Forskningen vid universiteten finansieras till stor del via konkurrensutsatta utlysningar där forskare tävlar med varandra om anslagen. Idén är att detta leder till bättre kvalitet genom att de bästa ansökningarna finansieras på bekostnad av de med mindre hög kvalitet. Samtidigt har det skapat ett system som är svårnavigerat och där icke oväsentliga kostnader och tid, läggs på själva ansöknings- och rapporteringsarbetet och där universiteten får allt svårare att erbjuda långsiktiga förutsättningar för anställda forskare.

Av de 55 miljarder som 2024 gick till forskning vid universiteten så var 22 miljarder, det vill säga 40 procent, direkta anslag till lärosätena. Resterande 33 miljarder kanaliseras via konkurrensutsatta utlysningar som hanteras av statliga forskningsråd och myndigheter, privata stiftelser, EU-program och andra svenska och utländska icke-statliga finansiärer.

Samtidigt som vi är mycket framgångsrika i att attrahera extern konkurrensutsatt finansiering så är det också en stor utmaning att arbeta i ett system med så stor andel extern finansiering. För KTH är andelen ungefär 64 procent externa och 36 procent direkta anslag. Med den nu lagda forsknings- och innovationspropositionen (som i sig är en mycket välkommen satsning) så kommer en ännu större andel av finansieringen att tillföras universiteten via externa anslag.

Den stora mängden olika finansiärer innebär dessutom att det är många olika villkor som ska tillgodoses när det gäller vad medlen får användas till, hur de ska redovisas och rekvireras. Det gör att administrationen kring externa medel tenderar att öka allt mer. Man kan också fråga sig om den tillkommande kvaliteten som externfinansieringen tillför är lägre än de ytterligare kostnader som systemet skapar. Som ekonomerna brukar säga så är nog marginalkostnaden högre än marginalnyttan idag.

Det finns många förhållanden som är svåra att förändra, inte minst frågan om basanslagens andel, men det hindrar inte att utmaningarna behöver påtalas. Med den nu lagda forsknings- och innovationspropositionen så kommer andelen externa medel att öka än mer. Även om propositionens nivåhöjningar är mycket välkomna så ökar samtidigt lärosätenas utmaningar i och med att vi rör oss mot 70 procent externfinansiering.

Vad kan man göra? Från universiteten behöver vi försöka samla oss så att forskare kan agera gemensamt i lite bredare grupper för att på så sätt dela den finansiella bördan, skapa bredare forskningsagendor där olika forskargrupper hjälps åt och där man gemensamt skapar finansiella mål och kan arbeta systematiskt och långsiktigt. Vi har på KTH några sådana lyckade exempel och jobbar på att skapa fler sådana initiativ där vi kan uppnå ett samverkans- och samarbetsklimat som gynnar långsiktighet.

Finansiärerna kan bidra genom att skapa längre sammanhållande program där varje finansieringsbeslut är större och mer långsiktigt. Bort från korta projektfinansieringar och mot längre programfinansieringar. Regeringen kan på sikt ändra balansen mellan externa anslag och basanslag så att vi kan närma oss ett mer balanserat förhållande. Regeringen kan också behöva förändra forskningsrådens regelverk för att möjliggöra längre anslag. Det är i grunden en kvalitetsreform för att få fram bättre forskning.

Propositionen innebär att totalt 6,5 miljarder kronor tillförs svensk forskning när satsningarna är fullt utbyggda 2028. Det är betydande resurser. Flera viktiga satsningar går till STEM-områden,  (science, technology, engineering, and mathematics), till infrastruktur och baserat på excellens i forskningen. Life Science, kvantområdet, AI, rymdforskning, batterier, cybersäkerhet och forskningsinfrastruktur är några ändamål som får särskilt utpekade medel. I övrigt kommer olika banbrytande tekniker att ges möjligheter till finansiering.

Det är glädjande med så pass stora resurstillskott i en tid när många andra politikområden har betydande behov av ökade tillskott. Om man så vill kan man nog läsa propositionen som en del i Sveriges respons i förhållande till ett allt mer komplicerat världsläge och ökade spänningar mellan Europa och de andra stora kontinenterna som tävlar om det globala inflytandet. En fri grundforskning och framgång i att omsätta forskning till tillämpning är viktiga instrument också för frihet, demokrati och självständighet!

Det finns förstås alltid en lista med önskningar inför julen och jag tänkte dela med mig av min högskolepolitiska önskelista detta år.

I ett paket hoppas jag finna en stärkt grundfinansiering av universitetens forskning och, på sikt, en större rådighet över resurserna så att vi kan ta ett tydligare ansvar för långsiktig och strategisk finansiering av forskningen. Nu fanns inte det i sin helhet i propositionen även om det finns en avsevärd förstärkning av resurserna, om än via omvägen externa forskningsfinansiärer. KTH är traditionellt framgångsrik i den konkurrensen och vi är excellensdrivna så jag är säker på att utfallet blir långsiktigt positivt för oss. Det är bra.

Men i forskningspropositionen framgår att även förstärkningen av basanslagen är styrda i en omfattning vi inte är vana vid och det måste ändå sägas att det försvårar vårt ansvarstagande och möjligheterna att skapa långsiktigt stabila förutsättningar för den allra mest excellenta forskningen. Det är därför lite oroande dels att andelen externfinansiering ökar dels att den andel som går direkt till universiteten i hög utsträckning har tydliga ändamål givna utifrån. Så – fantastiskt med stora resurstillskott till sektorn, oro inför den ökade styrningen.

En alternativ och friare driftsform för universiteten skulle passa bra i ett annat paket. Och precis en sådan utredning aviseras i propositionen. Regeringen skriver att de ska tillsätta en utredning för att analyseras ändamålsenligheten i den myndighetsform som vi har i dagsläget för de statliga universiteten. Det är bra.

Det tredje paketet som jag önskar mig är en helt ny modell för lokalförsörjningen för universiteten som tog oss bort från det strypgrepp som dagens modell med Akademiska Hus innebär. Om inte det fanns i paketet så skulle det ha kunnat finnas en dedikerad ersättning för att kompensera för de senaste årens skenande lokalkostnader. Inget av detta fanns i propositionen så det är inte så bra.

Ytterligare en sak på önskelistan är ökad uppmärksamhet kring behovet av samordnade satsningar på forskning och innovation i syfte att skapa bredare strategiska forsknings- och innovationsagendor för Sverige. Det finns med i propositionen i lite olika delar, bland annat under rubriken excellenskluster för banbrytande teknik. Det är bra.

Insatser för ökad attraktivitet och mobilitet för universitetens verksamhet finns också på önskelistan. Genom utredningar av migrationsrätten och förslag till förändringar för att förenkla internationell rekrytering så fanns ett litet sådant paket med också. Det är bra!

I stora drag så var det många klappar som gick vår väg även om en del saknades. Men, nu är det i vilket fall som helst dags att ta lite ledigt från vardagens bestyr och fira jul och nyår.

Jag vill därför också passa på att önska en riktigt god jul och ett gott nytt år till er alla.

Årets fysikpris delades mellan John J. Hopfield och Geoffrey Hinton för upptäckter längre tillbaka i tiden som har haft stor betydelse för utvecklingen av AI och som banat vägen för den AI som idag blir alltmer fundamental för vetenskapligt arbete såväl som för vardagligt liv.

Nyligen presenterade också AI-kommissionen sin Färdplan för Sverige där man målar upp de risker, behov och möjligheter som man ser för vårt land. Sverige har förutsättningar men riskerar att halka efter och det finns därför behov av stora investeringar på AI för att garantera vår position och också för att kunna ge bidrag i den långsiktiga utvecklingen inom AI-området.

På KTH har vi en gedigen erfarenhet och mycken relevant forskning inom området. Hundratals forskare använder också AI varje dag inom områden som energi, transporter, hälsa, samhällsplanering. AI kommer påverka och förändra all forskning och utbildning på ett genomgripande sätt.

Bara för att nämna några av många exempel på spännande forskning med AI på KTH finns till exempel som att upptäcka tidiga tecken på infektion hos spädbarn innan den bryter ut. Ett annat exempel rör tillämpningar inom neurovetenskap och hur man spåra hur immunceller i våra hjärnor ändrar sin form och reagerar på miljöbetingade signaler, tidigt innan neurologiska symtom uppträder som vid Parkinsons sjukdom exempelvis.

Sådana satsningar måste dock ske så att också riskerna som är förknippade med AI kan hanteras. Det handlar om risker att data på olika sätt rör sig okontrollerat i globala nätverk på ett sätt som vi inte vill med tanke på till exempel geopolitik. Det handlar också om risken att AI skulle ”ta över”, en risk som nobelpristagaren Geoffrey Hinton har formulerat genom att säga ”we have no idea whether we can stay in control”.

Men, lösningen är inte att försöka stoppa utvecklingen utan det som behövs är fri och obunden forskning som på ett ansvarsfullt och etiskt hållbart sätt tar sig an de stora frågorna som AI väcker. Det finns förstås sådant som är ren teknikutveckling, men också sådana frågor som har mer med användning och konsekvenser av AI att göra. Eftersom AI på ett eller annat sätt präglar vetenskapen i stort och inte längre är ett avskilt ämne så blir det ett ansvar som vilar på många forskares axlar och ett stort ansvar för oss som universitetsgemenskap.

Det är mycket pengar, faktiskt en av de största satsningarna under de senaste decennierna. 2023 var de direkta statsanslagen 22,8 miljarder och de sammanlagda externa forskningsmedlen 29,3 miljarder (statliga, privata, nationella och internationella).

Med tanke på att forskningspolitiken inte förefallit vara prioriterad inom Tidö-samarbetet och att det finns så många områden som kräver investeringar så är det en mycket positiv nyhet att så pass stora resurser satsas på svensk forskning. Regeringen har också visat när och hur man avser fördela satsningarna. Nya medel tillförs stegvis med 1,5 miljarder kronor 2025 och helt utbyggd är det som sagt 6,5 miljarder 2028.

Av de 6,5 miljarderna så kommer knappt 4,9 miljarder kronor att gå till forskningsråden (VR, Formas, Forte) samt Vinnova, Rise och Rymdstyrelsen. Drygt 1,6 miljarder fördelas som ökade basanslag till universitet och högskolor. VR ensamt får större tillskott (drygt 2,5 miljarder) än högskolesektorn som helhet. Ett antagande är att det också innehåller särskilda medel som riktas mot stora nationella forskningsinfrastrukturer.

Det innebär att sammantaget kommer externfinansieringen för universiteten att öka. Vi har idag 62 procent externfinansiering och med rimlig framgång i förhållande till de tillkommande medlen så kommer den procentsatsen att öka framöver.

En stor andel externfinansierade medel innebär många kvalitetssäkrade medelstilldelningar men också avsevärda transaktionskostnader. Det är många bedömningar som ska göras och som alltid kan man fråga sig var den optimala balanspunkten ligger: När kostar en kvalitetssäkrad medelsfördelning på projektnivå mer än den kvalitetsvinst som denna modell för medelsfördelning ger. Jag tror vi har passerat den balanspunkten sedan lång tid tillbaka.

När nu regeringen trots detta väljer att ytterligare öka externfinansieringen på bekostnad av basanslagen så skulle jag ändå vilja se några nyheter i forskningsfinansiärernas arbetssätt:

Stora och långsiktiga finansieringspaket, kanske riktade till bredare och av forskarna definierade teman, gärna i samverkan mellan olika lärosäten eller

kraftfulla bidrag till forskarkarriärer som gör att de mest framgångsrika forskarna får längre tid att fritt bygga framgångsrika forskningsmiljöer eller

satsningar på särskilda teknikområden för långsiktig uppbyggnad av både innovativ förmåga, forskning och uppskalning. Nyckelorden är långsiktighet, långsiktighet och långsiktighet!

Temat för diskussionerna var hur forskning, innovation, utbildning och talangjakt kan bidra, eller måste bidra, till omställningen. Som vanligt säger vi alla som deltar i den här typen av konferenser de rätta sakerna, visar på en medvetenhet om problemen, och sen går vi ändå hem och gör fel prioriteringar eftersom det finns så många andra kortsiktiga problem på agendan.

Ett hopp för framtiden är ändå att den yngre generationen, som också fanns representerad, har en betydligt starkare känsla och högre ambitionsnivå kring omställningsbehovet än vad den samlade äldre generationen representerar.

Hoppfullt är också hur framgångsrik forskning faktiskt bidrar till omställningen här och nu och hur nydanande utbildningsprogram skapar förutsättningar för att kompetensen i samhället gradvis förnyas för att arbeta med bredare systemfrågor av betydelse för klimatet. Det händer faktiskt mycket på universiteten, inte minst KTH, som har avgörande betydelse för framtiden. Forskning och utbildning är verkligen en framtidsfabrik.

Klimat är viktigt men omställningen handlar också om många andra saker som har betydelse för samhällets uthållighet. Energieffektiviseringar, nya material, nya digitala lösningar och en uthållig stadsplanering bidrar på många olika sätt till att vi hushåller med planetens resurser och bidrar till den gröna omställningen.

Vid sidan om högnivåmötet med ett par hundra deltagare från Sverige och Sydostasien, så hann vi med att besöka Nanyang Technical University (NTU) och A-Star i Singapore. NTU är en viktig och strategisk samarbetspartner till KTH och, likt många svenska företag, kan Singapore fungera som en hubb för många andra samarbeten i regionen.

Vår förhoppning är att kunna expandera det redan framgångsrika forskarutbildnings-samarbetet med NTU och att också utveckla former för en djupare samverkan med A-stars forskningslabb som i många avseenden har likartade utvecklingsagendor som vi har.