Kompetenstappet tarvar gemensam diskussion

I förra veckan kom en rapport som visar att antalet utländska studenter som vill studera i Stockholm ökar stadigt. Antalet inresande studenter är tillbaka på samma nivå som när studieavgifterna infördes 2011. Många av dessa väljer KTH. Men vad händer sedan?

Att Stockholm ligger högt på listan över innovationshubbar runt om i världen gör säkert sitt till och att det finns många attraktiva lärosäten. Om KTH, KI och SU slog sina kloka huvuden ihop, eller snarare placeringar, så skulle vi tillsammans hamna bland topp tio i världen i ranking. KTHs breda utbud av teknikutbildningar där närheten är stor till internationellt konkurrenskraftig forskning gör utbildningarna attraktiva.

Att de som går en grundutbildning väljer att åka hem, eller pröva lyckan och söka jobb på den globala arbetsmarknaden, är inte konstigt. Men bland dem som valt att doktorera är tappet anmärkningsvärt stort. År 2016 kom mer än var tredje doktorand från länder utanför Sverige, enligt UKÄ:s rapport som kom förra året. Närmare 81 bland kvinnor respektive 86 procent bland män var etablerade tre år efter avlagd doktorsexamen inom teknik. Däremot väljer de utländska doktoranderna i hög grad att lämna Stockholm och Sverige. Efter två år har cirka 80 procent KTH:s utländska doktorander lämnat staden. Det är ett rejält kompetenstapp, en kompetens som vi givetvis i stället borde ta till vara på den svenska arbetsmarknaden. Under senare år har vi noterat ett vikande intresse från nationella studenter att fortsätta i forskarutbildning.

Att lägga ytterligare minst fyra år på fördjupade studier kanske ter sig mindre intressant om den svenska arbetsmarknaden inte värderar en doktorsexamen. Detta behöver KTH diskutera mer med samhälle och näringsliv, för kanske är det här svaret ligger för varför även de internationella studenter som avlägger en svensk doktorsexamen lämnar Sverige.

Att hitta en orsak är varken meningsfullt eller enkelt då det handlar om ett antal individer varje år som tar sin doktorsexamen. Svårigheter att få uppehållstillstånd och bostad, inte minst i Stockholm, är avgörande och har diskuterats och påtalats många gånger om. Om vi till det lägger ett svalt intresse från den svenska arbetsmarknaden för forskarutbildade så får vi inte se fler forskarutbildade på den svenska arbetsmarknaden.

KTH är ett internationellt lärosäte och kunskapsutbyten och möten mellan studenter respektive forskare från olika länder är en grundbult i såväl KTH:s som den akademiska värdegrunden.

Utredningen som inte vågar välja

Den efterlängtade utredningen om hur universitet och högskolor ska styras och finansieras på lång sikt, kanske de kommande 30 åren, har landat. Men Styr- och resursutredningen (Strut) – har tyvärr gått i den klassiska utredningsfällan – genom att inte våga välja och därmed inte heller välja bort.

Utredningen är ordrik och gapar enligt mitt tycke över alltför mycket vilket även gör den både yvig och samtidigt otydlig. Nog hade det varit bättre att fokusera mer och fördjupa frågeställningarna istället. Nu hänvisas viktiga frågor till framtiden och eventuella kommande utredningar.

Det i sin tur gör givetvis att det tar längre tid innan nödvändiga förändringar kan genomföras. Tålamod är bra att ha med sig både i läsningen av den 468 sidor tjocka utredningen och i fråga förändringstakten.

Men utredningen har givetvis också en framsida. Det finns mycket som är bra. Det höjda basanslaget är välkommet. Att det är ett samlat anslag och inte öronmärkt för utbildning respektive forskning. Det skapar en större rörelsefrihet för lärosätena och sannolikt en bättre arbetsmiljö för forskarna- stressen att söka nya pengar kanske kan tänkas minska. Att prestationsdelen för studenter föreslås utgå är också bra.

Men bilden solkas helt klart för KTH:s del av att den differentierade utbildningspengen tas bort. Det slår hårt mot tekniska och naturvetenskapliga utbildningsmiljöer som måste ha specialiserad infrastruktur. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg https://www.kth.se/blogs/rektor/2019/01/tydliga-reformer-pa-onskelistan/ drabbar detta våra studenter och Sveriges konkurrenskraft inom forskningen i det längre perspektivet. Jag beklagar att man i utredningen tycks ha haft bredduniversiteten framför ögonen och saknar även här en fördjupad analys.

Att göra universitetens uppdrag kring livslångt lärande tydligt och reglerat är ett bra förslag. Men här hade jag helst sett ett förtydligande av det delade ansvaret mellan arbetsmarknadens parter, individen och lärosätena. Dock är det mycket oroande att det inte finns pengar vikta för detta. Detta andas också den tvehågsenhet som utredningen bitvis lider av. Samlat anslag i all ära, men risken är stor att det redan urholkade anslaget intecknas av nya uppdrag.

När det gäller normer såsom den akademiska friheten och det kollegiala inflytande med flera föreslås att de åter ska regleras i högskolelagen. En fördjupad normdiskussion hade varit på sin plats särskilt som lärosätenas autonomi varit ett mantra under senare år. Kan man reglera normer eller är inte normer sådant som växer fram utifrån behov och är i så fall är gårdagens normer de rätta här och nu? Det jag saknar i ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan” är mer framåtblickande, utåtriktade och inkluderande tankegångar kring sektorns roll och samhällsnytta, som även skattebetalande medborgare kan omfamna.

Jämställdheten tillägnas ett eget kapitel och det är bra, men centrala och för samtalet vitala frågor som rör exempelvis hållbar utveckling, internationalisering och digitalisering saknas.

Stor förväntan på ny minister

I förra veckan var jag på det årliga rektorsmötet i Steningevik,  ett samarrangemang mellan Universitetskanslerämbetet (UKÄ) och Sveriges Universitets och Högskoleförbund (SUHF). Dragplåstret brukar vara ministern för högre utbildning och forskning som berättar om den politiska inriktningen för sektorn. I år bildades regeringen dagen före mötet och för många var nog namnet på den nya ministern okänt. Samtidigt var förväntan stor.

Matilda Ernkrans har liksom sina två föregångare inte tidigare erfarenhet av sektorn.

Ministerns förkunskaper och kompetens samt avsaknad av akademiska examina har varit föremål för diskussion. Intervjun i Vetandets värld, SR, möttes av en ström av kommentarer på de sociala medierna, där många var kritiska till att det återigen är en minister som inte avslutat grundexamen (https://sverigesradio.se/avsnitt/1222129 ).

Betyder det att högre utbildning och forskning är nedprioriterat av  den nya regeringen eller ska man tolka det som att politikerna hyser stor tillit till att vi 75 000 anställda och cirka 400 000 studenter driver och utvecklar sektorn på ett bra sätt?

En annan reflektion är att utbildningsdepartementet och posten för högre utbildning och forskning verkar vara en ingång för oprövade ministrar. Bland övriga ministrar i regeringen finns sådana som innehaft en rad andra ministerposter, så jag undrar varför just detta område inte anses behöva en person som har tidigare erfarenhet av att vara just minister. Samtidigt har vi nu fått en minister som är väl bevandrad i politik och riksdagens/utskottens arbete vilket antagligen är till fördel.

Någon längre presentation av synen på sektorn och framtiden blev det inte utan ministern höll ett kort middagstal.

Något annat var kanske inte att vänta eftersom det var hennes första dag på jobbet. Det var i mångt och mycket samma som den tidigare regeringen stått för och det mesta återfinns i regeringsförklaringen. Frågan om när arbetet med den nya forskningspropositionen drar igång besvarades inte.

Och kanske blir det en utbildnings- och forskningsproposition som Styr – och resursutredningen, troligtvis kommer förespråka. STRUT:en lämnas över till ministern den 1 februari.

Under mötet på Steningevik fick vi en hel del information från tjänstemännen på utbildningsdepartementet bland annat rörande budgeten för statliga myndigheter i allmänhet och lärosätena i synnerhet. En ny budgetprocess påbörjas direkt och det är troligt att vi får se en vårändringsbudget den 15 april med större ändringar än det brukar vara vid denna tid på året. Dock tror jag att de stora dragen snarare kommer återfinnas i höstbudgeten.

Tydliga reformer på önskelistan

Svenska lärosäten har under senare år tenderat att sjunka på internationella rankinglistor. Orsakerna är flera, men avgörande är avsaknaden av tydliga nationella strategier och prioriteringar inom högre utbildning.

Hög kvalitet i utbildning och forskning och därtill integrerad samverkan korrelerar inte med det som rankinglistorna mäter. Listorna ger inte den fullständiga bilden – inte minst med tanke på att lärosätena har olika uppdrag nationellt.

Tyvärr verkar nödvändiga reformer och en ny regering dröja. Men det hastar om Sverige som kunskapsnation inte ska halka efter. Att återupprätta en position tar betydligt längre tid än att rasera. Det är framförallt inom tre områden som reformer är nödvändiga:

  1. Höjda basanslag för forskning och forskarutbildning.

I en rapport från SUHF visas att systemet med externa medel motsvarar en kvalitetsförlust om 10-20 procent och i pengar mellan fyra och åtta miljarder kronor årligen. Genom att öka basfinansieringen minskas tiden forskarna måste ägna åt att söka pengar, tid som istället kan ägnas åt att forska.

Höjda basanslag innebär därutöver att lärosätena och forskarna själva kan utveckla och profilera forskningsområden snarare än att vara i händerna på såväl politisk som samhällelig styrning av vilken forskning som ska bedrivas. När externa statliga finansiärer gör utlysningar är det ofta på områden där den internationella forskningsfronten redan nått kommersialisering. Djärva nya idéer får mindre utrymme.

  1. Utbildningens och forskningens infrastruktur.

Infrastruktur i form av laboratorier, datorer, utrustning, instrument med mera är livsnödvändig för hög kvalitet i utbildning och forskning. När vi nu rör oss mot att lärosätena själva ska finansiera stora delar av infrastruktur utan samtidig höjning av anslag riskeras utbildningens kvalitet.

Mycket av det som ibland kallas forskningens infrastruktur utnyttjas i hög grad i utbildningen. Våra studenter måste ha möjlighet att lära sig på modern utrustning. Hur ska samhällets digitalisering klaras om inte studenterna under sin utbildningstid kan använda det senaste på området? Infrastrukturen är i högsta grad relevant även för fort- och vidareutbildning (det livslånga lärandet).

  1. Lärosätenas uppdrag och möjligheterna att nå hög kvalitet.

De flesta politiker är beredda att skriva under på att Sverige ska vara en internationellt framstående kunskapsnation. Med det följer vissa konsekvenser. Till exempel måste man börja fundera på om det är rimligt att alla lärosäten har samma uppdrag samt hur många universitet och högskolor det ska finnas. I Sverige finns ett fåtal universitet som platsar på rankinglistornas översta 100 till 200 positioner.

Rankinglistor är en indikation på internationell synlighet och de visar Sveriges position som kunskapsnation på den globala arenan.

Våra grannländer tycks mer på alerten i fråga om att reformera sitt universitets- och högskolesystem. I Danmark fördes institut in i universitet för flera år sedan. I Finland har reformer genomförts i denna riktning och senast ut är ett samgående till ett nytt Tampere University .

Läs gärna om våra forskares senaste framgångar i Forskare på G. Anslag, publiceringar och citeringar är avgörande inslag i forskarvardagen –nog så värda att uppmärksamma.

Att göra en möjlig framtid möjlig

Efter att en av vetenskapssamhällets stora årliga höjdpunkter avverkats i Blå Hallen är det traditionsenligt dags för VA-barometern. Den visar att förtroendet för forskningen återigen ökat.

Det är mycket glädjande att 75 procent av dem som svarat har ett mycket stort eller ganska stort förtroende för forskningen. Motsvarande siffra var förra året 60 procent.

Förtroende är som sagt en färskvara och något att värna och förtjäna igen och igen- särskilt i tider av svepande generaliseringar och bortviftande av fakta- som vore det smuts på kavajen. Därför blir jag så imponerad av KTH:s forskare som oförtrutet fortsätter att förfäkta rätten att granska, vrida och vända på teorier, analysera och ompröva. Det kan vara och är ofta en långsam och omsorgsfull process, som kräver envishet, resurser och fokus.

Med risk för att ta till alltför stora ord handlar ju mycket av forskningen inte bara om att skapa ett bättre samhälle utan också om att skapa en möjlig framtid. AI, stadsbyggnad, arbetsmiljö, medicinteknik, informations och kommunikationsteknik i form av Sveriges första 5G-nät  som invigdes på KTH Campus är exempel på områden som kan hjälpa oss och förhoppningsvis underlätta tillvaron för många människor.

De senaste månaderna har det ena klimatlarmet efter det andra kommit och här har universiteten liksom näringsliv och civilsamhälle ett omfattande ansvar – inte bara genom att hitta konkreta och faktiska tekniska lösningar utan också genom att visa att en möjlig framtid är just möjlig. Eller som diplomaten Jan Eliasson uttryckte det på vårt seminarium Innovativa ingenjörer för hållbar värld– a toolbox to repair the world.

VA-barometern visar också bland annat att en majoritet av de svarande tyckte att vetenskapliga fakta användes för lite i årets valrörelse och mycket få, en av tio, bland de unga som svarat säger ett klart ja till en framtid som forskare.

Aktivism må väcka en del, men det räcker inte; utan gedigen utbildning och forskning står vi oss slätt i jakten på lösningar på flera av de stora samhällsutmaningarna vi står inför. Att det därför fortfarande inte tycks vara någon regering i sikte är oroväckande i sammanhanget. Beslutsfähiga politiker som är redo att ta tag i höjd basfinansiering till utbildning och forskning, livslångt lärande och andra för universitetsvärlden och för den svenska konkurrenskraften helt avgörande frågor.

Ses och hörs nästa år!