Universiteten är också så formade att den mest ingående kunskapen om forskningens och utbildningens innehåll finns hos forskare och lärare. Det är svårt att på ett enkelt och självklart sätt hävda auktoritet över den kunskap som finns i forskargruppen om man står utanför densamma, inom ett annat ämne eller på någon plats högre upp i hierarkin på universitetet. Snarare är det ”peers”, kollegor, inom samma eller näraliggande vetenskapsområden som kan föra det fördjupade samtalet om forskningens eller utbildningens kvalitet.
Att det finns en kollegial struktur som tar tillvara de behov, tankar och synpunkter som finns på plats av dem som är närmast vardagen och verkligheten i fråga om forskning och utbildning på ett lärosäte är av stor vikt även av andra skäl. En decentraliserad styrning grundad på vetenskaplig kompetens och diskussion står stadigare vilket stärker universitetens autonomi och oberoende visavis den politiska styrningen.
Samtidigt kan det paradoxalt nog också göra ett lärosäte mer snabbfotat. Flexibiliteteten kring såväl forskning som utbildningsinriktning i relation till omvärlden, såväl nationellt som internationellt, kan öka. Detta som en konsekvens av att de som är väl insatta i forskningsläget inom ett visst ämne kan föreslå förändringar.
Kollegialitet är, förutom en central del av vetenskapens vardag, också en form för inflytande, styrning och ansvarstagande. Som styrform kan det vetenskapliga omdömet användas som grund för mer övergripande kvalitetsbedömningar inom en bredare ämnesgrupp när det till exempel handlar om beslut om kvalitetshöjande insatser, utbildningsplaner eller kravnivåer inom forskarutbildning. På samma sätt kan kollegial styrning också inkludera medverkan i övergripande diskussioner kring till exempel verksamhetsplaner oaktat var de formella besluten fattas.
Kollegialiteten ska också finnas i nära samverkan med en mer traditionell linjeorganisation där chefer har ett tydligt och ansvarsfullt mandat att arbeta med allehanda frågor kring bemanning, resursfördelning, arbetsmiljö och uppföljning. I vissa fall är det förstås en gråzon mellan vad som är en linjefråga och vad som är en fråga som bör vara föremål för kollegialt inflytande. Helt går inte denna gråzon att klara ut utan även detta är ett område där omdöme och klokskap i organisationen måste få ett spelrum.
Min övertygelse och förhoppning är att det går att bygga en organisation med ett starkt kollegium samtidigt som det också finns en stark linje. Det gagnar både utvecklingen och kvaliteten på ett lärosäte.