Högskolepolitik skulle till exempel kunna innehålla ställningstaganden om utbildningens roll för samhällets kompetensförsörjning, demokratiska utveckling och forskningens betydelse för konkurrenskraft och samhällsutveckling. På en högskolepolitisk agenda skulle även omsorgen om lärosätenas institutionella autonomi liksom studenters, lärares och forskares frihet att söka kunskap kunna finnas med som centrala värden att värna.
Högskolepolitiken skulle därför utgå från högskolans behov av utveckling för att högskolan på bästa sätt ska kunna bidra till samhällets övergripande utveckling.
Skillnaden mellan hur det ser ut i dag och vad högskolan skulle behöva vara visar behovet av förändring inom sektorn. Kanske behöver finansieringssystemet utformas annorlunda? Kanhända reformer skulle behövas för att stärka autonomin? Eller kanske förändringar i antagningsordningen för att bättre anpassa högskolan till samhällets behov av kompetensförsörjning? Beroende på ideologi och mål kan man formulera olika reformer som grund för det idoga hantverket med utredningar och propositioner. Så som man vanligtvis driver politik helt enkelt.
Högskolan behövs för att möta utmaningar inom andra områden, till exempel för att bidra till energiomställningen, för behovet av omställning på arbetsmarknaden eller för att lösa skolans problem med likvärdighet. Det är gott och väl. Men bekymret för högskolan är att området, om än en mottagare av betydande statliga resurser, inte är ett viktigt område på egna meriter.
Mer sällan ställer någon frågan om vad högskolan självt behöver för att kunna bygga en stark verksamhet för samhällets bästa. Den viktiga frågan om högskolans egna behov för att långsiktigt kunna fungera som en avgörande kraft för samhällets alla områden har inte funnits på något politiskt förhandlingsbord under de senaste mandatperioderna.
Det spelar å andra sidan kanske inte så stor roll. Högskolan är robust!
Det finns ett ekonomiskt utrymme och det finns mängder med medarbetare som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt även om högskolepolitiken som sådan ligger i radioskugga. Banbrytande forskning sker ändå och universitet och högskolor utvecklar och förändrar utbildningar löpande för att svara upp mot studenternas och arbetsmarknadens behov.
Men ändå skaver det någonstans. Risken med att inte ha en högskolepolitik är att högskolan blir ett lätt byte när andra frågor tränger sig på. Om det exempelvis dyker upp en säkerhetspolitisk frågeställning så kan man kanske förledas till snabba och verkningslösa åtgärder i förhållande till högskolan. Eller om det saknas 180 miljoner någonstans i politiken kan man kanske enkelt ta dessa från högskolans till synes välfinansierade budget eftersom man ändå inte har någon särskilt stark reformagenda eller ett stort politiskt intresse för det området.
Det är sådant som skulle kunna hända om man går åt vilket håll som helst i det fall man, likt Alice i underlandet, inte vet vart man är på väg. Men det är alldeles säkert en tolkning som är lite överdriven.