Till innehåll på sidan
Till KTH:s startsida Till KTH:s startsida

Gabriella Mastantuoni designar multifunktionella material

Leende kvinna utomhus.
Gabriella Mastantuoni. Bild: Jon Lindhe, KTH
Publicerad 2023-10-25

Gabriella Mastantuoni har nyligen doktorerat i glykovetenskap vid KTH. Hon försvarade framgångsrikt sin avhandling "Engineering of lignin in wood towards functional materials" den 19 september.

– Mitt huvudfokus var att utveckla protokoll för kemisk och fysisk modifiering av trä för att utforma hållbara multifunktionella material. Jag har undersökt olika modifieringsvägar för att skräddarsy träegenskaper, förbättra permeabiliteten, öka porositeten och förbättra kompatibiliteten med tillsatta funktionaliteter, som ledande polymerer, säger Gabriella Mastantuoni.  

– De resulterande kompositerna har använts som tunna filmer, beläggningar, batterier och sensorer, vilket visar mångsidigheten och fördelarna med att använda träsubstrat i applikationer där petroleumbaserade material främst används.

Vilka utmaningar mötte du under din doktorandtid?

– Livet som doktorand innebär många utmaningar, från instrument som inte fungerar till prover som försvinner i postsystemet. Men tidshantering är förmodligen det svåraste. Att bolla ansvarsområden som laboratoriearbete, instrumentunderhåll, skrivande och att hålla sig uppdaterad med litteratur och kurser kräver tid och disciplin för att bemästra.

Finns det några särskilda minnesvärda ögonblick under din tid som doktorand?

– En doktorand har en brant inlärningskurva. Jag tillbringade de första månaderna med att följa protokoll och försöka lära mig så mycket som möjligt om ämnet. Första gången någon kom till mig för att be om hjälp var en mycket givande vändpunkt.

Vad kommer du att göra härnäst?

– Jag kommer att fortsätta arbeta på KTH i några månader till, avsluta pågående projekt och underlätta kunskapsöverföringen till nya doktorander. Därefter planerar jag att stanna kvar inom materialvetenskap, och jag letar efter nya och spännande möjligheter.

Text och bild: Jon Lindhe

Läs Gabriella Mastantuonis avhandling här