiell forskning som kan betyda oerhört mycket för utvecklingen om 20 år. Det oroar mig.
Internationella toppforskare kan bli svårare att behålla då de blir tämligen överraskade av det svenska system och lägger pannan i veck: Ska jag verkligen jaga pengar till min egen lön också?
Obalans mellan forskningsanslag och konkurrensutsatt forskningsfinansiering kan vara ett annat orosmoment. Företagen står för omkring 70 procent av all forskning och utveckling i Sverige. Universitet och lärosäten står för drygt 23 procent. Att den svenska modellen för forskningsfinansiering har en del övrigt att önska är inget nytt och givetvis är inget system perfekt. Men det hjälper inte.
I jämförelse med andra länder sett till andel av BNP som går till forskning och utveckling var den svenska siffran drygt tre procent 2019. Andra länder i Europa börjar komma ikapp och flera länder i Asien kan när som springa förbi. Det borde oroa politikerna.
Författare
Med förvåning och viss uppgivenheten läser jag en rapport som återigen visar löneskillnader mellan manliga och kvinnliga ingenjörer. Men sedan blir jag snarare arg. Det är inte okej någonstans att det ser ut så här i Sverige anno 2021.
KTH arbetar, sedan många år, med att systematiskt intressera både kvinnor och män för ingenjörsutbildningarna och ytterst för ingenjörsrollen. För att välja utbildning så är det förstås utbildningens innehåll och genomförande som är intressant för en blivande student. Men främst ligger nog trots allt möjligheterna efter examen. Och med rätta funderar man som blivande student över lön och löneutveckling.
Redan när våra studenter lämnar KTH för att ge sig ut på arbetsmarknaden börjas det. En nyutexaminerad man värderas enligt en undersökning från Sveriges Ingenjörer högre redan från första arbetsdagen och snittar på en startlön som ligger 1100 kronor över hans kvinnliga kurskamrat. Visst är det obegripligt? Att hon dessutom kanske har bättre betyg än han gör det ännu märkligare.
Längre fram i karriären ökar skillnaderna vilket delvis kan förklaras med att kvinnliga ingenjörer oftare arbetar inom offentlig sektor och männen i privat som har ett högre löneläge allt som oftast. Medellönen för en manlig civilingenjör 2019 var i genomsnitt drygt 54 300 kronor per månad medan hans kvinnliga kollega tjänade cirka 48 900 kronor.
Det vill säga att kvinnors löner är 90 procent i snitt av männens. Det ska dock sägas att i jämförelse med en motsvarande undersökning för 2013 har gapet krympt då var den kvinnliga ingenjörens lön 86,8 procent av mannens.En annan förklaring till skillnaden är att männen oftare hamnar på högre befattningar och därmed får högre lön.
Skevheten blir rent alarmerande när man tittar på kategorier av ingenjörer där löneskillnaderna är extra stora – inom energi och elektro. Enligt rapporten ligger medellönen här på för kvinnor på 49 700 kronor och 57 900 kronor för män. Det underlättar inte rekryteringen till just de program som verkligen behöver talanger från alla håll där kvinnorna är i markant minoritet bland studenterna. Om man som kvinna redan innan tvekar inför sitt programval attraherar ju inte en skev lönefördelning i ett framtida arbetsliv.
Föreställningen om att den som är bra på att kräva en högre lön skulle vara mer kompetent är vansklig. Men någon sådan garanterad korrelation har i alla fall jag inte sett i mitt arbete som chef för ett universitet.
Jag skulle nog vilja säga att det åligger varje arbetsgivare att motverka detta. En utveckling som baseras på kön är inte bara bakvänd och gammalmodig – den förlorar vi alla på. I jakten på och behovet av olika talanger och perspektiv i relation till såväl den tekniska som samhällsutvecklingen i stort.
Författare
Är det ett kall eller en livsstil att vara lärare på universitetet? Enligt en färsk rapport från Sveriges universitetslärare och forskare, SULF, kan det framstå som det. Alltför många jobbar alltför mycket mer än det är tänkt.
Rapporten Nu får det vara nog bygger på en enkät som skickades ut till medlemmarna i våras om hur mycket man arbetat under 2020.
Även om pandemin och omställningen den medförde innebar en ökad arbetsbörda för de flesta lärare är tendensen känd sedan länge. De som undervisar på universitet och högskola slits mellan viljan att ge studenterna bästa möjliga undervisning och utbildning och att få tiden att räcka till.
Frågan om hur man skapar en balans mellan detta stora engagemang och den övriga tillvaron är en arbetsmiljöfråga som har diskuterats i olika omgångar och fortfarande har vi inte kommit tillrätta med det.
Undersökningen, med en svarsfrekvens på knappt 23 procent, besvarades av drygt 4000 medlemmar. Mer än hälften av dessa jobbade mer än sin ordinarie arbetstid – framför allt bland professorer, lektorer och adjunkter.
Det är ju för bedrövligt. Och var ligger ansvaret? Jag skulle säga självklart hos chefen, men också hos individen. Att bli varse och uppmärksamma en kultur som inte alltid är sund- och uppmuntra medarbetare att gå hem i tid- vilket givetvis inte lät sig göras under pandemin då arbetet i många fall skedde online.
Kanske är det dags att en gång för alla göra upp med myten att enda vägen, inte minst inom akademin, att nå framgång är att jobba jämt.
Risken är annars stor att vi på sikt tappar duktiga människor som slits ut och väljer att lämna.
Författare
Regeringens förslag till budget för 2022 innehåller inga stora reformer utan andas snarare uppehållande verksamhet när det gäller universitet och högskolor. Dock finns några saker att glädjas åt ur KTH:s perspektiv.
De höjda basanslagen, som fanns med i vårändringsbudgeten som röstades igenom i riksdagen före sommaren är en sådan sak. De 31 miljoner kronorna ligger nu som en permanent ökning för de kommande tre åren.
Med risk för upprepning vill jag dock med en idog envishet hävda att det är långt ifrån tillräckligt för att Sverige och dess lärosäten ska stå sig i den globala konkurrensen på lång sikt. Den blygsamma höjningen ger knappast utrymme att klara av såväl nydanande forskning som ökad trygghet för forskare och samtidigt möta de ökande kraven på samfinansiering.
Ett annan bra nyhet i propositionen är att detta med profilområden skjuts upp och förhoppningsvis begravs därefter. Förslaget där varje lärosäte skulle visa framfötterna och därmed kunna hoppas på en extra dusör var inte särskilt genomarbetat från början. Det dunkelt sagda är faktiskt ganska ofta det dunkelt tänkta. Jag skrev om detta i ett tidigare blogginlägg med rubriken Ny resursmodell missar målet.
Att satsningen på livslångt lärande som var tillfällig från början, nu förlängs ytterligare tre år med elva miljoner per år, är bra och gör det möjligt för oss att på ett bra sätt arbeta vidare med den systematiska uppbyggnaden av detta område. I budgeten ingår också en satsning på ett nytt omställningsstudiestöd som ytterligare kan uppmuntra till återkommande kompetensutveckling. Det låter ju bra, men framgår inte mer specifikt hur det ska se ut.
En hel del frågetecken återstår till exempel kring hur många nya utbildningsplatser KTH förväntas få. En annan rör de strategiska forskningsområdena, SFO:erna, där anslagen föreslås öka marginellt nästa år. Framtiden för dessa är fortfarande oklar och om och när en utvärdering av SFO: erna som ministern talade om i våras ska inträffa är ovisst.
Hur denna propositions fortsatta resa genom det politiska systemet kommer att se ut är ingen som vet. Om den kommer tas i riksdagen i slutet av november är osäkert – även om de poster som rör universitet och högskolor inte lär vara avgörande för om budgeten fälls eller ej.
Författare
Under många år har ett systematiskt arbete ägnats åt att öka andelen kvinnor i KTH:s ingenjörsutbildningar. Vi gör detta för att vi tror att många fler är intresserade av områdena som KTH:s utbildningar omfattar och inte minst vad man kan göra med en KTH-examen.
Årligen mäter vi hur det ser ut och enligt de senaste antagningssiffrorna ligger andelen antagna kvinnor på KTH-nivå på 31,6 procent. Det är en minskning från förra årets 32, 8 procent. Men den totala siffran är trots allt en aning missvisande. Tittar man på de olika programmen växer en annan, mer varierad bild fram.
Till exempel ökar andelen kvinnor bland arkitekturstudenter, bland dem som väljer att läsa en civilingenjörsutbildning kombinerat med lärare eller inom bioteknik där kvinnor är i majoritet.
Programmen datateknik och elektroteknik har dock betydligt färre kvinnor och de utgör omkring en femtedel respektive drygt elva procent av studenterna även om det fluktuerat något de senaste åren. I teknisk kemi utgör de kvinnliga studenterna nästan 60 procent, medan teknisk fysik utgörs av 84 procent manliga studenter. Det är ett gott betyg att ett stort antal av KTH:s utbildningar är attraktiva för både kvinnor och män. Vi vill dock att en stor majoritet av KTH:s utbildningar ska attrahera alla talanger som gillar teknik och naturvetenskap.
Vad beror det på att vissa av KTH:s utbildningar fortfarande har svårt med balansen och hur ska balansen förbättras så att alla oavsett kön och bakgrund, men med rätta ingångsvärden, ska vilja söka till alla våra program?
Det här är något vi, liksom övriga aktörer inom sektorn, arbetar med hela tiden. Är det kulturen? Är det imagen av att man måste vara mattesnille som avskräcker eller sitter det i väggarna?
Orsakerna är givetvis flera, men Vetenskapsrådet rapport Hur jämställt är det i högskolan? som kom i mitten av juni visar bland annat hur rekryteringsunderlaget avspeglar sig i vilka som i slutändan blir professorer. Är fördelningen alltför skev mellan könen bland studenterna från början, bibehålls detta på nästa nivå i den akademiska karriären ända till professorsnivå. Men även om andelen kvinnor är högre bland dem som kan rekryteras är det ingen garanti- även då är andelen kvinnor lägre bland professorerna inom teknik och naturvetenskap, enligt rapporten.
Mentorer och möjligheter att meritera sig vetenskapligt kan göra stor skillnad. Ibland tänker jag också på detta med identifikation och förebilder, är något som inte ska underskattas.
Till exempel hoppas jag, som själv är den första i min släkt att läsa vidare på universitetet (kemiteknik på KTH), att jag och många andra öppnat dörrar genom att gå före – som andra gått före oss. Vi är alla förebilder och påverkar val av utbildning.
Därför arbetar KTH nu intensivt med att nå ut bredare så att även de som inte har någon förebild i sin närhet ska upptäcka att en ingenjörsutbildning är såväl spännande som givande särskilt om man vill vara med att bidra till en bättre värld.
