Hoppa till innehåll

Om vikten av förebilder

Välkomna till ett nytt år och en ny termin. Med vaccinering och vår inom räckhåll arbetar vi för att våra studenter får sin utbildning och därmed en gedigen grund att stå på i det framtida yrkeslivet.

Under ledigheten fick jag tid att fundera över framtiden, men kanske ännu mer över det här med förebilder. Och hur viktiga de är.

Oavsett hur själva rekryteringen (se artikel i Curie) går till eller vad positionen för med sig kan en professor vara en förebild för många i sin omgivning. Men det kan ju givetvis exempelvis en kollega, chef, lärare eller kursare vara. På samma sätt som vi alla är varandras arbetsmiljö kan vi också vara förebilder.

För mig handlar det om att regler, värderingar och verklighet går hand i hand och en slags intellektuell hederlighet.

Kanske är det så att spelutrymmet för en förebild minskat? Ramarna har blivit snävare och allt fler sitter i sina respektive glashus och kastar smågrus i tider av osäkerhet.

Avgörande tror jag är att ha en stabil värdegrund att luta sig mot och att omgående erkänna att man gjort fel, klantat till det eller misslyckats. Det är både mänskligt och ödmjukt.  Det är svårt att vara en förebild om de regler som en organisation ställer upp inte omfattar alla. Att leva som man lär har aldrig varit mer sant.                                                                                                    Efter dessa tankemässiga utsvävningar landade jag i detta med rekrytering till universitet och hur avgörande förebilder kan vara för att inspirera till vidare studier.

När jag själv en gång valde att läsa vidare så var det för att för mig gav högre utbildning många möjligheter. Förebilderna saknades i min familj men de fanns i omvärlden från alla de som jag mötte i en yrkesroll. Vidare spelade framtidstron en stor roll för mig och synen på att det fanns många sätt att bidra på.

I en rapport från UKÄ som kom i höstas beskrivs den sociala snedrekryteringen över tid och trenden är i stort sett genomgående. Den som har föräldrar som är högutbildade desto större sannolikhet att den personen går vidare till högre studier. Mönstret har hållit i sig över tid, men undersökningen som sträcker sig från människor födda 1956-1993 visar glädjande nog ändå en viss förändring bland personer födda på 1980-talet.

Men vad spelar det egentligen för roll vilka som väljer att plugga vidare? Givetvis har det stor betydelse för den enskilde individens möjligheter och utveckling, men inte minst viktigt är att högskolan riskerar att missa en massa talanger med andra perspektiv, som är avgörande i framtidens samhällsbyggande. Vad avgör?

Ja, så var vi där igen. Förebilder helt enkelt. Sådana som gått före och visat att det visst är möjligt. Samt att dessa förebilder i sitt agerande visar att regler, värderingar och intellektuell hederlighet är del i deras framgång.

 

Angelägna satsningar i elfte timmen

Regeringens förslag till hur de kommande fyra åren ska te sig i fråga om forskning och innovation innehåller många viktiga och intressanta satsningar. Men varför får jag alltid känslan av att det präglas av ett alltför stort mått av försiktighet? Först när alla andra runt om i världen säger vad de ska satsa på- då gör vi det också.

Denna tendens att komma tvåa på bollen, eller aningens på efterkälken är förklarlig. Vem kan sia om framtiden och med säkerhet överblicka vad som kommer härnäst inom vetenskap och forskning? Kanske är en väg att lyssna mer på forskarna?

Att strategiska satsningar alltför ofta går till redan etablerade områden är ett annat problem. Eller att man satsar på områden som av politiska skäl är viktiga just för stunden. Men som sagt, ur mitt och KTH:s perspektiv, är det mycket som är bra, inspirerande och som verkligen kan generera stärkt forskning och innovation i propositionen.

De fem olika samhällsutmaningarna som regeringen riktat in sig på är klimat och miljö, hälsa och välfärd, digitalisering, demokratiskt och starkt samhälle, kompetensförsörjning och arbetsliv. De är angelägna.

Vikten av ökad jämställdhet inom sektorn betonades också bland annat genom mål specifika för vart och ett av lärosäten.

Dessutom betonades livslångt lärande och samverkan som är en del av KTH:s vardag och verksamhet.

Som KTH:are var det också lätt att konstatera att många av förslagen ligger nära våra egna pelare, som ju genomsyrar all vår verksamhet och verklighet- nämligen hållbar utveckling, jämställdhet, internationalisering och digitalisering. Det bör skapa möjligheter för KTH:s forskare att fortsätta sin framgångsrika forskning.

Den som läst denna blogg tidigare vet att jag, i likhet med många andra, är en varm förespråkare för höjda basanslag. Det ökar lärosätenas strategiska rörelsefrihet och möjlighet att driva egna satsningar i högre grad relaterat till kvalitet och kompetens på respektive lärosäte. Det oklart för mig om förhållandet mellan basanslag och externa bidrag ändrats så att en större andel finns för universitetens förfogande?

Regeringen föreslår en ökning per student från 12 000 till 17 500 kronor och det är ju bra förvisso. Den satsningen ger ett tillskott till basanslagen för nya högskolor vilket bör säkra utbildningens forskningsförankring där.

Flera av internationaliserings- och STRUT-utredningens förslag finns i FoI-proppen. Som till exempel att en översyn av de statliga forskningsfinansiärerna ska göras. Därutöver finns flera förslag till ändringar i Högskolelagen som redan varit ute på remiss.

 

Hur får vi fler Nobelpris?

I oktober varje år håller den vetenskapliga världen andan. Vem blir det och för vad?
Nobelpriset har en speciell lyskraft, inte bara för pristagarna utan även för den tålmodige grundforskaren (oftast) som vägrar ge upp. Och givetvis för lärosätet. KTH har ett hittills- men hur ska vi få fler?

Denna vecka är det dags igen för utdelningen av årets Nobelpris som blir i ett annorlunda format – precis som våra egna ceremonier detta märkliga år.

KTH fick sitt första för 50 år sedan genom fysikprofessorn Hannes Alfvén. År 1970 när det äntligen blev Alfvéns tur var äran stor, men varken rankinglistor, status eller synlighet var på varje lärosätes läppar då som nu. Även om stjärnglansen från då räcker långt och hans rön har haft avgörande betydelse för bland annat rymdforskningen av idag så välkomnas givetvis några till.

Vi har många excellenta och framgångsrika forskare, men när jag leker med tanken på hur vi ska lyckas med konststycket att få fler Nobelpristagare från våra campus är det några saker som gäckar forskarnas möjligheter.

Jag tror att finansieringen och stressen över att hela tiden söka nya pengar gör sitt till. Ökad andel basanslag skulle kunna lugna ner systemet något. Det måste finnas förutsättningar att få fokusera i lugn och ro.

Ofta är det just grundforskning som belönas – sällan tillämpad forskning – och att få utrymme i tid och pengar att forska inom ett mycket smalt område kan vara vanskligt i dag. För det är ju just att få lugn och ro att bearbeta en fråga på djupet utan att behöva tänka på sin meritering eller att söka nya pengar hela tiden som skapar förutsättningen att göra nydanande forskning. Därutöver behöver all framgångsrik forskning synas både genom att publiceras i ledande internationella tidskrifter och för andra forskare. När den gör det har forskningen utvärderats och diskuterats vilket i sin tur ger underlag för att besluta om utmärkelser och belöningar.

Andra förklaringar är att forskning är ena delen i vårt uppdrag, utbildning på bred front och samverkan är de andra. På flera av de mest prestigefulla internationella lärosäten som vi jämför oss med så saknas uppdraget utbildning på grundnivå, eftersom det är andra i systemet som tar hand om det. För KTH är det trots allt en förmån att ha ett brett uppdrag, det visar på den tillit som finns i Sverige för högre utbildning och forskning att skapa samhällsnytta genom alla de som examineras från lärosätena.

Att forskningen ska göra nytta för samhället är en grundsten i det svenska systemet och det är givetvis bra. Men vad händer med den där forskningen, av mer subtilt slag, som ökar vårt vetande och vår kunskap? Kanske är den inte samhällsnyttig idag, men kan bli en avgörande pusselbit i morgon.

Det måste finnas utrymme för helt nya idéer som ingen forskningsfinansiär ens börjat tänka på. Det är i det sammanhanget som vi på allvar behöver resonera om hur svenska lärosäten ska kunna konkurrera globalt med några av de universitet som ger bra förutsättningar för sina forskare att erövra det finaste internationella priset som finns nämligen Nobelpriset. Om vi tycker att det är en kvalitetsfaktor av rang behöver sådana frågor börja diskuteras av politiken. Eller är vi nöjda med att vara ”good enough”?

Spännande och livsviktig forskning på solsidan

Det där med att tänka positivt så blir allt bra har jag alltid känt mig skeptisk till. Men med tanke på situationen tycker jag nog att det är lite av en skyldighet. Så jag gör ett försök.

Scilifelab fyller tio år. Det här är en unik och globalt erkänd infrastruktur som lockar forskare från hela världen. Proteinatlasen som slagit världen med häpnad och som hjälpt ett stort antal forskare att komma vidare i jakten på en lösning inom medicin och hälsa jubilerar också och fyller 20 år.

När jag tänker närmare efter kan listan på glädjande, framgångsrika saker göras lång och det är svårt att välja.

KTH driver en storsatsning om hållbar mat från havet, Blue Food. Det är en glädjande nyhet, liksom att vi är med på ett hörn när det gäller unik svensk fossilfri ståltillverkning. Eller varför inte nyheten om arbetet med utvecklingen av världens första elväg?

Jag blir alltid lika stolt och ibland förundrad över vad forskning i allmänhet och KTH:s i synnerhet kan åstadkomma.

På solsidan finns givetvis också våra lärare som arbetar hårt och åstadkommer stordåd skulle man väl kunna säga när förutsättningarna ändras , som i våras, från en dag till en annan. Våra övriga anställda varav en del är på plats varje dag för att verksamheten ska fungera och andra som jobbar hemifrån. Givetvis också våra studenter som gör sitt bästa för att bygga sin kunskap och framtid trots att inget är som vanligt.

Regeringens presskonferenser duggade tätt förra veckan. Diskussionerna om munskyddens vara eller icke vara och de olika rekommendationerna avlöser varandra. Likt ett mantra sägs att det ska vara lätt att göra rätt. Men jag tycker det är svårt att helt begripa detta lapptäcke av regler och förordningar. Dock är det klart att KTH och övriga Sveriges lärosäten och högskolor inte faller in under förordningen om allmänna sammankomster och max åtta personer. Med tillägget dock att det är normerande. Vägledande säger ordboken.

Det jag läser in är att vi ska se till att bedriva alla moment i vår verksamhet på ett så smittsäkert sätt som möjligt på våra campus. Verksamheten bedrivs så smittsäkert det går sedan starten på höstterminen 2020 och hela tiden säkerställer vi detta. De som kan arbeta hemifrån gör så efter samråd med sin närmaste chef och i övrigt ska vi stötta dem som är på plats. Vårt uppdrag som är riktat mot alla våra studenter innebär att säkerställa högsta kvalitet i utbildningen även i dessa tider. Det betyder att vissa utbildningsmoment måste göras på plats.

 Vi lever just nu i en slags twilight zone där många å ena sidan känner en malande trötthet och arbetar med en lågintensiv krismedvetenhet. Den adrenalinstinna kraften från i våras har kanske ersatts av något annat.

Å andra sidan är vårt uppdrag att bedriva forskning och utbildning och det innebär att vår verksamhet är nödvändig. Inte bara för att våra studenter ska få en konkurrenskraftig utbildning – utan för att vår forskning ska generera excellenta resultat.  För vår samtid och den framtid som garanterat kommer – oavsett corona.

Modern maskinpark ett måste

För lite drygt 15 år sedan ansökte och fick jag och några professorskollegor pengar till en masspektrometer. Den gjorde stor nytta – just i det här fallet inom polymera material. Det är vad bra forskningsinfrastruktur handlar. Att såväl stimulera till som generera nya och användbara forskningsresultat.

MALDI:n, Matrix Assisted Laser Desorption Ionization, har nu några år på nacken, men liksom annan äldre och i det här fallet lokal infrastruktur kan den fortfarande användas i forskningen och ge värdefulla resultat. Men för ett universitet som KTH med experimentell och högkvalitativ forskning och utbildning är också en modern maskinpark och tillgång till det senaste inom infrastruktur livsnödvändiga. Den snabba teknik- och kunskapsutvecklingen gör att det hastar.

Att ha en modern forskningsinfrastruktur innebär en öka attraktivitet för att söka sig just till KTH både för lärare och forskare. Dessutom ökar det de nationella och internationella studenters vilja att välja KTH eftersom de vet att här bedrivs  forskning i framkant. Det är därutöver viktigt att öka prislappen för naturvetenskap och teknik, det är ytterst en kvalitetsfråga för att studenterna på KTH ska kunna ha goda experimentella färdigheter när de lämnar oss. Det är just i GRU-ersättningen (NT-prislappen) som garanten för utbildningens infrastruktur finns.

För Sveriges konkurrenskraft och innovationsförmåga i stort är det givetvis ett måste med en medveten och kanske i vissa fall även modig satsning på infrastruktur.

Det här har länge varit en omstridd fråga- inte minst just den om finansieringen alltifrån inköp, underhåll och avveckling – som bollats mellan olika händer där lärosätena förväntats ta större ekonomiskt ansvar. Även om en nationell infrastruktur kan inbringa hyrespengar när den används av andra forskare runt om i landet och världen – exempelvis vårt parallelldatorcentrum, PDC, -så har basanslagen urholkats och möjligheten till externfinansiering minskat.

Att det nu snart blir möjligt att ta ut dessa avgifter för användning av KTH:s forskningsinstrument ger ökade möjligheter att hålla instrumenten uppdaterade och i gott skick samtidigt som det ger nya möjligheter till samverkan i utbildning och forskning.

Jag ser därför fram emot utredaren Tobias Krantz förslag till regeringen som ska komma senast i slutet av maj nästa år. Han ska titta närmare på organisation, styrning och finansiering av den nationella infrastrukturen.

Som vanligt är tydlighet i vad som gäller grunden för en såväl stabil som innovativ verksamhet. Så jag hoppas på en modell för nationell infrastruktur där kompetens, behov och excellens är avgörande. Det tjänar vi alla på.