Till innehåll på sidan

Historik om KTH Reaktorhallen

Reaktorhallen på KTH var ursprungligen platsen för Sveriges första kärnreaktor, forskningsreaktorn R1. Forskningsreaktorn var i drift mellan 1954 och 1970. Numera fungerar KTH Reaktorhallen som en bokningsbar lokal och kreativ mötesplats, och nyttjas inte minst i aktiviteter med de konstnärliga högskolorna i Stockholm.

1998 — Nutid

Förslaget om en kreativ mötesplats blev verklighet

År 1998 kom en inbjudan från Högskoleverket till universitet och högskolor att söka pengar för samarbete med konstnärer. En grupp lärare och forskare på avdelningen för Medieteknik på KTH tog fram flera förslag. Ett av dem var att KTH borde inrätta en experimentell scen för olika slags verksamheter – en kreativ mötesplats. En lokal fanns som huvudalternativ – Reaktorhallen! Efter några år med inledande tester och iordningställande av lokalen blev KTH formell hyresgäst från 2007. Sedan dess har KTH Reaktorhallen fungerat som en blandning av museum, kulturhus, seminarielokal, studio, labb med mera.

Mätning av strålning som satt spår

Ett bergsliknande utrymme med blått tak med koordinarer i vitt och en grop med grönt golv.
Koordinatsystemet som gjordes för mätningar av radioaktiv strålning är fortfarande bevarat i taket.

Kärnreaktorn R1 var i drift fram till år 1970. Den främsta uppgiften för forskningen vid Reaktorhallen var att studera egenskaper hos neutroner och andra partiklar samt radioaktiv strålning. År 1970 ställdes raktorn R1 av för gott och revs år 1982. Ett par år senare gjordes mätningar av kvarvarande radioaktiv strålning.

För att kunna genomföra mätningarna på ett strukturerat sätt använde man sig av ett koordinatsystem. Mätningarna visade att strålningen låg under tillämpliga gränsvärden och anläggningen blev därmed friklassad av Strålskyddsinstitutet. Friklassningen innebär att den tidigare reaktoranläggningen kunde börja användas för annan verksamhet. Idag syns spåren av forskningsreaktorn i reaktorhallen bland annat genom det stora hål i golvet samt det koordinatsystemet på golv, väggar och tak som bidrar till anläggningens speciella karaktär.

1923 — 2015

Så hamnade Skandiaorgeln i “Vetenskapens Katedral”

Biografen Skandia från år 1923 hade Stockholms mest påkostade salong, gestaltad av dåtidens store arkitekt, Gunnar Asplund. År 1926 köpte Svensk Filmindustri en orgel till biografen. Beställningen gick till Rudolph Wurlitzer Company i USA. Tanken var att orgeln skulle spelas till stumfilmer, men den användes även långt efter det att ljudfilmen slagit igenom.

När bredfilmsformatet Cinemascope introducerades på 50-talet såldes orgeln så småningom till Stockholms Stad och flyttades till Blå Hallen i Stadshuset. Där användes den som ersättare vid en renovering av stadshusorgeln. När renoveringen var klar lades delarna till Skandiaorgeln på stadshusets vind, bokstavligt ovanpå Blå Hallen. Där kom delarna att ligga i över 40 år.

Orgel eller spelbord gjort i trä.
Skandiaorgeln.

I augusti 2005 samlades att antal personer på KTH för att diskutera möjligheterna att restaurera Skandiaorgeln. Besök gjordes på Musikmuseets förråd i Tumba, där Skandiaorgelns spelbord hamnat, samt till stadshuset. Pipor och andra delar inventerades och inspekterades. Ett restaureringsarbete bedömdes genomförbart! Föreningen Skandiaorgeln bildades i april 2006 med syfte att bevara, restaurera, tillgängliggöra och använda orgeln. Forskarna vid Reaktorhallen R1 kallade den för “Vetenskapens Katedral”. Ett samarbete inleddes med KTH. För vad passar bättre än en orgel i en katedral?

Ett omfattande arbete sattes igång med att renovera pipor, montera bälgar och annan teknik. Orgelhuset kunde börja byggas i Reaktorhallens sidoskepp i april 2011. Tusentals frivilliga arbetstimmar har lagts ner av medlemmar i föreningen. Samtliga delar av Skandiaorgeln är på plats, stora bastrumman kom sist in i augusti 2015, tio år efter första mötet. Återinvigning ägde rum i oktober år 2015. Skandiaorgeln används nu för egen konsertverksamhet och i samband med andra aktiviteter, även inom forskning kring musik och teknik.

1945 — 1970

Historien om Sveriges första kärnreaktor 

Efter andra världskrigets slut 1945 bildades Atomkommittén  för att klarlägga ”hur atomkärnforskningen lämpligen bör organiseras” och för att ”finna lämpliga metoder till tillgodogörande av atomkraften för fredliga ändamål”.

Den första reaktorn startades av Enrico Fermi i Chicago 1942, detta ledde till Manhattanprojektet med atombomber och utveckling av kärnkraftverk för energiförsörjning.

I enlighet med Atomkommitténs förslag bildades AB Atomenergi år 1947. Atomkommittén bestod av 10 delegater, naturvetenskapliga professorer och personer med direkt eller indirekt anknytning till försvarsmakten, bland annat KTH-professorn Hannes Alfvén. Bolagets uppdrag blev att forska och bygga experimentreaktorer, men senare också att bedriva industriell och kommersiell verksamhet.

IVA, Ingenjörvetenskapsakademien, hade vid denna tid en försöksstation på Drottning Kristinas väg vid KTH i det man då kallade ”Vetenskapsstaden”, och IVA upplät utrymmen för att verksamhet kring en forskningsreaktor skulle kunna komma igång. Själva reaktoranläggningen sprängdes ner drygt 25 meter under markytan.

Efter ett par års byggnation och inledande tester kunde Reaktor 1, R1, startas. Klockan 18:59 den 13 juli år 1954 gick reaktorn kritisk, det vill säga kärnklyvningen blev självgående. Den främsta uppgiften för forskningen vid Reaktorhallen R1 var att studera egenskaper hos neutroner och andra partiklar samt radioaktiv strålning.

ett svartvitt fotografi från förr i tiden föreställandes män i svarta kostmer.
Atomkommittén år 1945. Längst ned till höger syns KTH-professorn Hannes Alfvén.
Innehållsansvarig:evenemang@kth.se
Tillhör: KTH Reaktorhallen
Senast ändrad: 2024-02-06