Universitet och högskolor är i Sverige en gemensam statlig angelägenhet. Verksamheten är skattefinansierad och staten är huvudman för de allra flesta lärosätena. Det gör att högskolesektorns utveckling ytterst grundas på politiska beslut av riksdag och regering. Därför behövs en högskolepolitik som tydligt formulerar detta ansvar och ger mål och riktning för sektorns utveckling.
Högskolepolitik skulle till exempel kunna innehålla ställningstaganden om utbildningens roll för samhällets kompetensförsörjning, demokratiska utveckling och forskningens betydelse för konkurrenskraft och samhällsutveckling. På en högskolepolitisk agenda skulle även omsorgen om lärosätenas institutionella autonomi liksom studenters, lärares och forskares frihet att söka kunskap kunna finnas med som centrala värden att värna.
Högskolepolitiken skulle därför utgå från högskolans behov av utveckling för att högskolan på bästa sätt ska kunna bidra till samhällets övergripande utveckling.
Skillnaden mellan hur det ser ut i dag och vad högskolan skulle behöva vara visar behovet av förändring inom sektorn. Kanske behöver finansieringssystemet utformas annorlunda? Kanhända reformer skulle behövas för att stärka autonomin? Eller kanske förändringar i antagningsordningen för att bättre anpassa högskolan till samhällets behov av kompetensförsörjning? Beroende på ideologi och mål kan man formulera olika reformer som grund för det idoga hantverket med utredningar och propositioner. Så som man vanligtvis driver politik helt enkelt.
Högskolan behövs för att möta utmaningar inom andra områden, till exempel för att bidra till energiomställningen, för behovet av omställning på arbetsmarknaden eller för att lösa skolans problem med likvärdighet. Det är gott och väl. Men bekymret för högskolan är att området, om än en mottagare av betydande statliga resurser, inte är ett viktigt område på egna meriter.
Mer sällan ställer någon frågan om vad högskolan självt behöver för att kunna bygga en stark verksamhet för samhällets bästa. Den viktiga frågan om högskolans egna behov för att långsiktigt kunna fungera som en avgörande kraft för samhällets alla områden har inte funnits på något politiskt förhandlingsbord under de senaste mandatperioderna.
Det spelar å andra sidan kanske inte så stor roll. Högskolan är robust!
Det finns ett ekonomiskt utrymme och det finns mängder med medarbetare som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt även om högskolepolitiken som sådan ligger i radioskugga. Banbrytande forskning sker ändå och universitet och högskolor utvecklar och förändrar utbildningar löpande för att svara upp mot studenternas och arbetsmarknadens behov.
Men ändå skaver det någonstans. Risken med att inte ha en högskolepolitik är att högskolan blir ett lätt byte när andra frågor tränger sig på. Om det exempelvis dyker upp en säkerhetspolitisk frågeställning så kan man kanske förledas till snabba och verkningslösa åtgärder i förhållande till högskolan. Eller om det saknas 180 miljoner någonstans i politiken kan man kanske enkelt ta dessa från högskolans till synes välfinansierade budget eftersom man ändå inte har någon särskilt stark reformagenda eller ett stort politiskt intresse för det området.
Det är sådant som skulle kunna hända om man går åt vilket håll som helst i det fall man, likt Alice i underlandet, inte vet vart man är på väg. Men det är alldeles säkert en tolkning som är lite överdriven.
Efter sex månader som rektor för KTH närmar sig semestern. Men först några inspirerande och förhoppningsvis tankeväckande dagar i Almedalen där alltifrån stadsbyggnad till akademisk frihet och strategiska partnerskap ska diskuteras.
Det är intressant och glädjande att se bredden på KTH:s forskning och hur den speglas i panelerna i Almedalen. Energilösningar för framtiden, hur kan distansarbete gagna regional utveckling eller vad är egentligen bildning i en värld av AI?
Det är några rubriker under vilka representanter för KTH debatterar och informerar.
I år finns möjligheten att boka en ung expert i sin panel. Idén är att fler och framförallt olika röster och perspektiv ska höras i debatten och det politiska samtalet som förs under Almedalsveckan. Tanken är synnerligen god och nästa år får vi kanske sällskap med ännu fler i paneler och seminarier som har bredare perspektiv och erfarenheter än vad det normalt brukar vara. Det kan vara en viktig insats för att på ett bättre sätt kunna ta del avmöjligheter för framtiden.
Jag har hört både en och annan spaning och spådom om att Almedalen är i avtagande och kanske lockar inte årets drygt 2000 evenemang lika många besökare, cirka 35 000, som förra året.
Men att mötas och bryta idéer kan aldrig bli överflödigt i en demokrati och för ett universitet som KTH. Almedalsveckan är på det sättet ett arrangemang som är viktigt för att spegla samtiden, diskutera framtiden och dra lärdomar från våra erfarenheter. Vi får se hur det blir i sommar,men intresset är i vart fall inledningsvis fortsatt stort för veckan i Visby.
Kanske ses vi i Visby veckan efter midsommar? Om inte så önskar jag dig i vart fall en skön och vilsam sommar!
KTH har 175 000 alumner runt om i världen – på spännande, viktiga uppdrag som förhoppningsvis använder och förfinar vad den en gång lärt sig på KTH. Det är en hisnande tanke att alla dessa människor någon gång studerat något, minst 7,5 hp, på KTH.
I vårt alumnnätverk ingår 32 000 personer i något av våra 19 chapters runt om i världen.
Omkring 23 procent av KTH:s alumner har etablerat sig utomlands. Enligt en karriärenkät från 2021 som gjorts på KTH har ungefär var femte nyutexaminerad student valt att bosätta sig utomlands de senaste tio åren. Enligt samma enkät är det också en dröm för väldigt många fler. Världen har krympt samtidigt som samhällsutmaningarna blir allt mer komplexa – det vill säga våra före detta studenter gör stora insatser runt om i världen och kanske att hemmet i allt högre grad än för bara 20 år sedan är där jag väljer att arbeta och göra karriär – oavsett land och världsdel.
Det visar inte bara att våra studenter är väl gångbara på den globala arbetsmarknaden utan det speglar även KTH:s internationella status som universitet.
Från alumnieventet i USA i maj. (Foto: Linnea Dicksen)
I början av maj var vi på delegationsresa i USA och fick möjlighet att träffa alumner i innovationernas Mecka Silicon Valley i San Fransisco. Det ena av våra två chapters i USA, det andra är i New York.
Det gjorde mig både stolt och rörd att träffa så engagerade och inspirerande människor som brinner för sitt Alma mater. Många av de som vi träffade arbetar för de stora techbolagen eller globala svenska företag med verksamhet i USA.
Öppen vetenskap har stor betydelse- inte bara för forskningens demokratisering utan också för kvalitet, framdrift och, inte minst, kostnadseffektivitet i publiceringarna.
I begreppet öppen vetenskap ligger dels öppen tillgång till vetenskapliga publikationer, dels öppen tillgång till forskningsdata. Båda har sina särskilda utmaningar att ta ställning till och är något som debatteras på många håll inom sektorn både nationellt och internationellt just nu. Kungliga Biblioteket håller som bäst på att, på regeringens uppdrag, ta fram nationella riktlinjer för öppen vetenskap till 1 januari nästa år. Nyligen hölls en tvådagarskonferenspå temat under rubriken Open Science from policy to practice där KTH var delaktig.
När det gäller delen som rör vetenskapliga publikationer finns ekonomiska vinster som förlagen nu riskerar att gå miste om i fall forskarsamhället kan bygga upp nya, innovativa och digitala lösningar för vetenskaplig publicering. Den traditionella modellen är att universiteten betalar för att utföra forskningen, sedan är forskarna med och kvalitetsgranskar artiklar som lämnats in för bedömning (ofta utan ersättning) och sedan får samma forskare betala för att läsa artiklarna när de väl har publicerats.
Därför bevakar förlagsbranschen sina affärsmodeller och är, av naturliga skäl, tveksamma till förändringar. Tidigare har universiteten alltså betalat för att få tillgång till och kunna ta del av artiklarna medan öppen tillgång till materialet nu i många fall garanteras genom att vi i stället betalar för att publicera. Eller egentligen båda delarna där vissa publikationer fortfarande är stängda bakom prenumerationstjänster och andra är öppna genom publiceringsavgifter. I praktiken finns det många variationer på hur artiklarna tillgängliggörs som kombinationer av öppet eller stängt och med olika typer av avgifter och de olika modellerna går under namn som ”diamond”, ”green”, ”gold” eller ”hybrid”.
Oavsett lösning så rimmar alla försök att bibehålla den traditionella och kostsamma modellen för vetenskaplig publicering illa med tanken om öppen vetenskap och det sker en betydande överföring av pengar från forskningen till förlagen. Förlagens affärsmodeller är därför tydliga hinder på vägen mot öppen vetenskap. I den bästa av världar skulle en ”spotify-revolution” behövas där förlagens maktställning bröts eller åtminstone förändras i grunden och där forskarsamhället stiger fram och inom ramen för digitala lösningar tillgängliggör forskning öppet med samma kvalitet som nu utan förlagen som kostnadskrävande mellanhand.
Det är inte utan utmaningar. Den kvalitetskontroll som förlagen idag ansvarar för, de starka ”varumärken” som enskilda tidskrifter har och den betydelse som universiteten tillmäter publiceringsdata och tidskrifternas impact-värden vid alla typer av bedömningar måste i så fall hanteras på annat sätt. Det finns också de som ivrigt försvarar förlagsmodellen och som är beredd att strida för den samtidigt som det utvecklas community-drivna publiceringsmodeller där forskarna själva har makten över tidskrifterna.
Klart är i alla fall att vi befinner oss någonstans i mitten på övergången till öppen tillgång och att det gäller att hålla ut så att vi inte ramlar tillbaka till kostsamma modeller där man bara förändrat sättet att ta ut höga avgifter från prenumeration till publicering. Övergången drivs på, både på nationell och europeisk nivå, av forskningsfinansiärer och politiska beslutsfattare även om vi ännu saknar en tydlig aktör som på ett disruptivt sätt förmår förändra förutsättningarna i grunden.
Forskning är internationell. Det är en självklarhet men det innebär också att vi på KTH hela tiden måste söka de samarbeten med andra forskare som ger möjligheter till större genomslag för forskningen och bättre, mer välgrundade, forskningsresultat.
Det är förstås en konkurrens mellan universitet och forskargrupper, både om ekonomiska resurser och om talanger, men det är kanske framförallt en samverkande global kunskapsbildning. Med en god kunskap om vilken forskning som bedrivs på olika platser och med intensiva samarbeten med de som vi ligger nära så ökar möjligheterna till en fungerande rollfördelning såväl som en sporrande tävlan.
De bästa på att bygga sådana samarbeten är förstås enskilda forskare och forskargrupper och ett ständigt pågående arbete av det slaget är en naturlig del av en framgångsrik forskningsmiljö. Men det kan ibland finnas anledning att på olika sätt befästa, bekräfta och stötta denna utveckling på lärosätesnivå och att på ett tydligt sätt uppmärksamma och kanske också ta ett bredare institutionellt ansvar för sådana samarbeten.
Med sådana syften som grund har KTH i veckan besökt San Francisco Bay Area för att uppmärksamma och utveckla våra samarbeten med universiteten där. Berkeley och Stanford är två internationellt välkända och välrenommerade universitet i detta område som vi har besökt. Delar av delegationen har också besökt andra universitet på västkusten. Vi har skrivit under ett samarbetsavtal med Berkeley ( på engelska) som bekräftar vårt långvariga forskningssamarbete med dem där avsikten är att fördjupa detta till att på ett tydligare sätt också omfatta olika former av studentutbyten.
Med både Berkeley och Stanford har vi många samarbeten via till exempel post-docs eller olika typer av gästforskarprogram, inte minst inom WASP. Vi har också flera disputerade som rört sig mellan lärosätena för sin fortsatta karriär. Det gäller forskning inom digitalisering/AI, life science, energiteknik, matematik och fysik med mera. Områden där världsledande forskning i USA och Sverige är grund för gemensamma insatser och ökad kvalitet i forskningen.
En annan del i eko-systemet kring universiteten i Kalifornien är det starka och framgångsrika fokuset på innovation och företagsutveckling. Vi träffade också många företrädare för innovativa företag i Silicon Valley, både mindre start-ups och stora etablerade tech-företag. Både Stockholm och Silicon Valley är innovativa miljöer och det finns mycket att lära från varandra även inom detta område inom allt från finansieringsmodeller och möjligheter till samverkan mellan forskning och innovation. Både Stockholm stad och Stockholm Business Region deltog i resan och bidrog inte minst till diskussionerna om hur universiteten kan knyta an till innovationssystemet i närområdet.
På väg hemöver så är den kvardröjande känslan en känsla av stolthet över och trygghet i hur stark vår verksamhet på KTH är och hur vi kan utveckla detta vidare genom att samverka med universiteten i Bay Area.
Författare
