Adhocracy in the Bureaucracy

QC 20240522

Abstract

En stor andel offentliga medel investeras i underhåll och utveckling av väg och järnväg. Många infrastrukturprojekt byggs idag i tättbebyggda områden och har höga hållbarhetskrav, både gällande inverkan på närmiljön och avseende anläggningens klimatavtryck. Den här typen av projekt är ofta svåra och komplexa att genomföra. För att kunna hantera komplexitet och osäkerhet har det under de senaste 30 åren blivit vanligare att beställare använder sig av upphandlingsmodeller som syftar till att skapa ett gott samarbete och integrera vissa processer mellan beställare och entreprenör. Trots att det finns mycket goda erfarenheter av att använda samverkanskontrakt finns också stora variationer i både resultaten på projektnivå och mellan de definitioner och begrepp som används. De stora variationerna är ett problem eftersom det försvårar lärande och etableringen av gemensamma arbetssätt i sektorn. Att studera hur samverkanskontrakt i infrastrukturprojekt upphandlas, drivs och färdigställs i praktiken är därför viktigt. När offentliga beställare använder upphandlingsmodeller som verktyg för att uppnå sina verksamhetsmål är det befogat att analysera dem som uttryck för policybeslut. Dock har en stor del av den existerande forskningen om upphandling av samverkanskontrakt endast ett enskilt projekt i fokus. För att öka offentliga beställares möjligheter att förändra arbetssätt och implementera nya upphandlingsmodeller på ett bredare plan är det dock viktigt att undersöka hur förändring av upphandling och arbetssätt sker över tid, i flera projekt och i relation till hur organisationen i fungerar i stort. Syftet med denna avhandling är att öka förståelsen för hur nya arbetssätt utvecklas på olika nivåer i offentliga projektbaserade organisationer.

Den empiriska basen är en longitudinell fallstudie som följer implementeringen av en ny samverkansinriktad upphandlingsmodell i Trafikverket under sju år. Materialet innefattar data från sju projekt som alla använt sig av en form av tvåfaskontrakt (upphandlingsmodellen Samverkan Hög), samt en beskrivning av utvecklingen på central nivå, främst hos inköpsavdelningen. Studien analyserar implementeringsprocessen ur flera perspektiv för att förstå hur den offentliga projektbaserade kontexten påverkar upphandlingsrutiner, legitimitetskrav i organisationen, och det faktiska samarbetet i projekten. Avhandlingen har en praktiknära ansats, där intervjuer och observationer fokuserar på individernas förståelse av organisationen och deras handlingar utifrån situationens förutsättningar. Resultatet visar att det finns en självständighet hos projekten som förstärks av både den projektbaserade strukturen och av att beställarorganisation är en myndighet. Det leder till att det finns få projektövergripande strukturer på den permanenta organisationsnivån som kan utveckla och erbjuda olika former av stöd i nära samarbete med projekten och i leverantörsdialog på branschnivå. Lärande sker framför allt direkt mellan individer, vilket har resulterat i stora variationer mellan projekt. Samtidigt är de centrala besluten viktiga eftersom de påverkar resursfördelning i projekten och sätter organisationens prioriterade mål. På central nivå har samverkanskontrakt som koncept haft en varierande legitimitet över tid. Initiala problem i några av de sju projekten har fått stor strategisk betydelse och snabba förändringar på policynivå har förstärkt variationer i koncept och modeller som används för samverkanskontrakt i myndigheten. Avhandlingen bidrar till forskningen inom construction managementområdet genom att förklara varför upphandlingsmodeller och arbetssätt varierar mellan projekt, samt genom att visa hur användningen av samverkanskontrakt utvecklas över tid i flera projekt i en och samma organisation. Vidare bidrar resultaten till projektstudier genom att fördjupa förståelsen för offentliga projektbaserade organisationer. Slutligen är avhandlingen relevant för forskning inom offentlig upphandling, men även för praktiker i infrastruktursektorn och offentlig verksamhet, eftersom den ger en ökad förståelse för hur den projektbaserade kontexten påverkar implementerings och upphandlingsprocesser.

urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-346615