Ett tvärvetenskapligt angreppsätt är ofta vägen fram för att hitta lösningar på komplexa problem där en rad olika aspekter blir belysta utifrån respektive forskares disciplinära hemvist.

Vid det årligen återkommande Östersjöseminariet som hölls för några veckor sedan presenterade forskare studier som visade på Östersjöns miljöproblem, men också olika lösningar för att kunna rädda havet. Det handlade om allt från att återskapa lekplatser för rovfisk, att kunna använda sensorteknik för övervakning, vinddrivna moderna fartyg och, inte minst, att utveckla vattenbruk och så kallad blå mat.

När presentationerna länkades ihop så framgick det tydligt hur olika vetenskapliga discipliner, var och en på sitt sätt, bidrar till att förstå den komplexa havsmiljön i Östersjön, relationen mellan havsmiljön och verksamheter på land och hur ny teknik kan användas för att skapa nya hållbara lösningar som dessutom ger stora mervärden till samhället.

Inom medicinsk teknik driver KTH och KI gemensamt MedTechLab och inom det samarbetet bedrivs flera innovativa och vetenskapligt framgångsrika projekt i samverkan mellan KTH, KI och klinisk verksamhet. Ett exempel hamnar om teknik för avbildning av  cancertumörer så att de kan upptäckas tidigare och med bättre precision av läkare.

Det är både teknikutveckling, diagnostik och medicinsk vetenskap som behöver arbeta ihop. Ett annat exempel är kartläggning av nervimpulser för att på sikt kunna påverka nervbanorna och bota sjukdomar som reumatism eller andra inflammatoriska sjukdomar genom nya medicintekniska hjälpmedel. Matematik, teknik, medicinsk vetenskap och kliniska verksamheter deltar i projektet för att bidra till det gemensamma målet om bättre hälsa och livskvalitet genom en mer precis medicinsk behandling.

I veckan arrangerades de fransk-svenska forskardagarna som i år hade fokus på kärnenergi. Även här samverkar många discipliner för att skapa förutsättningar för framtidens kärnreaktorer som kommer att vara modulära och säkrare än dagens system. I detta ingår även lagstiftning, tillståndsprövningar och myndighetssamverkan som en viktig del i det problemkomplex som behöver vetenskapliga bidrag för att förbättra samhällets långsiktiga energiförsörjning.

Det är lätt att känna en stark tillförsikt inför universitetens förmåga att kunna bidra till klimatomställningen och ett bättre samhälle när man får ta del av framsteg som grundar sig i verkligt tvärdisciplinära arbetssätt där man ändå utvecklar och nyttjar en djup vetenskaplig disciplinär spetskompetens. För KTH känns det nästan som ett adelsmärke att kunna arbeta på det sättet.

Eller de som stod bakom mRNA-tekniken och fick medicinpriset. Tänk att göra en upptäckt som förändrar världen. Undrar hur det känns. Och hur mycket tid, tålamod och omprövande som ligger bakom.

All forskning bidrar till just det, inte minst den som bedrivs på KTH inom en rad olika områden.

Alla får inte ett Nobelpris, Hannes Alfvén på KTH fick i och för sig i fysik 1970 , men alla bidrar till kunskapens och de nya resultatens utveckling med potential att möta och mota de komplexa samhällsutmaningar vi står inför. Liksom studenterna med sin nyfikenhet och sitt ifrågasättande driver fram nya svar och lösningar.

Läget i världen är inte optimalt just nu, för att ta i med ett så kallat understatement, men dessa revolutionerade upptäckter inger i alla fall mig ett stort hopp om framtiden.

Ingen forskare arbetar heller i ett lufttomt rum utan befinner sig i en grupp, i samarbeten, i nätverk och i sammanhang över disciplins- och ämnes gränser- allt som oftast även nationsgränser.

På KTH har vi en rad forskare som inspirerats av, kanske tävlat mot eller samarbetat med Nobelpristagare genom tiderna. Här kan man läsa om några KTH-forskares tankar kring såväl fysikpriset  som medicinpriset och utvecklingen av mRNA-tekniken som sagt och som lade grunden för vaccinet som togs fram för att bekämpa covid.

Eller kemipriset som gick till dem som utvecklade kvantprickarna. De som på många sätt förändrat och lyser upp vår vardag till exempel i LED-belysning och TV-skärmar.

Universiteten är också så formade att den mest ingående kunskapen om forskningens och utbildningens innehåll finns hos forskare och lärare. Det är svårt att på ett enkelt och självklart sätt hävda auktoritet över den kunskap som finns i forskargruppen om man står utanför densamma, inom ett annat ämne eller på någon plats högre upp i hierarkin på universitetet. Snarare är det ”peers”, kollegor, inom samma eller näraliggande vetenskapsområden som kan föra det fördjupade samtalet om forskningens eller utbildningens kvalitet.

Att det finns en kollegial struktur som tar tillvara de behov, tankar och synpunkter som finns på plats av dem som är närmast vardagen och verkligheten i fråga om forskning och utbildning på ett lärosäte är av stor vikt även av andra skäl. En decentraliserad styrning grundad på vetenskaplig kompetens och diskussion står stadigare vilket stärker universitetens autonomi och oberoende visavis den politiska styrningen.

Samtidigt kan det paradoxalt nog också göra ett lärosäte mer snabbfotat. Flexibiliteteten kring såväl forskning som utbildningsinriktning i relation till omvärlden, såväl nationellt som internationellt, kan öka. Detta som en konsekvens av att de som är väl insatta i forskningsläget inom ett visst ämne kan föreslå förändringar.

Kollegialitet är, förutom en central del av vetenskapens vardag, också en form för inflytande, styrning och ansvarstagande. Som styrform kan det vetenskapliga omdömet användas som grund för mer övergripande kvalitetsbedömningar inom en bredare ämnesgrupp när det till exempel handlar om beslut om kvalitetshöjande insatser, utbildningsplaner eller kravnivåer inom forskarutbildning. På samma sätt kan kollegial styrning också inkludera medverkan i övergripande diskussioner kring till exempel verksamhetsplaner oaktat var de formella besluten fattas.

Kollegialiteten ska också finnas i nära samverkan med en mer traditionell linjeorganisation där chefer har ett tydligt och ansvarsfullt mandat att arbeta med allehanda frågor kring bemanning, resursfördelning, arbetsmiljö och uppföljning. I vissa fall är det förstås en gråzon mellan vad som är en linjefråga och vad som är en fråga som bör vara föremål för kollegialt inflytande. Helt går inte denna gråzon att klara ut utan även detta är ett område där omdöme och klokskap i organisationen måste få ett spelrum.

Min övertygelse och förhoppning är att det går att bygga en organisation med ett starkt kollegium samtidigt som det också finns en stark linje. Det gagnar både utvecklingen och kvaliteten på ett lärosäte.

I begreppet öppen vetenskap ligger dels öppen tillgång till vetenskapliga publikationer, dels öppen tillgång till forskningsdata. Båda har sina särskilda utmaningar att ta ställning till och är något som debatteras på många håll inom sektorn både nationellt och internationellt just nu. Kungliga Biblioteket håller som bäst på att, på regeringens uppdrag, ta fram nationella riktlinjer för öppen vetenskap till 1 januari nästa år. Nyligen hölls en tvådagarskonferenspå temat under rubriken Open Science from policy to practice där KTH var delaktig.

När det gäller delen som rör vetenskapliga publikationer finns ekonomiska vinster som förlagen nu riskerar att gå miste om i fall forskarsamhället kan bygga upp nya, innovativa och digitala lösningar för vetenskaplig publicering. Den traditionella modellen är att universiteten betalar för att utföra forskningen, sedan är forskarna med och kvalitetsgranskar artiklar som lämnats in för bedömning (ofta utan ersättning) och sedan får samma forskare betala för att läsa artiklarna när de väl har publicerats.

Därför bevakar förlagsbranschen sina affärsmodeller och är, av naturliga skäl, tveksamma till förändringar. Tidigare har universiteten alltså betalat för att få tillgång till och kunna ta del av artiklarna medan öppen tillgång till materialet nu i många fall garanteras genom att vi i stället betalar för att publicera. Eller egentligen båda delarna där vissa publikationer fortfarande är stängda bakom prenumerationstjänster och andra är öppna genom publiceringsavgifter. I praktiken finns det många variationer på hur artiklarna tillgängliggörs som kombinationer av öppet eller stängt och med olika typer av avgifter och de olika modellerna går under namn som ”diamond”, ”green”, ”gold” eller ”hybrid”.

Oavsett lösning så rimmar alla försök att bibehålla den traditionella och kostsamma modellen för vetenskaplig publicering illa med tanken om öppen vetenskap och det sker en betydande överföring av pengar från forskningen till förlagen. Förlagens affärsmodeller är därför tydliga hinder på vägen mot öppen vetenskap. I den bästa av världar skulle en ”spotify-revolution” behövas där förlagens maktställning bröts eller åtminstone förändras i grunden och där forskarsamhället stiger fram och inom ramen för digitala lösningar tillgängliggör forskning öppet med samma kvalitet som nu utan förlagen som kostnadskrävande mellanhand.

Det är inte utan utmaningar. Den kvalitetskontroll som förlagen idag ansvarar för, de starka ”varumärken” som enskilda tidskrifter har och den betydelse som universiteten tillmäter publiceringsdata och tidskrifternas impact-värden vid alla typer av bedömningar måste i så fall hanteras på annat sätt. Det finns också de som ivrigt försvarar förlagsmodellen och som är beredd att strida för den samtidigt som det utvecklas community-drivna publiceringsmodeller där forskarna själva har makten över tidskrifterna.

Klart är i alla fall att vi befinner oss någonstans i mitten på övergången till öppen tillgång och att det gäller att hålla ut så att vi inte ramlar tillbaka till kostsamma modeller där man bara förändrat sättet att ta ut höga avgifter från prenumeration till publicering. Övergången drivs på, både på nationell och europeisk nivå, av forskningsfinansiärer och politiska beslutsfattare även om vi ännu saknar en tydlig aktör som på ett disruptivt sätt förmår förändra förutsättningarna i grunden.

Men bilderna väcker också frågor. Hur kan detta hända? Igen?  Har vi inte kommit längre med all den kunskap, de forskningsresultat och de tekniska lösningar när det gäller alltifrån material, byggande, hållfasthet, stadsplanering och säkerhet som finns i dag?

I Japan till exempel har de satsat stenhårt på att säkra byggnader efter jordbävningen 2011 med så vitt jag förstår lyckat resultat och hur man ska gardera sig och sina byggnader för framtida jordskalv.

På KTH finns en hel del kompetens och kunskap inom olika aspekter kring jordbävningar. Ett exempel är forskning för att bättre kunna förutsäga när en jordbävning kan  inträffa.

Det är hoppingivande.