Författare
Tack! Det har jag sagt flera gånger den senaste tiden, men det tål att sägas igen. Tack till alla som på olika sätt bidragit till att vårens stora anpassning till den rådande corona-krisen – trots allt fungerat så bra på KTH.
Den digitala omställningen som vi genomfört och den i högsta grad relevanta covid19-forskning som KTH bidragit med visar vad vi kan åstadkomma under ett pressat läge.
Men jag hoppas att vi inte stannar här och nostalgiskt längtar tillbaka utan snarare ser framåt och odlar förmågan att hitta nya lösningar på kort tid. Kan vi ta med oss detta som en lärdom för framtiden tror jag mycket är vunnet även om priset varit högt. Hur ska KTH och hela dess verksamhet se ut om tio år?
Tanken kan verka nästan stötande med tanke på en vår som tagit så på allas våra krafter på olika sätt. Men jag önskar ändå att vi kan ha den med oss, stärkta av de här månadernas intensiva sökande efter och hittande av lösningar.
Jag ser framför mig – år 2030 – att det vi upplevt nu under pandemin då vi tvingats tänka annorlunda och förhålla på ett nytt sätt till det som varit en självklar vardag – har stärkt KTH:s kompetens och att vår placering på de internationella rankinglistorna stigit ytterligare. Ett KTH som är internationellt och jämställt som står för hållbar utveckling och är ledande i digitalisering.
En viktig fråga att fundera över och diskutera är hur globalisering och hållbar utveckling ser ut i spåren av pandemin. Att skapa internationella lärmiljöer oberoende av var på jorden man lever är en både utmanande och spännande uppgift. Tänk om de digitala verktygen på allvar erbjuder en social känsla i likhet till det som sker i ett klassrum, i en labbgrupp eller i ett ledningsmöte.
De senaste månadernas digitala möten har tröttat ut oss samtidigt som vi är förtjusta i det. Att de digitala verktygen förmår att fånga och förmedla icke-verbal kommunikation är något att önska. Där är vi ännu inte.
En annan sida av de digitala mötena är att dessa inte fångar det sociala sammanhanget och de fysiska upplevelserna. Vid sidan av det faktiska lärandet upplever till exempel studenterna som lämnar hemmauniversitetet även en ny kultur, en ny geografi och får förmågan att se både hur lika och olika livsbetingelserna är på olika ställen i världen. Det ger ytterligare en dimension i lärandet. Just detta är en spännande utmaning att lösa i digitaliseringens spår.
På vägen mot att spara resurser genom att resa mindre och utvecklingen av digitala verktyg ska KTH erbjuda blandade lärformer. Genom att använda både ett digitalt lärande där det ger bäst resultat och campusbaserat lärande i laborationer och seminarier där det är bäst skapar vi optimala förutsättningar till ett gott lärande samtidigt som vi sparar resurser som gynnar en hållbar utveckling. Det är dags att tänka nya tankar om framtidens lärande.
Författare
Under de senaste veckorna har KTH fått nya utbildningsuppdrag, såväl till basår som löfte om resurser för det livslånga lärandet. Det är ett förtroende att få ytterligare resurser, ett förtroende som måste förvaltas väl.
Samtidigt så funderar jag över hur den pågående pandemin och nedstängningen av samhället nationellt och internationellt påverkar forskningen. Vid horisonten ses utlysningar med relevans till olika aspekter av covid-19 men min oro rör främst bredden i svensk forskning.
För KTH:s del handlar det om all annan forskning inom våra områden. Vi ser att en del stiftelser, som bygger sin omfattning av beviljande av bidrag på utdelning från aktier vilket gör att minskad utdelning leder till minskade bidrag.
I media kan vi läsa att när industrin startar upp igen kan samverkan/samproduktionsforskning initialt nedprioriteras. KAW:s huvudmannaråd, bestående av rektorerna för de tolv forskningsintensiva lärosätena mötte igår, 27 maj, ministern för högre utbildning och forskning för att diskutera forskning och risken att forskningen tappar kraft när många utbildningssatsningar görs. Arbetet med forsknings- och innovationspropositionen fortgår och vi kan säkert förvänta oss skrivningar om covid-19 även där.
Min förhoppning är att vi inte får se en undanträngningseffekt. I kölvattnet av att industrin initialt nedprioriterar forskningen funderar många på förutsättningarna för industridoktorander. Kommer vi se en minskning av antalet och är det i så fall en ny tänkbar satsning från regeringen? Forskning och innovation är lika viktiga som utbildningssatsningar för att få samhället på fötter efter krisen. För oss på KTH där cirka 70 procent av det vi gör är forskning är det viktigt att hela bredden i KTH:s forskning kan fortsätta att frodas.
Författare
Ett svart-vitt tänkande är sällan en framkomlig väg för forskning – även om det kan vara nog så lockande. Att fatta beslut om saker som inträffar i närtid är betydligt enklare än att titta framåt hösten och försöka spå hur saker och ting ska utveckla sig. Samtidighet – eller att hålla flera spår i huvudet parallellt kan vara avgörande i en osäker tid.
Att som forskare väga å ena sidan mot å andra sidan kräver tålamod och ibland även mod. Att fatta beslut om en oklar framtid, där alla fakta inte är på bordet, är en utmaning. Jag har ibland funderat över vilka varianter det finns. Här är några:
Ett sätt är den som går under benämningen fort och fel där det kan te sig viktigare att bestämma något oavsett hur vettigt beslutet kan verka vid närmare eftertanke.
En annan är att leka död fågel och därmed fatta beslut genom att inte fatta beslut och låta saker och ting passera – eller som man kanske kan se det – att vänta ut dem.
En tredje är den som handlar om just samtidighet där timing är en viktig komponent i beslutsfattandet.
KTH:s inriktning är att vi öppnar som vanligt till hösten, det vill säga till period 1 ht 2020. Men att fatta beslut i detta läge är inte enkelt och behovet av samtidighet är stort.
Vidare är KTH som internationellt lärosäte påverkat av det globala läget i pandemins spår. Kommer utbytesstudier vara möjliga även om vi öppnar som vanligt? Det är i högsta grad troligt att eftersläpningar av olika länders strategier under pandemin kommer påverka KTH. Vi kommer även vara i ett läge där smittan finns kvar under lång tid vilket betyder att det nya normalläget inte är det gamla.
Ett intressant debattinlägg kom häromdagen från Statens medicinsk-etiska råd som presenterar åtta värden och principer för beslutsfattande inom ett etiskt ramverk. Flera av principerna kan även utgöra en vägledning för beslutsfattande i allmänhet, inte minst i det läge vi är i nu.
Jag hoppas att de rekommendationer som kommer från Folkhälsomyndigheten i slutet av maj eller i början av juni är tydliga och relevanta för universitet och högskolor.
Författare
Hur blir det till hösten? På KTH är utgångspunkten att vi ska öppna som vanligt och hålla våra utbildningar på campus. Men självklart tar vi med oss det vi lärt oss under dessa intensiva vårmånader då verklighet och vardag ställts in och om för de flesta av oss.
Kännetecknande för KTH:s utbildningar är just närheten till lärande, kunskap och utbyte av idéer och erfarenheter. Det kan vara i laborationer, i klassrummet där lärare och student har en dialog och kan bolla tankar och resa frågor – här och nu. Detta är en viktig aspekt när vi pratar om KTH som ett högkvalitativt lärosäte. Det gagnar och stimulerar lärande och förmågan att tänka nytt tillsammans.
Närheten och mötena görs sig trots digitaliseringens många fördelar bäst i fysisk form på campus.
Trots att hösten bara är några månader bort är den näst in till omöjlig att sia om. Men på KTH har vi alltså bestämt oss för att planera och agera för campusutbildning. Samtidigt har vi givetvis beredskap om virusläget och Folkhälsomyndighetens och regeringens föreskrifter, allmänna råd och rekommendationer säger något annat.
Fokus är att våra studenter ska få sin utbildning. Att vi i likhet med många andra tvingats ställa om och bli ett digitalt lärosäte med distansundervisning och digitala tentor på heltid har lärt oss massor. Det ska vi förvalta, förstärka och och utveckla.
KTH har, som jag skrivit tidigare två stadiga ben att stå på i fråga om utbildning- ett digitalt och ett fysiskt.
Med dessa kommer KTH gå framåt, som ett av Europas bästa lärosäten. Det är jag övertygad om.
Författare
De senaste veckorna har medierna fyllts av reportage och debattinlägg kopplade till corona-krisen. Många forskare är engagerade och samarbetar för att hitta svar och lösningar. Det visar på forskarsamhällets förmåga att både att ställa upp och att ställa om.
Den akademiska friheten innebär att forskaren äger rätten att formulera sin forskningsfråga samt att fritt publicera denna. Men med detta följer också det minst lika viktiga akademiska ansvaret – ett ansvar som innefattar många saker. Här är några av dem:
- Noggrannhet i forskningens genomförande
- Validera och säkerställa att resultaten håller
- Öppenhet för att kritiskt diskutera resultaten
Redan innan material skickas in till tidskrifter måste man som forskare ha gjort detta. Naturvetenskaplig och teknisk forskning har som inneboende krav att den experimentella delen ska vara så tydlig att andra ska kunna upprepa försöken och få samma resultat. Det är med andra ord ett rigoröst hantverk som borgar för att högkvalitativa forskningsrön når forskarsamfundet och är till nytta för samhällsutvecklingen.
I ivern att nå ut och driva en viss linje verkar det tyvärr som om testandet av hypoteser och granskandet av resultat ibland hoppas över. Tendensen är något som känns igen vid andra kriser vilket bland annat framgår av en artikel i helgen.
Pågår någon slags tävling? Självklart är behovet av ny kunskap enormt i allt från modeller att förutspå smittspridning till att så småningom få fram ett vaccin mot covid-19. Det mest utmanande med det vi nu upplever är det faktum att det finns så få svar på de många frågor vi alla har. Frestelsen och viljan att hitta svar är kanske större än att säkra forskningens kvalitet. Det är allvarligt.
Forskningens trovärdighet och tilltron till universitet och högskolor kan därmed sättas i gungning.
Högkvalitativ forskning kräver noggrannhet i alla delar och leder till forskning som kommer samhället till nytta. Den akademiska miljön vid ett framstående lärosäte förutsätter att forskningen är av hög kvalitet. Det leder till en attraktiv miljö som lockar nya talanger.
Utan ansvar finns heller ingen frihet.
