”Vi har inte pengarna- så vi måste tänka.” Citatet tillskrivs den nya zeeländske fysikern Ernest Rutherford som fick Nobelpriset i kemi 1908 för sina upptäckter om radioaktivitet. Undrar om han omprövat det när han sett dagens jakt på anslag – en av de stora utmaningarna i det finansieringssystem för forskning som vi har i Sverige.

Vår egen Nobelpristagare Hannes Alfvén som fick priset i fysik 1970 kände också till forskningsfinansieringens vedermödor. Det berättas att han vid en lunch med KTH:s dåvarande rektor Göran Borg lagt Nobelmedaljen framför rektor och sagt :”Om överheten skulle skära ner anslagen ännu mer, kan ni ju alltid ’stampa’ på den.”  (gå till pantbanken)

Detta berättas i Svante Lindqvists utmärkta bok om Hannes Alfvén från 2023, som förutom ett fint personporträtt också ger många inblickar i samhällsdebatten i stort såväl som i KTH:s liv under flera decennier under 1900-talet.

Men oavsett forskningsanslagens storlek är det alltid lika roligt att se stoltheten och glädjen när Nobelpristagarna under såväl högtidliga som festliga former tar emot sina respektive pris. Ofta finns en tydlig koppling till aktuell forskning vid KTH inom fysik, kemi, teknik där pristagarna gjort upptäckter som i vissa fall förändrar både vårt sätt att leva sätt och våra samhällen i grunden.

Det handlar ofta om långsiktigt arbete: allt från nya material och energilösningar till utveckling av avancerade metoder för att förstå vår omvärld. Tålamod, envishet och modet att ompröva igen gör att en del av strålglansen från världens främsta vetenskapliga pris spiller över också på våra fantastiska forskare inom besläktade ämnen. Om inte annat är det oerhört inspirerande och en försmak av framtiden.

På så vis blir Nobelprisen inte något avlägset och högtidligt utan snarare ett tillfälle att visa hur forskning vid svenska universitet – inklusive KTH – bidrar till ny kunskap och tekniska framsteg som påverkar vår vardag.

Med Nobel följer också att vi närmar oss Luciafirandet och så småningom jul och nyårs-helgerna. Jag hoppas att ni alla kommer att få en fin och avkopplande ledighet under de stundande helgerna och att firandet blir precis så som ni vill ha det.

God jul och Gott nytt år och på återseende 2026!

Konkurrensutsatta utlysningar, som till exempel till strategiska forskningsområden, SFO:er, bidrar till både långsiktighet och samordning. Men de riskerar samtidigt att öka den nationella konkurrensen istället för att stärka Sverige som forskningsaktör internationellt.

SFO:erna är ett instrument som regeringen använder för att långsiktigt fördela pengar till utpekade lärosäten för forskning kring ett specifikt vetenskapligt område. Nu är utlysningsperioden för SFO avslutad och det är så småningom dags att bevilja ansökningar.

I inspelet till forskningspropositionen så var vi från KTH positiva till att regeringen initierar nya SFO. De uppfyller både lärosätenas behov av att ha långsiktiga satsningar som ger underlag för att göra strategiska investeringar i personal och infrastruktur, och uppdragsgivarens/regeringens behov av att få viss forskning utförd. Det är en sorts styrning av forskningen, men med resurser som har en mycket lång tidshorisont, till skillnad från många andra forskningsfinansiärers kortsiktiga åtaganden.

Utlysningen av nya SFO sätter också igång ett sökande efter partners nationellt för att skapa de allra bästa ansökningarna. I nästan alla ansökningar är fler än ett universitet involverade och det blir på så sätt också ett instrument för att skapa en nationell samordning och arbetsdelning.

Sedan hade det varit en fantastisk möjlighet om de nya SFO-medlen hade haft en del ytterligare resurser än vad som nu blev fallet, till exempel på bekostnad av satsningar via externa finansiärer. Det hade förstås varit bra om det på totalen hade varit en portfölj av satsningar som inte ytterligare ökar graden av externfinansiering.

Det finns en del utmaningar med den här typen av konkurrensutsatta utlysningar. En risk är att vi får till en skarp nationell konkurrens för att några lärosäten inom varje område ska bli bäst i Sverige när den riktigt viktiga utmaningen är att Sverige ska bli bäst i Europa och världen. Det går också åt tid för att skapa nationella allianser och det kan alltid ställas frågor kring vilka sådana allianser som är de allra starkaste för Sverige. Det är enklare inom vissa områden än inom andra och det är en förhoppning att detta blir så bra som det bara kan bli. Också för Sverige i den internationella konkurrensen.

Forskningen vid universiteten finansieras till stor del via konkurrensutsatta utlysningar där forskare tävlar med varandra om anslagen. Idén är att detta leder till bättre kvalitet genom att de bästa ansökningarna finansieras på bekostnad av de med mindre hög kvalitet. Samtidigt har det skapat ett system som är svårnavigerat och där icke oväsentliga kostnader och tid, läggs på själva ansöknings- och rapporteringsarbetet och där universiteten får allt svårare att erbjuda långsiktiga förutsättningar för anställda forskare.

Av de 55 miljarder som 2024 gick till forskning vid universiteten så var 22 miljarder, det vill säga 40 procent, direkta anslag till lärosätena. Resterande 33 miljarder kanaliseras via konkurrensutsatta utlysningar som hanteras av statliga forskningsråd och myndigheter, privata stiftelser, EU-program och andra svenska och utländska icke-statliga finansiärer.

Samtidigt som vi är mycket framgångsrika i att attrahera extern konkurrensutsatt finansiering så är det också en stor utmaning att arbeta i ett system med så stor andel extern finansiering. För KTH är andelen ungefär 64 procent externa och 36 procent direkta anslag. Med den nu lagda forsknings- och innovationspropositionen (som i sig är en mycket välkommen satsning) så kommer en ännu större andel av finansieringen att tillföras universiteten via externa anslag.

Den stora mängden olika finansiärer innebär dessutom att det är många olika villkor som ska tillgodoses när det gäller vad medlen får användas till, hur de ska redovisas och rekvireras. Det gör att administrationen kring externa medel tenderar att öka allt mer. Man kan också fråga sig om den tillkommande kvaliteten som externfinansieringen tillför är lägre än de ytterligare kostnader som systemet skapar. Som ekonomerna brukar säga så är nog marginalkostnaden högre än marginalnyttan idag.

Det finns många förhållanden som är svåra att förändra, inte minst frågan om basanslagens andel, men det hindrar inte att utmaningarna behöver påtalas. Med den nu lagda forsknings- och innovationspropositionen så kommer andelen externa medel att öka än mer. Även om propositionens nivåhöjningar är mycket välkomna så ökar samtidigt lärosätenas utmaningar i och med att vi rör oss mot 70 procent externfinansiering.

Vad kan man göra? Från universiteten behöver vi försöka samla oss så att forskare kan agera gemensamt i lite bredare grupper för att på så sätt dela den finansiella bördan, skapa bredare forskningsagendor där olika forskargrupper hjälps åt och där man gemensamt skapar finansiella mål och kan arbeta systematiskt och långsiktigt. Vi har på KTH några sådana lyckade exempel och jobbar på att skapa fler sådana initiativ där vi kan uppnå ett samverkans- och samarbetsklimat som gynnar långsiktighet.

Finansiärerna kan bidra genom att skapa längre sammanhållande program där varje finansieringsbeslut är större och mer långsiktigt. Bort från korta projektfinansieringar och mot längre programfinansieringar. Regeringen kan på sikt ändra balansen mellan externa anslag och basanslag så att vi kan närma oss ett mer balanserat förhållande. Regeringen kan också behöva förändra forskningsrådens regelverk för att möjliggöra längre anslag. Det är i grunden en kvalitetsreform för att få fram bättre forskning.