Styrelsens förordnande gäller från 1 maj till 30 september 2024 det vill säga 17 månader i stället för som tidigare tre år. Att förkorta mandatperioden är en ovanlig åtgärd som regeringen säger sig göra av säkerhetspolitiska skäl. Det är något som väcker både frågor och oro.
Universitetsstyrelsen har enligt högskoleförordningen och myndighetsförordningen flera viktiga uppgifter. Styrelsen ansvarar inför regeringen, ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och ansvara för verksamhetens övergripande inriktning och organisation samt ansvara för att det finns en intern styrning och kontroll som fungerar på ett betryggande sätt.
Det är en vid beskrivning av styrelsens ansvar och i det ingår alla centrala verksamhetsfrågor på den nivå och den detaljeringsgrad som är möjlig att hantera inom ramen för styrelsens arbete. Sedan är det förstås så att styrelsen också styr genom att på olika sätt ha dialog med universitetsledningen och genom att via internrevision och interna kontrollsystem följa upp och kontrollera att universitetet tar sitt ansvar och leds på ett sätt som är ändamålsenligt och, förstås, i enlighet med lag och förordning.
När styrelsen tillsätts så föregås det av en nomineringsprocess där särskilda nomineringspersoner tar fram ett förslag. Förslaget är ämnat att bidra till att få en mångsidigt sammansatt styrelse med en samlad kompetens som svarar mot styrelsens uppgifter. Nomineringspersonerna har också sitt uppdrag beskrivet och de tar fram ett avvägt förslag som till exempel kan vara en balans mellan personer med ledningsbakgrund, med kunskap om staten och statlig styrning, med centrala kompetenser inom för lärosätet viktiga forsknings- och utbildningsområden med mera.
Mer sällan tänker man sig att styrelsens ledamöter var och en för sig ska ha ett direkt eller mer operativt ansvar för någon avgränsad eller utpekad verksamhetsfråga. Det är ju just den samlade kompetensen som är intressant och värdet står att finna i styrelsens diskussioner utifrån olika perspektiv och gemensamt i styrelserummet snarare än att styrelsen eller enskilda ledamöter dyker ner i detaljer inom specifika verksamhetsfrågor.
Ibland vill förstås regeringen, av något skäl, nå fram till universitetet i någon avgränsad verksamhetsfråga. Det gör man normalt genom regleringsbrevet, antingen det som riktar sig till ett enskilt universitet eller gemensamt för högskolesektorn, i särskilda regeringsuppdrag, i myndighetsdialogen och, mer sällan, i direkt utskick med frågor eller uppmaningar i samband med någon mer akut händelse i samhället.
Det finns många sätt att styra myndigheter under regeringen och regeringen äger att utforma detta på ett så klokt sätt som möjligt. Att som nu förkorta styrelsernas mandatperiod med hänvisning till att viss definierad sak-kompetens saknas i styrelserna torde inte antecknas i historieböckerna som ett av dessa kloka sätt för att styra universitet och högskolor. Men, som sagt, regeringen styr och vi har att arbeta under dessa förutsättningar på ett lojalt sätt. Jag ser dock fram emot att vi framöver utvecklar ett större förtroendekapital mellan staten och universiteten.