Att göra en möjlig framtid möjlig

Efter att en av vetenskapssamhällets stora årliga höjdpunkter avverkats i Blå Hallen är det traditionsenligt dags för VA-barometern. Den visar att förtroendet för forskningen återigen ökat.

Det är mycket glädjande att 75 procent av dem som svarat har ett mycket stort eller ganska stort förtroende för forskningen. Motsvarande siffra var förra året 60 procent.

Förtroende är som sagt en färskvara och något att värna och förtjäna igen och igen- särskilt i tider av svepande generaliseringar och bortviftande av fakta- som vore det smuts på kavajen. Därför blir jag så imponerad av KTH:s forskare som oförtrutet fortsätter att förfäkta rätten att granska, vrida och vända på teorier, analysera och ompröva. Det kan vara och är ofta en långsam och omsorgsfull process, som kräver envishet, resurser och fokus.

Med risk för att ta till alltför stora ord handlar ju mycket av forskningen inte bara om att skapa ett bättre samhälle utan också om att skapa en möjlig framtid. AI, stadsbyggnad, arbetsmiljö, medicinteknik, informations och kommunikationsteknik i form av Sveriges första 5G-nät  som invigdes på KTH Campus är exempel på områden som kan hjälpa oss och förhoppningsvis underlätta tillvaron för många människor.

De senaste månaderna har det ena klimatlarmet efter det andra kommit och här har universiteten liksom näringsliv och civilsamhälle ett omfattande ansvar – inte bara genom att hitta konkreta och faktiska tekniska lösningar utan också genom att visa att en möjlig framtid är just möjlig. Eller som diplomaten Jan Eliasson uttryckte det på vårt seminarium Innovativa ingenjörer för hållbar värld– a toolbox to repair the world.

VA-barometern visar också bland annat att en majoritet av de svarande tyckte att vetenskapliga fakta användes för lite i årets valrörelse och mycket få, en av tio, bland de unga som svarat säger ett klart ja till en framtid som forskare.

Aktivism må väcka en del, men det räcker inte; utan gedigen utbildning och forskning står vi oss slätt i jakten på lösningar på flera av de stora samhällsutmaningarna vi står inför. Att det därför fortfarande inte tycks vara någon regering i sikte är oroväckande i sammanhanget. Beslutsfähiga politiker som är redo att ta tag i höjd basfinansiering till utbildning och forskning, livslångt lärande och andra för universitetsvärlden och för den svenska konkurrenskraften helt avgörande frågor.

Ses och hörs nästa år!

 

KTH viktig spelare i nytt EU-program

Den europeiska dimensionen är viktig för KTH. Det handlar framförallt om att ha god insyn i de olika finansieringsprogrammen för högreutbildning och forskning. Den 30 november enades EU:s forskningsministrar om inriktningen på nästa europeiska forskningsprogram

Horisont Europa för åren 2021-2027 (pdf)

I slutet av förra veckan besökte jag Bryssel för att skapa närmare kontakter och lära mer om arbetet med nästa ramprogram. Horisont Europa(Horizon Europe) är en utveckling av befintliga Horizon 2020, som även innehåller mycket nytt.

Schemat för de två dagarnas besök var fulltecknat, med besök i EU-parlamentet, svenska representationen i Bryssel, det gemensamma kontoret som Vinnova och Vetenskapsrådet har samt besök på direktoraten för forskning och utbildning.

KTH har ett gott läge att konkurrera om nya projekt. InomHorizon 2020 deltar KTH i 201 projekt, med ligger vi på en första plats bland svenska lärosäten när det gäller antal projekt. Pengamässigt ligger KTH på tredje plats. Nu senast fick KTH klartecken att vi ingår i en stor EU-satsning om framtidens transporter: EIT Urban Mobility.

Det är en bra bit kvar innan programmet är beslutat och det finns en stark önskan att kunna avsluta förhandlandet och komma till beslut före valet till EU-parlamentet i maj 2019. Detta eftersom man är osäker på vilken sammansättning det nya parlamentet kommer att få. Det finns en risk för ökande mandat för grupper som är mer negativa till forskning.

Horizon Europe har så här långt en något större budget och Brexit, om det blir av, hanteras så gott det går.

De tre pelarna är utvecklade jämfört med innevarande program är:

  1. vetenskaplig spetskompetens
  2. globala utmaningar och europeisk industriell konkurrenskraft
  3. innovativa Europa. En ny del är något som kallas ”missions” där några av personerna vi mötte sa att det blir 5-6 stycken medan andra tolkade diskussionerna att det under ramprogrammets livstid, år 2021-2027 tillkommer fler ”missions”. Ett ”mission” är bredare än nuvarande ”flagships”. Det verkar dock klart att ”flagships” inte ska förekomma i det nya ramprogrammet. På utbildningssidan diskuteras en fördubbling av Erasmus+. Det är bra, även om man från svensk sida håller emot denna och andra ökningar i budgeten.  Sveriges hållning är att inte öka pengaflödet till Bryssel från dagens 1 procent av BNP till 1.11 procent som blir resultatet när/om Storbritannien lämnar det europeiska samarbetet

Det håller jag med om, inte minst för att Sverige inte förmår ta hem de summor avsedda för forskning och viss utbildning som vi har möjlighet att erhålla på grund av  vår bidragsnivå till EU. Att vara expert i bedömarpaneler liksom att närvara vid workshops och seminarier i Bryssel är sätt att lära sig mer om att lyckas i EU-projekt. Det finns ständigt behov av bedömare och att anmäla sig som kandidat är bra. Själv har jag varit bedömare inom programmet Co-fund vilket var mycket lärorikt. Forskningsspets och ”impact” samt internationell närvaro ger naturligtvis förutsättningar till framgång även i EU-finansieringar.

Det finns många ingångar till aktiviteterna i Bryssel. Inte minst viktigt är KTH:s deltagande i olika nätverk som CESAER och Cluster. KTH har goda möjligheter att ta för sig än mer och genom en ökad närvaro finns också möjligheter för oss att påverka inriktningar inom ramen för kommande Horizon Europe.

Vi behöver förstå och diskutera mer om det som händer i Bryssel, särskilt vad som händer i EU-parlamentet. Jag saknar den bevakningen i Sverige, det påmindes jag om efter de två dagarnas besök.

Öppen tillgång i takt med omvärlden?

Att den akademiska friheten skulle vara i konflikt med öppen tillgång till forskningsartiklar är något som oroar. I alla fall enligt en debattartikel i SvD. Men stämmer det verkligen?

Redan i dag har många svenska forskningsfinansiärer krav på att forskarnas resultat ska göras tillgängliga för en allmänhet och inte bara finnas i form av publiceringar i vetenskapliga tidskrifter som ligger bakom betalvägg. Det finns rekommendationer från EU för att medlemsstaterna ska kunna ge öppen tillgång till forskningsresultat och data. En skärpning inträder nu genom den så kallade Plan S som ska vara standard från år 2020. Flera svenska, statliga forskningsfinansiärer har redan skrivit under på detta. Att den forskning som betalas med skattemedel också ska göras tillgänglig för skattebetalarna är en tanke, en annan att forskning som sprids fritt snabbare kan underlätta ytterligare forskning som bygger på tillgängliga resultat.

Att förlagen i dag dels tar betalt för att publicera artiklarna (inklusive äger copyrighten) dels tar betalt för att man ska kunna läsa dem är och har alltid varit konstigt. Det i sig kan ju tyckas märkligt när man som forskare själv gjort jobbet och därefter får betala för att kunna prenumerera på de egna resultaten. I det andra scenariot betalar forskaren en avgift för att artikeln genom ett öppet publiceringsförfarande ska göras tillgänglig för alla. Med digitalisering har möjligheterna att publicera digitalt öppnat sig, det vill säga det behövs inte längre förlag som trycker tidskrifter.

Självklart är öppen tillgång vägen, i ett forskarsamhälle utan gränser, men det gäller att tänka pragmatiskt och inte bara principiellt – inte minst ur den enskilde forskarens perspektiv. Vad händer med den privat finansierade forskningen och skillnaden däremellan? Hur slår det mot den enskilde forskaren och meriteringen som följer av en publicering i en tidskrift med högt anseende och vidare tilldelning av medel från respektive lärosäte? I dag krockar öppenheten med meriteringen och vad händer med kvalitetsgranskningen i form av peer review? Det är lätt att öppna en digital tidskrift och flera har redan lockats av att skicka in forskningsresultat där peer review i princip helt saknas.

Inom många forskningsområden finns högt rankade tidskrifter där det av tradition är såväl nödvändigt som meriterande att publicera. Det är inte troligt att det i en handvändning kommer uppträda motsvarande open acess kanaler. Traditionerna inom vetenskapsområdena är ofta varierande vilket gör den snabba tidplanen för Plan S något besvärande. Att reglera exakt i vilka tidskrifter som en forskare får publicera i inskränker den akademiska friheten. Den bedömning man som enskild forskare gör när nya resultat ska presenteras görs utifrån en mängd kriterier. Ibland är det viktigast att andra forskare inom det egna fältet får del av resultaten genom att publicera i tidskrifter som alla läser. I andra fall driver nuvarande meriteringssystem på att publicera i högt rankade tidskrifter så som Nature och Science, även om man vet att kollegorna kanske inte i första hand läser dessa.

Publiceringsstrategin bör förstås förändras och över tid kommer open acess göra att mer forskningsresultat blir allmänt tillgängliga. Men kanske går det inte så snabbt som man tror utanför forskarsamhället. Vad gör övriga världen? Det kan bli lite udda om vi i Europa nu har en mycket snabb tidplan för open acess, medan övriga världen har en annan. När allt kommer omkring så är forskningsresultat internationella, då behöver även sätten att göra dem tillgängliga vara globala.

Jag har viss förståelse för logiken att skattefinansierad forskning ska tillgängliggöras för alla (i hela världen?). Men då förstår jag å andra sidan inte logiken bakom avgiftsfinansierad utbildning. Varför är inte denna, som också är skattefinansierad, fritt tillgänglig för alla?

Internationalisering anstår ett öppet samhälle

Att internationalisering och samarbete över gränserna är en förutsättning för att möta de utmaningar världen står inför borde vara en självklarhet. I en debattartikel(https://www.sydsvenskan.se/2018-11-11/vi-ser-med-stor-oro-pa-den-vag-av-nationalism-och-populism-som-sveper-over-sverige-europa-och-manga-lander-i-varlden ) skrev jag och några kollegor om just detta och att forskar- och kunskapssamhället ska vara öppet och tillgängligt. Detta är inte minst viktigt i en tid då trångsynta, faktaförnekande tankegångar tenderar att ge intrycket att världen ska och bör krympa.

Sverige, som är ett litet land, har lyckats hävda sig i den globala konkurrensen genom att såväl utbilda studenter som locka duktiga forskare från hela världen. Genom ett nära samarbete mellan industrin och ingenjörsvetenskapen lyckades många svenska företag etablera sig internationellt i början av förra seklet. Men här finns betydligt mer att göra om Sverige även fortsättningsvis ska kunna ha en plats på den internationella arenan.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att internationaliseringsutredningen ”Ökad attraktionskraft för kunskapsnationen Sverige” nu är klar. Med hjälp av en rad åtgärder ska det bli lättare och mer attraktivt för såväl internationella studenter som forskare att komma till Sverige. Genom till exempel genom att etableringar i utlandet och vice versa ska den internationella rörligheten, enligt utredningens ambition, öka åt båda hållen.

Ökad omvärldsbevakning och en organisation för att öka den svenska närvaron i utlandet är några av förslagen. Detta är bra förslag om det även möjliggör en större frihet för lärosäten att ytterligare utveckla sina redan befintliga samarbeten med exempelvis utländska partneruniversitet genom universitetsfilialer.

Jag välkomnar att krav ställs på ett större fokus på högre utbildning och forskning för till exempel forsknings- och innovationskontor samt TeamSweden.

Av egen erfarenhet vet jag att svenska ambassader runt om i världen är till stor hjälp när man som lärosäte vill göra aktiviteter. Utanför dessa behövs dock än mer kunskap och kompetens om förutsättningar för svensk högre utbildning och forskning bland de grupperingar som arbetar för att göra Sverige känt. Det gynnar de svenska lärosätena.

Dessutom verkar utredningen tittat ordentligt på hur man kan underlätta processen för utländska studenter som betalar för att studera här och som lätt kunnat hamna i en snårskog av myndighetskontakter. Det är välkommet, så att uppehållstillstånd kan beviljas snabbare.

Ytterligare något som enligt utredningen ska utvecklas är fler stipendier för att göra det möjligt för studenter att finansiera studier och uppehälle med mera i Sverige. Studentinflytande och studenträttigheter som ska gälla även om man kommer som utländsk student påtalas också i utredningen. Det gör det redan idag, de hinder som finns har främst att göra med språket.

Hade dock önskat, som jag skrev när delbetänkandet kom, en tydligare och mer uttalad strategi kring vilka delar i världen vi ska satsa på. En sådan svensk internationaliseringsstrategi har dock det problemet att vi lever i en föränderlig värld. Oavsett detta är internationella samarbeten, utbyten och kompetensväxling avgörande för akademin och vitalt för en positiv samhällsutveckling.

Bra position för fortsatt samarbete med Kina

KTH intar, jämfört med andra svenska lärosäten, en särställning i Kina tack vare de 15-20 år som vi investerat i att etablera nära samverkan med ledande universitet i landet. Det mångåriga samarbetet med in- och utresande studenter och gemensamma forskningsprojekt ger oss en bra position för vidare samarbeten i Kina.

För en dryg vecka sedan kom jag hem från en intensiv tur till Kina. Programmet innehöll besök på Shanghai Jiao Tong University i Shanghai som är ett av KTH:s  ”key partner universities” . Där höll jag även ett föredrag för cirka 200 studenter som handlade om den svenska modellen med avseende på utbildning, forskning och innovation samt besökte ett event som alumni chapter Shanghai ordnade. Därefter gick resan vidare till Hangzhou där jag dels besökte Zhejiang University, som också är en viktig partner för KTH, dels deltog i det officiella öppnandet av Kinas första privata universitet, Westlake University.

Kina liksom Sydostasien gör enorma investeringar i kunskap och därmed i universitet och högskolor. På kort tid har flera universitet i Kina stigit kraftigt på internationella rankingar. Inom områden som artificiell intelligens är Kina, tillsammans med USA, ledande i världen. Det innebär bland annat att man lockar tillbaka framgångsrika internationellt verksamma forskare och lärare. Det nyöppnade Westlake University avser att rekrytera 300 personer till fakultetstjänster under de närmaste åren. Det finns en tydlig strategi som också innebär stora satsningar på utbildningens och forskningens infrastruktur.

I en nyligen släppt rapport ( https://www.regeringen.se/artiklar/2018/10/sverige-och-kina–starkt-samverkan-for-en-hallbar-framtid/) beskrivs utvecklingen inom forskning, innovation och högre utbildning i Kina och förslag lämnas på hur Sverige kan arbeta för att stärka samarbetena med Kina. En punkt som lyfts är att Sverige behöver bygga upp en kompetens om Kina på alla nivåer och att långsiktiga relationer är viktigt. Vidare sägs att samarbetena med inriktning på hållbar utveckling och agenda 2030 borde vara i särskilt fokus. Det ger KTH en utmärkt position för de fortsatta relationerna eftersom vi har ett gott rykte genom det mångåriga samarbetet, där inte minst KTH-alumnerna är goda ambassadörer. KTH:s pelare hållbar utveckling integrerat i utbildning och forskning skapar en bra grund för den fortsatta utvecklingen tillsammans med Kina. Samarbetena bör vara öppna och ömsesidiga, och nyttan för KTH:s och Sveriges utveckling får aldrig glömmas bort.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag slås av det öppna och vänliga mottagandet under mitt besök och att de akademiska kärnvärdena tydligt finns, även om det är otroligt svårt att bedöma den politiska dimensionen. Häromdagen läste jag en artikel i University World News som dock ger en annan bild av den akademiska verkligheten.

Detta i sin tur får mig att reflektera över vikten av att svenska lärosäten i allmänhet behöver en mycket bättre kunskap om ett lands eller en regions förutsättningar och utmaningar (precis som nämns i rapporten som jag skriver om ovan), samt att vi behöver ha ett förhållningssätt för när vi bör samarbeta och när vi inte bör göra det.

Akademiska kärnvärden är värda att försvara och om KTH och Sverige kan bidra till en positiv utveckling i världen är det bra. Då och då är det dock viktigt att komma ihåg att Sverige är ett litet land i norra Europa, så vårt genomslag och vår synlighet kanske inte alltid matchar vår självbild!  Då är det väldigt viktigt med strategiska allianser som gör att vår påverkansmöjlighet får större tyngd.