METACRITICAL DIALOGUES
Debate materials towards an epistemology of metacritical dialogue
Here a few excerpts from my work with societal issues (Critical Dialogues on Building Society) are presented:
RE: RESEARCH FUNDING POLICY
Kommentar till artikel av forskningsfinansiärer i UNT:
FRAMTIDA FORSKNINGSFINANSIERING – FÖRUTSEENDE ELLER FALLISSEMANG?
26 februari, 2015 08:01 Nils-Göran Areskoug skriver:
FRAMTIDA FORSKNINGSFINANSIERING – FÖRUTSEENDE ELLER FALLISSEMANG?
Här finns inte utrymme för ingående analys men med ett par generella sypunkter vill jag utmejsla min tidigare kommentar:
”We conclude that scientific impact (as reflected by publications) is only weakly limited by funding. We suggest that funding strategies that target diversity, rather than “excellence”, are likely to prove to be more productive.” Så skriver Jean-Michel Fortin och David J Currie i ”Big Science vs. Little Science: How Scientific Impact Scales with Funding” (PLOS ONE 19 June 2013). Inte ens i en utpräglad naturvetenskaplig tankemiljö går det att belöna vetenskaplig excellens (hur det nu ska definieras) på grundval av sedvanliga kvantitativa indikatorer. Så mycket mindre då om produkten av forskningen ska fungera och göra ”nytta” (vad nu det är) i ett samhälle som vägrar inordna sig i ledet i linje med forskningsfondernas disciplinära stuprörstänk.
En diagnos av fondkvartettens falskspel ger vid handen att beredningsprocessen inte alls är så öppen och inte heller baseras på föregiven saklighet som förespeglas. Vad som förtigs är att formella och formalistiska exklusionskriterier används som förevändning för en institutionell protektionism och utesluter de oombedda som hotar kliva över murarna i konkurrens med redan korade påläggskalvar. Acceptansen av denna insiderproblematik inom akademia saknar motstycke i vårt samhälle som på andra områden vinnlägger sig om att bekämpa korruption. Men även andra faktorer bidrar till en inskränkning av innovationspotentialen i de satsningar som görs och begränsar urvalet för bedömning. Det blir inte en sakkunnig prövning som avgör utan anslagsförvaltarens byråkratiska benägenhet att sätta sin namnteckning under ansökan. Utan påskrift faller en ansökan osedd ur beredningsprocessen oavsett reala meriter. Effekten blir att rådande forskningsfinansieringssystem konserverar det bestående och vi får ”more of the same” vid de institutioner som skalat upp sig för att godkännas som ”hemvist”.
Detta formella exklusionskriterium torde strida mot EU:s mobilitetsprincip som veterligen inte undantar rörligheten hos forskare benägna att söka sig till grönare gräs på andra sidan omgivande murar. Kvartetten av fonddirektörer ser inte konsekvenserna av denna form av diskriminering: att tvånget att prestera ett godkännande från en redan investerad institution förhindrar försök till deltagande i EU:s utlysningar. Det är så listigt ordnat av de svenska fonderna (till skillnad från praxis i en del andra länder) att det krävs ett byråkratiskt godkännande också för deltagande i utlysningen om planeringsbidrag för förberedelse av en krävande ansökan till EU. Det rör sig där om relativt blygsamma belopp om kanske 150.000 – 200.000 för att ge forskaren ett par månaders koncentrerad arbetsro med att arbeta igenom sin ansökan.
Det är mitt intryck att förvaltningskulturen i de stora statliga stiftelserna gravt deklinerat under senaste dryga decenniet. Man kunde för 20 år sedan lita på att det fanns en ambition och vilja att skapa förutsättningar för förnyelse av kunskap och kompetens och att den tidens hedervärda ämbetsmän besjälades av äkta uppsåt att främja kreativitet och kritiskt tänkande. Mer och mer har forskningsfonderna börjat ta efter samma maktfullkomliga later som präglar bemanningen i näringslivets chefslounger med den delikata skillnad att det är de folkvalda som makthungrigt knutit fonderna närmare centrala politiska intressesfärer som tillgodoses i den mån som högtflygande egodrömmar samtidigt värnas.
Denna korta kommentar kan på intet sätt mer än antyda en djupgående och komplex problematik i flera dimensioner vars effekter drabbar landets möjligheter att hålla jämna steg med den globala utvecklingen. Om Sverige ska hålla ställningarna i framtiden fordras en grundläggande förståelse av hur originalitet (som avviker från institutionellt skråtänk) samspelar med omvärldens stämväv och avgör om landets strategiska positionering blir framgångsrik. Här finns inget utrymme för att talang tystas av intolerans.
* * *
HUMAN RIGHTS
The Swedish Government proposes a new institute of Human Rights in Sweden: in DN Debatt 2015-07-04 "Ny institution ska skydda de mänskliga rättigheterna" by Margot Wallström and Alice Bah Kuhnke.
COMMENT
Institution för mänskliga rättigheter behöver brett sakstöd för skydd av familj och barn.
Bra! Regeringens initiativ till en ny institution för Mänskliga Rättigheter välkomnas i alla läger, men den bör i grunden vila mer på kunskap än makt. Kunskap från många discipliner behöver integreras för att tjäna som vägledning där initierad tolkning krävs för korrekt beslut. Det är inte primärt lagstiftningen och dess rambetingelser som brustit i avslöjandena om hur "fördomsfull rättsröta" släppte lös "rättvisans demoner" och andra systemfel i vårt rättsväsen utan främst de sociala och rättsliga utövarnas förmåga att förvärva och tillämpa kunskap nödvändig för kompetenta avgöranden som fallerat.
FN-konventionerna är omistliga landmärken men risken är att ämbetsmän i raden av nationella och internationella organ fortsätter att i välmenande ordalag citera varandra utan att fånga upp den verklighet bortom egna gärdsgården som kräver medicinsk och social sakkunskap för att förstå: De utsattas rop på hjälp mot missförhållanden förklingar då ohörda.
En orsak till att det redan befintliga klustret av organisationer förblivit ineffektiva som instrument för att bevaka och genomdriva mänskliga rättigheter i praktiken är att hierarkiska institutioner fungerar som myndigheter och förvaltningar. Dessa saknar ofta inbyggda processer för att garantera en uppdaterad kunskapsförsörjning över ämnesgränserna. De bägge världarna kan och måste kombineras.
Empatisk förmåga i mötet med den enskilde och formell stringens i rättsskipning på säkerställd saklig grund låter sig förenas på en arena för dialog och kunskapsintegration som respekterar en vidsträckt vetenskap och beprövad erfarenhet. Där måste en tvärdisciplinär lyhördhet utvecklas för att upptäcka och ställa korrekt diagnos på allvarliga och svårupptäckta fall av kränkningar som - för att nu anknyta till aktuell debattagenda - drabbar familj och barn bland andra lika utsatta grupper.
Om kärnpunkten kan förverkligas i Margot Wallströms och Alice Bah Kuhnkes förslag om att skapa "en funktion med samlad kunskap och överblick över vad konventionsåtaganden om mänskliga rättigheter mer konkret innebär för offentlig verksamhet" så är detta något som därför inger stort hopp om framtiden.
Men för att Sverige ska bli en förebild i global kontext och höja rösten med anseendet i behåll måste den politiska processen ta hänsyn till och importera en internationell kunskapsutveckling som ger underlag för att bättre förstå sambandet mellan hälsa och mänskliga rättigheter. Med en på samma gång lyhörd, stram och vidsynt politik kan man undvika farliga grynnor och skär där det svenska rättssociala systemet efterlämnat många skeppsvrak.
Om rättssystemen kunde lära av de höga krav som gäller inom internationell medicinsk forskning så skulle färre oskyldiga ha lidit skeppsbrott. Men för att med blocköverskridande ambition och akademins välsignelse säkerställa ett effektivt och verkningsfullt system krävs förutom att "informera och vidta andra åtgärder för att bidra till en ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna"också att regering och riksdag fullt ut öppnar ögonen för verkligheten och tar sitt ansvar:
Den nya institutionen måste då utrustas med kliniska resurser till forskning och utbildning för ökat skydd i förening med ett center för specialiserad rehabilitering och vård där skador uppkomna genom människorättsbrott så långt möjligt repareras eller i bästa fall botas. Internationella förebilder finns.
I sista instans krävs även ett nytt system för upprättelse där som rättssäkerheten trots alla ansträngningar ändå fallerat.
Nils-Göran Areskoug
läkare, biträdande professor i tvärvetenskapliga studier, initiativtagare till expertnätverket PASG Inc. Its database at Vanderbilt University Knowledge Management Center: Parental Alienation Database.
Proposed to Swedish Governments: a Specialist Clinical Competence Center (presented here at Project Syndicate Blog Site): Big Changes Needed In Nordic Family Policy
Link to: Project European Union Parental Alienation Study Group EUPASG
Further links at PappaBarn Kongress 2016 Blogg
Brännpunkt i Svenska Dagbladet (SvD) 1979-12-27 "Brännpunkt SvD 1979-12-27" av Nils-Göran (Areskoug) Sundin.
.....
RESEARCH POLICY
Debatten om Humanisternas roll i samhället: Kommentar till Universitetskkansler Harriet Wallberg "Sverige behöver humanister i världsklass", Entré Esbri 2016-04-06:
21 apr 2016, 00:03 av Nils-Göran Areskoug, webbsida
Jag är först och främst överens med Harriet Wallberg om att humaniora och samhällsvetenskap länge gravt försummats. Det har skett till en hög kostnad: att näst intill obefintliga försörjnings- och karriärvägar berövat de mest passionerade sanningssökarna deras incitament. Naturligtvis behövs nu resurserna uppgraderas i paritet med medicin och naturvetenskap och insatser göras för att garantera överlevnad och återväxt i samband med återupplivningsförsök av en förlorad forskargeneration.
Men jag är inte riktigt övertygad om att det bara rör sig om en resursfråga. För att förklara hur måste jag först påtala ett missförstånd: Det är riktigt att „kompetens från olika discipliner behöver förenas för att uppnå bästa resultat“, men det beror inte på „nya arbetssätt“ och inte primärt på att dessa skulle vara „en konsekvens av den snabba och revolutionerande tekniska utvecklingen.“ Denna utveckling har mycket riktigt gett oss „helt nya sätt att lösa forskningsproblem“, men grundförutsättningen för ständig teknikutveckling är snarare en okuvlig metodisk uppfinningsrikedom driven av en kultur av nyfikenhet och upptäckariver. Ett isolerat och självgående tekniskt momentum riskerar däremot utmynna i avhumanisering. Det är för att kunna återskapa en kultur värdig renässansen – med en dignitet som under de stora omvälvningarna i människans historia öppnade för väsentliga framsteg – som det svenska samhällets behov av humanister och samhällsvetare är särskilt akut.
Men en vinnande kunskapskultur kräver att utbildningsbyråkrater vidgar sin kringsyn: Exempelvis måste ett ensidigt instrumentellt synsätt på kunskap övervinnas för att ge utrymme åt gränsöverskridande utanför den egna gärdesgården. Att forskning inte fått definiera sitt egenvärde och självbestämmande har försnävat och förytligat kunskapsperspektiven. Det gör även problemlösningarna torftigare. Att sätta likhetstecken mellan forskning och vetenskap, metod och teknik, beskär i förtid kreativiteten och förkväver en spirande mångsfald av möjliga tillämpningar.
Som en följd av en ensidighet i de grundläggande värderingarna – infiltration av närsynt ekonomism har ibland drabbat även de högst rankade instituten – har slussarna öppnats för bristande förståelse av andra discipliner med fördomar och till och med förakt för ett djupare genuint kunskapssökande. Favoriserande av snabba lösningar har sitt pris. I förening med en alltmer utbredd politisk lojalitet har akademiens trovärdighet eroderats. Kunskapens bredare förankring i samhällets bärande grundvärden riskerar att urholkas.
Den svenska förvaltningstraditionen med rötter i Vasatiden är en hierarkisk modell för ämbetsmannakontroll och maktutövning som inte tjänar dagens syften och illa rustar oss inför framtida utmaningar. Förvaltningsmodellen tar ingen hänsyn till akademiens behov av frihet och självständighet. Det har visat sig vara en „farlig“ utveckling då den kan få akademien att tystna i en sorts dödsdans till politikens pipa. Då omdefinieras „vetenskap“ i det dolda och dialog ersätts med direktiv. Det fria sökandet genom samtal över ämnesgränser som var akademiens historiska urmodell underkastas en auktoritär metodik eller kollapsar i intellektuell korruption.
Uttunningen av kompetens i akademien har drivits på av en kapitulation inför en ensidig ekonomism: Jag är naturligtvis inte emot innovationssatsningar med hållbar ekonomisk potential – tvärtom - men är däremot tveksam till att kortsiktiga morötter ersätter grundlig markberedning. Värdet vårdas bäst av solid kärnverksamhet som värnar akademiens identitet och oberoende.
Överspecialisering på alltför smal bas utgör en annan form av kompetensbrist. Den bryter ner akademien inifrån. Och den högsta kompetens som behövs i dess ledningsfunktion är den lyhörda förmågan att se annan kompetens utanför det egna synfältet. Det gäller ju att upptäcka vad man själv saknar och se vilken brist som bäst behöver fyllas i det egna institutet – eller som saknas över hela linjen i den nationella kompetensprofilen.
För att skapa den interdisciplinära plattform för ämnesöverskridande kunskapsfusioner som Sverige bäst behöver krävs ett helt annan grepp än det förhärskande i utbildningspolitiken. Vi har alltför länge isolerat oss från den internationella utveckling som kallas „transdisciplinaritet“. Vad som behövs är ett samlat grepp – inte en isolerad satsning på humaniora och samhällsvetenskap (det vore att vrida klockan tillbaka). Vi behöver erbjuda öppna former för kvalitetsdriven och värdebaserad kunskapsintegration för att ge näring åt växande och varierande konstellationer av samverkan.
Men universitetskanslern har rätt i att våra visioner blir inte verklighet utan resurser som sätts in för att främja omsättningen av kunskap, kvalitet och kreativitet i praktiska resultat till långsiktig gagn för mänsklig kultur.
Nils-Göran Areskoug
......
NOBEL CENTER
KOMMENTAR till DN Debatt
Replik till ”Halv miljard till Nobelcentret för nytt forskningsinstitut” DN Debatt den 22 april
Varför måste det nya forskningsinstitutet inrymmas i en brutalistisk bunker?
Nobelstiftelsen och rektorerna för de tre största högskolorna i Stockholm lanserar med stöd av Wallenbergs och Perssons stiftelser ett välkommet förslag om ett nytt avancerat institut för tvärdisciplinära möten i Nobels namn. Väl så. Men varför ska denna utmärkta idé planteras i en infertil miljö, i ett hus vars arkitektur andas allt annat än harmoni och dialog med sin omgivning?
Man vill utveckla en samverkan med det svenska nationella institutet för avancerade studier inom samhällsvetenskap och humaniora. Detta institut (SCAS) är inrymt i en pietetsfullt renoverad byggnad från början av 1800-talet, Linneaneum, belägen mitt i Botaniska trädgården i Uppsala. Här harmonierar idé, innehåll och miljö.
Kontrasten med den blänkande bunkern på Blasieholmen kan inte vara brutalare. Hur ska en byggnad som inte „samtalar“ med sin omgivning kunna inbjuda till dialog och vara säte för ämnesövergripande konferenser på högsta akademiska nivå? Ska inte fasaden möta besökaren med en diskret extern accent, kommunicera rytmiskt med omgivande stadsbild och välkomnande invitera deltagare från världens alla hörn till dynamisk dialog? Kan det nya institutet verkligen få ett hem som lyckligt förverkligar visionen om samförstånd i vetenskap, miljö, kultur och mänskliga rättigheter utan att arkitekturen lyhört återspeglar denna känsla av hänsyn?
Ett Nobelcenter måste kunna genomföras utan exploaterande övergrepp på Nationalmusei bakgård. Den befintliga sekvensen av vackra palats som speglar sig i vattnet utgör ett historiskt tema med variationer som borde vara en dröm för en begåvad arkitekt. Med dessa förutsättningar är det särskilt olyckligt att planeringsprocessen för Stockholms främsta prestigeprojekt spårat ur, synbarligen av estetisk okänslighet. Byggherre och beslutsfattare ska ange tonen för en kulturell resonans i termer av direktiv och kriterier. Men det förutsätter att man i sin bedömning ser kopplingen mellan husbygge och verksamhet.
Nobelstiftelsen och stödjande stiftelser ger med allmännyttig verksamhet samhället impulser att vårda mänskliga värden som utvecklas över många generationer. Arkitekturen bör med samma dignitet symboliskt svara mot ändamålet med den vetenskapliga verksamheten. Nyckelorden för ett lyckosamt samspel mellan det praktiska rummet och de visioner som ska växa där är kreativitet och integration. Dessa är konceptuella begrepp som även har sina estetiska korrelat. Det är därför inte möjligt att överlämna frågan om den arkitektoniska gestaltningen och dess „musikaliska“ genomförande till godtycke och kortsiktiga intressen.
Det vilar ett stort ansvar i ett ögonblick av övervägande med så stora konsekvenser. Men den lyhörde ser en möjlighet att kommande generationer blir delaktiga i en helgjuten upplevelse av en unik tradition och göra oss medskapande på vår resa genom lärda landskap från förr till nu och in i framtiden.
Nobelstiftelsens ändamål är „evigt“ och tjänas bäst av sans och begrundan. Låt inte en ekonomiska hänsyn tvinga till förhastade beslut som skadar Nobeltraditionens värde och glans. Låt istället den goda institutsidén vägleda valet av arkitektonisk gestaltning och anpassa lokaliseringen till en långsiktigt hållbar lösning för svensk vetenskap, samhälle och kultur. Nils-Göran Areskoug, biträdande professor i tvärvetenskapliga studier, läkare, tonsättare
KOMMENTAR till Dagens Samhälle
Replik till Anna König Jerlmyr och Joakim Larsson: "M: Blasieholmen rätt för gyllene Nobelprakt" i Dagens Samhälle den 23 april:
Sakfrågorna har redan belysts och argumenten för och emot debatterats ingående i inlägg och kommentarer. Istället för att tillföra mer bränsle vill jag ta ett par steg tillbaka och granska kvaliteten i argumentationen (jag har doktorerat i tolkningsteori): Oavsett personligt ställningstagande framstår det som ovedersägligt att Mats Wilhelmsson och hans professorskollegor vinner i (1) saklig tyngd, (2) logisk giltighet och (3) träffsäkerhet (kärnfrågan om lokalisation). Jerlmyr och Larsson inleder med en champagneflödande bild av Nobelfestyran. Men den vittnar inte om ansvarskänsla; snarare om att hon är föga ägnad åt att ta beslut som vilar på gedigen saklig kunskapsgrund och har vittgående konsekvenser för framtiden. Med 30 års erfarenhet av pristagarnas föreläsningar kan jag säga att Anna König Jerlmyr och hennes närmaste krets inte inte är förtrogna med Nobelkoden. De har inte tillägnat sig kulturen vid kunskapsevenemang på Nobelforum/KVA/Aula magna och visar ingen hänsyn till den dimension av kulturarv med arkitektoniskt stilvärde som nu riskerar gå förlorat. Hon bränner av ett demagogiskt fyrverkeri av genomskinligt konsulttyckande, löst associerat till huvudfrågan med uttunnat tankegods från maktglada dagar som utfyllnad. Inlägget saknar bärkraft och förtjänar ringa notis. Må Gud - om ingen annan - bevara Stockholm och Stockholmarna och värna Nobels minne!
Nils-Göran Areskoug
