En rapport från UKÄ presenterar nya siffror som rör rekrytering till högre utbildning. Den visar att en allt lägre andel unga påbörjar högre utbildning direkt efter gymnasiet. Det verkar som om det inte är skillnader i den grundläggande behörigheten som är avgörande om man påbörjar universitetsstudier. Siffrorna visar att det som vanligt är relativt stora regionala variationer, där högst andel som senast vid 24 år påbörjat universitetsstudier finns i storstäderna.

 I politiken har man sedan 1970-talet verkat för att bilda fler högskolor/universitet utanför storstadsregionerna. Det har under åren lopp visat sig att detta i sig ökar andel som läser vidare, åtminstone i närregionen. Gäller samma sak i ett storstadslän som Stockholm? KTH har i Storstockholm verksamhet på fem campus; Kista, Valhallavägen, Solna, Flemingsberg och Södertälje. Det gör att våra utbildningar är tillgängliga för många i länet som står i valet att läsa vidare.

Närheten i sig är dock inte alltid samma sak som att välja en utbildning just där. Våra stadsintegrerade campusar innebär att KTH finns i närområdena tillsammans med boenden, offentlig sektor och företag. KTH Campus på Valhallavägen är äldst och har det bredaste utbudet av utbildningar, Campus Solna är minst på utbildningssidan men där finns SciLifeLab en nationell infrastruktur för Life Science området.

Det är extra spännande att se att Södertälje, Flemingsberg och Kista är tre helt olika stadsintegrerade campusar. I Södertälje ligger vi nära flera stora internationellt framgångsrika företag inom fordon och läkemedel. I Flemingsberg finns KTH tillsammans med flera andra lärosäten (Södertörns högskola, Röda korset högskola, KI) och sjukhuset. Och slutligen i Kista, Stockholms IT-kluster, finns KTH och flera internationella företag inom IT/digitalisering samt ytterligare ett universitet (SU). Det skapar en dynamik och en mångfald och kan i sig innebära bland annat kontinuerliga möten med den framtida arbetsmarknaden.

 KTH har unika möjligheter att nå nya grupper av studenter genom att vara på annan plats än på det 101-åriga campuset på Valhallavägen. Vi ser fortfarande att det är utbildningarna på KTH Campus  som har högst söktryck.

Men jag vill gärna uppmana nuvarande och framtida studenter att fundera på både utbildning och på vilket campus man vill läsa. Utbildningarna är lika bra överallt; men det är olika sektorer som är verksamma runt de olika campusen. Det kan ge goda insikter i ett särskilt område som man kanske är extra intresserad av.

KTH:s omkring 13 000 studenter helårsstudenter är basen för vår verksamhet. I vårt uppdrag går utbildningen och forskningen hand i hand och såväl förstärker som förnyar varandra.

I högskolelagens står det om studenternas roll bland annat att:

”Studenterna skall ha rätt att utöva inflytande över utbildningen vid högskolorna. Högskolorna skall verka för att studenterna tar en aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen.

Studenterna är i högsta grad delaktiga i att utveckla kvaliteteten. För att detta ska vara möjligt i vardagen är studenterna representerade i en rad olika beredande och beslutande organ.

Studentkåren, THS, kommer med många förslag och det är inspirerande att hela tiden ha nya ögon som ser på vår verksamhet. Att studentkårens representanter byts ut på årlig basis, kan ibland göra det lite svårjobbat eftersom vi så att säga alltid börjar om. Å andra sidan gör det att vi måste vara mer på tårna eftersom det då kommer nya idéer ofta. Och det är bra!

Jag blir alltid lika glad när en student kommer fram och pratar. Även om den personliga, enskilda kontakten med studenter är svår att hinna med i takt med att KTH växer, så uppskattar jag dessa stunder. KTH är organiserad så att varje student alltid har nära till sina lärare, programansvarig, grundutbildningsansvarig och inte minst är studievägledningen en plats dit studenten kan gå för att diskutera och få stöd i utbildningsfrågor. Ibland kan man som enskild student ha svårt att orientera sig i det stora KTH. Då är det viktigt att komma ihåg att man söker råd nära där man studerar, till exempel genom att vända sig till skolkanslierna och deras personal.

Att en del väljer att engagera sig i studentkåren och i sektionerna under den tämligen tuffa utbildningen på KTH är imponerande. Jag tror att det engagemanget betyder mycket för hur utbildningarna på KTH fortsätter att utvecklas för att ständigt hålla hög kvalitet. Det visar sig också genom att KTH:s studenter är eftertraktade på den globala arbetsmarknaden.

Perspektivet- hur det är att var student i dag, hur dagens arbetsgivare fungerar, nya idéer om utvecklingen av våra utbildningar är inte bara vitaliserande – det är vitalt för KTH:s hela utveckling som lärosäte.

Vad är nyttan och meningen med en universitetsutbildning? Är den rent faktiskt användbar eller ser den mest bara bra ut på cv:t?

En del hävdar liksom på DN debatt förra veckan att det är först på arbetsplatsen man verkligen lär sig något och utbildning är främst en plattform att bygga vidare på.

Någon annan konstaterar att tillägnandet av kunskap är en evigt påfyllbar resurs i den livslånga kompetensutvecklingen.

En tredje hävdar tydligen i en bok av en amerikansk ekonom att en utbildning inte ökar studentens kompetens utan snarare enbart signalerar olika egenskaper förknippade med den som gått en utbildning till en framtida arbetsgivare.

En högre utbildning ger flera saker förutom rena kunskaper inom en rad ämnen. Även om det sannolikt inte är lika omvälvande i en människas liv som att lära sig gå eller läsa. Dock tror jag det finns likheter i den bemärkelsen att perspektivet blir ett annat och det går en skiljelinje mellan innan och efter du valt att plugga vidare.

Det finna många aspekter att beakta här, men jag kan för enkelhetens skull ta mig själv som exempel.

• Den gör det möjligt att du som person får chansen att följa och utveckla din nyfikenhet. Det i sin tur gör det möjligt att se samband och sammanhang på ett nytt sätt utifrån faktisk kunskap.
• En universitetsutbildning hjälper en att hitta nya vägar till ny och än mer fördjupad kunskap.
• Den ger dig verktyg och stringens att kritiskt granska och analysera teorier på ett förhoppningsvis självständig sätt. Det ger också ett bra självförtroende i ifrågasättandets nödvändiga konst – användbart inte minst i tider av fake news och vilseledande utspel från olika håll och i olika kanaler.
• För den som liksom jag inte har en lång akademisk tradition i släkten innebär en universitetsutbildning en mer jämställd position att såväl formulera sig som agera utifrån.

Kunskap är så många olika saker. Vi får ett fattigt samhälle om någon ska föreskriva precis vilka utbildningar som är nyttiga och vad som är onödigt.

Ibland går det helt enkelt inte att veta vilka genombrott som görs och av vem. En bred högre utbildning skapar många möjligheter för individ och samhälle. Utbildningens frihet är viktigt att slå vakt om för att fortsätta att kunna skapa nya värden för människor.

I dag, den 21 augusti, är det bara 19 dagar kvar till valet och jag kan konstatera efter intensiva dagar i Almedalen i juli att inget parti tycks gå till val på högskolefrågor. Att de inte hamnar högst upp på agendan, som avgörande spörsmål att debattera och argumentera kring är inte förvånande.

Men det är synd och borde definitivt ha sin plats även om såväl ministern för högre utbildning och forskning samt bostads- och digitaliseringsministern deltog på KTH:s seminarier i somras.

Dock är det ju så att kvalitativ utbildning och forskning är avgörande för ett lands välmående och konkurrenskraft och när ord som kompetensutveckling, kompetenskifte och livslångt lärande envist surrar i luften, inte bara på seminarierna i Almedalen utan i debatten, måste de tas om hand och konkretiseras. En bra och därefter efterfrågad utbildning har stor betydelse för såväl individ som samhälle. Som rektor för ett av Europas bästa tekniska lärosäten anser jag, kanske föga förvånande att detta bör komma högt på prioriteringslistan då utbildning på olika sätt berör och handlar om oss alla och Sveriges plats och välfärd.

Att prata om att framtidens arbetsmarknad kommer att kräva andra, nya kompetenser och att man som individ måste hålla sig och sin kunskap á jour kommer att bli allt viktigare är bra. Men det har vi dividerat om länge och väl. Nu handlar det om att bygga fungerande vägar och utbildningsstrukturer och då är det viktigt att få svar på frågor som: Vem betalar, vem beslutar och vem tar ansvaret?

Dessa till synes enkla och lakoniska frågor suktar efter svar för att vi – universitet, näringsliv och statsmakter tillsammans ska kunna ge begrepp som livslångt lärande och framtidens arbetsmarknad en konkret innebörd för dem som arbetar idag och skapa förutsättningar för en bra matchning mellan kompetens och efterfrågan även i morgon.

Under hösten kommer flera viktiga utredningar att bli färdiga som anger vilken väg svensk högre utbildning ska ta. Men innan dess är det som sagt val och inriktningen kan förändras. Oavsett hur det går skulle jag vilja påtala några saker:

SULF:s rapport om urholkning av ersättningsbeloppen till högre utbildning, som kom i början av sommaren, bör vara obligatorisk läsning. Den har rubriken Systemfel i kunskapsfabriken och visar svart på vitt hur resurserna minskat avsevärt i jämförelse med hur mycket som satsades i början av 1990-talet. För exempelvis utbildning inom teknikområdet (samt naturvetenskap och farmaci) överstiger kostnaderna intäkterna med 42 procent, enligt rapporten.

Det är ohållbart och något som många med mig påtalat under årens lopp. Det handlar inte bara om att basanslagen till högre utbildning måste höjas utan också att man måste se vilken typ av utbildning det handlar om och låta skillnader får synas – teknisk utbildning med viktiga labbmiljöer och så vidare måste få kosta mer om man vill att Sverige ska ha spetskompetens inom utbildning och forskning på detta område.

Höjda basanslag är en viktig principfråga som handlar om hur befintliga resurser till högre utbildning används. Ska forskningsmedel finnas på en rad olika forskningsfinansiärer varifrån forskare söker i konkurrens? Eller ska pengarna i stället fördelas direkt till lärosätena inom ramen för en ökad basfinansiering. Forskning tyder på att höjda basanslag kan ge en kvalitetshöjning i forskning i form av ökat genomslag (https://campi.kth.se/nyheter/mer-basanslag-ger-bast-forskning-1.809969 ). Det verkar således inte som om konkurrens om forskningsresurser i sig ger de mest effektiva forskningssystemen.

Höjd basfinansiering (utbildning och forskning) diskuteras även i Styr- och resursutredningens (STRUT) utvecklade modellförslag som presenterades i början av juli. Således borde detta vara en angelägen fråga för politiken som ofta understryker universiteten och högskolornas roll för bilden av Sverige och svensk konkurrenskraft.

Nu drar höstterminen igång. I dagarna välkomnar vi nya studenter till våra civilingenjörs- och arkitektutbildningar och nya internationella studenter till masterprogrammen.

Studenterna kommer att ta del av utbildningar med hög kvalitet som leder till samhällsnytta. Därför är det av yttersta vikt att finansieringssystemet gör det möjligt att kontinuerligt upprätthålla den höga kvaliteten. Förändringstakten ökar i omvärlden och för att vi lärosäten ska kunna hålla jämna steg eller ligger steget före måste modellen för finansiering av utbildning och forskning möjliggöra det.

Så här i terminens sista skälvande dagar kan det vara bra att fundera en stund på detta med lärande. Lärande pågår varje dag under hela livet i smått som stort. Som universitet är lärandet i centrum, lärandet i forskning och lärande för våra studenter. Nyttiggörandet av kunskap producerad av KTH sker genom nära dialog och samverkan. Allt som oftast är lärandet mellan KTH och samhället ömsesidigt och så måste det vara.

Under de senaste åren har det livslånga lärandet åter kommit upp som en viktig fråga i Sverige och troligen i hela världen. Den snabba samhällsutvecklingen med nya teknologiska lösningar kräver ny kunskap och kompetens. Sverige kan glädja sig åt att ha överlag en välutbildad befolkning. Dock är kunskap inte ändlig, så egentligen kan ingen av oss slå sig till ro och tänka: ”nu så nu kan jag allt som finns att veta”.

I måndags deltog jag i ett lunchseminarium anordnat av Entreprenörskapsforum och TCO på temat det livslånga lärandet (https://www.tco.se/tco-bloggar/bloggare/ann-sofi-sjoberg/slutstuderat-enighet-om-behovet-av-livslangt-larande/ ).

Universitet och högskolor (UoH) har ansvar för att ge utbildning på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. För detta har vi ett anslag till grundutbildning; vår huvuduppgift är att för dessa resurser ge grundutbildning för dem som inte har det. Det betyder att utbilda ingenjörer, sjuksköterskor, ekonomer, litteraturvetare, med flera. Detta anslag har urholkats under många år. Samtidigt har alla statliga myndigheter och även UoH ett så kallat produktivitetsavdrag, som i korthet innebär att varje år ska produktiviteten i verksamheten öka genom effektiviseras. I praktiken: studenterna ska studera fortare och forskarna producera forskning snabbare. En omöjlig ekvation.

För KTH:s del har det inneburit att den så viktiga praktiska delen, infrastrukturen, vilken är absolut nödvändig för ingenjörsprofessionen successivt har blivit allt mer ansträngande att vidmakthålla. Det är därför djupt olyckligt om regering och riksdag tror att uppdraget kan utvidgas till allt fler uppgifter för samma pengar. Så verkar man tro också vad det gäller det livslånga lärandet.

KTH tar gärna ansvar för det livslånga lärandet, vi tror att steget att bli kompetent inom till exempel allt det som handlar om digitalisering, AI med mera är kortare för redan utbildade ingenjörer. Det är inte så att det behövs en ny civilingenjörsutbildning för redan utbildade sådana. Däremot behövs påfyllning av kunskap. Vems är då ansvaret? Det kommer krävas resurser, men också engagemang och ork!

Ansvaret delas av många. Politiker som har att fatta beslut om resurser till UoH för att vi ska kunna vara en part i det livslånga lärandet. Men resurser krävs också hos arbetsgivare, resurser i form av tid och pengar till att kompetensutveckla sina medarbetare. Dessutom krävs av individen själv att hela tiden se över sin kompetens och lägga tid och kraft på att fylla på. Detta är ett komplicerat pussel som kräver att vi samarbetar.

Metoder och tekniker utvecklas hela tiden för hur lärandet kan gå till. Flexibla lösningar som ger många tillgång till och möjligheter att förkovra sig är bra, men i slutändan behövs utrymme i vardagen för individen att kunna fylla på kunskap i det livslånga lärandet. Oavsett vilka strukturer vi bygger.