Kategoriarkiv: Forskning

Tydliga reformer på önskelistan

Svenska lärosäten har under senare år tenderat att sjunka på internationella rankinglistor. Orsakerna är flera, men avgörande är avsaknaden av tydliga nationella strategier och prioriteringar inom högre utbildning.

Hög kvalitet i utbildning och forskning och därtill integrerad samverkan korrelerar inte med det som rankinglistorna mäter. Listorna ger inte den fullständiga bilden – inte minst med tanke på att lärosätena har olika uppdrag nationellt.

Tyvärr verkar nödvändiga reformer och en ny regering dröja. Men det hastar om Sverige som kunskapsnation inte ska halka efter. Att återupprätta en position tar betydligt längre tid än att rasera. Det är framförallt inom tre områden som reformer är nödvändiga:

  1. Höjda basanslag för forskning och forskarutbildning.

I en rapport från SUHF visas att systemet med externa medel motsvarar en kvalitetsförlust om 10-20 procent och i pengar mellan fyra och åtta miljarder kronor årligen. Genom att öka basfinansieringen minskas tiden forskarna måste ägna åt att söka pengar, tid som istället kan ägnas åt att forska.

Höjda basanslag innebär därutöver att lärosätena och forskarna själva kan utveckla och profilera forskningsområden snarare än att vara i händerna på såväl politisk som samhällelig styrning av vilken forskning som ska bedrivas. När externa statliga finansiärer gör utlysningar är det ofta på områden där den internationella forskningsfronten redan nått kommersialisering. Djärva nya idéer får mindre utrymme.

  1. Utbildningens och forskningens infrastruktur.

Infrastruktur i form av laboratorier, datorer, utrustning, instrument med mera är livsnödvändig för hög kvalitet i utbildning och forskning. När vi nu rör oss mot att lärosätena själva ska finansiera stora delar av infrastruktur utan samtidig höjning av anslag riskeras utbildningens kvalitet.

Mycket av det som ibland kallas forskningens infrastruktur utnyttjas i hög grad i utbildningen. Våra studenter måste ha möjlighet att lära sig på modern utrustning. Hur ska samhällets digitalisering klaras om inte studenterna under sin utbildningstid kan använda det senaste på området? Infrastrukturen är i högsta grad relevant även för fort- och vidareutbildning (det livslånga lärandet).

  1. Lärosätenas uppdrag och möjligheterna att nå hög kvalitet.

De flesta politiker är beredda att skriva under på att Sverige ska vara en internationellt framstående kunskapsnation. Med det följer vissa konsekvenser. Till exempel måste man börja fundera på om det är rimligt att alla lärosäten har samma uppdrag samt hur många universitet och högskolor det ska finnas. I Sverige finns ett fåtal universitet som platsar på rankinglistornas översta 100 till 200 positioner.

Rankinglistor är en indikation på internationell synlighet och de visar Sveriges position som kunskapsnation på den globala arenan.

Våra grannländer tycks mer på alerten i fråga om att reformera sitt universitets- och högskolesystem. I Danmark fördes institut in i universitet för flera år sedan. I Finland har reformer genomförts i denna riktning och senast ut är ett samgående till ett nytt Tampere University .

Läs gärna om våra forskares senaste framgångar i Forskare på G. Anslag, publiceringar och citeringar är avgörande inslag i forskarvardagen –nog så värda att uppmärksamma.

Att göra en möjlig framtid möjlig

Efter att en av vetenskapssamhällets stora årliga höjdpunkter avverkats i Blå Hallen är det traditionsenligt dags för VA-barometern. Den visar att förtroendet för forskningen återigen ökat.

 Det är mycket glädjande att 75 procent av dem som svarat har ett mycket stort eller ganska stort förtroende för forskningen. Motsvarande siffra var förra året 60 procent.

Förtroende är som sagt en färskvara och något att värna och förtjäna igen och igen- särskilt i tider av svepande generaliseringar och bortviftande av fakta- som vore det smuts på kavajen. Därför blir jag så imponerad av KTH:s forskare som oförtrutet fortsätter att förfäkta rätten att granska, vrida och vända på teorier, analysera och ompröva. Det kan vara och är ofta en långsam och omsorgsfull process, som kräver envishet, resurser och fokus.

Med risk för att ta till alltför stora ord handlar ju mycket av forskningen inte bara om att skapa ett bättre samhälle utan också om att skapa en möjlig framtid. AI, stadsbyggnad, arbetsmiljö, medicinteknik, informations och kommunikationsteknik i form av Sveriges första 5G-nät  som invigdes på KTH Campus är exempel på områden som kan hjälpa oss och förhoppningsvis underlätta tillvaron för många människor.

 De senaste månaderna har det ena klimatlarmet efter det andra kommit och här har universiteten liksom näringsliv och civilsamhälle ett omfattande ansvar – inte bara genom att hitta konkreta och faktiska tekniska lösningar utan också genom att visa att en möjlig framtid är just möjlig. Eller som diplomaten Jan Eliasson uttryckte det på vårt seminarium Innovativa ingenjörer för hållbar värld– a toolbox to repair the world.

 VA-barometern visar också bland annat att en majoritet av de svarande tyckte att vetenskapliga fakta användes för lite i årets valrörelse och mycket få, en av tio, bland de unga som svarat säger ett klart ja till en framtid som forskare.

Aktivism må väcka en del, men det räcker inte; utan gedigen utbildning och forskning står vi oss slätt i jakten på lösningar på flera av de stora samhällsutmaningarna vi står inför. Att det därför fortfarande inte tycks vara någon regering i sikte är oroväckande i sammanhanget. Beslutsfähiga politiker som är redo att ta tag i höjd basfinansiering till utbildning och forskning, livslångt lärande och andra för universitetsvärlden och för den svenska konkurrenskraften helt avgörande frågor.

 Ses och hörs nästa år!

 

Öppen tillgång i takt med omvärlden?

Att den akademiska friheten skulle vara i konflikt med öppen tillgång till forskningsartiklar är något som oroar. I alla fall enligt en debattartikel i SvD. Men stämmer det verkligen?

Redan i dag har många svenska forskningsfinansiärer krav på att forskarnas resultat ska göras tillgängliga för en allmänhet och inte bara finnas i form av publiceringar i vetenskapliga tidskrifter som ligger bakom betalvägg. Det finns rekommendationer från EU för att medlemsstaterna ska kunna ge öppen tillgång till forskningsresultat och data. En skärpning inträder nu genom den så kallade Plan S som ska vara standard från år 2020. Flera svenska, statliga forskningsfinansiärer har redan skrivit under på detta. Att den forskning som betalas med skattemedel också ska göras tillgänglig för skattebetalarna är en tanke, en annan att forskning som sprids fritt snabbare kan underlätta ytterligare forskning som bygger på tillgängliga resultat.

Att förlagen i dag dels tar betalt för att publicera artiklarna (inklusive äger copyrighten) dels tar betalt för att man ska kunna läsa dem är och har alltid varit konstigt. Det i sig kan ju tyckas märkligt när man som forskare själv gjort jobbet och därefter får betala för att kunna prenumerera på de egna resultaten. I det andra scenariot betalar forskaren en avgift för att artikeln genom ett öppet publiceringsförfarande ska göras tillgänglig för alla. Med digitalisering har möjligheterna att publicera digitalt öppnat sig, det vill säga det behövs inte längre förlag som trycker tidskrifter.

Självklart är öppen tillgång vägen, i ett forskarsamhälle utan gränser, men det gäller att tänka pragmatiskt och inte bara principiellt – inte minst ur den enskilde forskarens perspektiv. Vad händer med den privat finansierade forskningen och skillnaden däremellan? Hur slår det mot den enskilde forskaren och meriteringen som följer av en publicering i en tidskrift med högt anseende och vidare tilldelning av medel från respektive lärosäte? I dag krockar öppenheten med meriteringen och vad händer med kvalitetsgranskningen i form av peer review? Det är lätt att öppna en digital tidskrift och flera har redan lockats av att skicka in forskningsresultat där peer review i princip helt saknas.

Inom många forskningsområden finns högt rankade tidskrifter där det av tradition är såväl nödvändigt som meriterande att publicera. Det är inte troligt att det i en handvändning kommer uppträda motsvarande open acess kanaler. Traditionerna inom vetenskapsområdena är ofta varierande vilket gör den snabba tidplanen för Plan S något besvärande. Att reglera exakt i vilka tidskrifter som en forskare får publicera i inskränker den akademiska friheten. Den bedömning man som enskild forskare gör när nya resultat ska presenteras görs utifrån en mängd kriterier. Ibland är det viktigast att andra forskare inom det egna fältet får del av resultaten genom att publicera i tidskrifter som alla läser. I andra fall driver nuvarande meriteringssystem på att publicera i högt rankade tidskrifter så som Nature och Science, även om man vet att kollegorna kanske inte i första hand läser dessa.

Publiceringsstrategin bör förstås förändras och över tid kommer open acess göra att mer forskningsresultat blir allmänt tillgängliga. Men kanske går det inte så snabbt som man tror utanför forskarsamhället. Vad gör övriga världen? Det kan bli lite udda om vi i Europa nu har en mycket snabb tidplan för open acess, medan övriga världen har en annan. När allt kommer omkring så är forskningsresultat internationella, då behöver även sätten att göra dem tillgängliga vara globala.

Jag har viss förståelse för logiken att skattefinansierad forskning ska tillgängliggöras för alla (i hela världen?). Men då förstår jag å andra sidan inte logiken bakom avgiftsfinansierad utbildning. Varför är inte denna, som också är skattefinansierad, fritt tillgänglig för alla?

Samhällsnytta på kort och lång sikt

Det senaste året har AI- artificiell intelligens varit hett. Ett område där KTH, som enligt Vinnovas rapport är bäst i Sverige, driver och deltar i flera stora forskningsprojekt och samarbeten.

Media skriver om det, forskarna forskar om det, statsmakterna och finansiärerna prioriterar det. En utveckling som kan ses både i Sverige och i andra länder.

I somras lyssnade jag på Max Tegmark, KTH-alumn, mottagare av KTH:s stora pris och professor i teoretisk fysik vid MIT i Boston och hans sommarprat med fokus på just AI.

Han diskuterade på ett spännande sätt om hur AI leder till övermänsklig artificiell intelligens där maskinerna kan komma att vida överglänsa mänsklig förmåga.

Tankeväckande och uppfordrande om teknikens möjligheter och hur den ska användas och styras i framtiden – i alla människors tjänst. Det är allt mer uppenbart att när nya forskningsfält som detta växer fram så måste etiska frågeställningar följa med. Många samhällsutmaningar är komplexa så ett öga på FN:s 17 hållbarhetsmål är viktiga samt att multidisciplinära ansatser är nödvändiga.

I forskningsvärlden, vilket gör den så dynamisk, är spännvidden stor. När man lätt kan få bilden att en specifik teknik eller teknikutveckling är i ett allt annat överskuggande fokus pågår vetenskaplig grundforskning inom många områden.

Den får kanske inte lika stora rubriker, men ett metodiskt sökande efter kunskap är självklart en förutsättning och en grund för framtida tekniska landvinningar.

En kunskap som kartläggs, omprövas, ifrågasätts, byggs på och utvecklas genom kräver stort mått tålamod, mod och envishet.

Många av dagens tekniska tillämpningar, som vi ser som självklarheter i vår vardag, skulle inte finnas utan grundforskningen. Några exempel är: att ha tillgång till färska livsmedel, huvudvärkstabletter, el till spisen och varför inte dataspel? Alla dessa vardagsprodukter är baserade på grundforskning som sedan blivit en tillämpning, som när den lanserades var för ett fåtal, men som nu alla har tillgång till i alla fall i stora delar av världen.

Såväl grund- som tillämpad forskning skapar samhällsnytta. En del grundforskningsrön går inte att säga att det är till omedelbar nytta. Kanske kommer tillämpningen nästa år, om tio år eller till och med om 50 år. Forskning handlar även om att prova idéer och problemställningar som inte visar sig hålla. Det är viktigt att komma ihåg; det blir inte alltid rätt från början – men utan misstag inga framsteg.