KTH Logo

Europa byggs också på campus

I mitten av oktober samlades över 300 deltagare från nio europeiska universitet i Stockholm för årets Unite!-dialog, där KTH stod som värd.

Universitetsallianserna är ett flaggskeppsinitiativ som lanserades av Frankrikes president Emmanuel Macron på Sorbonne-universitetet i Paris 2017. Ursprungligen var tanken att ena universitet i Europa över gränser mellan länder, språk och kulturer för att bygga europeisk identitet och sammanhållning. Senare har också ambitioner om att bygga europeisk konkurrenskraft och innovation för att möta en ny geopolitisk situation fogats till de ursprungliga idéerna.

Unite! är KTH:s europeiska universitetsallians som består av totalt nio universitet i lika många länder med huvudsaklig inriktning på teknik och naturvetenskap. Inom Unite! sker både mobilitet och utveckling genom ett ganska omfattande student- och lärarutbyte, seed funding och gemensamma projekt. Alliansen bygger också en gemensam värdegrund och understryker betydelsen av europeiska lösningar på våra olika nationella utmaningar.

Vi är långt ifrån klara med att uppnå Macrons tankar om ett enat Europa. Vi har också en väg att gå för att skapa synlighet och tillgänglighet för Unite!:s aktiviteter på campus. Alliansen behöver hitta vägar för att underlätta samarbeten men också för att öka värdet av samarbete och synligheten för det som kan åstadkommas tillsammans. Därför var temat för årets Unite!-konferens att gå från projekt till mer etablerade strukturer. Att växa och mogna från att alliansen är en samling extraordinära aktiviteter till att på ett mer organiskt och integrerat sätt jobba tillsammans kontinuerligt och i vardagen.

Ytterst är universitetsallianserna ett uttryck för en gemensam europeisk vilja att stärka banden mellan våra länder, att överbrygga våra skillnader och att bidra till att vår kontinent befrias från konflikter och krigsrisker så långt det är möjligt. Det är värt att kämpa för.

Dags för staten att ta ansvar för AI-forskningen

Björn Rosengren skriver i Dagens industri den 30/9 att staten har abdikerat sitt ansvar för AI-forskningen. Det är ett viktigt och tydligt inlägg i debatten om AI. KTH står redo att ta ansvar för sin del.

AI-debatten har varit intensiv på senare tid med allehanda inlägg om vad som behöver göras inom olika sektorer och vilket ansvar politiken har för att hantera denna för samhället just nu fundamentala fråga. Rosengren sätter fingret på något vi på universiteten länge har sett. Den svenska AI-debatten kretsar kring datacenter och energi, behovet av riskkapital, möjligheterna att skala upp nya företagsidéer och behovet av att reformera grund- och gymnasieskolan. Allt det behövs. Men de senaste AI-genombrotten inom exempelvis matematiken visar också hur snabbt förutsättningarna för själva forskningen förändras. Utan forskning i världsklass och utan de människor som forskningen utbildar blir infrastrukturen ett skal utan innehåll och framtid.

Det är i forskningsmiljöerna som nya metoder växer fram och som nästa generations ingenjörer och forskare formas. Det är också där företag och samhälle hämtar den kompetens som behövs för att använda AI på ett klokt och ansvarsfullt sätt. Universiteten är, till skillnad från många andra aktörer, inte bara ”utsatta” för AI-revolutionen. Vi har kapacitet att skapa, driva och också styra den utveckling som nu sker med allt högre hastighet.

Sverige har på många sätt varit lyckosamt. Privata initiativ, inte minst Wallenbergstiftelsernas satsningar, har lagt en stark grund. Men privata krafter kan inte fullt ut ersätta statens långsiktiga ansvar. Länderna vi jämför oss med satsar nu kraftfullt och strategiskt. Matchar vi inte deras nivåer kommer vi att tappa både forskare och konkurrenskraft, och den förlusten tar lång tid att ta igen.

Den nya regeringen har så snart den är på plats ett tillfälle att visa ledarskap. Det kräver mod att satsa: långsiktiga och förutsägbara resurser till AI-forskning, forskarutbildning och den beräkningskapacitet som forskningen behöver. KTH och Sveriges övriga universitet står redo att ta ansvar för vår del. Nu behöver politiken ta ett stort kliv framåt och skapa långsiktiga förutsättningar bortom regeringsbildningar, vallöften och årliga budgetbeslut.

Globala utmaningar kräver globala universitetssamarbeten

I veckan har jag haft möjlighet att besöka Sydafrika och Tanzania, för att fördjupa kontakten med några av våra afrikanska partneruniversitet, och för att annonsera en nyhet inför KTH:s jubileumsår 2027.

Global Development Hub (GDH) är ett initiativ på KTH som kom på plats för tio år sedan för att med utmaningsdriven utbildning och innovation som ansats utveckla formerna för att hantera olika globala utmaningar. GDH är ett innovativt arbetssätt som också har blivit en grundläggande modell för vår samverkan med några få afrikanska universitet. Genom partnerskap med universitet som har likartade ambitioner kan GDH göra skillnad på riktigt.

Våra ursprungliga partners i GDH är Strathmore university i Kenya, University of Dar es Salaam i Tanzania, University of Rwanda i Rwanda och Botho university i Botswana. KTH besökte i veckan University of Dar es Salaam (UDSM) för att få mer kunskap om våra pågående samarbeten och för att diskutera hur vi kan utvecklas framåt. Under åren har det växt fram en student- och forskarmobilitet mellan UDSM och KTH som gör att vi idag har en stor kännedom om och tillit till varandra, som gör det enklare att komma samman kring nya utvecklingsprojekt.

Sedan tidigare har KTH också varit involverat i så kallade sandwich-program för kapacitetsuppbyggnad inom forskarutbildningen vid UDSM, vilket har bidragit till att skapa en närhet oss emellan. Studenter från UDSM och KTH har deltagit i kurser och workshops, och sedan en tid tillbaka pågår det så kallade I-Grid-projektet för att säkra energiförsörjningen till slutkund i Tanzania. I I-Grid kombineras både forskarutbyten och den utmaningsdrivna ansatsen till problemlösning och teknikutveckling.

I Sydafrika har KTH besökt flera universitet för att ytterligare stärka närvaron i landet och fördjupa kontakterna med de akademiska institutionerna. Gemensamt för Sydafrika och flera av länderna i Östafrika är en snabb ekonomisk utveckling, samtidigt som det finns stora samhällsutmaningar som behöver hanteras parallellt. Universiteten och universitetssamarbeten är en viktig del i den större samhällsomvandlingen som äger rum. Många frågor är också i grunden likartade våra egna utmaningar i Norden, exempelvis tillgången till rent vatten och energi.

Under veckan organiseras också Times Higher Educaton (THE) World Academic Summit i Kapstaden med University of Cape Town som värd, i samverkan med University of Bristol. Det är en årlig konferens som samlar universitetsledare från hela världen kring viktiga teman.

I år rörde många programpunkter den nya geopolitiska världsordningen och hur universiteten i olika delar av världen responderar på innebörden av detta. Man diskuterade framväxten, hoten och möjligheterna kopplade till AI och, inte minst, akademisk frihet och institutionell autonomi i en alltmer fragmentiserad och polariserad politisk omvärld där universiteten inte längre med självklarhet har förtroende och tillit som utgångspunkt för samhällsengagemanget. Det är uppenbart att universiteten på vår planet delar många mycket likartade utmaningar, även om konsekvenserna för dem skiljer sig.

På konferensens sista dag annonserades nästa års värd för THE World Academic Summit, närmare bestämt KTH. Att vara värd för en stor global konferens på campus blir en av flera händelser som markerar KTH:s 200-års-firande och jag ser fram emot att välkomna kollegor från hela världen till Stockholm i oktober 2027.

Nej, ingenjörerna är inte nationens fiender

Ibland blir det fel när skribenter tänker! Nu senast i Aftonbladet där Saga Cavallin i sin kulturartikel ”Här är väljargruppen som ingen pratar om” den 13 september, med tomheten som argument, tillskriver ingenjörer allt möjligt ont.

Cavallin skriver att ”Den svenska folksjälens ingenjörsmentalitet har gett oss kullager, bluetooth och dynamit. Men har också fått skulden för rasbiologi, tvångssteriliseringar och den globala exporten av själlös arena-EDM. Måhända är den också delvis ansvarig för fyra år av den mest sadistiska, inhumana och demokratifientliga politik som skådats på den här sidan 30-talet.”

Argumentet vilar på två ovanligt lösa argumentationslinjer. Det ena är en studie av ett hundratal personer verksamma i mediefientliga nätmiljöer där hälften konstaterades ha ingenjörsbakgrund. Det andra huvudargumentet är boken Engineers of Jihad där det konstateras att ingenjörer är överrepresenterade bland våldsbejakande islamistiska grupper. I studien kunde cirka 200 personer knytas till en viss utbildningsbakgrund varav knappt 45 procent hade läst ingenjörsämnen.

Det går förstås att diskutera relevansen av slutsatserna på metodologiska grunder, till exempel handplockade eller självselekterande urval, slump och avsaknad av kontroll av populationen i sin helhet, uteslutande av vissa grupper med mera. Författarna ger också vissa reservationer för sina egna slutsatser om att det finns en viss ingenjörsmentalitet som skapar konservativ mediekritik eller våldsbejakande terrorister. Men sådant bryr man sig kanske inte om på kultursidorna.

Allvarligare är sammanblandningen mellan överrepresentation och majoritetsegenskaper. Att 50 personer i en studie av mediefientlighet är en överrepresentation i förhållande till samma grupps andel av arbetsmarknaden kan mycket väl vara korrekt men att utifrån det dra slutsatsen att majoriteten av alla verksamma ingenjörer har denna egenskap är direkt missvisande och felaktigt.

Ungefär som när det har konstaterats att invandrade män är överrepresenterade bland våldtäktsmän så blir detta en egenskap som utsträcks till alla invandrade män. Eller när det sägs att personer med vissa psykiska funktionshinder är överrepresenterade bland människor som är dömda för våldsbrott så antas att alla eller en stor del av personer med dessa funktionshinder är potentiella mördare.

På samma sätt blir det en aning märkligt att hävda att en IT-konsult i Mörbylånga troligen har ett mediefientligt ingenjörsmässigt sinnelag baserat på en studie av islamistiska våldbejakande grupper i en annan del av världen. Argumentationen känns igen från en ledare i DN den 31 maj 2024, där Gina Gustavsson använde samma studie som Cavallin nu gör för att påstå att det finns ett samband mellan ingenjörer å ena sidan och vit makt och nynazism å andra sidan.

Att utifrån ett hundratal handplockade intervjuer och en bok om terrorism dra slutsatsen att en hel yrkeskår bär på ett demokratiskt sinnelagsfel – det är precis den sortens resonemang som brukar kallas populism när det görs om exempelvis invandrare eller ungdomar. Selektivt urval och en förenklad förklaringsmodell och en känga mot en grupp som sällan får svara för sig på kultursidorna. Att kalla mediekritiska högerrörelser för populistiska samtidigt som man själv bygger ett resonemang på exakt samma metod är, minst sagt, både poänglöst och tendentiöst.

Att ingenjörsutbildningen formar ett sätt att tänka är inte orimligt – all utbildning gör det. Men att gå från den observationen till att peka ut en hel yrkesgrupp som nationens fiender kräver betydligt starkare belägg än vad som presenterats. Tills dess är det bara ett fördomsspäckat plockepinn, iklätt en ovärdig vetenskaplig dräkt.

Kunskap och forskning för ett starkare totalförsvar

Att bygga upp totalförsvaret är, som bekant, en uppgift som alla samhällssektorer engageras i. På senare år har arbetet intensifierats och också tillförts betydande resurser. Även universiteten behöver orientera sig i förhållande till de nya samhällsutmaningar som följer av ökade behov av motståndskraft och utvecklingen av civila och militära förmågor för att hantera en oroligare omvärld.

KTH Center för totalförsvar etablerades för en tid sedan i akt och mening för att öka vår synlighet och kapacitet i totalförsvarsfrågor och för att både samla och sprida kunskap kring forskning och utbildning av relevans för totalförsvaret. Sedan tidigare finns också Cybercampus Sverige, som är ett nationellt uppdrag som KTH har för att forskning, utbildning och innovation inom cybersäkerhetsområdet.

I veckan invigdes centrumbildningen Svenskt Krut på KTH, tillsammans med FMV (Försvarets materielverk), FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) och svensk industri. Ambitionen är att säkra de nationella försörjningskedjorna av insatsvaror för ammunitionstillverkning baserat på nitrocellulosa. Den grundforskning som behövs, och som förstås har fler applikationsområden, passar väl för en universitetsmiljö med den expertis och forskningsexcellens om KTH byggt upp under många år.

Det finns fler exempel och fler områden där universiteten idag måste orientera sig mer aktivt i förhållande till totalförsvarets behov och också definiera var gränserna går för vad som är möjligt och lämpligt att arbeta med på universiteten och vad som inte är det. Det är även viktigt för utbildningsområdet där nya behov av kompetensutveckling och kompetensförsörjning blir allt tydligare som en konsekvens av omvärldsläget och geopolitiska spänningar.

Svensk forskning har en långsiktig funktion i att stärka svenskt totalförsvar och försörjningsförmåga. Svenskt Krut är ytterligare en pusselbit i detta, där vi som universitet fogar samman de samhällsutmaningar vi möter med de framgångsrika forsknings- och utbildningsmiljöer som finns vid KTH.