Debattartikeln drog på sig mycket kritik och statsrådets lördagsintervju i radion gjorde nog inte saken bättre. Hur ska det gå till tycks alla undra. Ska regeringen gå in och detaljstyra utbudet på varje universitet och aktivt peka ut vilka delar av utbudet som ska bort? Det skulle i så fall vara en sällan skådad detaljstyrning och en styrning på en nivå som vore näst intill omöjlig att genomföra.
Å andra sidan kan regeringen göra i stort sett som den vill. Vill man detaljstyra så kan man göra det, vill man uttrycka mål för varje lärosäte så kan man göra det, vill man schablonmässigt flytta ekonomiska resurser från ett lärosäte med hög andel kurser till ett annat lärosäte med större andel program så kan man göra det och hoppas att utfallet blir en mindre andel kurser och en större andel program.
KTH har inom ramen för ett stort förändringsprogram Framtidens utbildning formulerat övergripande principer som ska vägleda vårt förändringsarbete och också sjösatt ett flertal utvecklingsprojekt för att realisera dessa. Nyligen har vi också beslutat om inriktning av översynen av vårt programutbud som under året ska leda till en prioritering av angelägna projekt för programutveckling.
Det är viktigt att vi kan arbeta med alla verktyg när vi gör detta. Och som några av mina kollegor skriver i ett inlägg att många av våra samhällsutmaningar kräver ett tvärvetenskapligt angreppssätt https://www.dn.se/kultur/kth-professorer-stall-inte-olika-kunskapsomraden-mot-varandra/.
Vi behöver dels definiera den tekniska ämneskunskap som ska förmedlas, dels till detta foga hållbarhets- och jämställdhetsperspektiv. Etiska frågor och policyfrågor behöver också finnas med när den framtida ingenjören ska utrustas för att kunna lösa alla omedgörliga problem som väntar i yrkeslivet.
Vi är i grunden ett programintensivt universitet, men har under de senaste åren utvecklat ett allt större utbud av fristående kurser som en del i arbetet med att utveckla vårt bidrag till livslångt lärande. Det är nödvändigt att vi fritt kan bedöma och forma vårt utbud i form av program, på olika nivåer, och kurser utan att vara begränsade av en statlig detaljstyrning i det avseendet.
Det måste vara ett ansvar för varje lärosäte att sätta samman ett utbud som svarar mot studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens krav och då behöver vi kunna använda oss av både program och kurser. Min förhoppning är att vi kan fortsätta att ges detta ansvar och att vi också kan ha en dialog med våra uppdragsgivare om hur vi bäst bidrar till vad som Sverige behöver framöver från ett lärosäte som vårt.