Men nu får det vara nog. Hyreshöjningar på 20 procent på två år kan inte kompenseras med minskat lokalutnyttjande och det minskade lokalutnyttjandet omsätts inte i minskade kostnader förrän den dagen kontrakten kan sägas upp och kontrakten kan inte sägas upp förrän vi har lyckats sammanföra tomställda ytor i en sådan omfattning att vi kan lämna större del av vissa byggnader eller hela huskroppar. Det tar tid. Likt räven som fångades i rävsaxen så gnager vi snart på benen. Rävsaxar är för övrigt förbjudna!
Det behövs en haverikommission som tar fram hållbara alternativ för universitetens lokalförsörjning. En utgångspunkt måste vara att universiteten inte agerar på en marknad. På en marknad så kan köpare och säljare välja om de vill göra affärer med varandra. Vi, som universitet, har inget val när det gäller vår lokalförsörjning och våra lokaler kan inte användas för nåt annat. På en marknad kan köparen ta ut sina ökade kostnader i nästa led, på sina kunder. Vi har inga sådana möjligheter. När statliga Akademiska Hus höjer hyrorna så reagerar staten som finansiär inte alls – genom att kompensera våra ökade kostnader.
På en marknad kan företag läggas ner, flytta utomlands, säljas eller slås ihop för att skapa bättre långsiktiga förutsättningar. Vi har ett enda alternativ när statliga Akademiska Hus höjer hyrorna 20 procent på två år och staten som finansiär inte reagerar: Vi måste kapa kostnaderna. Och det gör vi, men nu får det vara nog. Rävsaxen har slagit igen. Vi sitter fast.
Vi är en del av det högskolepolitiska området. Nu behövs det en politik som förstår vad som händer och som tar ansvar för en ny modell och som, i väntan på den, kompenserar oss för de senaste årens höjda kostnader. Pengarna finns tillgängliga genom den aktieutdelning som Akademiska Hus har levererat till staten och om det inte räcker kan ägaren alltid hämta hem lite mer från deras balansräkning. Nu får det vara nog!