Utbildning är något av en färskvara. Därför behöver man fylla på, antagligen flera gånger, under ett långt yrkesliv för att få kunskaper om det senaste inom ett visst forskningsområde – där utvecklingen ofta går rasande fort. Ett sätt att åstadkomma detta är genom fortbildning för yrkesverksamma där matchningen mellan arbetsgivarnas behov av rätt kompetens och universitetens utbildningar inte alltid har varit optimal. Men i en nyligen genomförd utredning, av professor Gunnar Karlsson på KTH, presenteras många möjligheter och förslag på hur behov, tillgång och efterfrågan bättre kan gå i takt.

KTH har en mängd kurser inom sina programutbildningar som skulle kunna öppnas för yrkesverksamma. Genom att snabbt öka utbudet av kurser kan KTH samtidigt få en djupare kunskap om hur utbildningsbehoven i näringsliv och inom offentlig sektor ser ut. Parallellt med detta kan vi utveckla ett strategiskt utbud av kurser baserat på framgångsrik forskning och bygga en smart samverkan med våra strategiska partners. Det är några av förslagen i utredningen om det livslånga lärandet.

Genom att öppna utbudet så skaffar vi oss en unik position och får också unik information om hur efterfrågan ser ut. Lösningen är att utgå från vår existerande kursportfölj och ge breda erbjudanden och stora möjligheter till valfrihet för de tänkta kunderna. Vi vet i stora drag hur efterfrågan ser ut även om det kan vara svårt för industrin att samla sig kring konkreta definitioner och beställningar. Vi behöver därför få till ett utbud för marknaden att reagera på.

Rapportens förslag är å ena sidan kraftfulla och innovativa men bygger å andra sidan på att nyttja styrkor som vi redan har. Nu är detta färdigutrett och jag hoppas att vi inom kort kan ta förslagen vidare till en pilotomgång under 2026. Samtidigt kan vi påbörja en utveckling av ännu fler kurser som till exempel utgår från framgångsrika forskningsmiljöer i kunskapens frontlinje.

Vi står nu i startgroparna för att bygga ett livslångt lärande som är både agilt och attraktivt för dem som redan är ute i arbetslivet och för de företag och organisationer som ska bygga på och stärka sin kompetens. Jag hoppas många av våra partners i industri och samhälle vill vara med.

Arbetsförmedlingens yrkesbarometer visar på stora möjligheter för jobb inom traditionella civilingenjörsyrken såväl som inom nya kunskapsområden som cybersäkerhet. Satsningar på till exempel kärnkraft kräver fler utbildade inom hela värdekedjan. Teknikföretagen har konstaterat att fler ingenjörer behövs för industrins omställning och framtida utveckling. Flera representanter för stora teknikföretag har sagt samma sak och både Svenskt Näringsliv och Sveriges Ingenjörer har debatterat bristen på kvalificerad arbetskraft.

Samtidigt står vi beredda att öka våra utbildningar inom de bristområden som finns definierade. Vi kan öka antalet studenter idag och ta vår del av ansvaret för att nå regeringens ambitioner om 90 000 studenter inom STEM.

Nu är det dags att öka takbeloppet så att vi kan möta efterfrågan på ingenjörer. I vårt budgetunderlag har vi tydligt uttryckt möjligheter och ambitioner för att leverera mer till arbetsmarknaden. Vi kan göra det nu och Sverige behöver det nu. Därför bör expansionen upp till 90 000 studenter göras snabbare, till exempel över de kommande fyra-fem åren, för att inte Sverige ska halka efter i omställning och internationell konkurrens.

Före jul startade Dagens Industri en artikelserie på just detta tema. Under rubriken ”Forskarflykt slår hårt mot industrin” problematiseras att många doktorander vid svenska universitet kommer från andra länder och flyttar utomlands efter examen. Det är det som är ”forskarflykten” och konsekvensen blir att tillgång till kvalificerad forskarutbildad personal för svensk industri minskar.

Det finns vissa fakta som vi känner till. I Sverige fanns det 2023 17 500 doktorander varav 36 procent var från andra länder än Sverige, Motsvarande siffra år 2000 var 13 procent. För teknikvetenskap är motsvarande siffror 54 respektive 18 procent. Utvecklingen är tydlig. Forskarutbildningen har internationaliserats kraftigt under 2000-talet, vilket för övrigt gäller även andra tjänstekategorier och studentgrupper. Eftersom det totala antalet doktorander är ungefär detsamma nu som för 20 år sedan så innebär det att antalet svenska doktorander minskat i samma omfattning.

Vi vet också att många utländska doktorander lämnar Sverige efter sin utbildning. Bland dem som examinerades 2010 var 38 procent kvar i Sverige tre år efter examen. För de som examinerades 2015 var siffran 54 procent. Andelen som stannar har alltså ökat. Alla siffror kommer från UKÄ:s rapporter eller statistikdatabas.

Man kan lätt ledas in i slutsatsen att i takt med ökad internationalisering så har tillgången till disputerad arbetskraft i Sverige minskat. Då ligger det nära till hands att ifrågasätta internationaliseringen som sådan, inte minst eftersom forskarutbildningen i Sverige betalas av skattebetalarna. Tiderna är dessutom numera sådana att internationalisering är möjlig att betrakta som ett problem av många olika orsaker.

Låt mig därför få företräda en motsatt åsikt. Internationalisering är i grunden nödvändig om vi ska upprätthålla forskning av högsta kvalitet och det är högst naturligt att examinerade från svenska universitet söker karriärer i Sverige såväl som i länder utanför Sverige. Det blir ett problem om examinerade i andra länder inte ser Sverige som en ett möjligt land för fortsatt karriär. Om Sverige enbart ”exporterar” kompetens till andra länder men inte förmår ”importera” examinerade från andra länder så blir internationaliseringen ensidig och problematisk för svensk kompetensförsörjning.

Jag har inte sett siffror för detta som belyser situationen på arbetsmarknaden i stort men jag skulle vilja formulera om den grundläggande frågan: Det handlar inte bara om hur många som examinerats från svenska universitet och som sedan väljer att stannar och arbeta i Sverige, utan frågan är också hur många med doktorsexamen som arbetar på svensk arbetsmarknad, hur den siffran utvecklats över tid, hur många som kommer har svensk respektive utländsk doktorsexamen och hur den svarar upp mot arbetsmarknadens behov.

Frågorna om svensk arbetsmarknads attraktivitet och hur lätt eller kanske snarare svårt det är att etablera sig på svensk arbetsmarknad är därför frågor som bör tas med om diskussionen om ”forskarflykten” ska kunna användas som underlag för förändring och åtgärder. Sådana åtgärder bör därför handla om att stärka attraktiviteten för svensk arbetsmarknad oavsett var doktorsexamen är avlagd.

I det ingår en grundläggande förståelse för att lösningen på problemen med kompetensförsörjning av disputerad personal inte mindre internationalisering. Det vi behöver är en bättre förmåga att attrahera talang i en tävlan som är internationell eller global.