Min första dag i kåkstaden del 1

Godmorgon!

Igår var min första dag i kåkstaden Philippi där jag delvis kommer att vara för att utföra min studie. Philippi är en utav de största kåkstäderna här i Kapstaden med sina 200 000ish invånare. Mestadels tar vi Uber till och från kåkstaden, vilket anses relativt safe. Däremot har området en tendens att slå om när mörkret faller över de trånga ”gatorna”, så vi försöker åka hem innan dess. Risken för brott som exempelvis hijacking (dvs. att man blir rånad från bilen vid ett rödljus) är stor på kvällen.

Philippi Township. Bild från Yale Alumni Association

Det är något speciellt att få bevittna den fattigdom, arbetsslöshet och kriminalitet jag läst om innan jag kom hit. Men även om det hemska slår en så är det framförallt det vackra som inte går att läsa om i teorin som jag fått skymt av i verkligheten. Efter att ha pratat en stund med en sydafrikansk kvinna i samma ålder som mig så sa hon “Here, you realise the importance of people and community because that’s sometimes all you have”. Jag tycker verkligen det hon sa speglar människornas sätt att leva här. När materiella ting ersätts med sång, dans och entreprenörernas drömmar och ambitioner om att genuint skapa positiv impact för människorna här. Jag har så mycket att lära av dessa smarta och trevliga entreprenörer!

Jag och några barn från Philippi under ett musikevent anordnat av ett utav start-ups:en här 

I nästa inlägg kommer jag visa lite mer från min arbetsplats på innovationshubben som är belägen här i kåkstaden. Hörs snart!

Kram Sofia

BioInspiration

I kreativitetskursen jag läser (se inlägget om mina kurser) fick vi uppgiften att skapa något med hjälp av BioInspiration. BioInspiration är när man tar något i naturen som djur eller växter, ser hur de gör något eller utforskar deras egenskaper för att sen skapa nått, en lösning till ett problem, som liknar det man har sett. För att börja med projektet besökte vi ett växtkonservatorium som finns på universitetet. Där fanns oändligt med olika växter – allt ifrån palmer och kaktusar till köttätande blommor och orkidéer. Ganska sjukt att vi har ett gigantiskt växtkonservatorium bestående av massvis med växthus på campus.

Mina favoritblommor jag hittade på konservatoriet. Växten till höger är köttätande.

Efter vårt besök satte vi oss på ett café i närheten från där vi bor och fortsatte spåna. Vi kom fram till en produkt där personer med synnedsättning kan gå runt utan att gå in i nått, läsa, få koll på vilka personer de har runt omkring sig och identifiera föremål med hjälp av deep learning, object recognition, kamerasystem, maskininlärning och infrared imaging. Vi blev inspirerade av fladdermöss och deras användning av ekolokalisering. Såklart så är vår produkt väldigt svår att implementera men men… uppgiften var faktiskt bara att ta fram en idé till en BioInspirerad produkt. Vi presenterade vårt projekt förra veckan, samt skrev en kort uppsats om processen och produkten.

Julius och Joakim jobbar hårt på projektet i sina UIUC-tröjor

Vi kom fram till att vi aldrig skulle få en sån här uppgift i Sverige så jag tycker det är ganska kul att lära sig nya saker och utforska områden man annars inte hade utforskat.

Morgonjogg längs Sea Point Promenade

Hej!

Känslan att resa och upptäcka nya platser själv är speciell, det pirrar i magen nästan efter varje ny gata man sätter sin fot på. Friheten och ovetandet gör mig påmind om när man som barn var ute på egna små äventyr (bara jag..? hah), utan att veta vart man var på väg och bara nuet spelade roll.

Det absolut bästa sättet att upptäcka en ny plats på (om staden man befinner sig i nu tillåter) är genom att jogga eller cykla igenom den, enligt mig. Så första morgonen här i Kapstaden drog jag på mig joggingskorna och sprang ner till strandpromenaden längs Sea Point. Det är en väldigt populär och plan löptur som sträcker sig 11 km längs de fina stränderna här i Kapstaden. Det är skönt att vara uppe tidigt såhär års då det blir väldigt varmt under dagen!

Sea Point Promenade

Vad är det med hav och berg som får en att förundras varje gång? Det, i kombination med adrenalinet från träningen är oslagbar för mig! Om man vill vara riktigt hard core kan man avsluta med en grön smoothie på Scheckter’s RAW precis ovanför strandpromenaden(men vem gillar egentligen gröna smoothies!?)

Nästa vecka får ni föjla med mig till kåkstaden Philippi Village, det ska bli riktigt spännande!

Kram Sofia

Cykeln – en räddare i nöden

Jag vaknade med ett ryck till ljudet av det skrikiga alarmet. Vacklande steg jag upp ur sängen och stängde av alarmet på mobilen. Klockan var 08.50. Jag gick till köket för att koka lite tevatten samtidigt som jag drog upp mitt schema på mobilen. En ångestklump bildades i min mage. Föreläsningen i maskininlärning skulle börja klockan 09.00. Jag hade tagit fel på dagen och sovit alldeles för länge. Som en virvelvind drog jag igenom min garderob efter en skjorta och byxor. Jag drog på mig det första bästa jag hittade och sprang ut ur lägenheten. Som tur var stod min cykel parkerad precis utanför, vad skulle jag gjort utan den?

Alla har en egen cykel på campus. Min cykel har ett blått framhjul, precis som resten av cyklarna från Swapfiets.

Köpenhamns området domineras av cyklister. Det finns nästan alltid en dedikerad cykelväg och landskapet är väldigt platt, vilket gör cykling optimalt. Från campus där jag bor tar det ungefär 35-45 min in till Köpenhamns centrum vilket inte är alltför farligt. Idag ska jag cykla in till stan för att plugga. Plugg på söndagar brukar vara rätt oambitiöst för mig, så länge jag gör något är jag rätt nöjd. Det kommer nog mest bli att fika med mina kompisar. Om man inte vill köpa en cykel när man är på utbyte kan man alltid hyra, vilket är det jag gör. Ett cykeluthyrnings företag som dominerar på campus är Swapfiets. Det finns i flera olika länder och man kan hyra en cykel på månadsbasis. För mig kostar det 150 danska kronor i månaden vilket inte är alltför farligt för 5 månader. Men om man cyklar här i Danmark behöver man vara beredd på att det kan börja regna närsomhelst. Sen jag kom hit har det regnat i alla fall lite nästan varje dag. Det var allt från mig, hoppas ni har en fin söndag, vi hörs!

Ett halvår i München

Oj vad tiden går fort! I dag är det ett halvår sedan jag satte mig på flyget och flyttade ner till München, och vad mycket som har hänt sedan dess!

Hur skulle jag utvärdera den här tiden?

Hur skulle jag utvärdera tiden som har gått hittills då? Stressig? Absolut! Det har alltid funnits något att göra, och jag har knappt haft en lugn stund. Har det inte varit plugg som exempelvis programmeringsuppgifter, föreläsningar och språklektioner, så har det varit TUfast, som jag i genomsnitt lagt ungefär 15 till 20 timmar i veckan på (utöver heltidsstudierna på TU München). Tyskan har självklart varit ännu en faktor till att man varit liiiiiite mer stressad än om man exempelvis hade pluggat på svenska eller engelska, men nu när jag är mitt uppe i tentaskrivandet, så känns det helt naturligt att läsa på tyska, och skrivandet går helt okej det också (där de tyska orden fattas är det tillåtet att fylla i på engelska enligt professorerna, vilket ändå är en skön trygghet).

Anledningen till att tyskan ändå flyter på så pass bra som den gör nu, är dock tack vare det här slitet och stressen som har varit under den här vintern. Det är tack vare TUfast och en envishet om att alltid kommunicera på tyska med kompisar och professorer/lärarassistenter som faktiskt gjort att jag nu kan känna mig bekväm i att få tentor på tyska. Utan den envisheten hade jag troligtvis svettats ganska mycket mer på skrivningarna, och tentamensplugget hade säkert inte heller flutit på om jag inte hade kommit in ordentligt i språket så pass tidigt. Med det vill jag säga att det bästa du kan göra för att faktiskt känna dig bekväm i att läsa och skriva tentor på tyska (eller vilket annat språk som helst för den delen) är att PRATA, PRATA, PRATA! Det är den enda vägen, och det krävs så lite för att faktiskt utvecklas i ett språk!

Det låter jobbigt?

Visst, jag skrev tidigare att det har varit slitsamt, men jag är fortfarande otroligt motiverad, och TUfast har gett mig en helt annan syn på motorsport. Jag har tidigare berättat om min dröm som ingenjör i ett Formel 1-stall, och innan jag kom med i Formula Studentteamet TUfast, så trodde jag inte att det ändå skulle vara så pass likt ett ”riktigt” motorsportsteam. Inte på det sättet att ”vi leker Formel 1”, utan snarare att det krävs en ordentlig struktur i laget, det finns en rejäl tidspress samt att de olika tillverkningsteknikerna av många delar på bilen är slående lika just Formel 1:ens dito. Att stå och laminera kolfiber lager för lager är också en upplevelse som jag tidigare inte trodde skulle vara så tillfredsställande som det är! Det har verkligen varit värt den tiden som jag lagt ner på teamet hittills, och det här stärker bara ännu mer min dröm om en plats i ett Formel 1-stall i framtiden!

En liten bit av den del som vi laminerar i kolfiber!

Med det sagt, så är det ett halvår kvar tills jag flyttar hem till Stockholm igen. Nu blir det dessutom ljusare och varmare, och jag har massor av roliga saker att se fram emot (särskilt från och med nästa fredag, när min sista tentamen är skriven för den här perioden)!

I morgon, lördag, ska jag upp tidigt för att skriva den där tentan som blev uppskjuten förra måndagen på grund av stormen här i München.

God natt!