Författare
Många händelser och konflikter i vår omvärld pockar på uppmärksamhet och då och då kommer det krav på att KTH som universitet ska ta ställning för eller emot i någon enskild konflikt eller geopolitisk händelse. Den ökande polariseringen och det höga tonläget där världen allt mer kläs i enbart svart eller vitt förstärker dessa krav.
Kampanjliknande uppmaningar på sociala medier blir allt vanligare där logiken att om man inte är med så är man mot tycks gälla. Den typen av diskussionsklimat rimmar illa med forskarens uppgift att med faktas hjälp belysa flera olika perspektiv och förfäkta olika resultat som en del av ett akademiskt samtal.
Jag är väl medveten om att detta är genuint svåra frågor och med tanke på att det ska vara högt i tak inom akademin innebär det ett ansvar att skapa en atmosfär som uppmuntrar fritt sökande efter kunskap, fri kunskapsspridning och fri debatt. Men samtidigt är det en prioritet att våra studenter och medarbetare ska känna sig säkra och trygga på våra campus oavsett varifrån man kommer och vilken åsikt man har.
I vår vision skriver vi ”Vår akademiska frihet och våra principer om öppenhet och transparens är grundläggande för kunskapsutveckling och demokrati. ” och det kan också vara vägledande i de svåra gränsdragningar som vi kan tvingas göra när det gäller allt från ställningstaganden i konflikter i andra delar av världen eller att beakta vad som är skyddsvärd kunskap i den nya internationellt mer komplexa omvärlden.
Att balansera strävan efter KTH som en öppen och internationaliserad kunskapsarena å ena sidan, och å andra en skyddad plats där varken nationella säkerhetsintressen eller enskilda grupper kommer till skada, är med andra ord svårt och vi ska vara medvetna om att det inte finns några enkla, färdiga svar på alla de frågor som dyker upp.
Några utgångspunkter är dock att vi följer regeringens linje när det gäller utrikespolitiska ställningstaganden, internt har vi en etisk policy och våra visions- och måldokument att förhålla oss till, vi har en ny säkerhetsorganisation och också en säkerhetsskyddsanalys som nyligen har genomförts och vi har en större medvetenhet i hela organisationen.
Men avgörande i vardagen är som sagt säkerheten och tryggheten för studenter och medarbetare. Går de förlorade riskerar vi att hamna i tystnadens kultur vilket vore förödande för ett universitet.
Författare
För ett år sedan gjorde operan The tale of the Great Computing Machine succé på KTH. Den bygger på ”Sagan om den stora datamaskinen” som skrevs av Hannes Alfvén 1966. Han var KTH-professor och nobelpristagare och nyligen delades årets olika nobelpris ut. Att jobba på KTH som kryllar av talanger och stjärnor gör mig onekligen stolt – snart kanske vårt andra nobelpris är på ingång-vem vet?
Hannes Alfvén fick priset i fysik 1970 och jag har alltid vart nyfiken på honom också som person. Vem var han och vilket arv lämnade han efter sig till sitt alma mater?För ett tag sedan fick jag som svar på det en fantastisk bok ”Tidens retorik” i mina händer. Den är skriven av Svante Lindqvist, tidigare professor i teknikhistoria vid KTH och som länge fascinerats av Alfvén. Än har jag inte läst hela den omfattande volymen – ska jag villigt erkänna – men bilden av en i allra högsta grad engagerad och gedigen forskare träder fram. Han tycks ha varit rejält nyfiken inte bara på vetenskapen utan också på samhället i vilken den verkar.
Att våga vara kritisk och se hur olika tekniska landvinningar också kan ha en baksida känns som ett arv från Alfvén. Han var, förutom en extraordinär forskare, också en engagerad samhällsdebattör och kom med tiden att ta ställning mot kärnkraften. Det var ett ställningstagande som inte uppskattades i alla delar av samhället vid den tidpunkten men som ändå visar på hans stora integritet och engagemang för samtidsfrågorna.
Ett annat engagemang, om man nu får lov att spekulera var som bärare av KTH:s tradition av ett nära samarbete och växelspel med industrin och samhället runtomkring. Något som vi drygt 80 år senare bär vidare i våra strategiska partnerskap.
Alfvén uppfann tydligen trokotronen vars patent såldes till LM Ericsson 1946 för en summa som översteg Nobelpriset som han fick långt senare.
För övrigt önskar jag alla en god jul och ett gott nytt år när det är dags!
Författare
Den gröna omställningen var temat på Sweden Indo-Pacific Business summit som arrangerades i Singapore nu i början av december. Som vanligt konstateras att hoten mot klimatet är tydligt verifierade i forskning och att hotbilden som tornar upp sig kräver att det sker en omställning i snabbare takt än hittills.
Temat för diskussionerna var hur forskning, innovation, utbildning och talangjakt kan bidra, eller måste bidra, till omställningen. Som vanligt säger vi alla som deltar i den här typen av konferenser de rätta sakerna, visar på en medvetenhet om problemen, och sen går vi ändå hem och gör fel prioriteringar eftersom det finns så många andra kortsiktiga problem på agendan.
Ett hopp för framtiden är ändå att den yngre generationen, som också fanns representerad, har en betydligt starkare känsla och högre ambitionsnivå kring omställningsbehovet än vad den samlade äldre generationen representerar.
Hoppfullt är också hur framgångsrik forskning faktiskt bidrar till omställningen här och nu och hur nydanande utbildningsprogram skapar förutsättningar för att kompetensen i samhället gradvis förnyas för att arbeta med bredare systemfrågor av betydelse för klimatet. Det händer faktiskt mycket på universiteten, inte minst KTH, som har avgörande betydelse för framtiden. Forskning och utbildning är verkligen en framtidsfabrik.
Klimat är viktigt men omställningen handlar också om många andra saker som har betydelse för samhällets uthållighet. Energieffektiviseringar, nya material, nya digitala lösningar och en uthållig stadsplanering bidrar på många olika sätt till att vi hushåller med planetens resurser och bidrar till den gröna omställningen.
Vid sidan om högnivåmötet med ett par hundra deltagare från Sverige och Sydostasien, så hann vi med att besöka Nanyang Technical University (NTU) och A-Star i Singapore. NTU är en viktig och strategisk samarbetspartner till KTH och, likt många svenska företag, kan Singapore fungera som en hubb för många andra samarbeten i regionen.
Vår förhoppning är att kunna expandera det redan framgångsrika forskarutbildnings-samarbetet med NTU och att också utveckla former för en djupare samverkan med A-stars forskningslabb som i många avseenden har likartade utvecklingsagendor som vi har.
Författare
KTH:s styrelse har, som många redan vet, beslutat att omlokalisera nuvarande verksamhet från Södertälje och Kista till KTH:s huvudcampus och, vad gäller basårsutbildningen, till Campus Flemingsberg. Det är ett beslut som väcker känslor och, i vissa fall, näst intill känslostormar.
Framtiden är alltid oviss men vi vet att KTH:s position som ett ledande internationaliserat och framgångsrikt universitet behöver vårdas. Det är centralt att bygga universitetet på ett sådant sätt att så mycket resurser som möjligt kan användas för utbildning och forskning, att vi har utrymme för strategiska rekryteringar inom ramen för ett genomtänkt karriärsystem, att vårt utbildningsutbud formas för att vara attraktivt för utländska talanger och att vårt framgångsrika arbete vad gäller att attrahera extern konkurrensutsatt finansiering kan kombineras med ambitioner om långsiktighet och en god arbetsmiljö för våra anställda.
En del i allt detta är förstås också hur vår fysiska miljö ska se ut och hur vi ska fördela verksamheten mellan våra olika campusorter. Den frågan har dessutom fått ett extra tryck på sig genom att ekonomiska realiteter och tidigare styrelsebeslut gör att vi måste hitta vägar framåt som innebär ett mer optimerat och slimmat utnyttjande av våra lokaler. Men, och det har jag åtminstone sagt alla gånger frågan diskuterats, för att göra större förändringar som berör våra campusorter så måste framtidsbilden formas kring mål som innebär verksamhetsutveckling.
För både Södertälje och Kista finns det fördelar på lång sikt med en samlad lokalisering och just nu har styrelsen bekräftat den riktning som fortsatt arbete ska ha. Därmed är det dags att börja det mer detaljerade arbetet med planering av hur styrelsens beslut ska realiseras. Det är näst intill självklart att detaljerna måste komma som en följd av att vi vet det långsiktiga målet.
KTH har viktiga industriella partner i hela landet och har dessutom strukturerade strategiska partnerskap med 15 olika privata och offentliga partner. Inom ramen för de överenskommelserna finns också samverkan etablerad med stora delar av KTH från våra närmaste partner i Södertälje och Kista. Det arbetet avser vi fortsatt att utveckla och att också utöka partnerskapen via mer riktade satsningar. KTH är också berett att finnas på plats på andra sätt än det som dagens modell har inneburit, till exempel via lärcentramiljöer, för livslångt lärande eller med olika demoarenor eller liknande.
Det ansvar som faller på universitetsledningen och styrelsen handlar i mångt och mycket om att skapa förutsättningar, att lösa upp utmaningar som verksamhetens olika delar inte kan hantera, att stötta framgångsrika utvecklingsinsatser och ta upp de stora framtidsfrågorna för gemensam diskussion och problemlösning. Just nu pågår också arbetet med att forma KTH:s verksamhetsplan och fleråriga utvecklingsagenda både på central nivå och inom respektive skola. När vi har nya fakultetsnämnder och fakultetsråd på plats hoppas jag att vi också kommer att få fler forum för diskussion om våra långsiktiga framtidsfrågor.
Det är självklart att förändring är svårt. Men att det är svårt innebär inte att vi kan avstå från att genomföra de förändringar som vi menar leder KTH till en mer fördelaktig position på längre sikt.
Författare
Som vanligt blir inspelen från olika aktörer lite av en önskelista som i allt väsentligt ställer krav på ökade anslag. Som man ropar i skogen får man svar kan man kanske säga efter som forskningsproposition förväntas innehåll resurstillskott till högskolesektorn. Annars är det liksom ingen idé att skriva en proposition.
Men den stora frågan som ingen ställer i de sammanhangen är hur man skapar en långsiktig, överblickbar och stabil högskolepolitik? Eller, annorlunda uttryckt, vilka är de viktiga och mest grundläggande frågorna som man behöver hantera och besvara för att på lång sikt skapa en framgångsrik och hållbar högskolesektor som kan svara upp mot samhällets alla behov av högre utbildning och forskning?
Om man ser bakåt i tiden så föregicks till exempel den stora reformen 1977 när många nya högskolor kom till av ett omfattande utredningsarbete som pågick många år och lämnade många olika betänkanden längs vägen. Ännu tidigare, från mitten av 1950-talet jobbade en universitetsberedning med att formulera ”…en allsidig och förutsättningslös prövning av universitetens och högskolornas uppgifter och behov i det moderna samhället”.
Värt att notera är att man talar både om vilka uppgifter högskolesektorn ska ha och om vilka behov högskolor och universitet har. Det finns en dynamik i detta med att inte bara se högskolesektorn som en leverantör av samhällsnytta utan även i behov av vissa förutsättningar för sin verksamhet som rimligen behöver garanteras politiskt.
Frågan är också om inte högskolesektorn är ett sådant område där det borde skapas långsiktiga politiska majoriteter för de grundläggande frågorna som mer kortsiktiga forskningspropositioner kan hämta argument ifrån. Andra områden som försvar och energi är andra sådana områden för överenskommelser där man försöker formulera och besvara vissa specifika frågor som sträcker sig längre än en mandatperiod i riksdagen.
Det är många frågor av denna karaktär som skulle kunna aktualiseras. En viktig fråga handlar om hur (politisk) styrning kan utövas inom ett system som samtidigt ska garantera institutionell autonomi för lärosätena. En annan om hur de många olika typerna av lärosäten som finns idag kan ges utrymme för sin särart och få förutsättningar för att bidra till samhället på olika sätt. En tredje om hur nationella uppdrag kan ges avtryck i ett så mångfaldigt högskolelandskap som vi har idag och hur viktiga nationella satsningar på till exempel infrastruktur kan möjliggöras. Det finns också, alltid kanske, behov av att uttrycka forskningens och utbildningens frihet och problematisera hur friheten för lärosätena, forskare/lärare och studenter kan kombineras med ambitioner om samhällsrelevans och arbetsmarknadsintressen.
Varje forskningsproposition brukar förvisso innehålla diskussioner av mer grundläggande frågor, men fortfarande är det ett tag sedan staten samlade sig för att i kraftfulla ordalag formulera universitetens och högskolornas uppgifter och behov, så som man uttryckte sig 1955.
