Min resa i Kenya är nu slut och jag vill sammanfatta min vistelse och berätta vad jag lärt mig om landet under mina 3 månader. Just nu är det mycket jag saknar med Sverige vilket gör att mina tankar låter lite PRO-Sverige men egentligen tror jag att det mestadels har att göra med att jag är van vid det svenska och att en Kenyan i Sverige också skulle ha lite svårt att anpassa sig till vårt samhälle. Att saker är annorlunda betyder inte nödvändigtvis att de är sämre. Sen är det klart att Kenya har sina utmaningar, som vilket land som helst. Nedan pratar jag lite om några punkter som utmärkt Kenya för egen del, som inte redan tagits upp i andra inlägg. Detta inlägg har varit ett pågående projekt under hela resan så det blev lite långt men det kändes viktigt att diskutera alla punkter under liknande sammanhang. Jag rekommenderar dock den som funderar på eller ska åka till Kenya att läsa hela. Sen är det ju såklart intressant för den som inte har så bra koll på landet 😉
Några av de saker s0m jag tagit till mig av är bland annat att det är mycket korruption, sträng säkerhetspolicy, så kallad african timing och inofficiella kommunikationskanaler. Dom har helt andra system för saker än vad vi har i Sverige men det liksom funkar på något sätt ändå. Att det är korrupt är allmänt känt och kanske ett av deras större problem. På vissa vägar stannar polisen varje bil som passerar för att de ska kunna få något extra i fickan, de hittar alltid på någon ny ursäkt. Dock har vi hört att detta beror på att polisen får så dålig lön så man kanske ändå förstår att de måste driva in lite extra, typ som dricks I guess. Korruptionen har inte påverkat mig som turist särskilt mycket men jag har varit med om att polisen stannar oss och vill få en slant.
Å andra sidan har de väldigt stränga och ibland specifika regler, exempelvis har Kenya noll-tolerans på plastpåsar. I skyddade naturområden får man inte ens ha med sig en vattenflaska i plast med risk för att den hamnar som skräp i naturen. På den punkten är de jättehårda så det är ju toppen, om än något irriterande när det är det enda man packat för en heldagshajk.
De flesta Kenyaner jag mött är faktiskt inte superbra på att kommunicera tydligt, även i skolan blir det ofta missförstånd. Främst är det svårt för min del att förstå Kenyanerna för även om de pratar engelska är uttal väldigt annorlunda samt uttryck och jargong i samtalen.
Alla egendomar är också väl vaktade och ingen utomstående släpps in och de kontrollerar noga väskor och kroppsvisiterar när man går in på skolområdet eller i köpcentrum. Min klasskompis blev förvånad när jag sa att vi inte har gates eller säkerhetsvakter för bostadsområden.
Det är också frustrerande med african timing för det betyder att i princip alla alltid är försenade och att allt tar längre tid än vad man tror. När man har mötestid med någon är det vanliga att den andre kommer en halvtimme sent, oftast mer men efter en halvtimme är man officiellt sen. Om en Kenyan säger att de är framme om fem minuter så menar hen egentligen 10-15 minuter som tidigast, händer varje gång vi beställer en uber eller ska möta upp folk i skolan. Dessutom brukar resan ta dubbelt så lång tid än vad man tror så om föraren säger 30min och google maps säger 1h så tar det egentligen 1.5-2h. Hur det kommer sig undrar jag också, jag tror google maps räknar med motorvägar i toppskick utan trafik(vilket aldrig är fallet). Faktum är att motorvägarna ofta är väl trafikerade och ofta finns endast ett körfält i vardera riktning där det lätt blir en kö av långtradare. Det huvudsakliga transportmedlet i vardagen för lokalbefolkningen är matatus vilket är minivans eller mindre bussar där man sitter trångt. Matatus stannar lite varsom och släpper av/plockar upp folk så det verkar inte finnas någon tidtabell så man kommer fram när man kommer fram helt enkelt. Inte undra på att folk blir sena hela tiden…
Bara för att nämna kort lite fler saker som jag noterat är att de flesta för anteckningar på papper och för på så sätt arkiv manuellt, byggarbetare använder oftast trästockar för att tillverka byggställningar och sist men inte minst så är det mer ovanligt än vanligt att det finns hemsidor med information. Vi har bokat både safaris, snorkelturer och taxi genom att man helt enkelt får ett nummer från någon som åkt med personen tidigare. Jag bokade till exempel min senaste safari genom en kille jag mötte på stranden som sedan pratade med någon han kände för att boka in mig med någon som hade en bil och en som fixade boende. Allt sker lite så -informellt- och det har faktiskt varit en utmaning att hitta information på internet. Detta gör det ibland lite svårt som turist och många gånger har vi förlitat oss på information givna av andra resenärer i recensioner på typ tripadvisor. Samtidigt är det skönt att man får personlig service hela tiden och kan fråga exakt det man undrar. Sen får man vara beredd på att det inte alltid blir som man tänkt sig ändå förstås. Men det är lite så hela landet är uppbyggt tycker jag ibland, man förlitar sig på kontakter och alla ringer alltid en kompis om något händer.
Så nu är det alltså dags att lämna detta fantastiska land. Det är både tråkigt och skönt eftersom jag vet att det finns saker här jag hade velat göra som jag inte hunnit än medan det samtidigt känns som att 3 månader var tillräckligt för nu. De tre främsta sakerna som jag saknar är friheten, tryggheten och anonymiteten. Att kunna gå ut och springa som ensam tjej och känna mig rätt trygg oavsett var och tid på dygnet. Att kunna gå med telefon och hörlurar öppet på gatan utan att vara rädd för att någon ska sno den(kanske bara är paranoia men det är ändå något jag alltid haft i bakhuvudet när jag gått ut). Och det allra allra viktigaste av allt som jag ser fram emot; att inte sticka ut. Jag förstår nu att en del kanske känner så i Sverige men för mig har jag aldrig riktigt upplevt något liknande. Jag har tyckt att det är rätt jobbigt att så fort man sticker ut huvudet utanför dörren så kommer de flesta man möter att stirra på en. Många skriker muzungu efter en, eller jambo(hej på turist-swahili). Genuint tror jag att de flesta menar väl och på ett sätt är det fint att de hälsar en välkommen till deras land men det börjar faktiskt bli lite tjatigt att bli utstirrad vart man än är, varje dag i 3 månader och så känner man sig otrevlig om man inte orkar hälsa tillbaka på den 10:e personen för dagen. Jag har fått en lite bättre förståelse för hur kändisar har det och nej tack säger jag, jag föredrar att leva ett helt anonymt liv bland folkmassorna.
Förstå mig rätt dock; Kenya har varit fantastiskt på många sätt och jag är så tacksam att jag har fått uppleva en så intressant och annorlunda kultur än min egna. Jag hoppas jag får med mig lite lärdomar hem till Sverige och framförallt kanske lite mer ”Hakuna Matata” i livet. Vardagen blir så mycket härligare tror jag om man bara väljer att inte stressa upp sig för varje liten sak eller bli frustrerad varje gång man missar en tunnelbana med några sekunder.
Imponerande om du orkat läsa såhär långt men jag ville verkligen få ner alla mina tankar och intryck om Kenya. Hoppas du lärt dig något nytt. Men kom ihåg att även om jag låter lite partisk i mitt synsätt så är det ju för att jag är uppvuxen i Sverige och att jag är en rätt strukturerad person påverkar såklart också.
Här kommer lite bilder från Nairobi där man kan se lite kontraster från olika delar av staden.
