De fasansfulla bilderna och ständigt uppdaterade dödssiffrorna efter jordbävningarna i Turkiet och Syrien väcker starka känslor av empati med de utsatta och förtvivlan. Att känna hopp blir nödvändigt och osökt ser jag mig om efter forskning på området. Övertygelsen om hur mycket den behövs blir om möjligt än starkare.
Men bilderna väcker också frågor. Hur kan detta hända? Igen? Har vi inte kommit längre med all den kunskap, de forskningsresultat och de tekniska lösningar när det gäller alltifrån material, byggande, hållfasthet, stadsplanering och säkerhet som finns i dag?
I Japan till exempel har de satsat stenhårt på att säkra byggnader efter jordbävningen 2011 med så vitt jag förstår lyckat resultat och hur man ska gardera sig och sina byggnader för framtida jordskalv.
På KTH finns en hel del kompetens och kunskap inom olika aspekter kring jordbävningar. Ett exempel är forskning för att bättre kunna förutsäga när en jordbävning kan inträffa.
Det är hoppingivande.