Författare
De senaste veckorna har jag haft förmånen att vara med på flera seminarier som visar i ord, men framförallt i handling, hur viktigt samarbete över disciplingränserna och universitetsgränserna är.
Ett tvärvetenskapligt angreppsätt är ofta vägen fram för att hitta lösningar på komplexa problem där en rad olika aspekter blir belysta utifrån respektive forskares disciplinära hemvist.
Vid det årligen återkommande Östersjöseminariet som hölls för några veckor sedan presenterade forskare studier som visade på Östersjöns miljöproblem, men också olika lösningar för att kunna rädda havet. Det handlade om allt från att återskapa lekplatser för rovfisk, att kunna använda sensorteknik för övervakning, vinddrivna moderna fartyg och, inte minst, att utveckla vattenbruk och så kallad blå mat.
När presentationerna länkades ihop så framgick det tydligt hur olika vetenskapliga discipliner, var och en på sitt sätt, bidrar till att förstå den komplexa havsmiljön i Östersjön, relationen mellan havsmiljön och verksamheter på land och hur ny teknik kan användas för att skapa nya hållbara lösningar som dessutom ger stora mervärden till samhället.
Inom medicinsk teknik driver KTH och KI gemensamt MedTechLab och inom det samarbetet bedrivs flera innovativa och vetenskapligt framgångsrika projekt i samverkan mellan KTH, KI och klinisk verksamhet. Ett exempel hamnar om teknik för avbildning av cancertumörer så att de kan upptäckas tidigare och med bättre precision av läkare.
Det är både teknikutveckling, diagnostik och medicinsk vetenskap som behöver arbeta ihop. Ett annat exempel är kartläggning av nervimpulser för att på sikt kunna påverka nervbanorna och bota sjukdomar som reumatism eller andra inflammatoriska sjukdomar genom nya medicintekniska hjälpmedel. Matematik, teknik, medicinsk vetenskap och kliniska verksamheter deltar i projektet för att bidra till det gemensamma målet om bättre hälsa och livskvalitet genom en mer precis medicinsk behandling.
I veckan arrangerades de fransk-svenska forskardagarna som i år hade fokus på kärnenergi. Även här samverkar många discipliner för att skapa förutsättningar för framtidens kärnreaktorer som kommer att vara modulära och säkrare än dagens system. I detta ingår även lagstiftning, tillståndsprövningar och myndighetssamverkan som en viktig del i det problemkomplex som behöver vetenskapliga bidrag för att förbättra samhällets långsiktiga energiförsörjning.
Det är lätt att känna en stark tillförsikt inför universitetens förmåga att kunna bidra till klimatomställningen och ett bättre samhälle när man får ta del av framsteg som grundar sig i verkligt tvärdisciplinära arbetssätt där man ändå utvecklar och nyttjar en djup vetenskaplig disciplinär spetskompetens. För KTH känns det nästan som ett adelsmärke att kunna arbeta på det sättet.
Författare
Att se glädjen, jublet är fantastiskt. Nu senast Nobelpristagaren i fysik Anne L´Huillier på Lunds universitet som fick beskedet mitt i en föreläsning och sedan fortsatte föreläsa.
Eller de som stod bakom mRNA-tekniken och fick medicinpriset. Tänk att göra en upptäckt som förändrar världen. Undrar hur det känns. Och hur mycket tid, tålamod och omprövande som ligger bakom.
All forskning bidrar till just det, inte minst den som bedrivs på KTH inom en rad olika områden.
Alla får inte ett Nobelpris, Hannes Alfvén på KTH fick i och för sig i fysik 1970 , men alla bidrar till kunskapens och de nya resultatens utveckling med potential att möta och mota de komplexa samhällsutmaningar vi står inför. Liksom studenterna med sin nyfikenhet och sitt ifrågasättande driver fram nya svar och lösningar.
Läget i världen är inte optimalt just nu, för att ta i med ett så kallat understatement, men dessa revolutionerade upptäckter inger i alla fall mig ett stort hopp om framtiden.
Ingen forskare arbetar heller i ett lufttomt rum utan befinner sig i en grupp, i samarbeten, i nätverk och i sammanhang över disciplins- och ämnes gränser- allt som oftast även nationsgränser.
På KTH har vi en rad forskare som inspirerats av, kanske tävlat mot eller samarbetat med Nobelpristagare genom tiderna. Här kan man läsa om några KTH-forskares tankar kring såväl fysikpriset som medicinpriset och utvecklingen av mRNA-tekniken som sagt och som lade grunden för vaccinet som togs fram för att bekämpa covid.
Eller kemipriset som gick till dem som utvecklade kvantprickarna. De som på många sätt förändrat och lyser upp vår vardag till exempel i LED-belysning och TV-skärmar.
Författare
Inom universitetsvärlden finns en lång tradition av kollegialitet. Grunden är att det vetenskapliga samtalet och den goda argumentationen är det som bäst bidrar till att upprätthålla och utveckla kvalitet i forskning och utbildning och att kollegor både vill och förmår bidra till att en sådan miljö formas. I en sådan omgivning tar man ett gemensamt ansvar. Även om äldre kollegor förväntas vägleda yngre så är det argumentet som väger tyngre än både ålder och position.
Universiteten är också så formade att den mest ingående kunskapen om forskningens och utbildningens innehåll finns hos forskare och lärare. Det är svårt att på ett enkelt och självklart sätt hävda auktoritet över den kunskap som finns i forskargruppen om man står utanför densamma, inom ett annat ämne eller på någon plats högre upp i hierarkin på universitetet. Snarare är det ”peers”, kollegor, inom samma eller näraliggande vetenskapsområden som kan föra det fördjupade samtalet om forskningens eller utbildningens kvalitet.
Att det finns en kollegial struktur som tar tillvara de behov, tankar och synpunkter som finns på plats av dem som är närmast vardagen och verkligheten i fråga om forskning och utbildning på ett lärosäte är av stor vikt även av andra skäl. En decentraliserad styrning grundad på vetenskaplig kompetens och diskussion står stadigare vilket stärker universitetens autonomi och oberoende visavis den politiska styrningen.
Samtidigt kan det paradoxalt nog också göra ett lärosäte mer snabbfotat. Flexibiliteteten kring såväl forskning som utbildningsinriktning i relation till omvärlden, såväl nationellt som internationellt, kan öka. Detta som en konsekvens av att de som är väl insatta i forskningsläget inom ett visst ämne kan föreslå förändringar.
Kollegialitet är, förutom en central del av vetenskapens vardag, också en form för inflytande, styrning och ansvarstagande. Som styrform kan det vetenskapliga omdömet användas som grund för mer övergripande kvalitetsbedömningar inom en bredare ämnesgrupp när det till exempel handlar om beslut om kvalitetshöjande insatser, utbildningsplaner eller kravnivåer inom forskarutbildning. På samma sätt kan kollegial styrning också inkludera medverkan i övergripande diskussioner kring till exempel verksamhetsplaner oaktat var de formella besluten fattas.
Kollegialiteten ska också finnas i nära samverkan med en mer traditionell linjeorganisation där chefer har ett tydligt och ansvarsfullt mandat att arbeta med allehanda frågor kring bemanning, resursfördelning, arbetsmiljö och uppföljning. I vissa fall är det förstås en gråzon mellan vad som är en linjefråga och vad som är en fråga som bör vara föremål för kollegialt inflytande. Helt går inte denna gråzon att klara ut utan även detta är ett område där omdöme och klokskap i organisationen måste få ett spelrum.
Min övertygelse och förhoppning är att det går att bygga en organisation med ett starkt kollegium samtidigt som det också finns en stark linje. Det gagnar både utvecklingen och kvaliteten på ett lärosäte.
Författare
Äntligen! Enligt regeringens kommande budgetförslag ska regeringen höja ersättningen för studenter inom naturvetenskap och teknik. Det är inte en dag för tidigt och satsningen på ingenjörsutbildningar välkomnas varmt.
Sedan prislappsystemet infördes för 30 år sedan har NT-pengen per student på de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna släpat efter. Detta bekräftas när det gäller teknikutbildningar bland annat i en rapport från Sveriges Ingenjörer som kom i somras.
Detta står förstås i bjärt kontrast till samhällets och den globala arbetsmarknadens stora behov av just teknisk kompetens och excellens.
Enligt regeringens förslag ska ersättningen till lärosäten med dessa studenter som KTH höjas med 1,6 procent per helårsstudent 2024.
Hur det slår och var det landar exakt i kronor och ören är svårt att säkert sia om. För att få det svart på vitt är det bäst att avvakta de exakta siffrorna när budgeten presenteras i riksdagen den 20 september.
—
Ytterligare en glädjande nyhet var att KTH fick högsta betyg, fem stjärnor, för sitt arbete med internationalisering för sjunde året i rad. Med hjälp av ett internationaliseringsindex har STINT, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning, viktat 28 olika lärosätens internationella engagemang. De har tittat på alltifrån internationella sampubliceringar, studentrörlighet, internationella doktorander, utbildningsprogram på engelska, fakultetens internationella akademiska erfarenheter och ledarnas internationella akademiska erfarenheter för året 2021.
Även om internationalisering blivit alltmer av en självklarhet på KTH och mycket av vår forskning och utbildning i sin kärna är internationellt orienterade att söker KTH sig mot nya samarbeten med olika länders universitet med fokus på såväl Europa som USA och Afrika.
Författare
Att ett universitet stärks, gagnas och ska ha forskningsanknuten utbildning är en självklarhet. Våra studenter har rätt till kunskap som är up-to-date och relevant vilket endast kan garanteras om utbildningen har en nära anknytning till en vetenskaplig och forskningsbaserad miljö.
Men vad och hur forskningen blir kvalitativt starkare genom att ha utbildning och studenter nära sig är en annan fråga som oftast lämnas därhän. Är det lika självklart att forskningen ska vara utbildningsanknuten som att utbildningen ska vara forskningsanknuten? Att ha unga och ifrågasättande människor i sin närhet är aldrig en nackdel, men hur gagnar det forskningen och hur kan växelspelet mellan utbildning och forskning utvecklas så att lärare, forskare och studenter behöver varandra.
Dessa frågor var föremål för debatt på Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) förra veckan där jag deltog. Den tog sin utgångspunkt i en rapport som KVA nyligen presenterat. Rapporten handlar om hur utbildning och forskning kan gå hand i hand i högskolelandskapet i Sverige i dag- eller snarare om hur forskning och utbildning inte gör det.
Ett förslag i rapporten är att större forskningssatsningar också ska åtföljas av satsningar på att utveckla utbildningsmiljön. Det är ett intressant och nydanande förslag som skulle innebära att forskningssatsningar bör göras så att också utbildningen gynnas genom att till exempel knyta utvecklingen av masterprogram till forskningsfinansiering.
För ett forskningsintensivt universitet som KTH vore detta en positiv utveckling. Det skulle innebära att vi skulle få större möjligheter att arbeta med att skapa kompletta akademiska miljöer och också på ett bättre sätt kunna dra nytta av de fördelar som följer av utbyggnaden av framgångsrika forskningsmiljöer. Ett centralt argument för att koppla utbildning till forskningsfinansiering är att det är via utbildning som vi allra snabbast kan få genomslag för den allra senaste och mest avancerade forskningen.
Jag ser fram emot att få fortsätta denna diskussion i andra sammanhang och att få fler tillfällen att betona betydelsen av närheten mellan forskning och utbildning. Det är självfallet viktigt att i sammanhanget återigen ta upp frågan om ett samlat anslag för forskning och utbildning (så som fallet är i många andra länder, inte minst i Norden) för att också i styrsystemet betona att forskning och utbildning hänger ihop. Det är trots allt det som gör oss till ett universitet.
